Åskans blixt och dunder tolkades i gången tid ofta som uttryck för gudarnas vrede. Enligt många religioner framkallades blixten av en särskild åskgud.
När man under 1700-talet började experimentera med statisk elektricitet, kom man så småningom blixtens hemlighet på spåren. I laboratoriet kunde man åstadkomma knallande blixtar på några centimeter mellan olika elektriskt laddade kroppar. Den amerikanske forskaren Benjamin Franklin fångade 1752 upp sådana blixar från snöret till en pappersdrake som seglade under ett åskmoln. Detta livsfarliga experiment visade att åskan är ett elektriskt fenomen.
När ett åskmoln bildas, uppstår en elektrisk laddningsfördelning inom molnet. Det finns flera teorier om på vilket sätt detta sker. De övre delarna av åskmolnet blir oftast positivt laddade (underskott på elektroner) medan molnets undre del blir negativt laddat (överskott på elektroner). Elektronerna i området under molnet stöts bort, varvid marken blir positivt laddad. Laddningarna kan utjämnas genom överslag i form av en blixt inom molnet, mellan två moln eller mellan molnet och marken. Blixten börjar med en förurladdning, då elektronerna slår upp en blixtkanal genom luften. Genom denna kanal följer sedan huvudblixten. Ljuset alstras då luften joniseras och värms upp av blixten. Den kraftiga ljudet alstras då luftmolekylerna knuffas åt sidorna av laddningen - en stötvåg fortplantas genom luften med ljudets hastighet.
Oftast syns blixten som en linjeblixt, men också pärlbandsblixtar och klotblixtar kan förekomma. De senare fenomenen har ännu ej kunnat helt förklaras. Klotblixten rör sig ofta i vågrät riktning och upplöses plötsligt med en knall. En vanlig blixt kan ha en längd av 1-3 km och spänningen vid urladdningn är 20 till 50 miljoner volt. Strömstyrkan kan uppgå till tiotusentals ampere, men eftersom blixten varar bara bråkdelen av en sekund ger den inte så mycket energi.
Eftersom blixturladdningen sker mellan molnet och närmaste punkt på marken, bör man inte under åskväder stå upprätt på ett plant fält och inte heller ta skydd under ett högt träd. Byggnader kan skyddas av åskledare, som leder urladdningen ned i jorden. Åskledaren uppfanns av Franklin. Faraday visade att en elektrisk laddning fördelar sig enbart på utsidan av ett ledande föremål. En bil med metallkaross är därför ett utmärkt åskskydd - passagerarna sitter skyddade i en Faraday-bur.