normal
Syn på livet?
För Japanerna är det ett sätt att få slutlig ära. Harakiri, är en rit, som börjar med att personen i fråga har vanhelgat sin klan, sin familj, så mycket att han/hon inte klarar att leva med skammen, eller som det var i världskrigen.
Japanerna tog hellre livet av sig än kapitulera till övermakten. Självmord i nuläget är förmodligen en sista flykt från
verkligheten! Samtidigt med dessa tunga ord så förstår jag hur det kan vara. jag har varit på den linjen för ett par år sen, jag överlevde med en nypa tur och en hel drös med vänner, det är dom man ska hålla sig till, prata med och leva med!
normal
Jag personligen tycker att det är väldigt synd om dom människor som väljer att ta sitt liv, självmord alltså. Eftersom dom då måste vara så ledsna och nere att dom ser självmord som den enda vägen ut ur det. Men det är inte bara dom det är synd om. Det är precis lika synd om dom som blir kvar. Det vill säga familjen och vännerna. För ni ska inte tro att det är lätt för dom. Det är dom som får sorgen och saknaden efter kvar. Saknaden av den som tog sitt liv och sorgen av att inte ha dom kvar. Många brukar också fråga sig själv om dom kunde ha gjort på något annat sett än vad dom gjorde, om dom hade kunnat förhindra det på något sätt. Men oftast så går det inte.
Min storasyster valde att ta sitt liv. jag hann aldrig träffa henne personligen eftersom jag inte var född, men jag har fått höra om henne från mina föräldrar mm. Dom gånger då dom orkar berätta vill säga. Och jag vet hur ledsen mina föräldrar och min storasyster som också levde med henne är över att hon inte är kvar. Men kanske var det ändå det bästa sättet för henne. Kanske kände hon att det var så hon måste göra. Och i sådana fall så tycker jag att det var ett val hon måsste få göra, men det gör det inte lättare för dom som är kvar. Man får bara hoppas nu att hon har det bättre där hon är nu. Jag tror i alla fall att vi kommer träffa henne igen, och jag tror att hon är lycklig där hon är.
Men det är min syn på det hela. Vet att många inte alls håller med mig, men det gör inget. Det är helt upp till var och en att tycka som dom gör.
normal
Alla människor vi möter blir till en del av vårat liv. De människor man lever nära och utvecklar ett starkt band till betyder mycket för hur vi uppfattar oss själva och hur vi utvecklas som individer. När en som står oss nära dör, dör också en del av det som är vi själva. När en vän faller rov för döden är det svårt nog att förstå. Ändå är det inget jämfört med den nattsvarta smärta som drabbar en när en nära vän, en del av en själv, väljer att inte längre vara en del av den här världen.
I början av sommaren slängde sig en vän till mig framför ett tåg. Ingen hade sett några tecken på att han mådde dåligt eller kunde förstå varför han valde att göra som han gjorde. Jag har aldrig gråtit så mycket i hela mitt liv som jag gjorde den dagen jag fick höra vad som hade hänt honom. Senare skulle det visa sig att han gjorde det på grund av något så simpelt som att hans pengar hade tagit slut. Han lämnade ett stort tomrum efter sig och först var jag nog rätt arg på honom. Jag kan fortfarande tycka att det han gjorde var själviskt, men om livet tillhör oss själva måste även beslutet att avsluta det göra det. Eller?
Jag har hört det påstås att bland svenska män under fyrtio är självmord den vanligaste dödsorsaken. Varför är det så? Beror det på något strukturellt fel på samhället, vårat kulturarv, en defekt på de gener som styr vår överlevnadsinstinkt eller helt enkelt ett sista försvar mot en verklighet som blir allt för påtaglig? När det gäller frågan varför har jag inga svar och ibland är det värsta att inte veta.
