normal
Okänd författare
determinera (lat dete'rmino 'begränsa', 'utstaka', 'bestämma'), bestämma, fastställa, förutbestämma
determinism (nylat determini'smus, jfr determinera), filosofisk ståndpunkt enligt vilken allt som sker sker med nödvändighet, helt bestämt av föregående orsaker eller andra redan givna villkor. Deterministiska uppfattningar utvecklades redan under antiken och har haft stor utbredning såväl under antiken som under nyare tid.
I en form av determinism tänker man sig att allt är bestämt av ödet eller av en gudomlig kraft, och man talar då om fatalism.
En annan form av determinism utgår istället från en föreställning om naturens lagbundenhet, enligt vilket inget sker utan orsak, av ren slump. Denna föreställning fick ökad näring av naturvetenskapernas framsteg under den nyare tiden.
Ett klassiskt uttryck för denna form av determinism är ett uttalande av Laplace, att för en intelligens som kände alla naturens krafter och alla partiklars lägen i ett visst ögonblick skulle ingenting vara ovisst; han skulle i en enda formel kunna sammanfatta alla rörelser, förutsäga framtiden och exakt fastställa det förflutna.
Tanken att framtiden på detta sätt i princip är bestämd av det närvarande har blivit starkt ifrågasatt genom utvecklingen av den nya fysiken, i synnerhet genom kvantfysikens tillkomst.
Det som gjort determinismen till en så omstridd ståndpunkt är emellertid att den tycks strida mot tanken att människan har en fri vilja och är ansvarig för sina handlingar. De frågor som denna konflikt väcker går under namner den fria viljans problem, och hör till de mest omdiskuterade i filosofins historia.
normal
Någon säger:
Jag för min del är inte determinist eftersom jag anser att det motsäger fri vilja. Och om man accepterar fri vilja kan man inte ha lagar, eftersom det aldrig är mitt fel om jag begår brott. Tänk så här da:
Fri vilja är väl att man själv bestämmer? Man beslutar med hjälp av lite hjärnverksamhet och även genom en massa andliga processer (om man tror på det). Viljans beslut baserar sig på indata. Skulle beslutet vara slumpartat på något sätt skulle vi inte märka det. Skulle beslutet inte alls grunda sig på indata eller något inomvarande skulle det ju bli helt kaotiskt och meningslöst. Skulle beslutet vara en naturlig följd av indata och erfarenheter mm så skulle vi heller inte märka det eftersom mikrosopiskt små skillnader i vad vi upplever, känner, tänker, osv, kan radikalt ändra vilket beslut man fastnar för.
Därför anser jag att idén om determinism INTE motsäger den fria viljan. All tro att determinismen spelar in i vårat liv är en illusion.
Men det kan ju vara så att vi i framtiden får möjlighet att på något sätt observera någon slags vågvibrationer som med enorm exakthet förstorar soig själv från det oändligty lilla för att visa ett skönt mönster utan slump in i oändlig mätnoggranhet. Något vi kan sluta oss till genom våran vanliga metod att varligt förlänga komplikationerna av iaktagna händelseserier i de vetenskapliga experimenten.
normal
I ett system kan det finnas flera mycket stabila element som ligger i centrum av vad vi betraktar. Men i varje system i verkligheten ligger det alltid mikroskopiska element som gör systemet omöjligt att förutsäga förloppet i med en absolut precition.
När man talar om kaos ska det alltid ses ifrån aktuella synvinkeln och i aktuella system med aktuella centrum för betraktande.
I dessa relativa sätt att betrakta världen kan man offta ganska enkelt dra ut extrema ytterligheter, det jag kallar absolut. Dessa existerar i regel alldrig på något sätt i vårat verkliga liv, men kan vara oumbärlig för en filosofisk förståelse av det aktuella förloppet.
Ni begår ständigt simpla misstag med att i samma andetag blanda ihop ordet vilja och förutbestämdhet i olika system, förlopp, synvinkel och betraktandecentrum.
Determinism är ett absolut begrepp. Vilja är ett ord skapat i och för vår vardag i våran syn på oss själva. Betydelsen av ordet vilja förändras till oigenkännelighet när man drar ut de aktuella parametrarna till deras absoluta extremer.
Varför är determinism ett absolut begrepp? Jag tolkar det som förutbestämdhet dragen till dess absolute extremitet.
Det är inte entydigt med vad jag menar med absolut. JAg menar att man dragit begreppet till dess extrema ytterkant. Men ofta kan man dra dem åt två håll. Därför måste man tolka ur sammanhanget vilken extremitet som det talas om.
Ex förutbestämdhet. Om vi har determinism i ena ändan borde vi ha betydelsen inget är förutbestämt i den andra. Kan vi hitta en uppsättning parametrar för vilken resultatet blir att inget är förutbestämt? Enkelt! Ta den sunda lottospelarens syn på vad lottoraden kommer att bli.
