Den tyske filosofen Friedrich Hegel talade om världsanden, därmed han menade summan av alla människors medvetanden. Enligt Hegel är den mänskliga historien en process där världsanden långsamt vaknar upp till allt högre kunskap. Filosofiska och vetenskapliga sanningar är inte allmängiltiga, inte eviga, hävdade han, utan alltid beroende av den tid och den miljö, där de framsägs. Förutsättningarna för mänsklig kunskap förändras från en tid till en annan. Vad som är sant i en tid kan vara osant i en annan. Tänkares och forskares teser bearbetas av andra, och på så sätt går det mänskliga tänkandet framåt.
Men Hegel har framför allt blivit känd för sin dialektiska metod att resonera med tes, antites och syntes. Till varje påstående finns ett motsatt påstående. Spänningen mellan tes och antites kan elimineras i en syntes, som tar vara på det bästa i båda ståndpunkterna.