Hem

Funktionshindertransnationalism Filosofi

Ändra sidan Visa ditt intresse Ämne 428285, v9 - Status: normal.
Försteredaktör: Adryan Linden
är en sorts Filosofi
Av Adryan Linden

Är en funktionshinderfilosofi konstruerad av den svensk-chilenska filosofen och mystikern Adryan Linden.

Alias: funktionshindertransnationalism och funktionshinder transnationalism

normal

Funktionshindertransnationalismens ABC

Inledning:

Den rätta benämningen på min filosofi är funktionshindertransnationalism och alla som helt eller delvis bekänner sig till filosofin kallas för funktionshindertransnationalister.

Funktionshindertransnationalismen är en funktionshinderfilosofi öppen för personer med medfödda funktionshinder eller genetiska sjukdomar och bygger på två fundamentala pelare.

Den första pelaren utgörs av en politisk filosofisk del vars främsta inspiration är den amerikanska filosofen Randolph S. Bourne (1886-1918). Den andra pelaren utgörs av en livsfilosofiskt del som inspireras av den tyska filosofen Friedrich Nietzsche (1844-1900). Dock så sker mellan dessa två filosofer en nyttig växelverkan vilket gör att man kan se att Bourne stärker de livsfilosofiska principern och Nietzsche de politiskt filosofiska principerna.

Funktionshindertransnationalismen betraktar personer med medfödda funktionshinder eller genetiska sjukdomar att de tillhör olika folkgrupper som alla ska skyddas av den internationella folkrätten.

Ett öppet brev till eftervärlden.

Ärade vänner och ovänner! Jag vill först och främst ta tillfället i akt och tacka er, tacka er för att ni i tid och otid har ståt ut med mig och gett mig chansen att återigen få tala till er. Jag uppskattar ert tålamod som ni så ofta visat mig djupt från botten av mitt hjärta – för utan er skulle inte jag sitta här och skriva in min uppskattning av er i inledningen till min magnum opus för mitt filosofisksystem.

Hur som helst, som ni kanske redan har förstått så anser jag att min filosofi är av yttersta vikt för mänskligheten och att jag är övertygad att mitt budskap är så pass viktigt att man inte viftar bort det som en fluga som kretsar runt skit. Dock – så kan ni om ni vill vifta bort mig som skit, men det är inte av intresse för mig vad ni väljer. Jag vill bara försäkra mig om att ni vet att jag är dödligt seriös med mitt filosofiska bygge.

Jag anser mig helt enkelt företrädda den ständiga osynlig programpunkt i mänsklighetens agenda. Men nu ska tystnaden brytas och programpunktens osynliga bläck sa ångas fram, jag ser min filosofi som ångan som låter de annars osynliga bokstäverna om de funktionshindrade folkens återlösning och befrielse träda fram...

Jag vill för er berätta att min filosofis syfte är att återlösa de funktionshindrade från det förtryck som de dag och natt ställs inför, och föra dem fram till en ny tid! Som en profet ställer jag mig här inför mitt folk – mitt budskap är enkelt: låt oss utvecklas till nya, friare och starkare människor.

Förändringens tid är här!

Ja, de funktionshindrade folkens alla sinnen och instinkter måste vakna. Vi måste börja strida och kämpa för en ny framtid, nya horisonter och nya domäner – för slutar vi kämpa, så är det samma sak som om vårt folks hjärta stannar: vi dör!

Jag vill att min filosofi ska vara en levande filosofi – som alltid är den där fadern eller modern som funktionshindrade och sjuka går tillbaka till när vi behöver styrka och mod. Min filosofi är stadigt som ett berg, modig som en lejoninnan som till döden försvarar sina ungar – de funktionshindrade folken.

Funktionshindertransnationalismen som politisk filosofi:

De funktionshindrade folken.

De funktionshindrade folken består, enligt funktionshindertransnationalismen, av en myriad av olika diagnoser, funktionshinder och sjukdomar - alla med olika behov och uttryck, men som trots individuella och kollektiva skillnader gemensamt formar en helhet: som funktionshinder transnationalismen kallar de funktionshindrade folken. Denna helhet gör det möjligt för personer med medfödda funktionshinder eller genetiska sjukdomar att hävda att de sinsemellan delar en gemensam kultur, historia och identitet!

Jag ärlig när jag säger mig inte veta när övertygelsen om att vi med genetiska sjukdomar och medfödda funktionshindrade tillhör olika folkgrupper med en gemensam historia, kultur och identitet första gången slog mig. Men det var som om jag en vacker dag vaknade upp med övertygelsen helt klar för mig, jag hade länge gått runt och sökt - men nu hade jag äntligen funnit det jag hade letat efter.

Men jag minns därmot första gången jag överhuvudtaget berättade om denna övertygelse för någon annan, varför jag minns detta tillfället var för att jag fick argumentera för min åsikt. Inom mig fylldes jag av den unika känslan av att jag i varje ord formulerade något nytt och det viktigaste av allt hela situationen föll min vilja till makt i smaken - då jag sonika ställde min motståndare utan argument, jag segrade och det var det enda som räknades. I samma ögonblick som jag definierade mig själv som medlem av Duchennes Muskeldystrofi-folket upplevde jag känslan att detta var det mest självklaraste i hela universum. På något mystiskt sätt fick jag känslan av att jag hade reveterat tillbaka till mitt folk – jag hade helt enkelt hittat hem!

De funktionshindrade folken och framtiden.

Vad jag i skrivande stund menar med de funktionshindrade folken så är det ja - personer med medfödda funktionshinder och genetiska sjukdomar, men att bara tro att jag anser att detta påstående räcker gör mig en grov orättvisa. Då jag i bakgrunden har ännu en utveckling för vilka de funktionshindrade folken består av. I den framtid som min vilja målar upp, så ska mänskligheten ha transcenderat från det viljelösa sjuka icke-funktionshindrade djuret till det viljestarka friska funktionshindrade djuret - således ha tagit ännu ett kliv närmare övermänniskan.

Men hur går denna transcendens till?

Om du tänker genom utveckling, så är du fel ute då jag inte tror på utveckling i den traditionella bemärkelse. Transcendensen kommer enbart ske när vi slutar med att försöka utveckla oss, det vill säga genom den eviga återkomsten - alltså övermänniskan nås endast genom det stillaståendet och rundgången som den eviga återkomsten skapar.

Den eviga återkomsten har jag försökt förklara i min följande aforism:

...jag minns den där gången då du bad mig att förklara den eviga återkomsten; jag minns svaret än idag. Jag svarade dig: Det eviga återkommandet är en gigantisk rundgång för existensens utveckling. Alltså för att begripa det eviga återkommandet måste du tänka dig en mikrofon som tar upp ljudet från en högtalare och sänder ljudet tillbaka till högtalaren som i sin tur sänder ut det tillbaka till mikrofonen och skapar en rundgång, som gör att ljudet som mikrofonen i första skedet mottog förstärks ofantligt över sin nivå utan att ändras...den fortlöpande återkopplingen av existensen som det eviga återkommandet är ökar ständigt rotationshastigheten av existensen och existensens rundgång stegrar själva stegringen. Det är tackvare detta som den eviga återkomsten kan skapa nya nivåer och nya egenskaper hos existensen obunden till fixerade förutsättningar...(allt flyter.)

De funktionshindrade folkens komplexitet.

De funktionshindrade folken är ett komplext folk eftersom vi som folk, förutom alla problem vi delar med icke-funktionshindrade - också måste lära oss hantera och bestämma oss för hur vi uppfattar våra funktionshinder, diagnoser eller sjukdomar.

Ja, och det är just detta som gör att vi skiljer oss från personer utan funktionshinder. Vi har en unik erfarenhet som är MYCKET värdefull för samhällets totala biologiska, sociala, ekonomiska och kulturella utveckling - men en erfarenhet som bara vi och ingen annan bidrar med.

Vad jag försöker definiera, utvecklar och tar fasta på är de funktionshindrade folkens unika, komplexa och självständiga existens. Alltså jag söker det som skiljer oss från icke-funktionshindrade och för mig är denna kategorisering nödvändig för att överhuvudtaget komma fram till det som vi har gemensamt med de icke-funktionshindrade folken. Det som vi delar som människor. I den bemärkelsen är min filosofi en hyllning till mänsklighetens vackra och storslagna komplexitet. Hur som helst, är det detta som har inspirerat mig i utvecklandet av funktionshindertransnationalismen.

Personer med medfödda funktionshinder och sjukdomar eller personer med förvärvda funktionshinder och sjukdomar.

