Ett annat av kreationisternas argument är att ingen har lyckats visa upp något fossil som är en äkta mellanform mellan två arter. Sylvia Bakers bok Tuistefrågan har kommit ut i två upplagor på svenska. Hon säger där att den mest troliga mellanformen är Archaeopteryx, det fossil som avbildas ovan. Enligt evolutionslärans förespråkare är detta en övergångsform mellan reptiler och fåglar. Vid en närmare granskning, säger hon, visar det sig emellertid att inte heller detta är någon äkta mellanform.
Vad gör vi då med det faktum, att den har så perfekt formade fjädrar?. . . Det finns ingenting här som tyder pa något mellanting mellan ett reptilskinn och en fågelfjäder, vilket man skulle förvänta sig att en sådan här övergångsvarelse skulle ha. Ingenstans visar fossilfynden något tecken på en sådan övergång från ett skinn till en fjäder. . . Frånsett archaeopteryx så finns det inte minsta antydan bland fossilfynden om att det skulle finnas en övertygande länk mellan djur av olika typer.
Flera faktorer bidrar till att vi känner sa få mellanformer mellan arter och mellan släkten.
En viktig orsak är vårt klassifikationssystem. När en paleontolog (fossilforskare) ska placera in ett nytt fossil i det Linneska systemet, kan han inte låta det hamna mitt emellan två grupper. Man måste t ex välja om Archaeopteryx ska klassificeras inom klassen Reptilia (kräldjur) eller klassen Aves (fåglar). Man har valt att räkna den till den senare klassen. Det vore kanske mest rättvisande att placera den mellan de båda klasserna, men namngivningen skulle snart bli mycket komplicerad om man började göra på det sättet.
En annan viktig orsak är att fossilen endast ger oss en mycket ofullständig dokumentation. Som vi själva kan iaktta i naturen lämnar de allra flesta döda djur och växter inga bestående spår efter sig. Det är bara under mycket speciella omständigheter som fossil bildas. Det har funnits miljöer som under lång tid varit mycket gynnsamma för fossilbildning. I sådana fall kan man återfinna kontinuerliga serier där evolutionens gång kan följas mycket noggrant. Det gäller t ex djurgrupper med kalkskal i marina kalkavlagringar. I de flesta fall är det emellertid ganska långt på utvecklingskedjan mellan de tunnsådda fossilfynden. Förmodligen har de flesta arter som levat inte lämnat något spår efter sig.
En tredje orsak är också tänkbar. Många paleontologer tror att evolutionen i allmänhet sker ganska snabbt i små geografiskt isolerade grupper av djur och växter, som sedan breder ut sig. Om denna teori är riktig, framstår det som mycket osannolikt att just dessa mellanformer under utveckling ska komma att höra till de mycket få individer som blir fossil.