Hem

Sierskan från Prevorst ( 1801 - 1829 ) Siare

Ändra sidan Visa ditt intresse Ämne 473340, v2 - Status: normal.
Försteredaktör: Melle
är Siare
Start 1801
Slut 1829

Kvinna med övernaturliga och märkvärdiga förmågor som levde på 1800-talet.

Alias: friederike hauffe, hauffe friederike, prevorst och sierskan från prevorst

normal

Friederike Hauffes levnad fram till överflyttningen till Justinus Kerners sjukhem i Weinsberg

Bild på Sierskan från Prevorst
Friederike Hauffe.

Friederike Hauffe föddes 1801 i Prevorst.
Friederike Hauffe var protestant.
Friederike Hauffe var den första förmedlaren i modern tid som ägde fysiska förmåner enligt Efraim Briem.
.
Prevorst är en bergsby i närheten av staden Löwenstein i Wurttemberg.
Fadern var skogsvaktare.

För att få tillfälle att lära sig något mer än de små förhållandena i hembyn medgav fick hon som liten flicka bo hos sina morföräldrar i Löwenstein.

Hennes morfader var köpman.
I yngre år hade han under en sjukdom en nära-döden-upplevelse.

Han befann sig på en stor äng i de fria själarnas värld.
Han befann sig i en kö själar som ringlade sig fram mot en kvinnogestalt.
Denna kvinna gav genom tecken besked åt själarna att antingen fortsätta eller gå tillbaka till jordeplanet.

Morfadern var bland dem som avvisades.
Morfadern var bland dem som återvände.

Han uppnådde en ålder av över åttio år.
Han var en lugn som ägde klärvoajans.
Han var en vänsäll som såg in i de fria själarnas värld.

Den gamle berättade en morgon för sina barn att han under natten sett sin avlidna fru.
Så livfull och verklig hade han aldrig förut sett henne i sina drömmar.
Hon hade sagt något åt honom som han tyvärr inte kunde erinra sig.

Han var vid detta tillfälle helt frisk.
Dock.
Sju dagar senare var han död.

Samma natt som han hade denna dröm låg hans dotterdotter fru Hauffe i magnetisk sömn.
Hon bodde cirka fem mil från honom.
Hon var av bekymmer och sjuklighet nedsänkt i det innersta av sitt inre.

Då talade en fri själ till henne:
Nu kommer jag inte till dig på sju dagar.
Detta därför att din ledsagerska genom jordelivet lämnar dig för sju dagar för att ägna sig åt något viktigare som just nu försiggår i din familj,
Du kan ju inte uthärda mig utan hennes närvaro.

Morfadern upptäckte snart att Friederike var känslig för gravar.
Hon var även känslig för var vatten.
När hon höll händerna i vatten överfölls hon av matthet.
På dagarna kunde hon inte dricka för då fick hon svindel.

Hon var även känslig för metaller fanns under jorden.
Hon kunde se och känna elektricitet där denna för andra var omärkbar.

Dessutom började hon utveckla förmågan att se fria själar.

Sin första syner hade hon redan i morföräldrarnas hus.
Det var midnatt.
I en korridor mötte hon en lång mörk gestalt.
Den gick förbi henne med utstötande av djupa suckar.
Den stannade i andra ändan av korridoren.
Där stod den kvar en stund.
Den tittade på henne.

Hon gick lugnt till morfadern.
Hon sade att där ute i gången står en underlig man.
Gå ut och titta på honom.
Morfadern hade själv sett den fria själen på samma plats.
Med all makt försökte han få flickan att komma ifrån denna förmåga till syner.
Ty.
Han ängslades för hennes hälsa.

Friederikes föräldrar drabbades av långvarig sjukdom.
Därför måste hon återvända hem till Prevorst.
Under några år måste hon förestå hemmet.
Under några år måste hon vårda de sjuka.

Familjen överflyttade på grund av faderns tjänst till Oberstenfeld.
En ort i närheten.

I hennes nittonde år förlovades hon med en köpman Hauffe som bodde i Kurnbach..
Han var en välbärgad man.
De gifte sig den 27 augusti 1821.
Dock.
Vid tiden före giftermålet sjönk Friederike ner i svårmod och vanmaktstillstånd.

På förlovningsdagen var hon med på en älskad prästs begravning.
Under begravningsakten skingrades hennes svårmod.
Hennes krafter återvände.