Det är viktigt att klart och tydligt klargör att funktionshinderkollektivet, om vi generaliserar grovt, består av två grupper – de med medfödda funktionshinder eller sjukdomar och de med förvävda funktionshinder eller sjukdomar.
Varför är denna gränsdragning nödvändig? Jo, för jag anser det viktigt att vi utan tjafs erkänner att det finns en skillnad mellan oss funktionshindrade internt med, vilket bara är positivt för den totala mänskliga mångfalden. Detta så att vi på ett bra sätt kan förstå och lära oss något av vår motsättningar vi kan ha filosofiskt osv. kring hur vi uppfattar funktionshinder. Jag vågar påstå att beroende på vilken grupp i gruppen du tillhör påverkar hur man uppfattar funktionshindertransnationalismen.

Barnafödandet under icke-funktionshinderkulturen.

I dagen samhälle är barnafödandet strikt kontrollerat och det är en slags norm - något som man som god medborgare bör göra. Barnafödandet är fortfarande en av samhällets viktigaste kontrollapparater, då den har som funktion att se till att det rådande samhället bibehåller sin makt över vilka människor som tillåts och vilka som inte tillåtas att födas - något som i det långa loppet gör att samhället har total kontroll över sina medborgares liv och leverne. När föräldrar är på väg att få ett barn under det rådande inflytandet av icke-funktionshinderkulturen, så är föräldrarnas förväntningarna på det barnet uppskruvad till max - tackvare yttre påfrestningarna från samhället; att de måste föda en ny liten perfekt människa.

Jag vill diskutera idéen om verkligen den existerande fixeringen vid barnafödande är till fördel för mänskligheten eller om den bara påskyndar dess förfall.

Kritik av nationalstaten.

Nationalstaten har genom historian från många olika håll kritiserats och ifrågasatts - många har kommit fram till slutsatsen att nationalstaten är ett dåligt politiskt, ekonomiskt och socialt verktyg för att garantera människor frihet och rättvisa.

Funktionshindertransnationalismen är ännu en kritisk och ifrågasättande röst av nationalstaten!

Nietzsche påpekade cyniskt att nationalstaten är det, ”...kallaste monstret av alla monster...” och institutionen som ”Förtäljer lögner i all ondskans och godhetens språk.” Bourne skrev profektiskt i sin allra sista och ofärdiga essä Staten att, ...krig är statens hälsa...

I dagsläget existerar det ca 180 nationalstater erkända av internationell lag. De flesta människor ser en värld utan dem som omöjligt, då nationalstaten uppfattas av dem som det enda fungerande verktyget för att grantera människor frihet och rättvisa - vidare tenderar människorna att tro att nationalstaterna alltid har funnits. Detta är en lögn eftersom nationalstaterna inte alltid har funnits! Den moderna nationalstaten som fenomen växte inte fram förens på 1600-talet genom det trettioåriga kriget.

Nationalstaten uppmuntrar människors flockbeteende, den är ett verktyg som uppfostrar en hjärndöd pöbel - inte lämpade att bli annat än slaktade i meningslösa krig eller bli goda arbetare i fabriken som vi vanligtvis kallar samhället. En annan vedärvärdig sak som nationalstaten lockar fram hos den tarvliga människan, är hennes förkastliga fascination av ledare något som slår hårt mot alla människor - men framförallt mot de funktionshindrade folken.

Konsekvenserna av nationalstaten leder i huvudsak effektivt till att man radera människors individuallitet, eget tänkande och skapande - den försvagar även människornas förmåga att klara av att hantera livets normaltillstånd.

Men huvudkritiken av nationalstaten kanske ändå är att dess huvudsyfte är att kunna föra krig mot andra stater - för att på så sätt effektivt kunna kontrollera, vilseleda, styra, effektivisera sin makt, redusera klassmedvetenhet, bibehålla ekonomisk dominans, göra löneslavar av alla individer och sist men inte minst skapa lydnad av sina medborgare. Krig är en av nationalstatens viktigaste garantier för att garantera att de härskande ekonomiska, politiska och kulturella klasserna sina privilegier och för att vilseleda massorna bort från de existerande ekonomiska, politiska och kulturella mottsättningarna - som elitens priviligier och nationalstaten i själva verket skapar!- Överallt där nationalstaten, vars kliniska syfte är krig, finns säger vanligtvis regeringarna och de styrande klasserna att krig ibland är nödvändigt för att kunna skapa demokrati och för att organisera världen mer rättvist. Men detta resulterar alltid i samma sak: mer krig, mer militärism, mindre demokrati, mer kontroll, mer maktcentralisering och större oordning.
Är man en funktionshindertransnationalist så vet man att varje krig mellan nationalstater, länder eller nationer som mänskligheten delta i - långsamt äter upp alla tänkbara vänskapliga eller respektfulla tankar som kan existerar människor emellan, tills de helt försvinner och upphör att existera. Alla krig mellan länder, nationer eller nationalstater vad syftet med dem än må vara, brutaliserar och förslavar mänskligheten.

Som funktionshindertransntionalist är kunskap om nationalstaten viktig eftersom vi är kritiska mot nationalstaten - då nationalstaten är den härskande maktkoncentarationen i världen idag och är såleds den absoluta upprätthållaren av icke-funktionshinderkulturen.

Vad är en nationalstat?

Det är en institutionaliserad maktkoncentarion som genom krig eller diplomatiska förhandlingar uppkommit när olika land- eller geografiskaområde börjar delas upp bland den icke-funktionshindrade härskandeklassen - så att de ska kunna skapa gränser mellan människor och för att effektivt kunna definera vem som härska var. I funktionshindertransnationalistiska termer, innebär accepterandet av nationalstaten att man hyllar och försvarar den icke-funktionshindrade makteliten som sätter upp gränser, för att hindra den gemenskap som de funktionshindrade folken skulle kunna ha världen över och för att hindra de funktionshindrade folkens funktionshindertransnationella medvetenhet. Att som funktionshindrad eller sjuk hylla nationalstaten är det samma som att hylla och försvara den icke-funktionshindrade maktelit som begränsar våra individuella handlingsutrymmen i vardagen och utestänger oss kollektivt från besluten - alltså hindrar vår vilja till makt över våra egna liv!

Den vetenskapliga staten – en kritik.

Vetenskapen är i dagens samhälle den rådande och härskande religionen och teknokraterna är dess präster. Vidare så är staten det verktyg som vetenskapen använder för att tyrannisera och påtvinga folket dess vilja. Om vi tar marxismen som ett exempel så vill den skapa en vetenskaplig socialism och därmed ge utrymme för en stat som är styrd av vetenskapen.

Nationalstaten och triple helix.

I detta avsnitt tänker jag ägna mig åt att försöka vissa var den moderna nationalstaten befinner sig nu.

Jag har nyligen upptäckt att nationalstaten har ändrat sin maktstruktur, och att det globala samhället just nu befinner sig mitt uppe i ett omorganiserande av nationalstaten - både nationellt och internationellt. Den här nya maktstrukturen är döpt till: triple helix eller som det kallas av den svenska staten - det nationella innovationssystemet.

Vad är tripel helix? Tripel helix är den verkliga födelsen av den teknokratiska nationalstaten - eftersom innovationssystemet är ett etablerande av en triad bestående av staten, vetenskapen och marknaden (industrin).

Redan på 1900-talet varnade Bourne för nationalstatens utveckling av det militär-industriella komplexet i och med första världskriget, nu ser vi alltså ännu en bastard födas av nationalstaten: det stats-vetenskapliga-industriella komplexet. Bourne var oroad, eftersom han var övertygad om att det direkta syftet med etablerandet av det militär-industriella komplexet var krig och han fick rätt - första världskriget satte Europa i brand och det tog inte lång tid tills att det starkt isolitationistiska USA slängde sig in i Europas krig.

På samma sätt som Bourne är jag övertygad att varje gång nationalstaten genomför ett paradigmskifte så backas det upp med ett storskaligt krig - detta ligger i nationalstatens natur.
Som jag sa när det militär-industriella komplexet etablerades av 1900-talets statsmakter så följdes det upp med första världskriget och samma mönster ser vi idag.

När 2000-talets statsmakter bestämde sig för att genomföra ännu ett paradigmskifte, anpassat till dagens genetiska klassamhälle något som behövdes då det militär-industriella komplexet inte var det, så genomförde man det på samma sätt.
Låt mig förklara, ungefär samtidigt som amerikanska forskare med sina allierade lanserade tripel helixsystemet vid en internationellkonferrens 2001 så angrepps World Trade Center i New York lägligt av Usama Bin Laden, en arabisk terrorist (med mycket STARKA kopplingar till den amerikanska administrationen under Bush, men det gjorde ingenting - så länge han var muslim och arab så var han trovärdig som terrorist). Detta angrepp kom i rätt tid, då det gjorde att de mäktigaste nationalstaterna kunde gå i krig; ett internationellt krig mot terrorism.
Men detta krig mot terrorism vara bara ett svepskäl, för kriget var egentligen inget annat än ett krig för att etablera de moderna statsmakternas nya paradigm: tripel helix.

