Hem

Loke Nordisk gudom, Gud

Ändra sidan Visa ditt intresse Ämne 133996, v4 - Status: normal.
Försteredaktör: sigitta
är Nordisk gudom och Gud

Loke ansågs vara av jättarnas ätt men ändå tillhöra asarna.

Alias: loke

normal

(eller Lopt, luftfararen) är en av den nordiska mytologins mest gåtfulla gestalten Han ärt en gudomlighet med ovanligt komplexa karaktärsegenskaper. Han räknas till asarna, men synes ha varit av jättesläkt (enligt vissa forskare tillhörde han alfernas släkte). Hans föräldrar är Farbaute och Laufey. Hans hustru, Sigyn, har fött honom sonen Narfe (Nare). Med jättekvinnan Angerboda har Loke barnen Fenrisulven, Midgårdsormen och Hel - idel negativa gestalter som hör hemma inom de onda jättarnas sfär. Hans sista gärningar föråder hans onda natur: han ställer upp på jättarnas sida i den stora slutkampen, Ragnarök.
Loke är aktiv i en rad myter. Han uppträder som följeslagare till Tor (och har kallats askgudens dräng), han har ett homosexuellt förhållande till Oden, han föder såsom sto hasten Sleipner med hingsten Svadilfare, och skiftar överhuvudtaget gestalt i olika situationer, och han utsätter gudar och gudinnor för smälek.

Myterna låter honom framstå som en opålitlig narr, burlesk och lösaktig, på en gang lömsk, svekfull, slug och listig, förljugen och stundom rentav ondskefull, såsom i Baldersmyten. Han utstrålar alltså inte den helighet som trots allt vidlåder asagudarna. Det skall dock medges att han gärna hjälper till med att ställa till rätta de skador som han åsamkat gudarna. Ibland förekommer han som en humoristisk gestalt, såsom när han stjäl Frejas halsband, Brisingamén: han förvandlar sig till en loppa som biter gudinnan när hon sover så att hon vänder sig om i sängen och därmed ger Loke tillfälle att utföra stölden. Höga väsen med denna halvt gudomliga karaktär, men utan helighet och utan kult, obscena, löjliga och delvis ondskefulla, brukar föras till en egen övernaturlig kategori, trickstergestalterna. I många folks religioner framstår de som följeslagare till himmelsguden, men av en lägre och tvivelaktig dignitet. Ibland har de också positiva, skapande aspekter och kallas då kulturhroer. Deras skaparkraft är mindre än himmelsgudens, vilket kan vara orsaken till att de så ofta misslyckas och utmanar löjet.

Loke uppvisar emellertid inga märkligare kulturheroegenskaper. Han är som så många av sina kollegor i t ex Amerika nästan enbart trickster. Som sådan är han onekligen en populär mytologisk figur, precis som sina amerikanska och afrikanska motsvarigheter Därmed inte sagt att Loke fullständigt saknat kulturherodrag. I folktron från skilda nordiska länder, och i Sverige säkert belagt sedan I 6oo-talet, kallas han även Locke vilket i t ex södra Sverige är ett namn på spindeln. Spindeln spinner ju nät, dvs skapar en vand ur intet, och har därför blivit kulturhero i Amerika, Oceanien, Sydasien och Afrika.

Det talas om att han fäster det nyskapade universum med sina trådar, eller att han formar det nät på vilket jorden kan byggas upp. Den nordiske Loke/Locke säges vara den som har uppfunnit nätet - den enda gärning som direkt kan förbinda honom med en kulturhero. I flera myter skudras hur Loke fångar fisk med nät, och berättelsen om hur Loke straffas för Balders död är han själv förvandlad till en lax som fångas gudarnas nät, ett nät som han ursprungligen själv tycks ha förfärdigat. Sådana omkastningar av subjekt och objekt ar inte ovanliga i myternas värld. I detta sammanhang bör vi notera ett drag som ar särskilt typiskt för Loke (och som aven återfirnns hos Oden och Freja: han kan förvandla gestalt, och därtill som vi sett byta kan (som Oden). Han är loppa, han är fluga, han är lax, han flyger i Frejas falkhamn (se även hamn), han är sto, han är brudtärna, han är jättekvinnan Tökk. I nordisk mytologi är han förvandlingarnas mästare, precis som kulturherontrickstern i utomeuropeiska myter.

