Bikten ingår i botens sakrament inom katolska och grekisk-ortodoxa kyrkan.
Katolikerna grundar användandet av bikten på ett stycke i bibeln, där Jesus säger till sin lärjunge att det som du binder på jorden skall vara bundet i himlen, och det som du löser på jorden skall också vara löst i himlen.
Bikten grundas på begreppet synd. I Nya Testamentet finns ingen förklaring av ordets innebörd, dock framgår att synd har med människans inre att göra (Matt.5:21-32). Paulus menar att synd är olydnad mot Gud, en slags frånvaro av det goda.
För att göra bot måste människans samvete göra sig påmint. En känsla av att en orättfärdig handling har begåtts är starten på önskan om befrielse från skuld.
Enligt CG Jung kunde bikt ha psykoterapeutisk verkan, så att människor fick lättare att bearbeta sin skuld.
Inom katolska kyrkan syftar dock bikten i första hand till ett frigörande av andliga krafter som i sin tur - via försoning - åstadkommer en återförening med Gud.
Bikten består av följande:
1) Ånger och inre beslut av börja ett nytt liv
2) Bekännelse av synden (syndabekännelse), att rannsaka sitt innersta och bekänna utåt
3) Gottgörelse (satisfaktion) som grundas i viljan till ett nytt liv och önskan att gottgöra skada
4) Avlösning (absolution) är Guds förlåtelse (för den handling som begåtts)
Man kan bikta sig hur många gånger som helst, bikta vad som helst, och samma sak om och om igen. Syftet med bikten är att lära sig att känna den sanna ångern, inre önskan att bli en bättre människa och alltså ett återvändande till Gud.