Historiskt är triple helix en utveckling av den amerikanska liberala filosofen Walter Lippmanns teorier som han utvecklade i början av 1900-talet. Han menade på att den moderna nationalsataten behöver en elit bestående av företagsledare, byråkrater, specialister, forskare osv. för att bäst möta framtiden. Enligt Lippmann så var vetenskap, teknologi, ekonomi och administration de bästa verktygen för att skapa ett effektivt och rationelt samhälle. Det var även samma Lippmann som utvecklade teorin att moderna demokratiers viktigaste vertyg för att styra och kontrollera sin befolkning var manufacturing of consent översatt att konstruera samtycke - det vill säga ett effektivt bruk av propaganda. Ni som läst den moderna lingvisten Noam Chomsky känner säkert igen er, då det just är Lippmanns teorier han kritiserar. Men Chomsky är dock inte den förste - då han egentligen, enligt mig, bara har vidareutvecklat Bournes kritik av Lippmann teorier och hans smått profetiska kritik av USA:s utrikespolitik.

Bourne var tillskillnad från Chomsky samtida med Lippmann och han ingick i redaktionen för tidningen, The New Republic - så han var välbekant med Lippmanns reaktionära idéer och dess genomslag i den amerikanska politiken.
Men när den vita terrorismen, även den en term myntad av Bourne och som menas de åtgärder en krigsmobiliserande statsmakt brukar mot den del av befolkningen som är mot krig, ökade så kunde Bourne p g a sin militanta pacefism och betska kritik av USA:s allt mer reaktionära politiska inriktning inte längre vara kvar som skribent för tidningen. I ett brev till vänner skriver Bourne en anmärkning om just detta: Tidningar jag skriver för tycks för mig dö våldsamma döder, jag känner mig mer och mer som en ensam vildhund som ylar om nätterna utan att någon lyssnar.
Lippmans karriär gick däremot rakt upp - han blev chef för USA:s inrikesdepartement under president Wilson, för att där praktisera sina teorier och han lyckades med att få det amerikanska folket från att vara motståndare av USA:s inblandning i första världskriget till att bli en blodtörstig pöbel som till vilket pris som helst ville slakta tysken.

Jag och det genetiska klassamhället.

I framtiden kommer vi ha ett genetiskt klassamhälle - jag är så övertygad om att detta kommer ske, att för mig så handlar inte frågan längre om vi kommer få ett sådant samhälle eller inte utan när det kommer hända. Om tio år? Om hundra år eller om tusen år? - men egentligen är det inte så viktigt att förutsäga, då de allra viktigaste stegen mot det genetiska klassamhälle redan har tagits. En osynlig gräns har vi gått över - då menar jag inte, att vi gått över en gräns som exempelvis Gud har satt upp för oss människor. Nej, min kritik har inget med Gud att göra. Nej, den bygger på att vi människor ännu en gång med våld går in och försöker ta kontroll över naturen - utan en tanke på att den som motarbetar naturen kanske bygger på sin egen undergång.

Även fast vi inte i framtiden kommer se framväxten av ett samhälle där nyttjandet av gentekniken är helt fri, så kommer vi se en värld där statsmakten tillsammans med vetenskapen och marknaden - i stor utsträckning kommer bruka denna teknik och således lägga grunden för ett genetisk klassamhälle. Denna allians mellan staten, vetenskapen och kapitalet kallar jag för tripel-helix-triaden.

Funktionshindertransnationalismen som livsfilosofi:

Viljan till makt.

Den sjuka och funktionshindrade människan måste mer än några andra tillskansa sig en vilja till makt! Nu funderar ni nog - vad är detta? En vilja till makt! Nej, det låter allt för makabert, brutalt och hemskt.
Men tillåt mig att förklara. Jag ser att era funderingar går att brytas ner till två fundamentala frågor och dessa är följande: Vad menas med principen ”Viljan till makt” och varför behöver just sjuka och funktionshindrade människor utveckla denna princip hos sig själva mer än andra?

Svaret på den första frågan är att ”viljan till makt” är en filosofisk princip utvecklad av den tyska filosofen Nietzsche och den utgångspunkt som denna princip har är följande: drivkraften hos varje människa är att påtvinga sin egen vilja (makt) på andra.

Detta betyder att varje handling som sker mot en annan individ eller varelse härrör från en djupt rotad vilja att få denna individ/varelse in under dominansen av sin egen makt på ett eller annat sätt. Oavsett om man ger gåvor, påstår sig vara kär, ger uppmuntran eller bara fysiskt skadar någon så är motivet alltid det samma: att utöva sin vilja till makt!

Och svaret på fråga två är att sjuka och funktionshindrade mer än någon annan idag lidar av en brist på vilja till makt och därmed lever i en existens där de i stort egentligen inte lever alls. Har man ingen egen vilja till makt – så är man inget annat än en slav som ständigt lever underkuvat och är ett objekt för andras vilja till makt.

Ett psykologisk avslöjande som ”viljan till makt" lyckas med, är att lära oss människor den viktiga lärdomen som finns om det mänskliga psyket - att alla människor till naturen är fullkomligt och uteslutande egoistisk.
Vilket leder oss till en slutsats – att det inte existerar några alturistiska eller osjälviska handlingar. Av detta kan vi sjuka och funktionshindrade dra en värdefull erfarenhet, en erfarenhet som gör det möjligt för oss att ännu klarare förstå det försvagande som medlidande och välgörenhet egentligen är. Exempelvis gör ”viljan till makt” oss – sjuka och funktionshindrade - förmögna att förstå vad som egentligen menas med till exempel kungahusets Viktoriafond. Denna välgörenhetsfond är inte ett uttryck av osjälviskhet eller alturism, nej, Nietzsche lär oss genom ”viljan till makt” att viktoriafonden faktiskt är ett uttryck för friskas och icke-funktionshindrades egoism och deras ”vilja till makt”, men som utövas på vår bekostnad! Är detta rätt? Nej, det är inte rätt, eftersom Nietzsche även lär oss att ingen äger rätten att utöva ”viljan till makt” för att förhindra någon annan från att utöva samma makt – då varje människa äger en ”vilja till makt”.
Viktoriafonden är inget annat än ett förhindrande av de sjuka och funktionshindrade ”vilja till makt” och ett försök att krossa denna fundamentala drivkraft hos oss med hjälp av ett accepterande av medlidande och välgörenhet.
Men hur detta maktmissbruk från friska och icke-funktionshindrade uppkommit? De som har störst skuld till detta är ingen mindre än vi själva – maktmissbruket har uppkommit tackvare att vi sjuka och funktionshindrade har kultiverat en försvagande och livsfarlig sjukdom vars namn är: brist på ”vilja till makt”! En ny skådespelare måste göra entré…

Viktigt att komma ihåg är att viljan till makt inte är bunden till människors tarvliga psykologi. Nej, hur kan den vara det, när viljan till makt i själva verket är universum verklighet. Viljan till makt manifesterar sig själv i alla tingen och hos allt levande! Mognad, självbevarelse, dominans och en stärkande flexibilitet är några av de fundamentala uttryck hos denna ”vilja till makt” - som allting i världen och universum styrs av. Det är livet och existensen.

Nietzsche och Schopenhauer.

Vill vi sjuka och funktionshindrade använda oss av Nietzsches ”vilja till makt” som ett medel, för att mogna individuellt som människor och bli krigar-konstnärer – stålsatta och härdade, älskade och respekterade av livet. Så får vi inte blanda ihop Nietzsches ”vilja” med den tyske filosofen Arthur Schopenhauer (1788-1860) ”vilja”.
Det finns många likheter mellan dessa två ”viljor” som kan få den ovaksamma bland vårt folk att tro att bådas defenetioner av ”vilja” är en och samma sak. Men det finns stora skillnader och en av de fundamentala skillnaderna mellan Nietzsches ”vilja till makt” och Schopenhauers ”vilja”, är att Schopenhauer menade på att ”viljan” inte bryr sig om makt och är i själva verket en blind strävan.

Vilja, är enligt Schopenhauer till sin natur aldrig tillfredställd – den tar sin form i människan som begär, strävanden, lust och åtrå, och tackvare den otillfredsställda natur som ”vilja” är, så har självaste existensen för människan blivit en börda.

