Manodepressivitet är en såkallad bipolär åkomma, vilket innebär att den drabbade pendlar mellan två olika sinnesstämningar. Medan friska människor har sina upp och nedgångar upplever den manodepressive ett liv som pendlar mellan dödslängtan och extatiskt lyckorus. Hur en drabbad upplever sjukdomen är lika individuellt som hans/hennes personlighet. Någonstans hade en drabbad beskrivit det som Jag är mig själv, i en något för stor utsträckning vilket kan räcka nog så bra som förklaring. Men vissa drag kommer alltid att vara gemensamt för de drabbade, te x de maniska och depressiva perioderna som kan vara småjobbigt för vissa, medan det kan vara ett rent helvete för andra.
Manodepressivitet har även nämnts som den gömda folksjukdomen. Enligt statistiken skall det röra sig kring 1 % av Sveriges befolkning. Sjukdomen orsakas av en kemisk obalans i hjärnan, men exakt hur vet man inte och kommer troligtvis aldrig att få reda på eftersom man inte kan spåra arv och miljö i generna. När man en gång fått sjukdomen blir man aldrig av med den, men det finns mediciner (Lithium, men också epilepsi-medicin kan behandla den här åkomman) som kan lindra svängarna för den manodepressiva.
Den maniska perioden:
Som drabbad kan det vara svårt att inse när man går in i den maniska eller hypomaniska perioden, och även om man gör det varför bry sig när man mår så förträffligt bra?
När man är hypomanisk får man ett otroligt självförtroende och alla hämningar släpper. Är man kreativ och idérik kan man dra igång stora projekt som anses vara orealistiska och arbeta med det dygnet runt. Sömn blir ett nödvändigt ont, och på sin höjd kan man sova någon timme per natt innan man vaknar upp, lika utsövd och uppvarvad som tidigare. Sexdriften ökar liksom omdömeslösheten. Tankarna snurrar likt förrymda fåglar i huvudet, man känner sig upprymd och oövervinnerlig. Tempot fortsätter vara på högvarv vilket gör att man kan producera otroligt mycket under den här tiden.
Mani är ett farligare tillstånd än hypomani. Den maniska kan bli oerhört irriterad och oresonlig för småsaker, vilket kan leda till aggressivitet och otroliga vredesutbrott. Man tappar kontrollen över sina egna tankar vilket kan leda till vanföreställningar. När den maniska inte längre kan uppfatta vad som händer och helt tappar förankringen i verkligheten kan den gå in i en psykos.
När personer i omgivningen förstår att något är galet och talar om detta för den drabbade kan denna uppleva det som att andra försöker sätta krokben för hans/hennes lycka och bemöter anklagelserna med aggressiva utbrott eller total oförståelse. Med ett enormt självförtroende kan den maniska ställa till det för sig rejält, säga upp sig från sitt jobb, lägga ut stora summor pengar på projekt som sedan slås i spillror, bryta upp relationer med andra människor m.m.
Efter en hypomanisk eller manisk period följer en period av själsligt lidande, känslor av hopplöshet, kvävande ångest och i många fall även en önskan av att inte längre vilja leva.
Många människor tror sig veta vad en depression är, men det är stor skillnad på att vara deppig och deprimerad. När en människa är deprimerad försvinner livsglädjen och känslan av att helt enkelt inte orka leva längre kan bli ohanterlig för den drabbade.
Hur länge en depression kan pågå är individuellt liksom symtomen. En del kan få känslor av tomhet och likgiltighet för omvärlden medan andra blir lättirriterade, kritikkänsliga och kan reagera med vredesutbrott. Medan en del inte döljer sina känslor för omgivningen finns det andra som inte visar något utåt utan beter sig lika gladlynta och lättsamt som vanligt.
Många känner skuld för att dom inte orkar ta itu med saker som borde göras, man känner sig misslyckad och som en stor belastning för andra. Självförtroendet som tidigare var på topp sjunker nu till botten, koncentrationen fungerar inte som den ska och till slut klarar man inte längre av skola, jobb eller vardagliga sysslor. Cirka 80% av de som är deprimerade lider av självmordstankar och får man inte hjälp tids nog kan detta sluta med döden.