normal
På 1890-talet kom indisk religion på allvar in i europeiskt och amerikanskt andligt liv.
Medan kristenheten har fördömt ockultismen och dess strävan att erövra gnosis, kunskap, som kättersk och hänvisat människan till trons sfär, så är förhållandet inom indiska religioner det diametralt motsatta. Där ingår det kosmiska perspektivet som en naturlig del i religionerna. Man kan säga att indiska religioner har en ockult kärna.
I Indiens religiositet beskrivs allt jordiskt som illusioner. Det är overkligt och osant - och kallas maya. För frälsning är maya det stora hindret. De allra flesta människor identifierar sig med sitt jordiska liv och är därmed fångade i mayas klor. Människosjälen, som i hinduismen kallas atman, betraktas som en gudomlig gnista, som en gång framsprungit ur Världsguden Brahma. Här finns emellertid en nyansskillnad mellan de två stora filosofiska riktningarna inom hinduismen. Sankya- filosofin menar att det har uppstått ett oändligt antal själsgnistor som har ett sken av självständighet men vars innersta natur längtar tillbaka till en total sammansmältning med sitt andliga ursprung, Brahma. Vedantafilosofin anser att Brahma är odelbar. Brahma är därför både det makrokosmiska Världsljuset och odelad i varje människa. När människan upplever sin individualitet som en separat enhet, beror det på mayas illusionsvärld. Inom båda dessa tankeriktningar ligger vägen till frälsning i att genomskåda maya och frigöra det gudomliga ljuset.
Den själ som inte genomskådar mayas värld, måste återvända till jorden i ständigt nya inkarnationer. Tankar och handlingar tvingar själen tillbaka i en fysisk kropp tills den lyckas bryta sig ut ur Livets hjul och bli en frigjord själ. Yoga är en väg till frigörelse.
Inom buddhismen menar man att allt som är av jordisk, förgänglig natur leder till lidande. Buddha förklarade att orsaken till allt lidande är människans fasthållande vid existensen. Det är i synnerhet människans jagupplevelse, att hon ser sig som en separat individ, som orsakar lidandet. Upplevelsen att vara ett individuellt väsen knyter människan till jorden, och det hindrar andens frigörelse och leder till lidande. Därför är målet med olika ockulta tekniker att upplösa jagkänslan.
Inom indisk religion är idealet en människa med ett starkt nedtonat jagmedvetande, vilken kan handla utan begär och som mentalt sett fullständigt har distanserat sig från det hon tänker, känner och gör. En sådan människa kan bryta sig ut ur Livets Hjul.
Yogans mål är en sammansmältning mellan den individuella själen och världssjälen. Yoga betyder förening. Det sista stadiet är samadhi, som innebär en djup kontemplation där man fullständigt smälter samman med den yttersta verkligheten och får del av ett permanent kosmiskt medvetande. Detta tillstånd liknas ibland vid den kristna mystikens unio mystica.
normal
Hinduism - sanatana dharma
Hinduism (Indiens åskådning/tankesystem), egentligen sanatana dharma (den eviga läran/lagen), även kallad Den vediska religionen, daterar till vissa delar ända tillbaka till början av 2000-talet före vår tideräkning.
Hinduismen är egentligen oerhört svår att överblicka, på grund av de många olika inriktningarna, heliga skrifterna, och vägarna till frälsning. Trots detta är hinduismen världens tredje största religion, med ca 700 miljoner anhängare. I Sverige beräknas det finnas några tusen hinduer, varav några hundra är involverade i Hare Krishna-rörelsen.
Några av religionens heliga skrifter är Vedaböckerna (ca 1200 f.Kr.), Upanishaderna (ca 800 f.Kr.) och Bhagavadgita (ca 300 f.Kr.). De sammanfattar även tre olika frälsningsvägar: karma-yoga (offrandets och/eller handlandets väg), jnana-yoga (insiktens väg) och bhakti-yoga (kärlekens väg).
I Indien lever man efter ett strikt klassystem, som i sin tur är indelade i kast/yrken. Högst upp i klassystemet står prästerna, brahminerna, som följs i rakt nedstigande led av krigare, bönder och hantverkare, och till slut tjänare (sudras). Inom dessa klasser finns det ca 3000 olika kast. Är man son till en krukmakare så blir man själv krukmakare, eftersom man inte kan byta sitt nedärvda kast. Det finns även en femte klass - de kastlösa (Guds barn eller haridjan, som Mahatma Gandhi kallade dem), som utgör ca 20% av Indiens befolkning. De står allra längst ned på den sociala skalan, och är utstötta från samhället. Skulle man dricka vatten från samma brunn som en kastlös blir man oren. Som tur är, är kast- och klassystemet inte lika utbrett i städerna som på landsbygden.
Hinduismens tre grundpelare är Samsara - tron på det eviga kretsloppet, karma - tron på att man sår det man skördar (gör mot andra som du vill att de ska göra mot dig, på ett ungefär), och tron på en gudomlig verklighet. I den gudomliga verkligheten ingår ett panteon fullt med gudar och gudinnor, av varierande slag. Man pratar om siffror mellan 3 och 330 miljoner gudomar! De tre mest framstående är dock Brahma (skaparen), Vishnu (uppehållaren) och Shiva (förstöraren). Brahma var från början en personifiering av Brahman, världssjälen/det högsta varat.