För Schopenhauer så är existensen meningslös och trivialt – då det tycks som att varje gång man väl har mättat ett begär så ger det bara upphov till ett nytt begär och så forsätter det på, i all evighet. Därför är ”viljan” källan till all ondska och allt lidande i världen. Detta gör att Schopenhauer tillskillnad från Nietzsche definierar ”vilja” utifrån en slags livsförnekande ståndpunkt – vilket resulterar i en väldigt pessimistisk världsbild. Det är viktigt att man, trots att Nietzsches egna filosofiska tänkande väcktes ordentligt tackvare sin upptäckt av Schopenhauers tänkande, lyfter ur Nietzsche ur den ultra pessimistisk världsuppfattning som Schopenhauer erbjuder – då den skapar en uppgivenhet inför livet och ett förakt för livets enda drivkraft ”vilja till makt”. Min tolkning av Sxhopenhauer är att han gör människan till en obotlig nihilist med en förkärlek till det extrema och som drivs av en vilja till intet, dock vill jag påeka att nihilism kan vara en nödvändighet för att nollställa allt och omvärdera alla värden – men jag är rädd att schopenhauers tänkande kommer befästa och institutionalisera nihilismen alla destruktiva sidor. Han lägger även en grund för utvecklingen av en trött, uppgiven, ressimentsentsfull och livsförnekande människa.

Även fast Nietzsche skulle hos Schopenhauer se en själfrände och att hans egna filosofiska tänkande på allvar faktiskt förlöstes av Schopenhauers bok, Die Welt als Wille und Vorstellung (The World as Will and Representation.) – så skulle Nietzsche tillslut komma att göra ett bokslut där Schopenhauer tillsammans med kristendomen kritiseras att vara fiender till livet pågrund av deras fundamentala pessimism och uppgivenhet inför livet. Nietzsche går även så långt i sin kritik att han anklagar schopenhauer för att vara nihilistisk och dekadent.

Nietzsches ”vilja till makt” är livsbejakande och skiljer sig markant från Schopenhauers ”vilja” – då den hävdar att alla varelser hänger sig till sina instinkter för att uppnå makt och dominans. Lidande, säger Nietzsche med stor entusiasm, kan inte ses som något ondskefullt utan snarare som en nödvändig del av existensen och därför något värt för mänskligheten att hålla fast vid.
Enligt Nietzsche kan varaktig glädje och tillfredställda begär uppnås genom att leva i enlighet med sina instinkter – det vill säga genom att bejaka sin ”vilja till makt”.

Livets normaltillstånd.

Funktionshindertransnationalismen anser att livets normaltillstånd är lidande, smärta, sorg, tragik, svårmod, elände, funktionshinder, sjukdom och slutligen död. Förutom detta så tar funktionshindertransnationalismen fasta på att alla människor är funktionshindrade och sjuka djur - i full färd med att bli ja-sägande övermänniskor.

Då funktionshinder och sjukdom är livets normaltillstånd, så innebär det att ett accepterande av sjukdomar och funktionshinder är en förutsättning för mänsklighetens framtida förmåga att överleva. Funktionshindertransnationalismen som filosofi vill göra det möjligt för människor - att fullkomligt kunna acceptera livets normaltillstånd!- och utifrån sina riktiga förutsättningar, inte falska eller påhittade, slå sig för bröstet för att ivrigt kunna huvudstupat invadera nya domäner, marker och blicka ut över nya horisonter.

Jag personligen har funnit att i mänsklighetens genalogi och genetik - är det just sjukdom och funktionshinder som varit den kraft som är mest drivande. Ja, funktionshinder och sjukdom är både en genererande (skapande) och en degenererade (förstörande) kraft, vars växelverkan mellan att vara uppbyggande och nerbrytande har varit nödvändig för att utveckla, stärka anpassningsförmågan hos den mänskliga arten och därmed garantera dess överlevnad. Därför kan man korrekt säga att funktionshindertransnationalismen är ett försök att utveckla en smärtans, lidandets och sjukdomens filosofi! Oavsett om man accepterar eller förkastar denna teori om livets normaltillstånd - så har jag sett dess principer i evighet dolt och öppet varit den drivande kraften som rört sig genom existensen, för att skapa rörelse i den cirkulära utvecklingscykeln av liv och död, av uppbyggande och nerbrytande, av ordning och kaos, av Apollo och Dynosios.

De 8:a funktionshindertransnationalistiska revbenen.

1.
Den dominata instinkten hos ALLA djur, inklusive människan, är viljan att leva och viljan till makt. Dessa två viljor är det som driver alla djur, att till vilket pris som helst uppnå makten över sina egna liv - så att de kan besegra alla livsförnekande krafter, yttre som inre, som gör livet svårt eller omöjligt att leva.

2.
Alla moral är bländerverk, konstruerade för att grantera gruppers, klassers, rasers, kulturers och nationers förmåga att bibehålla vissa nödvändiga sociala och kulturella koder för sin egen överlevnads skull.

3.
Att oavsett, den universiela tendensen att ge auktoritet till moralen genom att hylla den som god, så är all moral konstruerad av människor och utbytbar. Något som gör att moral är föränderligt och bör ändras då människans villkor i världen ändras.

4.
Vilket gör att all moral som forsätter att ha auktoritet och värde, oavsett att förhållandet som gav upphov till dem har upphört - bör betraktas som livsförnekande.

5.
Alla gudar, religioner och kyrkor som har till sin främsta uppgift att konservera, upprätthålla och skydda existerande normer, värderingar, idéer och moral från förändring - är livsförnekande.

6.
Vilket gör att alla idéer som växer fram ur såna gudar, religioner och kyrkor - exempelvis kristendomen, även är livsförnekande.

7.
Att alla människor borde förneka alla gudar, religioner och kyrkor - samt förneka all moral och tankegods som utvecklats från dem. För att istället försöka återvända till den primala instikten som gör det möjligt för varje individ att själva kunna definera vad som är dåligt och vad som är bra för honom/henne. Alltså ta tillbaka sin: vilja till makt!

8.
Att det eviga återkommandet är det som skapar rörelse i existensen - för allt levande.

Om lycka.

I denna text om lycka vill jag inleda med ett citat av Voltaire: ”...Lyckan är en dröm och lidandet verklighet...” Detta mycket välgenomtänkta citat fångar ypperligt insikten att lycka är - ett fenomen som är icke-existerande, och snarare en metafysisk bluff. Om ni frågar mig, vilket ni givetvis gör, så är lyckan ett illa luktande gift! - på samma sätt som kristendomen, utilitarismen, socialismen, kapitalismen eller något annat förpestande.

Vi måste komma bortom myten – att det endast är förmågan att förnimma smärta eller inte, som avgör ifall en människa lever ett lyckligt liv eller inte. Jag fullkomligt hatar att vi idag bundit fast människan vid kravet att hela tiden behöva intyga för sig själv och andra sin lycka, för överhuvudtaget få sin existens berättigad. Jag fullkomligt spyr när – andra invalider, stup i ett alltid måste ursäkta sin existens med frasen: ”Men jag är lycklig.” Jag menar om man är lycklig måste man väl inte intyga det hela tiden, för är det inte som den grekiske filosofen Zenon påpekar att likgiltigt är lyckan?

Idag lider människor av en extrem närsynthet och en upprörande dumhet - då i stort sätt alla människor skriver under på att smärta bör avvisas bestämt, ifall vi ska uppnå lycka. Ja, Zenon skulle inte vara sen med att instämma. Men jag är inte lika övertygad – jag är skeptisk, för jag tycker inte att smärtan kan avfärdas alls då den till skillnad från lycka faktiskt finns. jag anser att smärta är hård för människan att uthärda och därför är den för naturen, stärkande och uppfriskande.

Jag måste vara en väldigt korkad individ – då jag inte alls har förstått att lycka tillförskrivs en sån uppblåst betydelse för oss alla. Jag har snarare fullkomligt gjort som Zenon, att jag förpassar liv och död, ära och ärelöshet, lust och smärta, rikedom och fattigdom, sjukdom och hälsa eller lycka och lidande – att vara något som vi människor bör se som något likgiltigt. Visst, har jag pågrund av min sjukdom eller invaliditet upplevt smärta och ett obeskrivbart lidande – men vad har det gjort för ont på mig, när jag alltid har stärkts av det? Jag kallar detta fenomen för smärtans paradox – där smärtan just vi smärttillfället upplevs som negativt, men som senare uppleva som stärkande och bli något positivt.

Jag minns fortfarande ett samtal som jag hade med min syster om det lidande och den smärta, jag som liten upplevde för att jag inte hade så många vänner pågrund av min dödliga muskelsjukdom – att det just då kändes fruktansvärt, men att jag nu ser just den smärtan och det lidande som någonting bra och stärkande. Paradoxallt! - kanske ni tänker, men vad gör det? Då paradoxen som metod ger oss människor möjligheten att föda nya tankar och idéer. Många kanske är oförmögna att just nu hålla med mig, men om ni verkligen stannar upp och tänker till – så är jag övertygad att ni inte kommer finna att den insikt är så konstigt. Men jag tror ändå att för att lätt kunna svälja detta om smärtans betydelse med hull och hår – så måste man i stort drivas av en likgiltighet inför exempelvis lust och smärta eller lycka och lidande.