Så vilka betydelser har vi då på kaos? Jag anser att man lättare kan förstå vilken betydelse som avses vid varje fall ifall man har funderat på uttryckets extremer. I ena ändan har vi i det deterministiska universat total ordning eftersom det är helt bestämt vad allt ska bli. Jag kan inte hitta något som tas upp i normala fall som man skulle kunna sätta i andra ändan. Men det måste bli en värld där man omöjligt kan urskilja någon lag, någon upprepning eller något mönster, varken i upprepning eller brist på sådan.
normal
Mind and Free Will
Bohm (1984, p. 95) took the view that the abandonment of causality had been too hasty: It is quite possible that while the quantum theory, and with it the indeterminacy principle, are valid to a very high degree of approximation in a certain domain, they both cease to have relevance in new domains below that in which the current theory is applicable. Thus, the conclusion that there is no deeper level of causally determined motion is just a piece of circular reasoning, since it will follow only if we assume beforehand that no such level exists. Most physicists, however, are content to accept the assumption of absolute chance.
Quantum indeterminism is clearly open to interpretation: it either means hidden (to us) causes, or a complete absence of causes. The position that some events just happen for no reason at all is impossible to prove, for our inability to identify a cause does not necessarily mean that there is no cause. The notion of absolute chance implies that quantum systems can act absolutely spontaneously, totally isolated from, and uninfluenced by, anything else in the universe. The opposing standpoint is that all systems are continuously participating in an intricate network of causal interactions and interconnections at many different levels. Individual quantum systems certainly behave unpredictably, but if they were not subject to any causal factors whatsoever, it would be difficult to understand why their collective behavior displays statistical regularities.
The position that everything has a cause, or rather many causes, does not necessarily imply that all events, including our own acts and choices, are rigidly predetermined by purely physical processes_a standpoint sometimes called hard determinism (Thornton, 1989). The indeterminism at the quantum level provides an opening for creativity and free will. But if this indeterminism is interpreted to mean absolute chance, it would mean that our choices and actions just pop up in a totally random and arbitrary way, in which case they could hardly be said to be our choices and the expression of our own free will. Alternatively, quantum indeterminism could be interpreted as causation from subtler, non-physical level s, so that our acts of free will are caused_but by our own self-conscious minds. From this point of view_sometimes called soft determinism_free will involves active, self-conscious self-determination.
According to orthodox scientific materialism, mental states are identical with brain states; our thoughts and feelings, and our sense of self. are generated by electrochemical activity in the brain. This would mean either that one part of the brain activates another part, which then activates another part. etc., or that a particular region of the brain is activated spontaneously, without any cause, and it is hard to see how either alternative would provide a basis for a conscious self and free will. Francis Crick (1994), for example, who believes that consciousness is basically a pack of neurons, says that the main seat of free will is probably in or near a part of the cerebral cortex known as the anterior cingulate sulcus, but he implies that our feeling of being free is largely, if not entirely, an illusion.
Those who reduce consciousness to a by-product of the brain disagree on the relevance of the quantum-mechanical aspects of neural networks: for example, Francis Crick, the late Roger Sperry (1994), and Daniel Dennett (1991) tend to ignore quantum physics, while Stuart Hameroff (1994) believes that consciousness arises from quantum coherence in microtubules within the brain's neurons. Some researchers see a connection between consciousness and the quantum vacuum: for example, Charles Laughlin (1996) argues that the neural structures that mediate consciousness may interact nonlocally with the vacuum (or quantum sea), while Edgar Mitchell (1996) believes that both matter and consciousness arise out of the energy potential of the vacuum.
Neuroscientist Sir John Eccles dismisses the materialistic standpoint as a superstition, and advocates dualist interactionism: he argues that there is a mental world in addition to the material world, and that our mind or self acts on the brain (particularly the supplementary motor area of the neocortex) at the quantum level by increasing the probability of the firing of selected neurons (Eccles, 1994; Giroldini, 1991). He contends that the mind is not only non-physical but absolutely non-material and non-substantial. However, if it were not associated with any form of energy-substance whatsoever, it would be a pure abstraction and therefore unable to exert any influence on the physical world. This objection also applies to anti-reductionists who shun the word dualist and describe matter and consciousness as complementary or dyadic aspects of reality, yet deny consciousness any energetic or substantial nature, thereby implying that it is fundamentally different from matter and in fact a mere abstraction.
An alternative position is that which is echoed in many mystical and spiritual traditions: that physical matter is just one octave in an infinite spectrum of matter-energy, or consciousness-substance, and that just as the physical world is largely organized and coordinated by inner worlds (astral, mental, and spiritual), so the physical body is largely energized and controlled by subtler bodies or energy-fields, including an astral model-body and a mind or soul (see Purucker, 1973). According to this view, nature in general, and all the entities that compose it, are formed and organized mainly from within outwards, from deeper levels of their constitution. This inner guidance is sometimes automatic and passive, giving rise to our automatic bodily functions and habitual and instinctual behavior, and to the regular, law-like operations of nature in general, and sometimes it is active and self-conscious. as in our acts of intention and volition. A physical system subjected to such subtler influences is not so much acted upon from without as guided from uithin. As well as influencing our own brains and bodies, our minds also appear to be able to affect other minds and bodies and other physical objects at a distance, as seen in paranormal phenomena.
