Den 28 mars 1828 kom greve von Maldeghem till doktor Kerner med ett brev från sin läkare.
I brevet stod.
Överbringaren av detta brevhar hört talas om den somnambula patient som vårdas hos Er.
Hon som brukar ge råd åt sjuka för hälsans återvinnande.
Han har kommit för att om möjligt få hjälp till sin hustrus tillfrisknande.
När grevinnans moder gick havande med henne blev hon vittne till att hennes gemål blev av misstag nedhuggen av ett band ingående i en österrikisk strövkår.
När barnet föddes bar det i ansiktet spår av faderns drag i hans dödsblekhet.
Den likbleka ansiktsfärgen försvann så småningom.
Den efterföljdes av en nervös överretlighet.
Hon kom i klosterskola i Wien.
Hon stannade där till sitt artonde år.
Vid tjugotre års ålder blev hon gift med greve von Maldeghem.
Hennes hälsa var god fram till hennes andra havandeskap.
Hon är mycket intelligent.
Hon är mycket from.
Nu har hon tre fixa idéer som bildar den krets inom vilken hennes drömbilder rör sig.
Den första är tvivel på sin mans och sina barns existens.
Den andra är en ivrig förväntan om en förvandling av sitt väsende;
Den tredje är en väntan på en överjordisk uppenbarelse som skall förvandla hennes väsende.
Hennes idéer har under tiden antagit mångfaldiga modifikationer.
När grevinnan var sex år gammal somnade hon en dag när hon låg på ett fält med blommande vallmo.
Hon blev tigande där sovande en halv dag.
När hon upptäcktes var hennes sinne fördunklat.
Hon kände knappt igen sina syskon.
Hon tvivlade på att personer hon tidigare väl känt existerade på riktigt.
Hon tvivlade på att föremål hon tidigare väl känt existerade på riktigt.
Fastän detta förvirringstillstånd efterhand släppte så kunde det återkomma i större eller mindre grad när påfrestningar mötte henne.
Detta inträffade då hon i sitt nionde år skickades till ett nunnekloster i Wien för vidare uppfostran.
Det hände där ofta att hon kunde komma i stunder av tvivel över om hon verkligen existerade. När hon blivit gift med greven råkade hon ibland i tvivelsmål huruvida detta verkligen var den greve som hon sammanvigts med.
Hon sökte så mycket som möjligt dölja dessa farhågor för sin omgivning.
Fyra veckor efter förlossningen av sitt andra barn kom en drastisk försämring av hennes psykiska tillstånd.
Hon återfall i ett drömliv som läkarna till att börja med ansåg bero på hjärninflammation,
Senare betecknade de det som vansinne.
Hennes idé nu var att hon hade dött.
Hon var räddningslöst fördömd.
Hon vandrade genom underjordiska gångar.
Hon vandrade genom ett berglandskap fyllt av djupa klyftor.
Hon var utsatt för alla slags kval.
Hennes bekanta syntes henne som djur av olika slag.
I synnerhet björnar.
Hennes man och barn ingav henne inga som helst känslor.
Det var som om de inte existerade.
Godset där de bodde syntes henne nu som en avbild av det verkliga godset.
Det tillhörde henne ej.
Hon sade sig vara ett slags vidunder som alla människor ryggade tillbaka för.
Hon hörde röster som förhånade henne.
Hon flydde allt umgänge.
Greven vände sig nu till fru Hauffe.
Han beskrev för henne kvinnans tillstånd.
Hon lyssnade intresserad.
Hon sade att grevinnan snarare befann sig i ett regellöst magnetiskt tillstånd än i verkligt vansinne.
Fru Hauffe gick in i sitt somnambula tillstånd.
Hon sade att grevinnan befann sig i Drömringen.
Hon sade att grevinnan befann sig i ett inspärrat tillstånd.
Hon måste vidare in i denna ring.
Hon måste kunna vara fri där.
Hon borde komma ut i yttervärlden.
I första fallet blir hon magnetisk.
Då var hon lätt att bota.
I andra fallet blir hon genast frisk.
I kvinnans väsen spelade talet tre en stor roll.
Utifrån detta tal måste åtgärderna att ge henne hälsan tillbaka göras.