Jag står nu inför frågan. Har lyckan egentligen någon betydelse? Jag måste tyvärr skriva er på näsan och säga nej. Skulle jag behöva välja mellan lidande och lycka – och avgöra vilken av dessa två som haft någon betydelse för människan, så skulle mitt val bli lidande. lyckan har inte samma djup, plastiska förmågan eller komplexitet som smärta – den har inte heller varit den där konstanta följeslagaren för mänskligheten som smärtan ändå har varit.

Medlidande och medlidandemoralen.

Funktionshindertransnationalismen anser att det är en grov felaktighet i att tro att det finns ett värde för oss med genetiska funktionshinder eller sjukdomar i medlidandet, självförnekelsen och självuppoffringen. Snarare bör medlidandet ses som det allra största hotet mot oss - då den skapar en medlidandemoral som säger nej till vår existens och uppmuntrar oss som individer och folk, att tro att det ligger något värde i att förneka oss själva.

I detta som Nietzsche kallar för medlidandemoralen så ser jag att det från den droppar blod och att inälvor rinner ut, eftersom den leder till en andliga och intellektuell förintels av de funktionshindrade folken, men framförallt av oss som individer.

Denna moral, medlidandemoralen är själva orsaken till att vi - funktionshindrade och sjuka - individuellt och kollektivt befinner oss i ett livsförnekande stillastående och är drabbade av en självutrotande trötthet. Av denna anledning så uppställer jag mot medlidandemoralen och dess falsk påståda osjälviska instinkter - en principiell misstro, en skeptesism och ett totalt förkastande av dess värde.

Jag ser det som absolut nödvändigt att vi med medfödda genetiska funktionshinder eller sjukdomar - genomskådar medlidandemoralen; då den fångar in oss i en obehaglig sitution där vi av samhället och icke-funktionshinderkulturen görs funktionshindrade och sjuka. Det är medlidandemoralen som är världens stora sjukdom, och inte de funktionshinder och sjukdomar som existerar hos de funktionshindrade folken - då botemedlet mot det förhatliga medlidandet och medlidandemoralen finns hos de funktionshindrade och sjuka som bemästrar sin tillvaro och älskar sina öden: Amore Fati!

Funktionshindertransnationalismen anser att den kusliga medlidandemoral, som har fritt spelrum inom den härskande och allt kusligare icke-funktionshinderkulturen, skapar en förödande nihilism för de funktionshindrade folken - då den får oss att fullkomligt förkasta våra egna värden och vår egna moral; som är livsviktig för vårt folks förmåga att vara självständiga och bibehålla vår särart.

Funktionshindertransnationalismen om paradoxer och motsägelser.

Nietzsche använde sig ofta av paradoxer och motsägelser som ett verktyg för att effektivt rasera vedertagna normer och värderingar i sina filosofiska skrifter. Detta gjorde han för att ge utrymme för sitt tänkande att kunna ersätta gamla normer och värderingar med nya, mer livsvänliga och lämpade för utvecklingen av övermänniskan.

Funktionshindertransnationalismen följer upp denna nietzscheanska tradition: att nyttja motsägelser och paradoxer som ett medel för att skapa rörelse i det mänskliga tänkandet och föra det till nya och outforskade nivåer. Då jag anser i linje med Nietzsche, att paradoxer och motsägelser är nödvändiga för att ständigt i tanken kunna ligga bortom det existerande, och inte snärja in sig dogmer, fördomar eller naivitet.

Paradoxala funderingar om Gud/Gudar.

I stort är jag väldigt kritisk inställd till metafysiska idéer - dock har jag inte som en vettig filosof stängd dörren helt för sånna funderingar, men trots min skeptiska inställning betyder inte att jag inte har haft min beskärda del av funderingar kring till exempel om Gud/Gudar finns eller har funnits. I detta stycke tänker jag låt er bakanta er lite mer med mina funderingar om Gud/Gudar - men innan jag börjar vill jag klar göra att jag inte med denna del har för avsikt att presentera en fullständig uppfattning om Gud/Gudar.

Redan när jag var liten - vandrade jag i mina tankarnas labyrint med dessa frågor. När mina vänner var upptagna med sina lekar; som jag inte kunde vara med på pågrund av min medfödda muskelsjukdom - så bekantade jag mig istället med mina egna reflektioner och funderingar kring varat samt människans plats i universium.

I mina tidiga funderingar bestämde jag mig att jag var övertygad att Gud/Gudar finns samtidigt att Gud/Gudar inte finns - för mig var denna slutsats mest logisk och mest mänsklig: alltså att Gud/Gudar finns och inte finns på en och samma gång. Under resans gång ; som vi kan titulera mitt liv - så lärde jag mig snabbt att denna uppfattning är den mest rättvisa och icke-förtryckande, eftersom den är minst moraliserande eller dömande av andras övertygelse, uppfattning eller tro.

Om självmord.

För människan kan kanske möjligheten att ta sitt eget liv, ses som den allra snabbaste, enklaste och minst smärtsamma vägen - för att fly det brutala, skräckfulla och lidelsefulla livet.

Självmord upplevs säkert av den som funderat på att ta sitt liv eller den som har tagit sitt liv - som ett medel för att kunna fly deras plågoande; livets normaltillstånd.

Men egentligen är självmord inget annat än en konsekvens av den självutplånade medlidandemoralen, som nått till en livsförnekande och självdestruktiv nivå. Självmord är inget annat än ett medel för de svaga, de utmattade och de hopplösa - och en försvagare av människan; då den tvingar henne att totalt böja sig inför den förkastliga medlidandemoralen.

Vill man vara hård mot de som väljer den rent logiska handlingen, för att snabbt kunna ge upp striden om tillvaron och avbryta livet - självmord. Så kan man se på självmord som en garanti för mänskligheten att bevara de människor - som genom sitt rungande ja till livet, är starka nog att älska livet som det tarvliga och sjuka djuret; välsignade med ett liv i lidande och smärta.

För den levande människan, som så gott hon kan - försöker förlösa sig och bli övermänniska; så bör de betrakra självmord med ögon fulla med förakt och misstro. Då denna ljuvliga egoistiska handling, i själva verket är den fega, det svaga, den lidande, den blödande, och den livsförnekande människans val - om nu ens det fria valet existerar; det vill säga.

Jag dömer ingen som vill begå självmord eller som har tagit sitt liv, jag dömer självmordet i sig - som handling; då jag verkligen inte ser den som en lösning för någonting alls. Men jag skulle aldrig stoppa eller avråda någon från självmord - då alla människor, trots mitt tvivel om att den fria viljan, äger rätten till att fatta egna beslut och utföra egna handlingar. Fast märkväl, jag tycker INTE att självmord är den högsta formen av självuttryck - jag tycker att Sokrates svepande av giftbägaren, trots hans möjlighet att kunna undkomma med livet i behåll; var ytterst korkat. Men samtidigt vad kan man förvänta sig av en gift filosof? Som sagt jag tycker inte självmord är ett ultimat självuttryck överhuvudtaget - då jag anser att människan är konstruerade för att in i det sista kämpa för överlevnad, detta resulterar i att viljan till självmord är en felkoppling och bör betraktas som något felaktigt. Ja, helt enkelt ett konsekvens av ett sjukligt och livstrött samhälle.

Alla människor borde istället lära sig att en förtidig död är en abnormalitet lika så som en utdragen död är en pervertion - vi måste alltså lära oss att dö, som Nietzsche skriver: i rätt tid.

Att acceptera döden.

En individ som befinner sig i livets epicentrum har funderingar och tillåter sin ande att stärkas av dödens närvaro - är sannerligen ett gott bevis på hennes starka karaktär, då hon utan omsvep har accepterat döden. Denne individ är en stark karaktär därför att hon, till skillnad från den som aldrig har funderat på döden och på ett försvagande sätt således förnekar döden, har accepterat livets normaltillstånd!

Den som tror sig vara garanterad fri från döden – lever farligt då hon lever i en livsförnekande tillvaro, för ingen undgår döden eller livets normaltillstånd. En stark mänsklighet - men framförallt en stark individ, måste acceptera dödens ständiga närvaro. Det betyder att man måste bejaka döden på samma sätt som man bejakar livet.

Många människor lider idag av en livsuttröttande dödskräck, en skräck som i de flesta fall gör det omöjligt för dessa människor att kunna utmåla döden som något stärkande, naturligt och oundvikligt - en oförmåga som i det långa loppet bli en allvarig försvagande faktor för mänskligheten i framtiden. Samma argument som jag har mot att bota sjukdomar har den mot att ta strid mot döden. Jag utgår från principen att både sjukdom och död är två oundvikliga bitar som utgör det mänskliga tillståndet och skänker till mänskligheten genom sitt lidandet och smärta - styrka, anpassningsförmåga och visdom. Vi har ett flertal exempel där mänskligheten har stärkts och uppnått värdighet tackvare ett bemästrande av döden och sjukdomar genom att acceptera dem som något naturligt och en självklar del i tillvaron. För den förnuftige och logiska människan bör döden bejakas, och den framtida människan får aldrig inbilla sig att den inte finns - för med ett ja till livet kommer ett ja till döden!

