Detta är uppslagsordet för Rosenkreutzorden. Paranormal.se representerar inte denna grupp / Magisk orden.
Paranormal.se
Uppslagsverk för paranormala fenomen
Rosenkreutzorden Magisk orden
Moderorganisation till en mängd ordnar som hävdar att deras traditioner härstammar från det forna Egypten.
Alias: rosae crucis, rosaecrusis, rosenkorstraditionen, rosenkreutsorden och rosenkreuz
normal
Rosenkreuzar-orden
Medlemmarna av de hemliga Rosenkreuziska Broderskapen hävdar att de kan spåra sina rötter ända tillbaka till mystiska religioner i det gamla Egypten. Trots detta finns de inte omnämnda före 1614, då det i Kassel kom ut en anonym skrift, Fama Fraternitatis des löblichen Ordens des Rosenkreuzes. I den omtalas ett hemligt sällskap, bildat omkring 200 år tidigare av en Christian Rosenkreuz, som sades ha varit född 1388. Broderskapet skulle arbeta för mänsklighetens förbättring och framskridande, och dess medlemmar måste därför besitta en innerlig fromhet och djup insikt i de kända vetenskaperna. I synnerhet måste man klart förstå naturens hemliga krafter, och de första texterna avslöjar en symbolik om andlig återfödsel som liknar läran om alkemin.
Den första boken från 1614 följdes snart av några andra, t ex Confession oder Bekendtniss der Societät und Bruderschaft R.C. från 1615. Också denna skrift var anonym, men det finns anledning att tro att författaren till båda texterna plus en tredje skrift var den protestantiske teologen Johannes Valentin Andreae från Württemberg. Det är t o m mest sannolikt att dessa texter egentligen var avsedda som en slags satir över dåtidens hemlighetsmakeri, som t ex tron på guldmakare och dylikt, och att broderskapet i själva verket aldrig existerade. Läsarnas reaktioner gick dock tvärt emot denna aviskt, och många började leta efter broderskapet och dess medlemmar.
Efter hand dök åtskilliga hemliga sällskap upp som påstod sig vara de äkta rosenkreuzarna, inte bara i Tyskland utan också i andra länder över resten av västerlandet. Detta var i sig mycket förståeligt, ty i en tidsålder då det ockulta för många utgjorde en väg till både vishet och frälsning utövade de gåtfulla rosenkreuzarna en mycket stark dragning. Några trodde att det hemliga broderskapet hade bevarat lämningarna från de gamla egyptiska magiska religionerna, och t ex William Stukeley, som senare lade fram teorier om druider och Stonehenge, trädde in i orden på denna grund. Och även om det en dag skulle bevisas att de ursprungliga rosenkreuzarna aldrig har existerat skulle detta inte göra någon större skillnad för de senare rosenkreuziska sällskapen, ty bortsett från sina ibland mycket detaljerade skildringar av sin härkomst har de inte mycket gemensamt med det broderskap vars namn de bär.
Rosenkreuzarna måste närmast betraktas som ett slags frimurarsällskap, och de blev mer och mer ockulta under 1600- och 1700-talen. Mot slutet av 1800-talet började man visa intresse för broderskapet bland symbolistdiktare och -målare i Paris; de ledande personerna i den franska rosenkreuzervärlden var Joséphin Péladan (1858-1918) och markis Stanislas de Guaita (1860-98).
1885 stiftade Péladan den första egentliga rosenkreuzarorden i Frankrike genom att utnämna sig själv till stormästare i La Rose-Croix. Tre år senare återupplivade - i själva verket skapade - han tillsammans med Guaita Ordre Kabbalistique de la Rose-Croix, som redan ett par år efteråt påstod sig ha mer än 100 medlemmar.
Hierarkin inom orden bestod av tre grader: Biologi, Teori och Praktik, och den styrdes av ett råd på tolv medlemmar, varav sex skulle förbli okända för att kunna föra orden vidare om den skulle upplösas. Bland de övriga i rådet var bl.a. Papus, en pseudonym för Gérard Encausse (1865-1916), en fransk läkare och ockultist som 1891 blev ledare för sin egen Martinist-orden. Péladans och de Guaitas orden blev en mycket viktig faktor i den undre värld av diktare och magiker som utgjorde det som kallas symboliströrelsen.
1890 inträdde emellertid en kris, huvudsakligen orsakad av Péladan, som började koppla sin konstnärliga mission till ett mer och mer excentriskt uppträdande. "Hans hår och skägg var långt och vildvuxet, kläderna varierade från mantlar och slokhattar till en löjlig medeltida dräkt. Dessutom antog han titeln Sar (assyriska: kung) och lade till namnet Merodack, vilket var namnet på huvudpersonen i en av hans egna böcker.
