Människan har sedan urminnes tider sökt leda Guds existens i bevis.
Inom den filosofiska riktningen var ett av de tidigaste argumenten att naturens skenbart planmässiga och ändamålsenliga ordning måste förutsätta en Gud som skapar och styr.
Detta argument antyddes redan hos Anaximander och Diogenes från Apollonia c:a 600 f.Kr. och användes senare av Sokrates, Platon, Aristoteles, Thomas av Aquino och Kant.
Andra filosofiska försök till bevis är bl.a. att då vi kan erfara rörelse så måste det också finnas någon som rör (Kant).
Descartes och Spinoza var anhängare till idén om att, då det hör till uppfattningen att Gud existerar och hör till det varande och att Gud även är det högsta väsendet, så är det omöjligt att något är högre eller mer fullkomligt.
På 1800- och 1900-talen kom ett nyskolastiskt argument som går ut på att då människan strävar efter att förverkliga värden, men alla jordiska värden är tillfälliga, så måste det finnas ett överjordiskt och högsta värde dvs. Gud. I annat fall skulle strävan efter jordiska värden inte vara eftersträvansvärda...
Det historiska gudsbeviset menar att då nästan alla folkslag trott på Guds existens så vore det osannolikt att Gud inte existerar, eftersom denna tro funnits utbredd i vitt skilda kulturer utan inbördes påverkan.
Det psykologiska gudsbeviset menar att endast Gud själv kan vara upphovet till människans föreställningar om Gud.
Det kosmologiska beviset enligt vilket kosmos måste åstadkommits av en första nödvändig orsak, världsskaparen.