Döden som ett sanningsserum?

Jag är en tvivlare - och förkastar därför helt och hållet den lustiga övertygelsen att någon på dödsbädden eller att en döende människa är mer ärliga än andra. Nej, de flesta dör exakt på samma sätt som de har levt! – har de genom sitt liv levt som lögnare lär de också dö med att ha förtäljt en lögn på sina torra läppar eller om de genom sitt liv har varit en notorisk fegis så lär de i dödsögonblicket vara hårt fastklamrad i armarna på sin moder skrikande och snyftande!

Visst en individs inställning till döden och livet när hon befinner sig mitt uppe i det goda livet är en bra indikator på hennes generella karaktär och tankevanor – men när döden står inför dörren, så har hennes inställning till döden och livet ingen om inte liten betydelse.

Om en döende människa på dödsbädden uppvisar ovanliga känslor eller uttrycker nya tankar som är helt ur linje med personen kända begreppsvärld eller kunskapssfär – till exempel ifall en ateist på dödsbädden börjar prata om gud och bevisar guds existens eller om den gudsfruktige helt plötsligt när döden står för dörren öppet hjärtat förnekar gud, så betyder det inte att de i livets sista ögonblick har träffas av sanningens blixt. Nej, det beror helt och hållet på ett fysiologiskt fakta - när man är på väg att dö så är det vanligt att ens hjärna ger upp kampen och att ens tankeprocess blir helt mossigt och förvirrat. De sista timmarna i livet när man håller på dö, är så pass ångestfull tackvare exempelvis den otillräcklig näringstillförsel till hjärnan, på grund av den obeskrivbar smärtan, dödsskräcken och den bisarra situationen som man upplever att man befinner sig i – att det är orättvist att summera individens hela inställning till livet med den inställning individen må tänkas hysa vid dödsögonblicket.

Funktionshindertransnationalismen om historieism.

Generellt är all historia missvisande och förvirrande - då den alltid är föremål för missbruk, revisionism och korrumption. Alla har väl hört devisen, segraren skriver historien? För oss med medfödda funktionshinder och genetiska sjukdomar så leder detta till slutsatsen: att vi inte kan lita på historian - eftersom den är skriven av icke-funktionshindrade och vi bör vara skeptiska och försiktiga med bruket av historiska argument.

Hur som helst, tenderar historien att skapa övertygelse hos människor - att allt som har hänt är en del av något gudomligt, mystisk, vetenskaplig, politisk, ekonomisk, ideologisk eller filosofisk plan, vars syfte är att uppnå den ultimata perfektionen av den mänskliga arten.

Majoriteten av alla viktiga historiska händelser är i själva verket meningslösa och att de getts ett värde - är för att regeringar, stater, kungar, regenter, påvar, den allmänna opinionen eller majoriteten osv. har krävt det. Funktionshindertransnationalismen är egentligen inte så intresserad av vad de funktionshindrade folken som ett kollektiv historiskt har lyckats eller misslyckas med - nej, intresset är focuserat på enskilda storslagna, handlingskraftiga och karismatiska individer som trädder eller som trädit fram genom historien från vårt folk.

Funktionshinder och sjukdomar som Gud eller första orsaken.

I den första delen av Spinozas huvudverk ”Ethica geometrico demonstrata” som behandlar Gud och är basen för Spinozas metafysiska system så lägger han där fram idéen om substansen. För att förklara kort vad substansen är för något: så är de ting som är bärare av egenskaper, men som inte själv har någon egenskap och därför inte kan förnimmas det som är substansen.

Själva ordet kommer av det latinska ordet substantia, som i sin tur är en direktöversättning av det grekiska ordet hypostasis, som betyder grundval.

Spinoza menade att det bara existerar en enda odelbar, oföränderlig, oändlig och evig substans och denna substans är detsamma som Gud - då den är orsak till sig själv och behöver inte något annat än sig själv för att existera.

Spinoza förklarar substansen (Gud) såhär:
”Det som är i sig självt och förstås genom sig självt.”

Det är nu allt börjar bli intressant. För om jag använder mig av Spinozas metafysikasystem så ges jag möjligheten att utveckla den spännade tanken som föreslår: att medfödda funktionshinder eller genetiska sjukdomar är en substans - som man kan kalla Gud eller första orsaken, då funktionshinder eller genetiska sjukdomar är orsak till sig själv, är oberoende och att de endast förstås genom sig själv.

Sanningshalten i denna slutsatts att medföda funktionshinder eller genetiska sjukdomer är Gud eller inte - är jag inte så intresserad av då jag ännu är en motståndare till metafysiken och skeptisk till Guds existens, men det betyder inte att jag inte ser det som ett viktigt och spännade tankeexpriment.

Hur som helst, jag forsätter ändå trots min egen skeptesism.

Spinoza fortsätter med att påpeka att Gud, naturen eller världen är en och samma sak – detta betyder, enligt Spinoza, att Gud inte är skild från världen utan identiskt med naturen, världen eller universum. Mot denna bakgrund hävdar jag att medfödda funktionshinder eller genetiska tillstånd som existerar i naturen, världen eller universum är en självklar del av Gud.

Spinoza påpekar att Gud har oändligt många attribut, där vart och ett av dessa är oändliga, och detta ger funktionshinder transnationalismen möjligheten att kunna påpeka självklarheten i att Gud som entitet givetvis kan tillskrivas att ha alla de attribut som kommer med alla typer av funktionshinder eller genetiska tillstånd (sjukdomar). Enligt Spinoza är attribut det, ”som förståndet uppfattar om en substans som utgörande dennas essens" därför kan man givetvis tillskriva funktionshinder eller genetiska tillstånd (sjukdom) att vara attribut.

Spinoza påpekar att allt som sker, sker med nödvändighet. Ingenting kan därför vara annorlunda än vad det är – eftersom allt bara följer Guds eviga natur. Detta betyder att medfödda funktionshinder eller genetiska tillstånd (sjukdomar) inte sker av en slump utan sker av nödvändighet. Därför är det omöjligt för en person med medfödda funktionshinder eller genetiskt tillstånd (sjukdom) att vara annorlunda – då medfödda funktionshinder eller genetiska tillstånd (sjukdom) är en del av Guds eviga natur.

Det finns inga ändamålsorsaker och ingenting i världen, naturen eller universum som sker för männskans nytta – allt är fullkomligt förutbestämt och följer direkt ur Guds nödvändiga natur. Detta betyder att medfödda funktionshinder eller genetiska tillstånd varken sker till nytta eller onytta för människan – då medfödda funktionshinder eller genetiska tillstånd är Gud eller är en självklar del av Guds nödvändiga natur.

Och som ett liten avslutande parantes:

Funktionshindertransnationalismen har influerat Funktionshindernationen.

Kort beskrivet så är funktionshindernationen en funktionshindertransnationalistisk organisation, vars syfte är att utveckla de funktionshindrade folkens monumentalistiska, antikvariska och kritiska historiskamedvetenhet och således stärka de funktionshindrade folkens plastiska förmåga individuellt och kollektivt.

normal

Frågor & Svar till Adryan Linden

Vem är Adryan Linden?

Jag föddes av min ärade mor Kristina Lovisa Linden, i jungfruns tecken den 25:e augusti 1980 på Huddinge sjukhus i Stockholm. Jag är begåvad med Duchennes Muskeldystrofi, en dödlig progressiv muskelsjukdom som leder till en förtidig död i kvävning eller ett hjärtstillestånd.

Jag är en av de få lyckligt lottade människor som faktiskt kommer ihåg min egen födelse - en upplevelse som jag aldrig så länge jag lever kommer glömma. Ni kanske ställer er frågan varför jag lägger en sån stor vikt vid att jag faktiskt har upplevt min egen födelse. Anledningen till att jag gör det, är för att jag är övertygad om att det är en av de viktigaste erfarenhet en levande varelse kan bära på – är att ha minnesbilder från ens livs allra första början. För mig har denna upplevelse – att ha bevittnat min egen födelse - varit en av de mäktigaste händelserna i mitt liv; då det helt naket och ärligt påminde mig om mitt och mänsklighetens verkliga ursprung.

Ja, man kan säga att den har hjälpt mig att vara säker på mig själv och mänskligheten.

Jag tror att jag hade varit en betydligt andligt fattigare person om jag inte hade varit begåvad med mina minnesbilder från min födsel - eftersom de som minns fungerar som agenter som då och då med sina minnen förnyar vårt förbund med naturen och bidrar med en viktig erfarenhet till mänskligheten.

Varför behövs funktionshindertransnationalismen?