Annars framställs Loke till vardags som en ungdomlig, rentav fager gestalt. Loke är som antytts en av huvudpersonema i den nordiska mytologin och uppträder därför i en rad myter. De flesta av dessa refetetas på annan plats i detta verk och i samband med andra framträdande mytgestalter. Några myter kretsar mera direkt kring Loke, och de skall nu nämnas. I flera myter är Loke den som genom sina överilade handlingar ger upphov till det mytiska handelseförloppet. I myten om Geirröd har Loke flugit omkring i Frejas falkhamn och slutligen tillfångatagits av jätten Geirröd som stängt in honom i en kista och där låtit honom svälta i tre månader. Jätten som närmare betraktat falkens ögon har förstått att fågeln inte är någon annan än Loke. När Loke efter tre månaders förlopp tas fram talar han om vem han är, för att rädda livet. Geirröd får honom nu att svara en ed pa att han skall hämta Tor till jättens hall men en Tor utan hammare och styrkebalte. Resten av denna myt har summariskt berättats under Geirröd. Ett annat exempel på hur Loke genom förhastade gärningar förorsakar ett invecklat mytologiskt äventyr finner vi myten om Iduns bortrövande.

En tredje typisk Lokemyt som inledes med att han genom eget förvållande försatts i en knipa som han försöker ta sig ur är den om hans mellanhavande med dvärgarna. I tanklös sinnesstämning och i skämtsamt syfte skär Loke av Sifs gyllene hår. Tor vredgas och tvingar Loke att bege sig ner till underjorden och försöaka förmå dvärgarna där att tillverka nya hårflätor toll Sif. De skall vara av idel guld och kunna växa som vanligt hår. Dvärgarna går med på att smida håret, samtidigt som de tillvekar Frejs underbara skepp Skidbladner och Odens mäktiga spjut Gungner. Loke slår da vad med dvärgen Brokk att hans bror Eitre inte kan åstadkomma så fina skatter som dessa, och han sätter sitt huvud pant.

Med Brokks bistånd smider Eitre då tre förnämliga klenoder, galten Gullinburste, ringen Draupner och hammaren Mjölner. Under processen ängslas Loke, han är rädd för att han skall förbrå huvudet, och förvandlar sig till en fluga. Tre gånger sticker flugan dvärgarna, sa att blodet börjar flyta. Därmed avbryts smidet för tidigt, så att hammarens skaft blir för kort. Smidesprodukterna presenteras för gudarna, och Brokk delar ut klenoderna bland dem. Asarna menar att Loke har fötlorat vadet. Loke flyr då i sina specialskor som kan färdas genom luften och över vattnet. Tor griper honom emellertid och avlämnar honom till dvärgarna. Loke slipper förlora huvudet, men hans läppar blit hopsydda - en symbolisk handling.

Eddadikten Lokasenna, Lokes trata, skildrar ett gästabud för asarna givet av Ägir. Loke tål inte att gudarna lovprisar Ägirs båda tjänare och slår ihjäl en av dessa. Det leder till att Loke jagas ut av de förgrymmade asarna, men han kommet in igen och vädjar till Oden som han svurit fostbradtalag med att få stanna. Det får han. Men sa hånar han och förolämpar han alla gudarna utom Brage. Idun kallar han karlgalnast av kvinnor, Oden anklagas för omanligt beteende, Frigg hutas åt för att hon jagar manfolk, Freja beskylls för att ha legat med alla asar och alfer och så vidare. Till sist dyker Tor upp, hemkommen frin sin kamp mot jättarna. Han griper in i debatten och hotar Loke med hammaren. Då ger Loke upp:
Jag kvad för asar och asasöner sa som sinnet drev mig. Jag ger mig av endast för dig, jag vet om dig att du dräper. I Baldersmyten är Loke anstiftare av det onda. Han ät då inte en gudomlig skälm utan npgon som avsiktligt åstadkommer Balders död. Om detta år ett ursprungligt drag i Baldersmyten ät ovisst - flera forskare förnekar det, men Snorres Edda och efter vad det förefaller Voluspá hävdar det. Som bekant berättar Baldersmyten att alla väsen avtvingas löftet att inte skada Balder men misteln glöms bort, och den försummelsen tas till vara av Loke som av misteln förfärdigat den pil som han riktar mot Balder när han hjälper den blinde Höder med bågskytte.