Vid ett tillfälle skrattade någon när hon var försjunken i bön.
Hon tog så illa vid sig att hon på ett ögonblick blev kall och stel.
Det som om hon var död.
Man fick så småningom liv i henne.
Dock.
Händelsen blev inledningen till ett långt lidande.

Från denna stund var hon likgiltig för allt i världen.
Nu började hennes egentliga inre liv.

Som nygift bodde Friederike Hauffe första tiden i Kiurnbach.
Denna stad låg i en lägre liggande trakt än hennes hemort.
De förändrade klimatiska förhållandena tycktes menligt inverka på hennes hälsa.

Natten till den 13 februari 1822 drömde fru Hauffe att det uppstått stor villervalla i hennes hem.
När hon i drömmen skulle lägga sig tyckte hon sig se i sängen liket av hennes nyligen begravde dyrkade präst.
I rummet utanför hörde hon sin far och två läkare samtala om hennes sjukdom.

Man försökte hindra henne när hon lade sig bredvid liket.
Då ropade hon:
Lämna mig bara i fred med den döde!
Han botar mig!
Mig botar ingen läkare!

På morgonen två dagar senare föll hon i en feber som varade i fjorton dagar.
Denna feber efterföljdes av ett sjuårig magnetiskt tillstånd.

Den 27 februari fick hon känning av en häftig kramp i bröstet.
Krampen varade i tre dagar.
De återkom sporadiskt under arton veckors tid.
Under denna tid behandlades hon med åderlåtning och bad.

På andra dagen av denna period kom objuden en bondkvinna till hennes sjukbädd.
Kvinnan påstod att ingen läkarhjälp kunde bota den sjuka.
Det enda som skulle ge bot var hennes handpåläggning.
Dessvärre blev fru Hauffes krämpor än svårare av kvinnans tilltag.

Man eftersände nu en läkare vars handpåläggning hade en lindrande effekt.
Dock.
Dag som natt under arton veckors tid led hon svårt av bröstkramper.
Man gav henne under denna tid inte mindre än trettiotvå åderlåtningar.

En person som ofta hade stillat hennes kramper genom handpåläggning fick häftiga ryckningar i armarna.
Därefter fick den kramphosta med svåra kvävningsanfall under flera månader.
En annan blev själv somnambul.
Den föll under ett halvår dagligen i magnetisk sömn.
Fru Hauffe kunde endast ha friska människor omkring sig.
Av sjukliga blev hon ännu svagare.

I början på denna svåra tid av kramper uppenbarade sig hennes mormoder i en syn.
Detta skedde vid samma tidpunkt som hon avlidit i Löwenstein.
Denna mormoder blev hennes följeslagare för resten av hennes levnad.

Vid denna tid fick hon i drömmen en anvisning på en maskin som skulle kunna bota henne.
Hon gjorde en teckning av den.
Dock.
Ingen brydde sig om att låta tillverka den.

Efter tämligen resultatlösa läkekurer prövade man på henne en homeopatisk kur som gav henne lindring i plågorna.

Under loppet av denna första svåra sjukdomsperiod blev en del av den dröm verklighet i vilket hon sett ett lik i sin säng.

Hennes fader kom nämligen på besök i sällskap ned två läkare.
De stod i rummet utanför.
De samtalande om hennes sjukdom.

I maj månad kunde hon lämna sjukbädden.
Snart visade hon tecken på havandeskap.

I juni månad reste hon på besök till sina föräldrar.
Hon tog även en badkur.
Något styrkt i sina krafter återvände hon i augusti till Kurnbach.
Där genomgick hon en instrumental förlossning på grund av sina bröstkramper.

I tjugotvå veckor led hon av häftiga blödningar, barnsängsfeber och andra plågor.
När detta lidande släppte tillstötte kramperna på nytt.

Den olycksbringande bondkvinnan uppenbarade sig igen.
Hon gav nu fru Hauffes lilla nyfödda barn att dricka av mjölk som hon tagit med sig.
Följden blev de häftigaste kramper hos barnet.
Det avled en kort tid därefter.
Barnet och modern var vid detta tillfälleåter på besök i Oberstenfeld.
Efter en ny badkur återvände hon efter ett par veckor till sitt hem i Kurnbach.
Under sina sex månader i detta livet låg barnet oftast i svåra kramptillstånd.

En tid av fortsatt svaghet följde.
En tid av melankoli följde.

I tre dagar såg hon eldar som löpte längs hennes kropp.
Sedan följde tre dagar då under vilka kallt vatten droppade på hennes huvud.
Under tre dagar talade hon endast i versbunden form.