Det eviga kretsloppet, som går ut på att man föds, lever och dör, och medan man gör det skaffar man sig karma - god såväl som dålig - kan brytas, om man har klättrat högst upp på karmastegen, som är i sju steg:
1. Gudar
2. Nötkreatur
3. Ormar och apor
4. Människor av höga kast
5. Människor av låga kast
6. Övriga djur
7. Insekter
Ibland pratar man även om spöken som ett åttonde kast, men det tycker jag är mindre viktigt. Enligt min mening är spöken döda människor som av en eller annan anledning dröjer sig kvar i fel dimension. Har man parapsykologi som hobby blir man gärna lite lätt miljöskadad.
Man börjar som insekt, och när man levt ett gott liv som det, och har fått bra karma, blir man ett djur i nästa liv. Går det också bra blir man människa nästa gång. Lyckas det, blir man nästa gång en människa av ett högre kast än i det förra livet. Misslyckas man halkar man nedåt på stegen, och får jobba för att komma högre. Att man anser kor vara heliga i Indien, är helt enkelt för att de är högre upp på karmastegen än vad människor är. Sista steget innan man blir ett med Moksha (den slutgiltiga befrielsen från återfödelse) är som gud/gudinna. Då kan man ju tycka att det är lite lustigt att gudomar som Kali, Parvati, och Shiva inte har nått Moksha efter alla dessa år.
Hela reinkarnationsprocessen enligt hinduismen tycker jag är helt åt skogen fel, eftersom jag inte delar den synen. Visst, reinkarnation tror jag definitivt på, men inte så som man gör på hinduiskt vis. Inom den nyandliga sfären väljer man att leva X antal liv, för att därigenom lära sig något. Man lär sig mest om man får pröva på det själv, därför lever man istället för att bara sitta någonstans och plugga in alla läxor man måste lära sig för att kunna nå en så hög andlig dimension som möjligt.
I hinduismen är det ett belönings- och bestraffningssystem som sköter reinkarnationen. Sköter du dig får du ett liv som en högre stående varelse i nästa liv, och tvärtom. Enligt spiritualismen och New Age finns ingen karmastege. Man lever endast för att lära (vissa påstår t.o.m. att det ska vara kul, vilket jag inte alltid håller med om), och det gör att man väljer vad man vill återvända som. Fattig i det här livet, rik i nästa, eller tvärtom. Däremot kan man förtjäna bra liv, om man har kämpat på bra. Sådana kan t.ex. märkas genom deras högre andliga medvetenhet. Ju tidigare man blir medveten om den, desto bättre (oh, för en gångs skull ligger jag bra till inom något sådant!). Dessutom börjar man som insekt i hinduismen. Många inom New Age är ganska samstämmiga över att man faktiskt inte återföds som djur, ett fenomen man kallar transmigration. Delfiner återföds som delfiner, oavsett vad nyfrälsta, medelålders New Age-tanter än hoppas. Nåväl. Det är i alla fall därför som jag anser att hinduismens syn på reinkarnation är fullkomligt fel. Å andra sidan skulle en hindu ha lika mycket att klaga på angående den nyandliga synen, så det beror ju helt på vem som yttrar sig.
När man ändå är inne på det nyandliga, kan man ju tillägga att yoga och meditation, som kommer från hinduismen, har blivit populärt här i väst, för att inte tala om tantrismen (ett filosofiskt-andligt synsätt på hur samlag bör utföras, för att få maximal njutning. Kama Sutra är dock ingen handbok i ämnet, utan en rättfram guide i hur man uppvaktar/uppvaktas, lite om forna Indiens sociala regler, och hur man tillfredställer sin partner sexuellt. Komplett med spännande recept i slutet, och förslag på akrobatiska övningar någonstans i mitten (faktiskt endast ett kapitel, trots att man ryktesvägen har hört att hela boken är full av ställningar). Rejält överskattad bok, även om det är spännande att ta del av hur man skulle bete sig i Indien förr i tiden. Om man var av överklassen, eller övre medelklassen, förstås.).
Indien och dess religion var dessutom grymt populärt under Flower Power-perioden, hippie-eran, i slutet av 1960-talet och början av 1970-talet. Inte minst The Beatles vallfärdade dit för att ta del av guruers visdom och att lära sig hur man spelar sitar. John Lennon tror jag förblev hindu till sin död, och om jag inte missminner mig, så är Paul McCartney en fortfarande.
normal
Hinduismens Kristus
The Hindu faith in the avatar to come is of particular interest to eschatologically-minded Christians. According to the Mahabharata, Kalki will appear during the troubles which are to take place immediately before the end of our world. Born a Brahmin he will openly glorify Vishnu. Prior to ushering in a new age, he will destroy all evil; riding a white horse and brandishing a flaming sword, he will destroy thieves and foreigners. Public order will be restored and peace on earth will ensue. Having thus proved his ability to rule, Kalki will formally declare himself king of kings and perform the horse sacrifice expected of an emperor. Then he will give the whole earth to the Brahmins and retire to the forest to show the superiority of the contemplative life. Inspired by the presence of the avatar, men will imitate him.
