normal
Naturligt bot
I oktober 1983 hade Saxons veckotidning ett fotografi av en ung kvinna med bildtexten Agneta valde naturmedlet istället för radium - i dag är hon frisk. I artikeln berättas om en kvinna som vid 28 års ålder fick veta att hon hade cancer i livmoderhalsen. Läkarna rekommenderade dels strålbehandling med radium, dels operation. Kvinnan valde emellertid att avstå från stralbehandlingen, och i stället använda naturmedlet Iscador, som läkarna anser vara overksamt. Hon blev frisk.
I mars 1984 framträdde i samma tidning en skådespelare under rubriken Naturmedlet blev räddningen för mig!. Han hade drabbats av ett virus som övergick i svarartad lunginflammation. Tillverkaren av ett naturmedel läste om hans sjukdom i tidningarna och skickade några burkar.
Jag fick tillfälle att testa ett nytt naturmedel. Tyckte det var värt att prova - och med vilket resultat! Efter bara nagra veckor kände jag mig som ung på nytt. Nu äter jag tabletterna regelbundet och har aldrig känt mig så frisk som nu!
Medlet i fråga beskrivs i tidningen som ett uppiggande och prestationshöjande medel med gamla anor. Tabletterna innehåller bl a guarana som i hundratals år använts av indianerna i Sydamerika som stärkande medel. Dessutom ingår ginseng, pollen och E-vitamin.
Inte heller detta medel har blivit accepterat av läkarvetenskapen. Däremot har skadespelaren fortsatt att framträda i reklamkampanjer för medlet.
Tyvärr bevisar sådana här enstaka fall ingenting. Ett stort antal människor använder olika s k naturmedel. Åtskilliga av dem blir friska efter att de tagit produkter som säljs under namnet naturmedel, men det bevisar inte att de blivit friska på grund av dessa produkter. I stället kan de ha tillfrisknat genom kroppens egna försvarsmekanismer eller genom nagon verksam behandling som de tagit samtidigt.
28-åringen med livmodercancer genomgick en operation som ger god chans till överlevnad vid denna sjukdom. Strålbehandlingen är en tilläggsbehandling (adjuvant behandling) som brukar erbjudas patienterna för att minska återfallsrisken.
Det framgick inte av artikeln om skådespelaren tog någon annan behandling samtidigt med den produkt han gjorde reklam för. Många infektioner går förr eller senare över av sig själva. Därför kan man inte dra några slutsatser från hans erfarenheter om att medlet skulle vara effektivt.
Man tar på sig ett stort ansvar om man påstår sig kunna bota andra människors sjukdomar. Läkaretiken påbjuder att den som har patagit sig det ansvaret ska använda de metoder som gett den bästa påvisbara effekten, och aldrig ersätta dem med medel utan påvisad effekt.
normal
Alternativmedicinens historia
Alternativmedicinen och skolmedicinen har samma rötter, och härstammar i stort sett från mänsklighetens början. Några av de äldsta fynden av örtmediciner kommer ifrån en begravningsplats i Irak och är hela 60 000 år gamla. Bl.a. hittade man rölleka, som fortfarande används. Man hittade även växten efedra, som inte förekom i europeisk litteratur förrän 1557, och den västerländska medicinen började inte använda den förrän på 1930-talet. Med andra ord visste man redan för 60 000 år sedan att efedra, och dess verksamma ämne efedrin, hade en helande verkan, men det tog 60 000 år innan man bevisade det och därmed gjorde det legitimt.
Med hjälp av kilskrift kan man läsa om hur medicin användes av sumerer och babylonier för 6000 år sedan. De använde örter inte bara som läkemedel, utan även som krydda i maten. En föregångare till dagens functional food?
För ca 5000 år sedan började man i Egypten använda medicin som låter bekant även för oss nutidsmänniskor: piller, plåster, salvor och örtbrygder. Eftersom man skrev på papyrus, så kunde man skriva mer utförligt och det är till stor hjälp för nutida forskare som vill få en bättre inblick i de egyptiska traditionerna, och den egyptiska läkekonsten.
