Homeopatins grundare
Väsentligen är homeopatin en enda mans verk, upphovsmannen hette Samuel Hahnemann.
Han föddes som son till en porslinsmålare i Meissen, uppvisade läshuvud, fick studera och avlade så småningom Medicine Doktorsgraden i humoralpatologisk anda i Erlangen 1779.
Hahnemann var en duktig kemist och rättsmedicinare och särskilt intresserad av drogers verkningsmekanismer, det som man idag skulle kalla farmakodynamik. I ett skede då den animala cellen ännu stod decennier från sin upptäckt, och då det moderna receptorbegreppet låg ett par århundraden framåt i tiden, var just förhållandet att ett läkemedel kunde hitta rätt organ och bota rätt sjukdom ett ämne väl ägnat för spekulationer.
Då Hahnemann 1790 höll på att experimentera med kinabark, gjorde han sin grundläggande upptäckt, på vilken hela hans system skulle bygga.
Han tyckte sig finna, att han, då han intog en mycket låg dos av läkemedlet, drabbades av samma effekter som de malariasjuka brukar beskriva: omtöckning, frossa och skelettsmärtor.
Om det nu var så att kinabark, som bevisligen var effektivt mot malariafeber, på friska personer kunde framkalla samma symptom som den botade hos de sjuka, kunde inte då detta gälla också för andra substanser? Skulle man inte rentav systematiskt på samma sätt testa alla örter, mineraler, etc. och pröva deras effekt på friska personer, notera effekterna och därvid systematiskt studera vilka effekter som simulerades? För att så i nästa steg i lämpliga dos behandla sjuka med dessa symptom med just den substans som visat sig framkalla dem?
Innan 1700-talet var slut hade Hahnemann systematiskt provat 90 olika organiska och oorganiska substanser enligt sitt system, och omsatt sina rön i en lönande praktik.
Hahnemanns lära var medvetet polemisk mot de fantastiska medicinska systemen, och förenade sig med folkmedicinen däri att den huvudsakligen var en lära om 'den rätta' terapin med ett minimum av sjukdomslära.
1810 skrev han så homeopatins bibel, Organon der Rationellen Heilkunde. Den är på fem sidor...!