Sådana egenheter tolererades för det mesta av de andra rosenkreuzarna tills han en dag kom med en rad föga populära krav. För det första fordrade han att alla konstnärer skulle underkasta sig hans avgöranden i estetiska frågor, för det andra klagade han hos ärkebiskopen i Paris över införandet av tjurfäktning i staden, och för det tredje skickade han ett litet sött brev till en inflytelserik dam. Hon hade föreslagit att en byggnad skulle rivas ned som Sar Merodack ville bevara. De Guaita och hans vänner försökte dämpa Péladans orimligheter, men Sar Merodack svarade med att förkasta en rad av ordens allmänna trossatser och påminde dem om att han hade sysslat med ockultism längre än någon av dem.
Han bröt därpå med de Guaita och tillkännagav bildandet av en ny orden, Rose-Croix Catholique, som i högre grad än tidigare ägnade sig åt konst. Den nya ordens syfte skulle vara att återupprätta idealkulten genom att representera skönheten på traditionell grundval. Man föredrog det katolska, men allt som var tillräckligt andligt, t ex allegorier och österländska religiösa ämnen, accepterades. Genom skönheten ville konstnären komma till Gud.
Péladan inskränkte sig dock inte till att uttala sig bara om måleri utan införde också konserter med musik av sin hjälte Wagner. Hans många skrifter om esoterisk filosofi fick emellertid allt mindre effekt, och så småningom började han leva ett lugnare liv.
Under tiden hade de Guaita hamnat i en rad konflikter med författaren J.K. Huysmans och abbé Boullan, som var präst men förvisso representerade en mer sensationell sida av religionen. Det började med att de Guaita 1886 besökte abbén och förde med sig ett manuskript med en av Boullans magiska ritualer.
Kort därpå började Boullan få en serie hjärtattacker, och han beskyllde de Guaita för att ha orsakat dessa med svart magi. Kort dessförinnan hade de Guaita och hans vän Oswald Wirth anmält sig till Boullans lilla Satangrupp och satt sig in i dess hemligheter för att sedan röja alltsammans i boken Le Temple de Satan. Inte så underligt att det uppstod split mellan de båda grupperna.
Nu följde en period då de angrep varandra med svart magi. Boullan fick J.K. Huysmans som anhängare, och Wirth upptäckte att Boullan utövade en tvivelaktig form av sexmystik. 1893 mottog Huysmans ett brev från de Guaita där denne förbannade Boullan och dömde honom till vätskornas död. Boullan dog verkligen en mystisk död, och Huysmans började nu frukta att han själv var offer för magiska angrepp. Därför reste han till Paris där han anklagade de Guaita för att ha orsakat Boullans död med svart magi. Resultatet av denna anklagelse blev att de Guaita utmanade Huysmans på duell. Denne drog nu tillbaka sina anklagelser och bad offentligt om ursäkt, men en journalist vid namn Jules Bois återupptog beskyllningarna, och det slutade med att Bois skulle duellera både med de Guaita och dennes kollega Papus.
Efter duellen med de Guaita påstod Bois att hans pistol hade klickat, och på väg till duellen med Papus blev Bois försenad två gånger därför att hästarna framför hans vagn föll omkull. När hela affären var slut var Bois mera övertygad än någonsin om magins förmåga.
Tyskland
Första gången vi hör talas om rosenkreuzisk ockultism i tysktalande länder är när Prags Blå Stjärna loge tas upp i en mystisk grupp, om vilken man inte vet mer än den hade uppstått kring en äldre vävare, som enligt ryktet skulle ha blivit invigd av en äkta rosenkreuzare. En av rekryterna i denna grupp var teosofen Franz Hartmann, som också var medlem av en organisation vid namn Ordo Templi Orientis, O.T.O., som lade grunden för ännu en gren inom den moderna rosenkreuzerismen.
O.T.O. började egentligen med att engelsmannen John Yarker 1902 gav ett par tyska ockultister tillåtelse att använda Ritualen Memphis och Misraim i Tyskland. De båda ockultisterna var Theodor Reuss (död 1924) och Karl Kellner, som åtminstone hade ett omfattande teoretiskt vetande om tantrisk sexmagisk teknik. Man vet med säkerhet att Kellner fram till sin död 1905 ledde en ockult grupp där sexmagi diskuterades men inte nödvändigtvis praktiserades.
Tantriska ritualer omfattade vin, kött, bröd och sexuellt umgänge, och tillbedjan av Durga och Kali, två vilda gudinnor, förknippade ofta med häftiga sexuella orgier. Detta är känt som vänstra stigen. (Högra stigen är tämligen lugn och återhållsam och tillber den mildare gudinnan Devi). Man praktiserade den tillbakahållna orgasmen, och det viktigaste var att använda den sexuella intensiteten som en väg till ständigt högre grader av intensitet.