Den behövs först och främst därför att vi med medfödda funktionshinder och genetiska sjukdomar, är i akutbehov av att fullkomligt utrota medlidandemoralen och att ifrågasätta den härskande icke-funktionshinderkulturen. De funktionshindrade folken behöver funktionshindertransnationalismen eftersom vårt folk är bosatta och förtrycks i världens alla nationer, länder och nationalstater. Vår tillvaro skildras bäst med anekdoten: ...Vi är i nationer, men inte från nationerna...
Funktionshindertransnationalismen behövs därför att den är den enda idag existerande filosofi som direkt riktar sig till personer med medfödda funktionshinder och genetiska sjukdomar - och är den enda filosofi som förespråkar en transnationell befrielse av de funktionshindrade folken globalt.

Vad är sjukdom enligt dig?

Ett bra exempel på vad jag anser är en sjukdom är malaria. Malaria är en sjukdom som orsakas av parasiter - encelliga organismer s.k. urdjur (protozoer) som tillhör släktet Plasmodium. Malaria är en sjukdom därför att den smittar via blod och att det orsakas av parasiter som bärs, överförs av Anopheles-myggan. Duchennes Muskeldystrofi är ingen sjukdom därför att den inte överförs via blod och inte uppkommit pågrund av parasiter.

Som jag förstår det så anser du att alla människor egentligen är funktionshindrade och sjuka?

Ja, det stämmer. Jag anser att existensens normaltillstånd är funktionshinder och sjukdom, kryddat med korta men snabbt övergående ögonblick av hälsa.

Vad är det största hotet mot de funktionshindrade folken idag?

Svår fråga, då listan är lång över de hot som just nu existerar mot oss. Men för att ge något vettigt svar, så måste jag svara att det är icke-funktionshinderkulturen, en kultur som just nu främst upprätthålls av vad jag kallar det s k anglosaxiska brödraskapet.

Vad är det anglosaxiska brödraskapet?

Det är min benämning på den härskande eliten som idag styr världen och som bygger sin maktbas på en officiell kulturell-, politisk och ekonomisk allians mellan Storbritannien och USA.

Vilka var de historiska anglosaxarna?

Anglosaxarna var ett germanskt folkslag bosatta i nuvarande Nederländerna och vid Tysklands västkust, men som efter västroms fall 476 e.Kr invaderar och erövrar de brittiska öarna, i synnerlighet England.

Finns det tidigare historiska aktörer som har upprätthållit icke-funktionshinderkulturen, i så fall vilka?

Jag har för tillfället identifiera dessa som tidigare historiska aktörer:


Nazityskland.
Romarriket.
Antika Grekland med stadsstaterna Sparta och Aten i spetsen.

Vad anser du om dödshjälp för obotligt sjuka och funktionshindrade?

Som funktionshindertransnationalist är jag fullkomligt mot dödshjälp för personer med obotliga sjukdomar och funktionshinder, då jag anser att dödshjälp är ett fenomen som uppkommit tackvare icke-funktionshinderkulturen med ett sjukligt förakt mot sjukdom och funktionshinder.

Är man funktionshindertransnationalist så är det viktigt att man är fullkomligt medveten att västvärlden bygger på icke-funktionshinderkulturen, en kultur som kännetecknas som en livsförnekande kultur med en rädsla för allt det som är mänskligt så som smärta, lidande, funktionshinder, sjukdomar och döden. Hade vi haft ett samhälle som inte hade byggt på icke-funktionshinderkulturen och ett samhälle en bättre vård - som inte bygger på ekonomiskalkyler, är jag övertygad att diskussionen om dödshjälp inte hade existerat.

Om vi genom dödshjälpen börjar åsidosätta den etik som vården bygger på, det vill säga att rädda liv, så kommer vi till slut att få en vård som ifrågasätter varje enskild individs värde. Vidare med ett införande av dödshjälp så kommer arbetssituationen för läkare och annan sjukvårdspersonal i längden bli outhärdlig och väldigt splittrad - att i ena stunden rädda liv för att i nästa stund ta ett annat.

Vi själva är ansvariga till att ha tagit debatten så pass långt som till dödshjälp i och med bland annat nedskärningar inom vården. Istället för att ge patienten god vård och livsglädje så ser man idag dödshjälpen som en enkel lösning och en snabb väg ut.

Vad är din inställning till abort?

Jag tycker kvinnan ensam äger rätten till beslut om abort eller inte, då hon har fullkomlig rätt till sin egen kropp.

Vad är din inställning till selektiva aborter?

Jag är mot selektiva aborter, där syftet är att välja ut rätt foster för att passa kulturellt härskande normer och värderingar - till exempel kvinnliga foster som väljs bort på grund av att de är kvinnor, att funktionshindrade foster väljs bort på grund av att de är funktionshindrade eller om man i framtiden skulle välja bort homosexuella foster pågrund av att de är homosexuella.

Men som jag ser det så är inte den selektiva aborten roten till sjukdomen utan en symptom, då orsaken till uppkomsten av selektiv abort - är tackvare utvecklingen av fosterdiagnostiska tekniker så som fostervattensprov och ultraljud osv.

Vad är din inställning till fosterdiagnostisk?

Jag är för ett förbud av alla former av fosterdiagnostik, där huvudsyftet är att upptäcka foster som av samhället är betraktade som icke-önskvärda. Vidare är min vilja till ett förbud mot fosterdiagnostik mer moraliskt korrekt än en vilja till förbud mot selektiv abort - då ett förbud mot selektiv abort både är onödigt och löper risken att i vissa situationer krocka med kvinnans rätt över sin kropp. Onödigt därför att det endast är genom fosterdiagnostik som den selektiva aborten mot sjuka och funktionshindrade uppkommit, vilket gör att en vilja till förbud av fosterdiagnostik löser problemet med selektiv abort samtidigt som kvinnas rätt till fri abort inte hotas.

Jag är mot fosterdiagnostik därför att det enda syftet med det är att upptäcka oönskade foster, och för att garantera samhället att rätt barn föds.

Vad anser du om en människa som jobbar dagligen med att utför fosterdiagnostik eller som utför selektiv abort på sjuka eller funktionshindrade foster?

I många fall kan jag anse att den människan är en brottsling, då den faktiskt upprätthåller ett system av förtryck.

Vad tror du konsekvensen kommer bli om man tar bort foster eller barn med funktionshinder eller sjukdomar?

Tar man bort dessa foster eller barn så kommer mänskligheten minska sin kapacitet att klara framtida kriser, katastrofer och sin förmåga att hantera framtida sjukdomar - vilket allvarligt kommer hota förmågan till utveckling av mänskligheten.

Jag ser alltså den selektiva aborten som ett problem i ett större artmässigt perspektiv. Ett perspektiv som allt för ofta förbises och ignoreras.

En annan fara med att ta bort dessa foster eller barn är att man urholkar människans förmåga till empati, kreativitet och fantasi. Man kommer även uppmuntra ett samhälle som är normalistiskt, det vill säga fixerat på det perfekta, och som inte kommer kunna hantera olikheter på ett rättvist sätt - vilket i sin tur kommer leda till skapandet av ett genetiskt klassamhälle.

Vad anser du om utvecklingen av genteknik?

Det finns en passiv genetik och aktiv genetik, den aktiva genetiken är den genetik som utvecklas och tillämpas idag och den anser jag är en atombomb eller ett biologisktvapen riktat mot de funktionshindrade folken - och i slutändan mot hela mänskligheten. Aktiv genetik är enligt min definition när man tar bort, lägger till eller modifierar gener - samt när man använder genteknik för att kunna utrota hela grupper eller folkgrupper.

Det är farligt att inte vara medveten om att den aktiva genetiken är en teknik, som gör det möjligt att utrota hela folkgrupper. Därför är det fullt möjligt att likna den aktiva genetiken med ett massförstörelsevapen och jag anser att man bör betrakta den som ett lika stort hot mot mänskligheten som kärnvapen, kemiska- och biologiska vapen.

Vad anser du om massförstörelsevapen?

Jag anser att alla stater och nationer, men framförallt FN och EU, har ett stort ansvar att se till att alla sorters massförstörelsevapen samlas in och avvecklas. Eftersom det inte är säkert att världens säkerhetspolitik på terrorbalansen mellan de stater och nationer som har tillgång till massförstörelsevapen.

Men vid sidan av detta så uppmuntrar jag folk att organisera sig på grässrotsnivå för att se till att en avrustning av massförstörelsevapen sker, då jag har en stark misstro att stater och nationer har den politiska viljan till detta.

normal

Funktionshindertransnationalismen – de funktionshindrade folkens nya själ?

Funktionshindertransnationalismen är en politisk filosofi som hämtar sin drivkraft från de funktionshindrade folkens gemensamma kultur, identitet och historia. Därför aspirerar filosofin att växa fram som de funktionshindrade folkens nya själ!