Under nio dagar skulle hon tre gånger om dagen hänga på sig en amulett innehållande tre lagerbärsblad.
Ingen fick avslöja för henne vad amuletten innehöll.
Greven skulle under nio dagar och tre gånger om dagen och varje gång under en kvart lägga sin vänstra hand över hennes hjärtgrop och så att fingerspetsarna vidrörde huden.
Den högra handen skall vidröra pannan.
Händer det under dessa nio dagar att hon faller i sömn så är det bra.
Om inte så skall hon bara behandlas på ett lugnande sätt.
Hon måste under dessa nio dagar undanhållas alla slag av läkemedel.
Särskilt all upphetsande mat.
Inga kryddor.
Dagligen skall hon tre gånger inta tre matskedar johanneste som beretts av fem blommor och nio matskedar vatten.
Görs detta te starkare så har det mindre verkningsgrad.
Varje morgon klockan nio skall greven ge henne handpåläggning.
Onsdagarna fick han aldrig börja med handpåläggning.
I samma stund som greven ger handpåläggning skall fru Hauffe falla i somnambulisk sömn under vilken ingen får fråga henne om något.
Under den stunden skulle hon bedja för grevinnan.
Den 31 mars for greven tillbaka till sin maka.
Den 3 april klockan 9 på morgonen började han ge grevinnan den kur som fru Hauffe ordinerat.
Fru Hauffe föll på morgonen den 3 april klockan 9 i magnetisk sömn vilket hon inte brukade göra vid den tiden på dagen.
Under de närmaste dagarna betogs hon av en underlig känsla som hon satte i relation till grevinnan.
Från den 7 april stegrade sig känslan.
Hon kunde inte beskriva den.
På onsdagen den 9 sade hon:
Jag vet mig snart ingen råd.
Samma dag utropade hon:
Kasta alla edra sorger på Herren.
Han sörjer för er!
Och strax därpå:
Jag såg nyss en ljusstråle.
Ur denna framträdde en bild.
När jag försökte att närmare titta på den försvann den.
Jag vet inte vad detta betyder men jag känner mig tvungen att tänka på grevinnan.
Jag tror att det har skett en förändring med henne.
t en förändring inträffat med grevinnan.
Den 14 april fick Kerner ett brev från greven med följande innehåll:
Skriv snarast till mig om huruvida Ni märkte något särskilt hos fru Hauffe den 9 Aprilklockan 6 på kvällen.
Jag frågar icke utan orsak.
Jag inväntar längtansfullt Edert svar.
Kerner svarade greven med att berätta det som tilldragit sig den 9 april klockan 6 på kvällen.
Flera personer hade varit närvarande hos fru Hauffe.
Kerner hade gjort noggranna anteckningar i dagboken.
På morgonen den 18 påstod fru Hauffe att grevinnan skulle komma.
På aftonen kom också greven med sin maka.
Han berättade att han i sex dagar använt den kur som föreskrivits hans fru utan att något märkbart förändrats i hennes tillstånd.
Dock.
På sjunde dagen grevinnan kallat på honom.
Hon hade sagt:
På slaget 6 hade hon känt sig tvungen att intensivt tänka på fru Hauffe.
Från den stunden insåg hon att hon måste omtala för greven vad som egentligen bragt henne in i detta förvirringstillstånd.
Hon hade inte yppat det förut för någon.
Från och med nu hade den gamla förvirringen släppt.
Hon upplevde det som om hon kommit ut ur en drömvärld.
In i verkligheten.
Hon hade nu åter sett på sin make och sina barn såsom varande de personer som de utgav sig för att vara.
Hon hade betygat sin lust att resa till deras gods.
Hon hade gripits av en stor lust att träffa fru Hauffe.
Därför hade de nu kommit hit.
Grevinnan kunde fortfarande ha små stunder av förvirring.
Fortfarande var hon kvar i föreställningen att hon var ovärdig att bruka de heliga sakramenten.
Hon riskerade att bli evigt fördömd.
Grevinnan beskrev sitt förra liv som en förvirring.
Hon kände sig vara återförd till det verkliga livet.
Detta även om det ibland hände att hon inte riktigt var säker på att greven var den verklige greven.