1906 vidarebefordrade Reuss dessa idéer med bildandet av O.T.O.
Sex år senare förklarade Reuss i sin tidskrift, Oriflamme, att orden var i besittning av de stora hermetiska hemligheterna, vilket särskilt innebär kunskapen om magiska sexritualer. Det är osäkert om detta var sant. I varje fall vore det troligen inte korrekt att betrakta den ursprungliga O.T.O. från 1906 som en ockult grupp, trots att många av dess första medlemmar tidigare hade sysslat med ockultism. Många av de senare hemliga grupperna i Tyskland stiftades och leddes av personer som hade ingående kännedom om O.T.O.
Också Rudolf Steiner, stiftaren av antroposofin, hade vissa förbindelser med Reuss och O.T.O. genom att dessa hade gett honom tillstånd att upprätta sin egen lilla filial av den, Mysteria Mystica Aeterna. Det är dock högst osannolikt att Steiner någonsin accepterade de sexmagiska ritualerna, och han använde snarare sin grupp som bakgrund för vissa av sina egna idéer. Steiner hade nämligen sin egen personliga uppfattning om rosenkreuzarna, ett intresse som otvivelaktigt utmynnade i hans tidigare entusiasm för Goethes esoteriska teorier.
Enligt Steiner levde den legendariske Christian Rosenkreuz på 1200-talet, då han invigdes i de stora hemligheterna, men i slutet av 1300-talet återföddes han och grundade Rosenkreuzer-broderskapet för att studera denna mystik. En av hans prestationer var att övertala Buddha (i dennes dåvarande inkarnation) att förlägga sin verksamhet till Mars, och om man noga följer Christian Rosenkreuz meditationsteknik är det möjligt att man tar emot några av Buddhas andliga utströmningar, som inte försvagas av det stora avståndet.
Vanliga dödliga fick dock inte tillträde till rosenkreuzarnas lära före 1700-talet, då bl.a. Goethe var en av dem som var influerad av denna visdom. Medan de engelska rosenkreuzarna i synnerhet var ockultister och de franska huvudsakligen konstnärer och författare, bestod de tyska rosenkreuzarna som följde Steiner av lärda och kritiska män som hade funnit det tidigare broderskapet fascinerande.
I Steiners lilla och exklusiva esoteriska avdelning av O.T.O., dit bara verkligt invigda hade tillträde, utövades en hemlig teknik för att utveckla hans speciella form av clairvoyance. Idéer från denna grupp kom till England 1910 genom en liten mystisk inre krets, som leddes av dr R.W. Felkin. Felkin var samtidigt ledare för orden Stella Matutina, Morgonstjärnan, som bland sina mest prominenta medlemmar räknade Dion Fortune, Israel Regardie och W.B. Yeats. Dessa tre ockultister förtjänar alla en kort presentation.
Dion Fortune är en pseudonym för Violet Mary Firth (1891-1946), som växte upp i en Christian Science-familj. 1910 fick hon tvångstanken att hon utsattes för en rad angrepp med svart magi, och detta ledde till nervsammanbrott. För att försvara sig mot angreppen började hon studera psykologi och senare också ockultism, och hon skrev många böcker om esoteriska konster. Omkring 1919 var hon medlem av Alfa et Omega-logen i Stella Matutina, men fem år senare grundade hon sin egen Fraternity of the Inner Light. Hennes ockulta repertoar spände från österländsk filosofi till moderna former av sexmagi, som hon hade stiftat bekantskap med genom sina förbindelser med Aleister Crowley.
Francis Israel Regardie (född 1907), en engelskfödd amerikan, blev 1928 sekreterare för och kompanjon med Aleister Crowley men bröt senare med honom och inträdde 1934 i Stella Matutina. En av hans större bedrifter var ett enormt verk, The Golden Dawn, där han avslöjade alla de ceremonier och ritualer som praktiserades i det hemliga sällskapet Golden Dawn. Under senare tid har han blivit en varm anhängare av Wilhelm Reich.
William Butler Yeats (1865-1939) var en irländsk diktare vars poesi var influerad av nästan alla former av mystik och ockultism. Yeats kom i kontakt med teosofin 1882, och några år efteråt blev han medlem av Teosofiska samfundet. Han drog sig emellertid tillbaka 1890, en tidpunkt som stämmer väl överens med hans inträde i Golden Dawn, där han blev stormästare efter Mathers. Under Golden Dawn tiden blev han intresserad av kabbala, astrologi, rosenkreuzare, och hans egna privata tarotkort finns bevarade åt eftervärlden. Senare blev han också intresserad av indisk mystik, och alla hans ockulta erfarenheter samlade han till ett system som han 1925 offentliggjorde i verket A Vision.
