Oden
(den extatiskt rasande) är den mångsidigaste nordiske guden, och i sen vikingatid är han gudarnas konung, människornas allfader och de döda krigarnas valfader. Han är son till Bor och Bestla och bror till Vile och Ve. Han residerar i Valaskjalf eller Valhall som samtidigt är de fallna kämparnas uppehållsort, och han sitter där i sitt högsate, Lidskjalf. Hans maka är Frigg med vilken han har sonen Balder, men har med andra kvinnor avlat många gudar och gudinnor, t ex Tor. Oden skildras ofta som en grann och ståtlig karl med ett charmerande sätt. Han är nära förbunden med adeln (jarlarna) motsats till Tor som är böndernas beskyddare. Han för ett överdådigt liv och njuter av mjöd och vin. Inte oväntat är Oden också en stor kvinnotjusare, fastan t ex Loke beskyller honom för omanligt beteende. Det var sålunda i en kvinnas skepnad som Oden lyckades komma Rind nära och förföra henne.
Enligt Saxo är det vid sådana äventyr som Oden skämmer ut sig, och då abdikerar han för en tid som gudakonung och överlämnar rodret åt sina bröder. Till allt detta kommer att Loke anklagar honom för att i likhet med kvinnliga völvor slå på trumma och utöva trolldom (sejd). Här avslöjas en märklig egenskap hos Oden som kräver en närmare granskning. Typisk för Oden (liksom för Loke) är nämligen hans förmaga att skifta hamn, dvs ändra gestalt. Det berättas att han kan falla i extas -jämför hans namn! - och sända ut sin själ. Medan kroppen ligger som i dvala färdas han som fågel eller fyrfotadjur, som fisk eller orm genom alla världar till fjärran orter. Det är samma förmåga som utmärker samiska och sibiriska shamanen. Inte undra på därför att Oden i mytologin framstår som den nordiska shamanismens, sejdens, främste representant.
Liksom den sibiriske shamanen färdas Oden på en åttafotad häst - hans egen heter Sleipner - genom extasens drömvarld. I Norden har sejdens utövare vanligen varit kvinnor. Att Oden shamanerar fastän han är man väcker manliga vikingars avsky men överensstämmer väl med den shamanism som vi finner i Lappland och Sibirien. Med Odens shamanistiska förmåga hänger hans intellektuella begåvning väl samman. Han är skaldekonstens mästare vid sidan av Brage (se också Suttung), och en stor valtalare som formulerar sina tankar på vers. Och han är en vis man som vunnit sina kunskaper i Mimers källa (Mimersbrunnen). För att få dricka ur denna måste han lämna sitt ena öga i pant.
En annan myt omtalar att Mimers huvud som vanerna huggit av och återsänt till asarna togs tillvara av Oden. Det kunde fortfarande tala, och Oden inhämtade mycken förborgad visdom ur Mimers mun. Oden utvann ocksa hemlig kunskap genom att lyssna till de döda som hängde i galgen (se Hangadrott). Han underkastade sig själv dödsritens alla kval. Genomstungen av sitt spjut, offrad åt sig själv, hängde han nio dygn i världsträdet. Plågad av smärtor, hungrande och törstande upplevde han visioner i vilka hemlig visdom det som nordborna kallade runor - uppenbarades för honom. Så kom det sig att Oden behärskade magisk kunskap av alla slag: han kunde bota sjuka, stilla stormar, vända vapnen mot fienden, göra kvinnor kärlekskranka och oskadliggöra farliga trollkvinnor. Ofta kunde han med en enda blick nå sina syften. Jfr galder. Sina kunskaper om världarna runt omkring honom förvärvar Oden också på annat sätt.
Han och Frigg satt i världens högsta högsäte i ValhalI och skådade ut över alla världar och såg vad som förehades på fjärran orter. Han sänder också ut sina två korpar Hugin och Munin, tanke och minne. De sitter på gudens axlar och meddelar honom allt de sett och tagit del av under sina dagliga flygturer till långt bort belägna mål. Oden kan ocksa vara den fruktansvärde, skräckinjagande (därav hans binamn Ygg) i strid, en våldsam, enögd krigare som genom att slunga sitt spjut (Gungner) över fiendens härskara inviger den till döden. Han deltar inte själv i stridstumlet, till skillnad från Tor, utan rider bakom de stridsmän han stöder. De extatiskt kämpande krigare som uppför sig som galna vargar, biter sina sköldar och är starka som björnar - de kallas bärsärkar -är hans män, Odenskrigarna.
Oden har i hög grad varit anknuten till slagfältet och de stupade krigarna. Det är kanske därföt som han är omgiven av asätande korpar (han kallas korpguden). Även hans båda vargar, Gere och Freke, livnär sig på lik. De fallna krigarna hör honnom och Freja till - vardera är hälften av de stupade. De utväljs att dö av valkyrjorna och samlas sedan i Odens och Frejas boningar. Odens män kommer till gudens boning Valhall där de under namnet einhärjar tillbringar en tid med att redligen kämpa med varandra dagen lång. På så sätt är Oden både krigsgud och dödsgud. Den som dör under sotad as (i sin säng) kommer till Hel, men de stupade har nöjet att vistas i gudens närhet och där få ägna sig åt sin älsklingsysselsättning - kamp.
I sagorna träder Oden ibland emot oss, en gammal men högrest man, blind på ena ögat. Han är klädd i bredhättad hatt och mörkblå kappa, och i sin hand har han sitt spjut - han är spjutgaden. Folktron känner honom framför allt från den vilda jakten när han som den vilde jägaren och hans fallna kampär drar fram genom luften under stormiga, sena höstkvällar. Se Odens jakt. Det kan tilläggas att både fornnordisk tro och i folktron appträder Oden som en vindens gud. I sydgermansk religion var Oden känd som Wotan.