När hon vidrörde hans arm och kände såret förstod hon att han var den verklige.
Greven hade en gång sårats i armen av ett sabelhugg.
Hon omtalade att hon ibland kunde höra röster som skymfade henne.
Att hon trots ett fromt sinnelag inte förmådde bedja.
Ännu omöjligare föreföll det henne att kunna gå in i en kyrka.
Fru Hauffe försökte framförallt att ingjuta trons ljus i den lidande grevinnans hjärta.
Detta kunde bara ske genom bön.
Grevinnan besökte fru Hauffe flera gånger.
Redan vid första besöket frågade hon under sin magnetiska sömn om grevinnan ville bedja med henne.
Hittills hade grevinnan avvisat varje sådan framställan från präster men gick med på fru Hauffes förslag.
Bandet dem emellan blev allt starkare.
Fru Hauffe sade till greven att fortsätta med sin handpåläggning vid bestämda tider på dagen.
Han skulle tillse att grevinnan mellan klockan 9.45 till 10.00 iakttog tystnad.
Han skulle fortsätta så under sju dagar.
Vidare skulle hon lukta på sju droppar mandelolja uppblandad ned en droppe rosmarinolja.
Så ofta hon hörde de elaka rösterna skulle hon säga för sig själv:
Fader i himlen.
Du hör dessa röster.
Tag dem bort från mig!
Hon skulle bedja:
Fader.
Öppna mitt hjärta på det jag få tro.
Öppna mitt hjärta på det jag få förtröstan!
När grevinnan frågade hur hon skulle kunna glömma de oroande tankarna svarade fru Hauffe:
Glömma dem kommer du inte att göra.
Dock.
Snart kommer du att se på dem med andra ögon.
Under sju dagar bad nu Fru Hauffe i somnambult tillstånd varje dag klockan sju på kvällen tillsammans med grevinnan som dessutom punktligt iakttog förordningarna om att dricka johanneste och bära på sig en amulett med lagerbärsblad.
Tro och förtröstan och ett inre lugn präglade nu alltmer grevinnan även om det fullständiga tillfrisknandet dröjde.
Dock.
Detta skedde som genom ett trollslag.
Måndagen den 28 april vaknade grevinnan klockan halv fem på morgonen.
Hon klädde sig.
Hon väckte hela huset med det glada beskedet att nu på en gång hade de sista resterna av hennes sjuka drömliv försvunnit.
Att hon nu var helt frisk.
Kerner lyssnade till henne med en viss tvekan.
Hon försäkrade honom att det verkligen var så att hon nu var helt frisk.
Det visade sig verkligen vara så.
Fru Hauffe lät nu byta ut amuletten med lagerbär mot en med johannesblommor och hasselnötblad.
Hon föreskrev grevinnan stärkande örter för underlivet.
Hon gav henne några magiska föreskrifter som hon inte omtalade för någon annan.
Den 29 sade fru Hauffe under magnetisk sömn till henne:
På fredag kan du väl gå till morgonmässan i kyrkan.
Du vill väl tacka Gud för att det nu är bättre med dig.
Du måste göra det.
Du vill nog också själv.
Grevinnan for på fredagsmorgonen till kyrkan för första gången sedan sjukdomen bröt ut.
Hon återvände full av tacksamhet mot Gud.
Hon återvände vid bästa humör.
Fru Hauffe fortsatte bönestunderna med grevinnan varje kväll klockan sju fram till den 9 maj.
Under bönen var hon försänkt i somnambult tillstånd.
Hennes ansikte lyste som förklarat.
Den 10 maj gav hon denna förordning:
När du kommer hem till ditt hus måste du hänga på dig en amulett innehållande tre stycken asa foetida, tre johannesörtblommor och tre knivsuddar sand.
Under tre veckor måste du bereda detta friskt varje dag.
Du skall kasta den gamla blandningen i rinnande vatten.
Allt vad som hindrar dig måste du avlägsna.
Det kan endast ske genom bön.
Bönen skall nu hädanefter komma ur dig själv.
Den skall strömma fritt ur ditt eget innersta.
Ännu efter 18 år är hon fullständigt botad.