Felkin fick höra talas om Steiners aktiviteter 1910 och sände därför en medlem av Stella Matutina, Neville Meakin, till kontinenten för att studera under Steiner. Meakin återvände sedan till London med alla detaljer om det som Felkin kallade de kontinentala processerna, vilket betydde Steiners metoder för att uppnå clairvoyant förmåga. Dessa betraktades som så hemliga att de bara fick uppenbaras för medlemmar av Stella Matutinas Andra Orden, som utgjorde den inre kärnan. De som fick kännedom om dem förbjöds att bära någon form av anteckningar eller upplysningar om dem på sig. Steiner tog aldrig vare sig Felkin eller Stella Matutina särskilt allvarligt.
Den första rosenkreuzarorden i England uppstod dock redan 1866, då Robert Wentworth Little grundade Societas Rosicruciana in Anglia (SRA) på grundval av några urgamla ritualer som han påstod sig ha funnit. Denna organisation blev starkt påverkad av en bok av H. Jennings, The Rosicrucians, Their Rites and Mysteries, från 1870.
Jennings förklarade att all religion vilade på en fallisk grund, och han förekom Freud genom att oupphörligen peka på sexuella samband. Han tänkte sig bl.a. att Strumpebandsorden, Englands högsta riddarorden, från början hade varit en fallisk kult.
Hans böcker har varit ytterst viktiga för utvecklingen av den moderna rosenkreuzerismen. Det var tre av medlemmarna från SRA som 1888 bildade Golden Dawn, och en av dem, Wynn Westcott, hade t o m varit SRA:s Supreme Magus.
I USA var de första rosenkreuzerordrarna direkta efterapningar av Steiners grupp. Också O.T.O. fick stort inflytande, och då Theodor Reuss omkring 1916 tillät en viss Harvey Spencer Lewis att öppna en loge av O.T.O. i USA, blev detta början till en av världens största rosenkreuzerorganisationer.
Lewis upprättade Ancient and Mystic Order Rosae Crucis (AMORC), som dock inte var fullt etablerad förrän omkring 1925. AMORC har i våra dagar mer än 100 000 medlemmar och är välkänd för sina omfattande korrespondenskurser. De viktigaste ämnen som studeras är enligt en av dess broschyrer mysterierna om tid och rum, det mänskliga medvetandet, fulländningen av den fysiska kroppen och viktiga avslöjanden inom rosenkreuzisk fysik och kemi. Orden spårar rosenkreuzismen tillbaka till det gamla Egyptens mystiker från omkring 1500 f Kr, och dess administrationsbyggnad i högkvarteret i San José, Kalifornier, är en trogen kopia av ett egyptiskt tempel.
Moderna rosenkreuzergrupper som t ex AMORC har en historia och ett ursprung som är både komplicerade och dunkla, ty alla de ännu existerande grupper som påstår sig ha förbindelser med de äkta rosenkreuzarna är byggda på många både oklara och olikartade källor. De flesta består dock bara av en samling nybörjarockultister, som har tagit det berömda broderskapets namn för att därmed ge intryck av dels att ha gamla anor, dels att ha en viss insikt i svunna tiders hemliga visdom.
normal
Det Rosenkreuzianska sällskapet bildades av Christian Rosenkreuz som föddes år 1388. Men själva hävdar dem att de kan spåra sina rötter ända till gamla Egypten. De arbetar för mänsklighetens utveckling och framgång och måste därför besitta en esoterisk kunskap. Dessutom måste dem besitta djup insikt i dem kända vetenskaperna och naturens hemliga krafter. De har texter som dateras till 1614-1615. Bl a Fama Fraternitatis des löblichen Ordens des Rosenkreuzers och Confession oder Bekendtniss der Societät und Bruderschaft R.C Författaren till dessa texter är anonym. Men det finns anledningar till att tro att Johannes Valentin Andreae från Württemburg.
normal
Moderorganisation till en mängd ordnar som hävdar att deras traditioner härstammar från det forna Egypten. De är dock inte omnämnda i skrift förrän 1614, då skriften Fama Fraternitatis des Rosenkreuzes kom ut. I den omtalas ett hemligt förbund som arbetade för mänsklighetens bästa.
Enligt skriften hade denna orden bildats av Chistian Rosenkreuz ungefär 200 år tidigare. Två skrifter till om samma ämne följde strax därpå och de fick en stor läsekrets. Det råder dock starka tvivel om huruvida C. Rosenkreuz över huvudtaget har existerat. Troligare är att de tre skrifterna är författade av den samtida teologen Johannes Valentin Andreae. Hur som helst bildades det under 1600-talet ett antal sällskap som följde skrifternas läror, men det är inte de som finns kvar idag. De grupper som bildades då inlemmades nämligen snabbt i dåtidens frimurar-organisationer. Dagens organisation grundades 1885 av PÈLADAN.J och GUAITA.S.