Det egyptiska folket trodde att allt var sammanvävt i universum; d.v.s. att religion, magi och medicin var delar av en helhet. Helheten hade två poler - det onaturliga och det naturliga. Om en sjukdom diagnosticerades som onaturlig, tillkallade man präster och använde sig av exorcism för att driva ut onda andar ur den sjuke. Om den däremot diagnosticerades som naturlig, fick en läkare bota patienten - antingen genom kirurgi eller medicinering.
Värt att notera är att egyptierna poängterade hygien och sund kost. Dessutom skulle jag nog snarare kalla mångsysslaren Imhotep (som bl.a. var faraos läkare och arkitekt - det var han som skapade den första pyramiden, d.v.s. trappstegspyramiden i Sakkara) för läkekonstens fader än greken Hippokrates. Imhotep kunde utföra hjärnkirurgi!
För ungefär 2500 år sedan levde och verkade den moderna läkarvetenskapens fader, Hippokrates, i Grekland. I Corpus Hippocratum, som skrevs ner ungefär 100 år efter hans död, kan man få en inblick i hans läror. Hippokrates, liksom egyptierna, fäste stor vikt vid rätt diet, men även kroppsövningar, sol och vattenkurer. Dessutom tog han upp massage som en behandlingsmetod.
Hippokrates ansåg att det i människan finns en inneboende livskraft, och att det är den som har betydelse för ens tillfrisknande. Läkarnas uppgift var att hjälpa denna livskraft på traven för att kurera patienterna.
Han var den förste att se vetenskapligt på läkekonsten och han ville driva ut all gammal skrock och magi från den. Han var också den förste att fastslå skillnader mellan sjukdomar och skapa etiska regler för läkare, den Hippokratiska eden, som fortfarande är i bruk.
Alla var dock inte positiva till hans läror. Vissa kritiker ansåg att det inte var mycket bättre än en meditation inför döden. På sätt och vis förstår jag dem - Hippokrates kan ju anses vara dels skolmedicinens fader, men även naturmedicinens baneman.
Humoralpatologin, som bl.a. Hippokrates ägnade sig åt, hade sitt ursprung i elementärläran. Greken Empedokles ansåg att allt skapat föddes ur en kamp mellan två grundläggande krafter: kärleken och kampen. Det som skapades bestod av de fyra grundelementen: Jord, Luft, Eld, och Vatten, som är symboler för grundläggande egenskaper, och ska inte tolkas bokstavligt.
I kroppen finns de fyra elementen representerade som fyra vätskor: Svart galla (Jord), blod (Luft), gul galla (Eld), och slem (Vatten). När kroppsvätskorna är i obalans blir vi sjuka, och när de är i balans igen är vi friska. Det finns genetiskt inom oss att en vätska finns mer än de andra. Grundat på det element man har mest inom sig beter man sig på olika sätt, och de fyra temperamentens personligheter kallas Melankolikern (svart galla/Jord), Sangvinikern (blod/Luft), Kolerikern (gul galla/Eld) och Flegmatikern (slem/Vatten).
Baserat på dessa element utgick man från att se på en persons hållning och beteende för att kunna ställa diagnos. Som behandling ordinerade man vila, diet, massage, örter eller ibland till och med operationer. Man använde sig även av t.ex. kräk- och laxermedel för att driva ut en sjukdom.
Romarna i sin tur var inte särskilt intresserade av läkekonsten, utan intresserade sig mest för krig. Läkekonsten överlät man till gudomarna, men man trodde att man mådde bra av att äta sunt och av att röra på sig. Man lärde sig mycket om kirurgi på slagfälten, trots att medicin inte var så intressant.
Lite av örttänkandet levde dock kvar. Celsus skrev en bok där han beskrev 250 mediciner, men den kom bort. Den återfanns på 1400-talet och påven Nicolaus V lät trycka om den då. Under renässansen fick boken stor betydelse och kom ut i flera upplagor.
Grekisk filosofi, egyptiska traditioner och österländsk visdom blandades till slut, några hundra år efter den vanliga tideräkningens år noll, och skapade nya medicinska skolor. Hippokrates läror levde kvar, men det fanns även andra, t.ex. den empiriska läran, som innebar att man botar sjukdomar genom läkemedel och aktiva insatser - inte genom att prata om det. Ingredienserna kom från både växt-, mineral- och djurriket.
