normal
Den traditionella filosofen Descartes, född 1596, ifrågasatte allt som stod i gamla böcker. Ingenting tog han för givet. Sedan accepterade han, steg för steg, allt som han ansåg att det fanns tillräckliga skäl att tro på. Det första han klart insåg var att han fanns som en tänkande varelse: Jag tänker, alltså finns jag till. Sedan gick han vidare och drog ytterligare slutsatser. En av hans viktigaste slutsatser var att det finns ett fullkomligt väsen. Detta väsen, Gud, existerar av sig självt, oberoende av något annat.
Descartes ansåg också att det finns två skilda verkligheter, två substanser, ande och materia, vilka är oberoende av varandra, fastän det finns en ständig växelverkan mellan dem. Anden är uteslutande tänkande. Den upptar ingen plats, till skillnad från materien, som är utsträckt. Båda substanserna kommer från Gud.
normal
Descartes Filosofi
Descartes betraktas ofta i kunskapsteoretiska sammanhang som en av rationalismens största profiler, och med honom inleds Den nya filosofin.
Rationalismen är en kunskapsteoretisk ståndpunkt som hävdar, till skillnad från den empiriska, att vår kunskap inte behöver ha sin grund i erfarenheten, utan att vi har medfödda idéer och att människan med hjälp av förnuftet kan vinna insikt i verklighetens sanna natur.
Descartes ansåg att en korrekt vetenskaplig metod saknades och han ville bygga upp en ny naturvetenskap och filosofi som var lika säker som matematiken och som byggde på samma grundprinciper. Idealet var ett axiomatiserat system, alltså att kunskapen måste byggas på ett säkert fundament, eller som Descartes kallade det; rötter till kunskapens träd.
Förebilden var, som för många andra rationalister, Euklides geometri.
Descartes kom redan som mycket ung att betvivla det han fått lära sig och mycket av hans filosofi kan förstå i ljuset av detta tvivel.
Man skall bara tro på sådant som vi inte kan betvivla, hävdade Descartes. Betrakta alltså allt du kan tvivla på som falskt. Med hjälp av detta ifrågasätter Descartes sedan olika typer av kunskap:
Descartes vet att hans sinne har vid flera tillfällen bedragit honom och därför kan han inte lita på dem. Hela yttervärldens existens betvivlas med hjälp av drömargumentet, som går ut på att vi omöjligen säkert kan skilja mellan dröm och verklighet, eftersom det inte finns några säkra tecken på vad som skiljer det han tror är ett vaket tillstånd från drömmen.
Tron på auktoriteter betvivlas genom att dessa ibland motsäger varandra, och därigenom motsäger auktoriteterna som grupp sig själva.
Även sådana satser som kvadraten har fyra sidor och andra analytiska satser kan betvivlas. Det skulle ju vara så att världen skapades av en ond ande som låter oss tro att kvadraten har fyra sidor, samtidigt som anden skapat världen så att kvadraten inte har fyra sidor.
Descartes söker igenom allt som går att betvivla, frågan blir om det finns någonting överhuvudtaget som inte går att betvivla, och det finns det.
För det är en motsägelse att anta att det som tänker inte, i samma stund som det tänker, existerar... Denna slutledning - cogito, ergo sum(jag tänker, alltså existerar jag) - är den första och mest säkra av alla som faller var och en in som filosoferar på ett metodiskt sätt.
Här anser sig Descartes ha funnit en fast grund, en första princip för sin filosofi.
Om jag nu är ett tänkande ting med idéer, så måste dessa motsvara något så att jag kan dra slutsatsen att det finns en materiell värld oberoende av mig. Då måste jag bli av med den bedräglige onde anden, och bevisa att det finns en icke-bedräglig Gud som ansvarar för de idéer jag har.
Descartes bevisar Guds existens på några olika sätt.
Ett av dessa är följande: Descartes har en idé om Gud som en högst fullkomlig varelse och eftersom det måste finnas lika mycket realitet som verklighet i orsaken till en idé, som det finns i idéns objekt, så måste Gud finnas och vara orsaken till hans idé om Gud.
Ett annat sätt är: Gud uppfattas som fullkomlig. Det som är fullkomligt saknar ingen positiv egenskap. Alltså har Gud egenskapen att existera och alltså existerar Gud.