Den mystiska kvinna eller jättinna som vägrar gråta Balder ur Hel var Tökk, Loke i förklädnad. Efter övervåldet mot Balder fruktar Loke gudarnas hämnd. Han färvandlat sig till lax och däljer sig i forsen Frananger. Lediga stunder tillbringar han vid forsen med att binda nät. Med nät fångas också laxen Loke av asarna. Gudarna för honom till en håla och binder fast honom där med tarmar som tagits från Lokes son vargen Narfe. Skade placerar en giftorm över Lokes huvud. Ormen dryper etter; men Lokes maka Sigyn som på egen begäran flått följa med till grottan håller ett handfat under ettret. När fatet blir fullt tömmer hon det. Vid dessa tillfällen dryper ettret ned på Loke så att han häftigt rycker till. Därmed orsakas jordskalv. Den bundne guden som orsakat jordbavningar är en mytologisk gestalt som alltt väl känd över stora områden, inte minst söderut, t ex i Kaukasus. Det är väl i dessa jordbävningstrakter som motivet tagit sin form. Så kommer Loke att sitta fjättrad i sin håla intill dess att Ragnarök bryter ut. Då slipper han loss och stormar fram mot asarna i spetsen för Hels krigare. Han och Heimdall förgör varandra.

normal

Om honom berättas:

”Bland asarna bodde en man, som skapade osämja och som hette Loke.
Hans ansikte och gestalt var betagande vackra bortsett från ögonen –
De förrådde honom. Hans själ blickade ut ur ögonen och den var svart,
Trolös och full av illvilja, väl förfaren i slughet och ränker och knep
I alla situationer.”

Loke var dessutom son av jätten Farbaute.
Men hur kunde gudarna överhuvudtaget ens släppa in en sådan här man i det sköna Asgård, kan man fråga sig. Och svaret är det att: Oden gillade att leka med ondskans, såsom ett barn leker med elden. Och Loke kan faktiskt liknas vid elden. Vacker att se på, men sticker du fingret i den bränner du dig. Under Lokes första tid i Asgård lekte gudarna med elden men till sist brände de sig.
Loke maka i Asgård, var Sigyn, men Lokes barn blev till och med ännu mera fruktansvärda än han själv. Han hade nämligen tre barn med en jättinna vid namn Angerboda.
Saken var den att när Angerboda kom till Asgård förvisade gudarna henne, p g a hennes fulhet, till Järnskogen. Här födde hon efterhand Lokes första son: Fenrisulven. Till att börja med lät gudarna vargungen bo i Asgård eftersom Loke ändå var hans far. Men allt försent insåg de sitt misstag. Fenrisulven växte på en vecka till det mest fasansfulla djur som någonsin funnits. Han slukade och förstörde allt i hans väg, och det var i och med detta som gudarna beslutade sig för att sätta fast honom i Underjorden med en, av dvärgarna smidd, magisk kätting. Det var i och med detta uppdrag som Tyr förlorade sin arm förresten.
En tid därefter gick ryktena om att Angerboda fött ytterligare en gång, och den här gången var avkomman en gigantisk orm, som växte sig stor och till slut omgav hela Midgård. Detta var Midgårdsormen.
Ännu en tredje gång födde Angerboda. Denna gång blev det en dotter, som Oden så fort han hört talas om, slängde ner i underjorden. Där blev hon drottningen av Hel.

normal

Loke var en man som var vacker och kunde nyttja talets förmåga. Dock var han bra på att ställa till missämja och tänkte inte två gånger när han ställde till ränker och han var mycket slug.
Han ställer till det så för sig att han till slut blir förvisad och återkommer först när Ragnarök infaller.