Cellerna är en av de minsta fungerande enheterna i kroppen.
Alias: cell, cellerna, cellförändringar och cellnivå
En cell har ett hölje som skiljer den från andra celler, som en hud. Cellerna har eget DNA, egen proteintillverkning och energiförsörjning. Cellerna är därmed kroppens minsta fungerande enhet.
Vi kan aldrig må bättre än våra celler, eftersom vi är uppbyggda av dom. Har vi låg energinivå i cellerna så mår vi dåligt, och dom hög energinivå känner vi oss friska och vitala. Många sjukdomar är symtom på energibrist då kroppen saknar energi till sina livsuppehållande processer.
Tidigare trodde man att kroppens elektriska aktivitet inskränkte sig till nervsystemet och att elektriska pulser bara hoppade fram längs neuronerna för att när de nådde målvävnaderna (utom hjärnan) översättas till kemiska signaler. Alla signaler från andra vävnader fortplantade sig kemiskt mellan varandra och var mycket långsammare än nervimpulserna.
Idag vet man att alla celler har minst lika stor elektrisk aktivitet som nervcellerna. Varje cells membran innehåller ett stort antal proteinreceptorer som styr och ibland pumpar flödet av joner, främst positiva natrium-, kalium- och kalcium-joner ut och in ur cellen. Detta ger upphov till elektriska strömmar och laddningsfördelningar som cellen kan samordna med närliggande celler både genom jonfördelningen och kemiska signalsubstanser.
Denna laddningsfördelning sker t.ex. i muskelceller ännu snabbare än i nervcellerna och kan genom en kedjereaktion snabbt kommuniceras flera decimeter i vävnaderna, mellan vävnaderna och i hela kroppen utan att gå via nervbanorna.
Dessa samordnade strömmar passade inte in i de gamla beskrivningarna av kroppens elektriska system och ledde därför till ett flertal mer eller mindre fantasifulla hypoteser (varav Nordenströms är en). De flesta av dessa kunde dock vederläggas när man fick bättre förståelse för funktionerna och samverkan hos de proteiner som bygger upp receptorer, jonkanaler och de hjälpenzymer som förmedlar signalerna inom cellen.