Hon såg sig själv sitta på en stol bredvid sängen där hon låg.
Förskräckt försökte hon skrika.
Dock.
Först kunde hon inte få fram ett ljud.
Till slut kunde hon på sin man.
Då försvann synen.

Hennes känslighet stegrades nu till clairvoyance.
Hon kunde se saker som utspelade sig på fjärran orter.
Hon blev så magnetisk känslig att man blev tvungen att avlägsna allt järn i hennes närhet.
Man tog bort alla järnspikar i det rum hon vistades.
Hon tålde inte längre starkt ljus.

När ingenting ville hjälpa sänd hennes föräldrar henne ett medel som en pojke som befunnit sig i magnetiskt tillstånd tillrett åt henne.
Det bestod i vinskorvolja.
Denna skulle hon tre gånger dagligen ta fem droppar av i en sked öl.
Hon skulle stryka tre droppar över hjärtgropen i händelse hon fick bröstkramp.
Verkan blev att hon kände sig bättre.
Dock.
Samtidigt ökade hennes eget magnetiska tillstånd.

Hon blev lugnare.
Dock.
Inte frisk.

Hon förflyttades i mars månad till Oberstenfeld.
På grund av hennes ljuskänslighet skedde förflyttningen i en fullständigt tillsluten vagn.
Från mars till juni behandlades hon av en läkare på orten.
Denne förslog vid sidan om läkemedel även handpåläggning.

Fru Hauffes magnetiska tillstånd stegrades.
I somnambult tillstånd började hon själv att ge föreskrifter om behandlingen.
Hennes svåraste lidande nu var att hon tyckte sig ha en sten i huvudet.
Man försökte bota detta med att bestryka huvudet med en mineralisk magnet.

Effekten blev våldsamma sammandragningar av ansiktsmusklerna.
Effekten blev våldsamma kast med huvudet.
Efter ett par dagar upphörde kuren.
Efter ett par dagar upphörde följdverkningarna.

Efterhand blev hon mindre känslig för ljus.
Vid denna tid upplevde hon att hennes mormor var afton klockan sju under sju dagars tid utförde magnetiska strykningar över hennes kropp.

Under denna tid fick hon hjälp av osynliga händer som flyttade bort föremål som vid en längre beröring kunde vara skadliga för henne.
Man såg silverskeden föras från hennes hand.
Därpå lades den ner på ett betryggande avstånd.

Vid denna tid såg hon också för första gången att bakom var person svävar det alltid en fri själ.
Bakom hennes yngsta syster såg hon alltid deras avlidne broder Heinrich.

Genom förordnande av hennes morbror blev hon i juni månad 1824 förordnad en magnetisk behandling.
Så småningom förbättrades hennes tillstånd.
Hon kunde i augusti nyttja baden i Löwenstein.
Hon kunde ta sig dit och tillbaka till morfaderns hus till fots.

Hennes magnetiska tillstånd förstärktes.
Alla nätter sov hon magnetiskt.
Hon var vid tämligen gott tillstånd hela vintern.
Hon bodde kvar hos sina föräldrar i Oberstenfeld.
Hennes make besökte henne ofta.

Hennes clairvoyance ökade.
Så kunde hon i ett glas vatten som stod på bordet framför henne se personer som inom en halvtimme skulle komma på besök.
En gång såg hon i glaset en resandevagn som kördes på gatorna i grannbyn.
Hon beskrev vagnens utseende.
Hon beskrev vagnens personerna i den.
Hon beskrev vagnens hästarnas färg.

Från hennes bostad var det omöjligt att se över till denna by.
Inom en halvtimme sågs vagnen köra förbi hemmet.

För första gången upplevde hon här varsel.
När hon en morgon i närvaro av sin läkare trädde ut ur rummet såg hon framför sig en likkista i vilken hennes farfar låg lik.

Hon kunde inte gå vidare eftersom likkistan stod i vägen.
Hon återvände.
Hon sade till läkaren och föräldrarna att komma ut för att se likkistan.
De gjorde så.
Dock.
Ingen kunde se den.
Nu kunde inte heller Fru Hauffe se den.

Nästa morgon såg hon åter likkistan stå på samma ställe.
Efter sex veckor inträffade hennes farfars bortgång.
Han hade inte varit sjuk förrän dagarna strax före dödsfallet.

Fru Hauffe var nu inne i sitt andra havandeskap.
Hon hade ännu kramper.
Dock.
Hennes tillstånd hade förbättrats.

