(dundraren) är son till Oden och Fjorgyn (Jord). Hans hustru är Sif Han bor i Trudvang där han har den vackra gården eller borgen Bilskirne. Han är åskans, jordbrukets, böndernas och de fria männens (karlarnas) mäktige gud. Som åskgud färdas han över skyarna i en vagn dragen av de två bockarna Tanngnjost och Tanngrisner. Hans vapen är den av dvärgarna smidda hammaren mjölner, som möjligen företräder blixten (tidigast hade han troligen en yxa). Som åskgud är Tor också regnets och fruktbarhetens gud. I myternas värld är avgränsningen mellan åskguden Tor och den högste guden (som i religionshistorien varit Tyr, Ull, Oden, Frej) mycket klar, men i den praktiska religionens värld har gudafunktionerna ofta flutit samman.
Tor framställes ibland som en världsordningens härskare som fäller dom under världsträdet. Det var uppenbart för många under hedendomens sista tid att Tor var liksom den klassiska antikens Jupiter en gudahärskare och himmelsgud, och det är känt att han som denne gud hade sina egnna eklunder, dvs kultplatser. De som vid tiden för religionsskiftet mellan hedendom och kristendom bekände sig till den gamla religionen bar gärna smycken med torshammaren på bröstet. Skrifter och traditioner skildrar Tor som en gud som står på befolkningens flertal, bönderna nära. Det är ju främst deras intressen han företräder. Han är stor och jättestark, särskilt när han har spänt på sig sitt styrkebälte, Megingjord, och det är väl därför att han är bonde och är så tung som han inte rider till gudarnas tingsplats vid Yggdrasil utan går dit till fots, över en rad åar. Han är ett matvrak och en väldig mjöddrinkare.
Han beskrivs som en grovlemmad, rättfram bonde med ett väldigt rött skägg, buskiga ögonbryn och ett eldfängt temperament - ett mindre typiskt nordiskt karaktärsdrag måhända, men svarande mot hans funktion som blixtgud. Hans enkla och okomplicerade personlighet kontrasterar mot mångsidigheten och dunklet hos en gudomlighet som Oden, furstarnas, krigarnas, magikernas och skaldernas gud. Det som framst utmärker myternas framställning av Tor är hans makt och styrka. Denna har myterna främst koncentrerats till vissa attribut, bältet Megingiord och hammaren mjölner. Enligt gammal folktro kunde man finna torsviggar efter ett åskväder, tecken på att guden under åskan (av as-aekia, asens åkning) kastat sin hammare efter sina framsta fiender, jättar och troll.
Torsviggen har vanligen varit en stenyxa från äldre stenåldern. På grund av sin stora popularitet har Tor i mytologin blivit en ofta förekommande gestalt. Särskilt framträdande är hans roll såsom världsordningens härskare och bekämpare av jättar och andra vidunder. Mest berömd är historien om Tors hammarhämtning. Det berättas att jätten Trym, tursars konung enligt Trymskvida, stulit mjölner och gömt den åtta rastmil under jorden. Gudarna och deras värld svävar nu i stor fara. Till Tors utsände, Loke, meddelar Trym att hammaren skall återställas om gudarna tilldelar honom Freja som hans maka. Detta upprör naturligtvis denna gudinna som vägrar gå med på villkoret. Hon fnyser av harm så att hela Asgård bävar under gudarna. Vid gudarnas rådslag föreslår Heimdall att Tor skall kläda ut sig bruddräkt, med Brisingamén på bröstet, och föreställa Freja. Tor blir arg över att framstå på ett så omanligt sätt, men låter övertyga sig. På Lokes eget initiativ följer han med i brudtärnestass.
I en väldig åskstorm anländer det föregivna brudföljet till Jotunheim och blir glatt mottagna som Freja och hennes tärna. Vid det följande gästabudet förundras Trym över din blivande brudens omålliga aptit: hon sätter i sig en oxe, åtta laxar och en tunna mjöd. Den kvicktänkte Loke förklarar att Freja så mycket längtat efter sin brudgum att hon fastat i åtta dygn. När sedan Trym söker kyssa sin brud ryggar han tillbaka inför den vilda blicken i hennes ögon. Åter lägger Loke saken till rätta: av trånad efter sin brudgum har bruden inte kunnat sova de åtta föregånde nätterna. Nu hämtas hammaren fram och lägges i brudens knä, fö6r att viga brudparet samman. Då visar Tor sin rätta natur, och med hammaren i handen slår han in jättrarnas skallar. Tors andra mellanhavanden med jättarna skildras under rubrikerna Geirröd, Rungner och Utgårda-Loke.
Den främsta av Tors motståndare är den väldiga Midgårdsormen. Hans kamp mot den senare har tidigare återgivits efter två olika versioner i samband med berättelsen om Tors ovälkomna besök hos jätten Hymer. I Snorres skildring beger sig Tor och jätten ut på en fisketur. Hymer uppmanar Tor att själv skaffa sig agn, och guden dödar då en av jättens oxar och hugger av dess huvud som han för till båten. Väl ute på Elivågor släpper Tor och Hymer ut sina fiskelinor Tor, med oxhuvudet som bete, har oturen att få napp på Midgårdsormen.
Han halar in det jättestora odjuret mot relingen, och går sa till anfall med sin hammare. Men - heter det hos Snorre - jätten blir rädd över fångsten, han skär av linan, och monstret sjunker ner i djupet. Först vid Ragnarök möts Tor och ormen igen, och den gången dödar de varandra.
I Hymeskvida slutar berättelsen med att Tor utfört ett av sina stora kraftprov: han lyfter och bär ut ur salen Hymers stora bryggkittel, och bär den sedan hela vägen till Ägirs gästabud. Denna episod erinrar om andra kraftprov som Tor fullgör, t ex under sin vistelse hos Utgårda-Loke.