Araberna tog över de grekisk-romerska medicinlärorna och tillförde lite nytt. Tack vare araberna och deras översättningar återkom humoralpatologin till Europa under medeltiden.
Det var i klostren man översatte de arabiska texterna. Man praktiserade både arabisk och grekisk-romersk läkekonst, samt traditionell folklig medicin. Klosterordnarna odlade örter i sina örtagårdar, och på så sätt spreds medicinalväxterna över Europa.
På 1500-talet kom Paracelsus som trodde på de fyra elementen, men han ansåg samtidigt att kosmos var skapat av tre andliga principer: salt, svavel och kvicksilver. Detta handlar om symboler, precis som elementärläran. De tre principerna kallades tria prima och de ansågs finnas i allt skapat - sten precis som människa.
Paracelsus gjorde uppror mot humoralpatologin, och hävdade att det inte hade med kroppsvätskorna och dess fördelning att göra om man blev sjuk. Nej, i själva verket fanns det vissa sjukdomsfrön som var uppkomsten till sjukdomar. För att fördriva sjukdomen gällde det för läkarna att förstå dessa sjukdomsfrös uppkomst. Förstod man inte den kemiska naturen hos tria prima kunde man heller inte hitta rätt medicin för sjukdomen.
Han fick till slut en professur i Basel, men den behöll han inte särskilt länge, eftersom han vägrade undervisa på latin, som reglerna var, utan undervisade på tyska. Han brände även upp böcker av Galenos och menade att akademikernas teoretiska lärdomar inte var något att ha. Paracelsus värderade heller inte läkare särskilt högt, vilket han inte gjorde någon hemlighet av. Han ansåg att praktik och teori liksom förnuft och erfarenhet måste gå hand i hand, därför lärde han bara sina elever sådans han själv hade erfarenhet av och kunskap om.
Paracelsus motsatte sig också de komplicerat sammansatta mediciner som på den tiden var så vanliga. Han menade att man inte skulle göda apotekare, utan bota sjukdomar. Med sina (på den tiden) underliga inställningar fick han många fiender och var tvungen att lämna sin professur. Han kan tyckas vara läkemedelskemins skapare, eftersom han försökte skapa läkemedel med renare verkan. Under ett experiment för att försöka hitta den alkemiska drömmen, livselixiret (de vises sten, precis som i den första Harry Potter-boken), fick han fram laudanum, ett effektivt smärtstillande medel, ur en opiumvallmo. Dessutom behandlade han syfilis med kvicksilverblandningar för invärtes bruk, vilket skulle leva kvar en lång tid framöver. Paracelsus var också den förste som insåg att epilepsi och silikos var sjukdomar och hade föga att göra med besatthet av onda andar. Han visade även på att det kan finnas psykologiska orsaker till sjukdomar.
Humoralpatologin skulle leva kvar till 1800-talet, men den utvecklades inte, på grund av dåliga diagnosticeringsmetoder. Istället fick man konstiga idéer och flummiga teorier om saker och ting, och det var det Paracelsus hade kritiserat. Man började även tillverka starkare mediciner av ren uppgivenhet, vilket ledde till döden i många fall. Försiktigheten som både Hippokrates och Paracelsus förespråkade var bortglömd.
På 1600-talet tog jesuiter akupunkturen med sig ifrån Kina. Sjöfarten hade öppnat nya vägar för både handel och kommunikation, och tack vare det spred sig den kinesiska läkekonsten till viss del även till oss européer. Enligt kineserna var allt uppbyggt av Yin och Yang, två likvärdiga och balanserade energier. Var energierna i obalans blev man sjuk. Detta är precis vad elementärläran säger - obalans = sjukdom, även om energier är en sak och element är en annan (även om Jord, Luft, Eld och Vatten faktiskt är energier, de också). Man såg på utseende och annat för att kunna ställa diagnos, och det var lite mer praktiskt förankrat än det man höll på med i Europa.
Homeopatin (efter homios = likartat och patos = lidande) uppkom genom den tyska läkaren och tillika kemisten Samuel Hahnemann, som ledsnade på dåtidens läkare. Han tyckte inte om synsättet ju mer dess bättre och hävdade att man inte skulle försvaga den inneboende livskraften (vilket ju var precis det Hippokrates hade sagt en gång i tiden), utan hjälpa den. Han förespråkade frisk luft, motion och bad, samtidigt som han motsatte sig bruket av alkohol, kaffe, blysalvor/plåster och kvicksilver för invärtes bruk.
