Urkyrkan
Den första kyrkan var urkyrkan, som redan från start var splittrad i två delar. Skiljelinjen gick mellan judar som blivit kristna och kristna med annan bakgrund.
Tron på Jesus Kristus blev det som förenade dessa människor, och år 49 e Kr segrade Paulus förkunnelse att kristendomen var till för alla.
Läran blev snabbt populär inom det romerska riket, och när dom kristna inte ville acceptera kejsardyrkan utbröt förföljelser.
Kejsar Nero lät tex. dränka in kristna människor i tjära som han sedan använde som facklor i sin trädgård.
De som dött pga förföljelserna blev martyrer och år 313 tvingades Kejsar Konstantin att erkänna kristendomen.
År 380 förklarade Theodoseius den store kristendomen som stadsreligion i Rom.
Fornkyrkan
Även här uppstod splittringar från start. Trosstriderna rörde sig främst om Jesus verkligen var Guds son, eller om han var en människa med gudomlig kallelse.
Den västra kristenheten lyckades under 400-talet bli enat under påven i Rom, medan man i östra medelhavsområdet påverkades av hellenismens kultur.
I öster blev gestaltningen av Jesus liv och offer den viktigaste uppgiften, medan man i väster började drömma om en gudstat på jorden. Här hade påven ledningen och Rom var centrum för kyrkans organisation.
I östkyrkorna såg man gudstjänsterna som ett möte mellan det himmelska och jordiska, och även idag genomför man samma ritualer:
"Först kommer prästen ut från koret genom bildväggen med evangelieboken (symboliskt för hur Kristus kom till jorden med sitt evangelium).
Prästen och hans medhjälpare inviger brödet och vinet bakom ikonostasens dörrar, och delar därefter ut detta till församlingsmedlemmarna (nattvarden)."
Man anser här (i öster) att kyrkan är det synliga gudomliga samfundet på jorden, men att det inte finns någon kyrklig organisation som är mer betydelsefull än någon annan. Därför delades kyrkorna upp nationellt och leds av olika patriarker.
Den medeltida kyrkan
År 1054 skildes den västra och östra kristenheten officiellt.
Västkyrkan blev den romerskkatolska kyrkan och östkyrkan blev den grekiskortordoxa.
Den kulturella och religiösa gränsen drogs genom östersjön i norr till adriatiska havet i söder, och är tydlig även idag.
I öster behöll man gudstjänstordningen, och inställningen till att varje lands kyrka skulle bestämma över sig själv, medan man i väster enade kyrkorna under påven i Rom.
I väster var bibeln och den kyrkliga traditionen ett rättesnöre, och påven sägs ha fått sitt uppdrag från Petrus som man ansåg var den första påven (han korsfästes med huvudet neråt under kejsar Neros förföljelser).
Man ansåg också att nattvarden var ett mirakel som skulle ske inför församlingens ögon, och nya traditioner uppstod i takt med att påven och hans biskopar godkände dessa på kyrkliga möten.
Prästerna blev en elit i det katolska samhället som utbildades i klosterskolor och var förbjudna att gifta sig.
Förutom sakramenten och gudstjänsten blev det allt vanligare att man tillbad reliker och helgon som en del av den katolska ritualen.
1870 togs beslutet av Vatikankonciliet att påven är ofelbar när det gäller viktiga avgöranden gällande kyrkans tro och sed.
Kyrkans makt
Drömmen om en gudstat försvann aldrig. Påven fick så mycket makt att det många gånger blev en svår kamp för kejsaren att kunna upprätthålla sin status som ledande.
Under medeltiden dominerade den katolska kyrkan hela Europas kultur och idévärld.
Även idag styr påven den katolska kyrkan från Vatikanstaten med hjälp av koncilet (en samling av alla katolska biskopar inom den katolska kyrkan) och kurian (en regering av påvens medarbetare och rådgivare).
Man tillsätter påven genom en hemlig omröstning bland kyrkans främsta biskhopar.