Hon flyttade över till Kurnbach.
Hon ville där föda sitt andra barn där.
På grund av hennes besvär vid den första förlossningen beslöts nu att hon skulle flytta över till sina föräldrars hus för att där invänta nedkomsten.

Den ägde rum den 28 december.
Även denna skedde med hjälp av instrument.
I början på januari 1825 blev hennes feberanfall så svåra att hon måste bindas.
En åtgärd som även tidigare vidtagits.
Efter feberanfallen började en tid av svåra kramper.

Eftersom inga läkemedel hjälpte återgick man till magnetiska strykningar.
Dessa var tyvärr utförda av flera olika personer.
Dessa personers livsgnistor var inte alla var lämpliga för henne.
Hennes pojke uppvisade tidigt magnetisk rapport med modern.
Han intog samma sovställning som modern hade i sin magnetiska sömn.
Han korsade sina armar över bröstet.
Han lade fötterna korsvis över varandra.

Gossen visade så småningom prov på att kunna se fria själar.
Dock.
Han dog endast tre år gammal.

Fru Hauffe blev alltmer tärd
Fru Hauffe blev alltmer försvagad.
Hon sov knappast.
Hon grät nätterna igenom.
Hon hade diarréer.
Hon hade svettningar.

Man försökte under tvång få henne att resa sig ur bädden.
Dock.
Hon saknade all kraft.

En klok gubbe i grannskapet anlitades.
Han sammanställde en kur med grönt pulver i en amulett.
Efter att hon intagit pulvret för andra gången kunde hon stiga upp.
Hon rörde sig därvid som påverkad av danssjuka.
Ett fullständigt somnambult tillstånd hade hon inte haft på senaste tiden.
Dock.
Nu inträdde ett sådant.

I sömnen berättade hon hur ordinationen av det gröna pulvret skulle vara.
Hennes stämma blev skrikande.
Hon talade högtyska.
Hon talade helt främmande språk.
Hon talade sitt eget inre språk.

När hon talade sitt inre språk var hon alltid i somnambult tillstånd.
Ur detta tillstånd väckte hon sig själv genom magnetiska strykningar över kroppen.
Nedifrån och uppåt.

Varje fredag skulle bud skickas till den kloke gubben.
Fru Hauffe sade under sömnen att mannen sökte tränga sig in i hennes inre.
Hon sade att han önskade att man skulle bedja honom själv komma till fru Hauffe.
Dock.
Han gjorde allt detta av egennytta.
Hon sade att om man inte gör honom till viljes så sticker han nålar än djupare in i en planta han har i sin källare.
Detta skulle medföra att hon skulle bli ännu mer bunden vid honom.
Hon skulle drabbas av än mer ångest.
Hon skulle drabbas av än mer oro.

Man sände bud efter mannen
Denne kom.
Han hade ett mörkt utseende,
Han hade ett avskräckande utseende.
Han hade stirrande ögon.
Han hade eldiga ögon.

När han anlände låg fru Hauffe i magnetisk sömn varunder hon förklarade att mannen inte fick komma in i rummet förrän han sagt:
Jag tror att Jesus Kristus sann Gud.
Född av Fadern i evighet.

Mannen läste trosbekännelsen.
Han fick komma in.
Dock.
Fru Hauffe talade inte med honom.

Hon hade under sömnen sagt att mannen inte fick ta i hennes hand när hon vaknade.
Man försökte avstyra att han skulle vidröra henne.
Dock.
Mannen fick ändock tillfälle att gripa tag i hennes hand som omedelbart förvrids av kramper.

Man försökte bota handen med magnetiska strykningar.
Fru Hauffe föll nu i somnambult tillstånd.
Hon ordinerade att man skulle doppa handen i rinnande vatten.
Därpå skulle man tvätta den med varmt vin.
Sedan man utfört denna behandling återtog handen sitt normala utseende

Pulvret som mannen gett henne tog hon in i mycket små doser under tre veckor.
Hon blev därav alltmer magnetisk.
Dock.
Hon vågade inte avbryta kuren av rädsla för mannens hämnd.

Under denna tid hände det några gånger att amuletten som mannen gett henne plötsligt hoppade iväg från den tråd som bar den runt hennes hals.
Den uppförde sig som ett levande väsen.
Den for över hennes huvud, bröst och sängtäcke.
Den hoppade ut över golvet.
Detta bevittnades av flera personer.