När han på 1790-talet översatte en bok av den skotten William Cullen, och såg hans förklaring till kinabarkens inverkan på malaria, menade Hahnemann att den förklaringen inte höll. För att testa sin tes intog han kinabark två gånger per dag och upplevde malariasymptom. Han hade själv haft malaria, så han kände väl till både sjukdomen och botemedlets verkningar. Han ställde sig själv frågan att om en frisk människa får sjukdomssymptom av ett visst ämne - skulle samma ämne kunna bota en som var sjuk? Han märkte att svaret var ja och med det var homeopatin född. I sex år kontrollerade han sin teori med en rad försökspersoner. Eftersom försöken var positiva publicerade han sina upptäckter i en läkartidning år 1796. Elva år senare gav han sin princip namnet homeopati.
Homeopatins två grundpelare var och är läkemedelsbilden och sjukdomsbilden. För att kunna bota någon krävdes det att medicinen liknade sjukdomsbilden så mycket som möjligt. Läkemedlen fick man fram genom att ge friska försökspersoner vissa ämnen och bad dem att dokumentera hur de mådde efteråt, både psykiskt och fysiskt. De vanligaste symptomen rangordnades högst, eftersom de då ansågs vara karaktäriserande för ämnet. På så sätt fick man fram en rangordningsskala som var till hjälp när man skulle välja ut rätt läkemedel för rätt sjukdomsbild.
Eftersom människan hade in inneboende livskraft borde man hjälpa denna på traven så skonsamt som möjligt, resonerade Hahnemann när han kom fram till och började använda sig av potensering. Han tog helt enkelt en del av urämnet, t.ex. en örttinktur, spädde med nio delar destillerat vatten tillsatt under skakning (mycket viktigt), och sedan tog han en del av det utspädda medlet och tillsatte ytterligare nio delar vatten, och man skulle gärna spä ut det mer än så.
Hahnemann fick undervisa elever, men insåg till slut att det fanns begränsningar inom alla metoder, inklusive sin egen homeopati, men en lärjunge skulle ändra på detta, genom upptäckten att kombinationer av 2-3 olika homeopatiska preparat gav bra resultat. Hahnemann var intresserad, så länge det främjade läkandet och inte motarbetade den. På det sättet skapade man olika kombinationsmedel som var inriktade mer på ett specifikt organ.
På grund av detta finns det idag två olika skolor inom homeopatin - den klassiska homeopatin enligt Hahnemann, vilket innebär att man letar efter ett läkemedel som motsvarar sjukdomsbilden, och som använder symptomen som grund för en diagnos; och komplexhomeopatin, som är mer kliniskt, och innebär att man vid t.ex. leverstörningar använder ett levermedel. På samma gång försöker man få fram en helhetsbild av den sjuke - vilken kroppshållning har han/hon? Vilken orsak har störningen, och finns det ett samband mellan symptomen? Man har diskuterat om detta verkligen är homeopati över huvud taget, eller om det borde byta namn, men än så länge kallar man det komplexhomeopati.
Irisdiagnostiken upptäcktes i slutet av 1860-talet av Ignaz von Péczely i Budapest. Han kartlade de olika organens reflexzoner i ögat, och upptäckte att reflexerna visade sig som strukturförändringar i irisvävnaden. Senare kom metoden att utvecklas av Magdalena Madaus i början av 1900-talet. För att bota dessa förändringar, eller rättare sagt deras uppkomst, använde man, och utvecklade, homeopatiska medel, eftersom de flesta som arbetade med irisdiagnostik var homeopater (särskilt komplexhomeopater).
I slutet av 1600-talet hade man fått fram mikroskop som var tillräckligt starka för att kunna se och studera vävnader. Det var mikroskopets utveckling som bestämde takten för hur fort man skulle kunna lära sig mer om vävnadernas uppbyggnad och utseende.
