Livsmedel som modifierats för att ge specifika, positiva hälsoeffekter. Exempel är berikning med vitaminer, fibrer och nyttiga bakteriestammar. Begreppet etablerades under slutet av 1980-talet i Japan och har fått stor genomslagskraft i framför allt USA och Japan. Genom den svenska livsmedelsbranschens lagstiftning har det sedan 1990 varit möjligt att använda s.k. hälsopåståenden om livsmedel. Fram till hösten 2001 var det dock bara tillåtet att ange allmänna hälsopåståenden och enbart i bestämda samband mellan kost och hälsa, t.ex. blodtryck salt. Branschens regelverk kallas egenåtgärdsprogrammet. Sedan hösten 2001 har egenåtgärdsprogrammet utökats med produktspecifika påståenden, dvs. det är tillåtet att i marknadsföringen av en viss produkt påstå att den har en viss hälsobefrämjande fysiologisk effekt. Produkten måste dock först genomgå en vetenskaplig studie för att styrka den hälsofrämjande egenskapen. Studien granskas sedan av en expertpanel som utses av Swedish Nutrition Foundation (SNF). Om dokumentationen godkänns får produkten marknadsföras med hp-infomärket. I början av 2003 var två livsmedel godkända i Sverige som mervärdesmat: en yoghurtprodukt och en matfettsblandning.
Den svenska forskningen kring mervärdesmat är koncentrerad kring SCEIFF (Swedish Center of Excellence and Innovation in Functional Foods) i Göteborg samt SNF (Swedish Nutrition Foundation) och FFSC (Functional Food Science Centre) i Lund. Dessutom finns Centrum för Klinisk Prövning av Livsmedel (KPL) i Uppsala.