I sin magnetiska sömn sade hon att mannen åstadkommer detta av elakhet för att man skulle komma och begära en ny av honom.
Hon bar denna amulett i tre månader.

Dr Kerner undersökte den då han ett år senare fick hand om den.
Den visade sig innehålla Asa foetida, Sabina, Cyanus, två frön av Semn stramonii, en liten magnetsten och en liten papperslapp på vilken stod skrivet:
Därför har Guds Son kommit för att han skall förstöra djävulens verk.

Efter en tid beslöt hennes anhöriga att förflytta henne tillbaka till maken i Kurnbach.
De hade tröttnat på allt som hände.
Där tillstötte svåra underlivslidanden.
Där tillstötte svåra blödningar.

Hon fördes åter till sina föräldrars hus i Oberstenfeld.
Själva resan dit tog fjorton dagar på grund av de ständiga påtvingade avbrotten orsakade av hennes svaghetstillstånd.

Där tillstötte att hennes magnerver ständigt var överretade.
De åstadkom kramper om hon inte intog en liten dos föda så gott som varje timma.
Nu brydde man sig inte längre om att följa hennes ordinationer som hon gav i somnambult tillstånd.
Man hade förlorat tilltron till dem.

På grund av avståndet till läkare flyttades hon till en av morbröderna i Löwenstein utan att hennes tillstånd nämnvärt förbättrades.

Vid denna tid anlitades Dr Kerner.
Han hade aldrig tidigare träffat fru Hauffe.
Dock.
Han hade hört skvaller om henne.

Från denna dag fick han möjlighet att söva henne över tusen gånger.
Under de år som nu förde han noggranna protokoll.

(-----)

Han delade mångas misstankar om att fru Hauffes påstådda kontakt med de fria själarnas värld endast var inbillning.
Kerner samrådde med sin vän dr Off i Löwenstein.
De beslöt att försöka föra henne ut ur hennes magnetiska tillstånd.
De skulle söka bota henne enbart med vanliga medicinska medel.

Den 25 november 1826 kom hon så under vård av doktor Justinus Kerner i Weinberg.
Hon kvarstannade här till maj månad 1829.

normal

Beskrivning av fru Hauffes kroppsliga och andliga tillstånd vid överflyttningen till Weinsberg

Bild på sierskan från prevorst 2
När fru Hauffe kom till Justinus Kerners var hon enligt Kerner en bild av döden.
Hon var fullständigt avtärd.
Hon var oförmögen att ens resa sig upp i bädden.

Var tredje eller fjärde minut måste hon inta en sked soppa annars föll hon i kramper.
Hennes tandkött var svullet.
Hennes tandkött var blödande.
Alla hennes tänder hade lossnat.
Hon plågades av feber.

Varje kväll vid sjutiden föll hon i magnetisk sömn.
Under detta halvvakna tillstånd talade hon exalterat och ofta på högtyska.
Hon bad Kerner vara hos henne vid dessa tillfällen.
Dock.
I början sade denne att han endast skulle samtala med henne när hon var vaken.
Hans avsikt var att bota henne från det somnambula tillståndet.

Kerner var i början övertygad om att fru Hauffe endast hade inbillade drömsyner.
Under behandlingens gång ändrade han mening.

I sitt utmattade tillstånd kunde hon endast tillgodogöra sig ett minimum av föda.
Enligt henne levde genom att dra till kraftessenser frän andra människor.
Hon drog kraft ifrån dem genom deras fingerspetsar och ögon.
Många av hennes besökare klagade över att de under sina besök hos henne blev utmattade.

De som utövade handpåläggning med henne kunde efteråt drabbas av kramper.
En person drabbades av somnambulism.
Denne föll under ett halvt år varje dag i magnetisk sömn.
Från sina familj kunde hon dra till sig mer kraft än från andra.
Detta på grund av den mellan blodsförvanter existerande rapporten.

Sjuka människors närhet orkade hon inte med.
Nervsvaga människors närhet orkade hon inte med.
Hon påstod även att hon hämtade näring från luften.
Hon envisades med att alltid ligga för öppet fönster året runt.

Hon var känslig för påverkan från alla ting.
Hon var känslig för påverkan från ljus.
Hon var känslig för påverkan från metaller.
Hon var känslig för påverkan från växter.
Hon var känslig för påverkan från djur.
Hon var känslig för påverkan från färger.
Hon var känslig för påverkan från elektricitet.

Hon såg alla tings inre kroppar.
Hon såg alla varelsers inre kroppar.