När Descartes har försäkrat sig om att Gud existerar, så vet han också att allt som han uppfattar klart och tydligt är sant, eftersom Gud är ett fullkomligt väsen och därmed inte kan vara en bedragare och ha skapat honom så att han tar fel när han uppfattar något som klart och tydligt.
Med detta som utgångspunkt så fortsätter han att bygga upp ett metafysiskt system.
Descartes Metafysik
De tre centrala begreppen i Descartes metafysik är substans, attribut och modus.
En substans är ett ting som existerar på ett sådant sätt att det inte beror på något annat ting för sin existens. Egentligen finns det bara en substans och det är Gud. Gud behöver ingenting annat för sin existens än sig själv och han existerar med nödvändighet. Gud är ett högst fullkomligt väsen, han är oändlig, evig, allsmäktig, allvetande, källan till all godhet och sanning och skaparen av alla ting. Han har inom sig alla fullkomligheter och han har inte bara skapat världen, utan upprätthåller den också i varje ögonblick. Vi kan veta att Gud existerar, men aldrig helt förstå eller begripa hans oändliga väsen.
Även om Gud egentligen är den enda substansen, så kan också kropp och själ (medvetande) betraktas som substanser, eftersom de endast behöver Gud för sin existens. Descartes metafysik är därmed en form av dualism. Han accepterar bara två ultimata klasser av ting. Allt annat som existerar är beroende av substanserna.
Till varje substans hör ett principiellt attribut, som är substansens väsen eller natur. Själens natur är tänkande och kroppens är utsträckning. Attributet är alltid beroende av en substans och varje gång vi iakttar ett attribut kan vi sluta oss till att det måste existera en substans, till vilken attributet hör.
Ett modus är enligt Descartes exakt det samma som... ett attribut eller kvalitet. Men vi använder termen modus när vi tänker på en substans som påverkad eller modifierad. och det tycks som om Descartes menar att allt annat än utsträckning vad gäller kropp och tanke vad gäller själ som attribueras till en substans är en modifikation eller ett modus av substansens principiella attribut. Allt annat som attribueras till en substans är alltså beroende av tanke eller utsträckning.
Enligt Descartes finns det inget vakuum och inga atomer, dvs. bitar av materia som till sin natur är odelbara. En kropps natur består inte i tyngd, hårdhet, färg, kyla eller hetta, utan endast i utsträckning och egentligen finns det ingen verklig distinktion mellan rum och kroppslig substans, den enda skillnaden ligger i sättet vi uppfattar dem på. Den här världen, som är den enda som existerar, består av en och samma materia och den har inga gränser för sin utsträckning. Det finns bara en enda värld och den är oändlig.
Det Descartes lämnar i arv till den västerländska tanketraditionen är dualismen och fokuseringen på medvetandets betydelse när det gäller att uppfatta världen.
På sin tid var han ett ledande snille som behärskade sin tids vetande på ett sätt som i vår tid är omöjligt. Den unga och vetgiriga Kristina av Sverige lockade honom till Stockholms slott, eftersom hon ville diskutera vetande med honom. Descartes, som var van vid ett mildare klimat och hade sena morgonvanor fick utstå köld och tidiga morgnar eftersom Kristina endast hade tid att träffa honom under dygnets tidiga stunder, sedan måste hon styra den unga stormakten Sverige. Descartes drabbades av lunginflammation och dog i förtid på Stockholms slott. Sverige hade på ett abrupt sätt påverkat filosofihistorien.
normal
Citat
Jag frapperades av de stora antal falska satser som jag hade godtagit som sanna i min barndom.
Jag tänker alltså finns jag till
Sunt förnuft är den vara som har störst spridning i världen, för varje människa är övertygad om att hon har gott om det.
normal
Har skrivit
Discours de la méthode (Avhandling om metoden) 1637:
en sammanfattning av sina metafysiska system.
Meditationes de prima philosophia (Meditationer) 1641:
utveckling av Descartes metafysiska lära.
Principia philosophiæ (Filosofins principer) 1644:
Här tolkas naturfenomen utifrån ett enda system av mekaniska principer.