Läkaren Xavier Bichats studerade sjuka vävnader och kom fram till att det inte var hela organet som påverkades vid sjukdom, utan bara dess vävnad, och ibland inte ens hela vävnaden. Hans teorier vidareutvecklades trettio år senare av M.J. Schleiden och Theodore Schwann, som skulle ge det namnet cellteori, som går ut på att vävnader är uppbyggda av celler. På 1850-talet presenterade Rudolf Virchow sin cellulärpatologi, som innebär att det bara finns sjukdomar i celler eller organ, och inte bara sjukdomar i allmänhet.
Mikrobiologen och kemisten Louis Pasteur upptäckte senare att alla jäsnings- och förruttnelseprocesser orsakas av mikroorganismer, och att dessa mikroorganismer försvinner vid upphettning - pastörisering. Han fann även att det fanns sjukdomsframkallande bakterier och tillverkade vaccin av detta.
Med hjälp av Pasteurs forskning och cellulärpatologin tyckte man att man snart skulle kunna bota vilka sjukdomar som helst.
I början av 1800-talet uppkom begreppet organisk kemi, när man lyckades få fram natrium ur soda, kalium ur pottaska, och kinin ur kinabark. Efter detta kom läkemedelsindustrin igång med sina första läkemedelsfabriker. Justus von Liebig, professor i Giessen, var den första att påvisa livsnödvändigheten av fett, äggvita och kolhydrater. Dessa nya tankegångar skulle även komma att förändra den alternativa medicinen, och inte bara skolmedicinen.
Homeopaten Wilhelm Schüssler tröttnade på alla homeopatiska läkemedelsprövningar och den växande högen av symptom, och ansåg att homeopatin började bli väl svår att hantera. Sneglandes på Liebigs forskning om mineraler och Virchows cellulärpatologi sammanställde han en homeopatisk läkemedelslära över mineraler.
Detta kom gradvis att försvinna ur skolmedicinen, men levde kvar inom den alternativa terapin, där den fortfarande lever och frodas.
Jämviktstänkandet, som ju härstammade från humoralpatologin, återkom i början av 1900-talet. Amerikanen Walter Cannon gav den inre jämvikten namnet homeostas.
1955 presenterades homeotoxinläran av tysken Hans-Heinrich Reckeweg. Homeotoxiner är ett annat ord för människogifter - slaggprodukter från ämnesomsättningen eller utomkroppsliga gifter. Han menade att det fanns sex sjukdomsfaser, av varav de tre första bildar det humorala stadiet (i bindvävnaden), och de övriga tre bildar cellulära stadiet (i cellerna).
De sex faserna kallas exkretionsfasen (man mår inte bra), reaktionsfasen (feber, inflammationer), depositionsfasen (gift eller slaggprodukter upplagras i bindväven), impregnationsfasen (förgiftning och/eller organstörningar, t.ex. magsår), degenerationsfasen (kraftig vävnadsförändring, typ multipel skleros) och neoplasmafasen (tumörer).
Det bästa är naturligtvis om man kan motverka sjukdomen redan i det humorala stadiet.
Man kan alltså säga att vissa delar lever kvar i i stort sett oförändrad form genom tiderna (t.ex. örtlära och akupunktur), medan andra utvecklas (skolmedicinen), och ytterligare andra är en blandning av de två (homeopatin).
Man lär sig mer och mer om kroppen, men man kommer samtidigt bort från de grundläggande principerna. Från början såg man att någon var sjuk och gav honom eller henne något, t.ex. örtte, för att lindra sjukdomen och förebygga att man drabbas av den igen. Sedan började man fråga sig varför man blev sjuk, och upptäckte bakterier och andra mikroorganismer. Till sist stirrar man sig blind på bakterier och celler och liknande och försöker bota det man ser, istället för att förebygga det. Det tycker jag är ett strålande exempel på det som Douglas Adams skrev en gång i tiden:
Varje större galaktisk civilisations historia tycks innehålla tre tydliga, väl igenkännliga stadier, nämligen Överlevnad, Utforskande och Förfining också kända som Hur, Varför och Var.
Så till exempel karaktäriseras det första stadiet av frågan Hur ska vi få mat? Det andra av frågan Varför äter vi? och det tredje av frågan Var ska vi äta lunch?
---
Liftarens Guide till Galaxen av Douglas Adams (1979),
i översättning av
Thomas Tidholm
