Inom new age-området finns det en ganska så allmän uppfattning om att livet på Jorden bara är en illusion. Att vårt verkliga hem finns i en annan dimension. I Samtal med Gud-triologin talar också Gud om just detta.
Man kan ju välja att tro vad man vill om detta såklart, men för mig verkar det logiskt. Jag tror att vi alla är själar. Själar som hänger ihop, vare sig vi vill det eller ej och i all evighet. Med andra ord så är vi alla EN.
I Samtal med Gud-böckerna framkommer att Gud är Allt och att Gud på samma gång bara är kärlek. Detta motsägelsefulla påstående är en s k gudomlig tudelning. Med detta menas just att påståendet är motsägelsefullt. För hur kan det finnas så mycket elände på Jorden om vi nu alla är Gud och Gud är enbart kärlek? Ja detta är sannerligen en svår fråga. Men jag tror att vi i våra nuvarande former (inkarnerade i fysiska kroppar) inte ska förstå detta. Däremot när vi har dött och åter igen förenats med kunskapen om allting så vet vi just allt.
Med det synsättet blir det också lättare att förstå denna verklighetsillusion. Det är en illusion därför att vi inte vet allt om vilka vi egentligen är. Vi tror att vi är separerade från Gud. Att Gud är över oss. Dessutom finns det en hel del människor som inte tror på Gud överhuvudtaget.
Livet på Jorden är också en illusion eftersom vi inte är medvetna om att vi ÄR kärlek. Och varför är det då så? Jo, enligt Samtal med Gud-böckerna och många andra källor så är syftet med jordelivet att inte bara veta om vad vi är, utan att också få uppleva det. Skulle vi minnas vilka vi egentligen är så skulle vi inte kunna uppleva det.
Vi måste också veta vilka och vad vi inte är och det är där allt elände kommer in. Detta är polariteternas syfte. Gott ont. Glädje sorg. Känna apati. Och så vidare.
Med andra ord så är födelsen insomnande och glömska. Ett äventyr i illusionen. Ett äventyr vi själva har valt...