Behovet av en ny fri och radikal själ är påträngande för oss med medfödda funktionshinder och genetiska sjukdomar - då miljoner och åter miljoner av oss, lever nertryckta i slaveri och förtryck under det som jag kallar icke-funktionshinderkulturen.

Icke-funktionshinderkulturen använder de mest inhumana och odemokratiska metoder, för att bryta ner självförtroendet hos de funktionshindrade folken och för att reducerat vår sinnesstämning till ett tillstånd av total frustration och uppgivenhet. Något som passar icke-funktionshinderkulturen perfekt då det reducerar oss till att bli simpla slavar och gör det möjligt för icke-funktionshinderkulturen att tillskansa sig rikedom och makt på vår bekostnad. Överallt där vi med medfödda funktionshinder och genetiska sjukdomar existerar blir vi exploaterade, förtryckta och brutaliserade av icke-funktionshinderkulturen. Detta blir vi främst genom deras administration, vetenskap, kultur, politik, handel och företagande – något som leder till att icke-funktionshinderkulturens ställning gentemot oss är det styrande och härskande.

Vi som folk är hunsade, bespottade och utfrysta därför har vi aldrig haft en förenade kraft, men faktum är att vi har blivit hjärntvättade att tro på denna lögn.

Icke-funktionshinderkulturen har i generationer arbetat med att etablerat konkurrens bland oss de funktionshindrade folken, något som har resulterat i att vi som folk tror att mångfalden som existerar bland vårt folk med olika diagnoser, funktionshinder eller sjukdomar bara stigmatiserar och förstör. Denna söndra och härska teknik som icke-funktionshinderkulturen använder mot oss har skapat förvirring och splittring.

Icke-funktionshinderkulturens filosofer - som helt oemotsagt fått makten att definiera världen och livet, är alla produkter av en kulturell uppfostran som gör gällande att icke-funktionshindrade är ett herrefolk och att icke-funktionshinderkulturen är överlägsen alla andra kulturer. Av denna enkla anledning är jag misstänksam och kritiskt till hur dessa filosofer beskriver världen och livet, när de redan från början är allt annat än objektiva.

Hur som helst, som någon slags sammanfattning av denna korta artikel, så söker funktionshindertransnationalismen att återställa de funktionshindrade folkens själ från förtvivlan till hopp, från apati till handling, från rädsla till mod, från dialog till självförsvar och konfrontation.

Funktionshindertransnationalismen vill ge vårt folk mål möjliga att uppnå, eftersom filosofin med hela sitt hjärta tror på den inre förmågan hos de funktionshindrade folken. Ja, funktionshindertransnationalismen vill ge personer med medfödda funktionshinder och genetiska sjukdomar - en helt ny uppsättning av värden i en värld där icke-funktionshinder orättfärdigt är kriteriet för mänskligheten, och där de icke-funktionshindrade betraktar sig själva som överlägsna.

Funktionshindertransnationalismen ser därför behovet av att ge de funktionshindrade folken nya dimensioner, nya horisonter som transcederar nationella gränser, språk och religioner. För att på så sätt kunna bistå de funktionshindrade folken i sin strävan att kunna ge sig själva förmågan att höja sin medvetenhet till en nivån av sann mänsklighet.

normal

En introduktion till funktionshinderkulturen

Den här artikeln är tänkt som en kort introduktion till funktionshinderkulturen. Funktionshinderkulturen är baserad på idén att personer med funktionshinder tillhör en egen kultur, att vi har en egen historia och att vi delar en gemensam identitet.

Funktionshinderkulturen som idé föddes på 1960-talet samtidigt som den internationella moderna funktionshinderrättsrörelsen skapades, och bidrog till att människor med funktionshinder runt om i världen började utmana icke-funktionshinderkulturens härskande stereotyper. I framför allt USA och i England började personer med funktionshinder formulera idén att funktionshindrade delar en och samma unika historia. Detta skulle leda till att ett starkt kollektivt politiskt och kulturellt medvetande började utvecklas, och snabbt höjdes bland funktionshindrade allt mer röster om behovet av en politisk och kulturell förändring (revolution).

Med historiska belägg kunde man påvisa att den diskriminering och segregation som människor med funktionshinder dagligen fick utstå berodde på ett politiskt och kulturellt förtryck, som har existerat genom hela vår (människor med funktionshinder) historia.

På 70-talet och 80-talet i USA var det framförallt den politiska aktivismen som utvecklades, men även andra uttryck skulle komma att utvecklas. Vi skulle komma att få ett starkt kulturellt uttryck i Nordamerika: en funktionshinderrättsmedia skulle komma att födas. På 80-talet startas många tidningar som bland annat ideologiskt och filosofiskt diskuterade icke-funktionshinderkulturens språk och dess konsekvenser för oss med funktionshinder. Kulturradikala tidskrifter som Mainstream, The Disability Rag (nuvarande The Ragged Edge) och Accent on Living skulle komma att vara flaggskeppen som förde diskussionen om de kulturella och politiska förändringar som personer med funktionshinder representerade. Tidningarna producerade mängder med artiklar skriva av kulturella och politiska aktivister med funktionshinder, som håller hög kvalitet och kan användas som bra underlag för diskussion än idag.

De livliga debatter som fördes inom den amerikanska funktionshinderrättspressen skulle leda till en av de viktigaste händelserna både politiskt och kulturellt för personer med funktionshinder. De skulle ingjuta en revolution - de skulle komma att radikalt förflytta positionerna när det gäller uppfattningen om funktionshinder. Nästan över en natt vände de uppfattningen om funktionshinder som svaghet och värdelöshet till styrka och något av värde. Personer med funktionshinder utvecklade en stolthet som kom till uttryck både individuellt och kollektivt.

De som förespråkar funktionshinderkulturen ser ett stort värde i att skapa en länk mellan sig själva och andra förtryckta grupper, och betonar starkt att det konstnärliga uttrycket som funktionshinderkulturen skapar alltid måste kanalisera detta.

Funktionshinderkulturen är viktig för funktionshindrade därför att den långsiktigt arbetar för att vi med funktionshinder i framtiden ska bygga upp en egen kulturell kropp formad genom diverse konstnärliga utryck om eller inspirerade av erfarenheten att vara funktionshindrad. Funktionshinderkulturen betonar just vikten vid att även personer med funktionshinder måste skapa en kulturell plattform på liknade sätt som exempelvis kvinnor, personer från andra etniska kulturer, homosexuella, transsexuella, afro-amerikaner och så vidare redan har gjort. Att vara människa med funktionshinder påverkar och influerar ens livs samtliga aspekter, detta gör att vi med funktionshinder faktiskt har möjligheten att kunna närma oss våra funktionshinder kulturellt.

Personer med funktionshinder äger rätten till att acceptera den kulturella definitionen lika mycket som de äger rätten att förkasta den. Det står alltså oss som personer med funktionshinder helt fria att själv välja hur vi vill närma oss våra funktionshinder - kulturellt, socialt eller medicinskt. Inget av sätten är fel utan helt beroende av den uppfattning vi själva har kring våra funktionshinder.

Som jag ser det delar funktionshinderkulturen uppfattning med filosoferna Friedrich Nietzsche och Randolph Bourne, att det är genom konsten och kulturen som personer med funktionshinder kommer göra de största upptäckterna vad de har gemensamt, och genom detta sluta fixera på varandras olikheter. Detta gör att funktionshinderkulturen betonar konsten och kulturen lika starkt som den betonar viljan till makt över sitt eget liv. Detta gör den till en övertygelse om att det bara är genom konsten och kulturen som vi med funktionshinder kommer att kunna slå tillbaka och motarbeta den traditionella rollen som offer eller föremål för välgörenhet som genom vår historia har hållit oss med funktionshinder separerade från varandra och från samhället i stort.

Funktionshinderkulturen betvivlar inte att vi - människor med funktionshinder - faktiskt har en egen kultur, en funktionshinderkultur som gör gällande att vårt sätt att leva som personer med funktionshinder är klart olikt en person utan funktionshinder sätt att leva. Men givetvis är det ett stort steg för varje person med funktionshinder - som med modersmjölken blivit uppfostrade om sin egen underlägsenhet - att kunna acceptera sitt funktionshinder eller sin olikhet som kultur.

Det kan nog för många verka bakvänt och många personer med funktionshinder kommer att förkasta detta, men det är väntat då tyvärr allt för många av oss inte vill ha något att göra med funktionshinder som en social och politisk rörelse, än mindre som kultur. Förutom detta så är det även en stor press på oss att vara normala och att bekämpa orättvisorna som vi drabbas av på en individuell nivå i stället för kollektivt samt att inte identifiera diskrimineringen eller förtrycket som vi drabbas av att ligga på en ideologisk eller kulturell nivå.