Den anatoliska kyrkan
Ortodoxa kyrkan har sitt ursprung i det gamla bysantinska riket.
Det egentliga namnet för denna kyrka är Österns anatoliska, katolska, apostoliska och ortodoxa kyrka.
Österns och Västerns kyrkor började redan under de första kristna århundradena att glida isär,men först år 1054 skedde den formella brytningen.
Efter Konstantinopels fall 1453 utvecklades senare nationalkyrkor kopplade till respektive land. Idag finns bl.a.:
Ryska ortodoxa kyrkan
Rumänska ortodoxa kyrkan
Serbisk-ortodoxa kyrkan
Grekisk-ortodoxa kyrka
Bulgariska ortodoxa kyrkan
Andra nationella kyrkor finns i Finland, Polen, Tjeckien, Slovakien, Albanien och Cypern. Även Japan, Kina och USA har självständiga kyrkor.
Ortodoxa kyrkan saknar central styrning. Självständiga (autokefala) kyrkofurstar biträdda av en synod styr sina områden och erkänner inte någon överordnad instans. De i rang förnämsta är patriarkerna i Istanbul, Alexandria, Antiokia och Jerusalem som är de äldsta.
Den nicensk-konstantinopolitanska bekännelsen uttrycker den ortodoxa kyrkans lära. Här betonas renlärighet. Visserligen finns sju sakrament som i den romersk-katolska läran, men uppfattningen av dem skiljer sig mycket från västerlandets. Skärselden och avlaten förkastas, elementen vin och bröd förvandlas visserligen vid nattvard, men inte vid uppläsandet av instiftelseorden utan endast vid åkallandet av Anden. Brödet är syrat och kalken ges även till lekmän.
Ortodoxa kyrkan är en kultkyrka. Liturgisk utsmyckning, mysticism, inkarnationen och uppståndelsen är centralt. Kristus och helgon (ikoner) avbildas målade eller i mosaik - aldrig som statyer.
Ortodoxins stora fest firas under fastan till minne av bilddyrkans seger 843.