Ur hennes ögon strömmade ett helt egenartat andligt ljus.
Alla som såg henne lade märke till detta.

Hon såg sig ofta själv utanför sin kropp.
Hon såg sig sväva över sin kropp.
Det var ingen behaglig upplevelse.
Vid minsta rörelse kunde banden lossna mellan kropp och själ.
Hon önskade att hennes själ skulle ha varit kraftigare fäst vid hennes själskropp.
Detta så att kropp och själ bättre höll ihop.
Nu upplevde hon att banden dem emellan blev allt svagare.

Hon var helt utan skolbildning.
Dock.
Hon kunde läsa.
Hon kunde skriva.
Hon var mycket from.
Hon yttrade sig under sitt halvvakna tillstånd ofta i bunden form.
Hon skrev många dikter i somnambulttillstånd.

De år fru Hauffe tillbringade hos Dr Kerner i Weinberg var de bästa åren för henne i andligt avseende.

Redan flera år innan hon kom till Weinsberg var jorden ingenting för henne.
Redan flera år innan hon kom till Weinsberg var jordens atmosfär ingenting för henne.
Redan flera år innan hon kom till Weinsberg var allt vad som finns på jorden ingenting för henne.
Redan flera år innan hon kom till Weinsberg var människor på jorden ingenting för henne.

Hon behövde mer än en magnetisör.
Hon behövde mer än kärlek.

Hon behövde allvar.
Hon behövde insikt.
Hon behövde vad ingen dödlig kunde ge henne.

Hon behövde en annan himmel.
Hon behövde en annan luft.
Hon behövde andra näringsmedel än vad denna värld kunde ge.

Hon tillhörde en värld av fria själar.
Hon var en fria själ i högre grad än mången människa är.
Hon tillhörde det tillstånd människan uppnår efter jordekroppens död.
Ett tillstånd som hon mer än till hälften redan vunnit.

Fru Hauffes förhållande till jordeplanet
I det magnetiska tillståndet blir människans själskropp lätt frikopplad från jordekroppen.
Alla krafter som finns i natursubstanserna får då inflytande på själskroppen.
Dessa krafter framkallar skakningar i nervsystemet som motsvarar substansernas egenskaper.

Fru Hauffes vänstra kroppshalva hade en större känslighet än hennes högra för dessa verkningar.
Detta som en följd av kroppshalvornas olika polaritet.

Den vänstra kroppshalvan är den negativa polen.
Den högra kroppshalvan är den positiva polen.

Att se själskroppen
Hos människor som förlorat en lem såg hon denna lem hos den själskropp som åtföljer den fysiska kroppen.
Hos de fria själarna såg hon deras livsgnistor oberoende av jordisk kroppslighet.
De hade det utseende människan ägt på jorden.

Nervstämmaren
Nervstämmaren var en apparat som fru Hauffe fick ritning till av sin mormor under sömnen.
Den tjänade till att ladda hennes nerver med energi.
Dem bringade nerverna i balans.

Apparaten var ett par fot i längd och höjd.
Den fylldes med en blandning av örter, vatten, jord, läder, ull.
Den försågs med en svängbar triangel.
Den försågs med glascylindrar.

Fru Hauffe använde sig av apparaten en tid.
Hon fick sina nerver uppladdade.
Hon fick sina nerver stärkta.
Om behandlingen med denna apparat hade börjat när hon först fick en uppenbarelse av den i en dröm är det möjligt att hennes hälsa hade kunnat räddas.

Men då brydde man sig inte om att låta förfärdiga apparaten.
Nu efter fyra år återkom drömmen.
Hennes mormor förebrådde henne att hon inte efter den första drömmen låtit förfärdiga den.

Hon gjorde nu en teckning av apparaten.
Kerner lät tillverka den.

normal

Sierskans sista dagar

Fru Hauffe överflyttades till Löwenstein den 5 maj 1829.
Redan efter den första veckan kände hon att hennes dödsstund var nära.
Hennes andningsorgan var inte van vid den från dalen så skarpa bergsluften.
Därtill kom stenkolsdammet från verkstäderna.
Därtill kom utdunstningen från vitriolverken.
Förgäves längtade hon tillbaka till dalen.

Det var för sent.
Hennes kropp var alltför svag för att återigen utsättas för en transport.
Den förfärande febern tilltog.
Hon kunde knappt svälja på grund av svåra smärtor.
Hon intog knappt någon föda.
Hon kunde blott fukta tungan i kallt vatten.

Kerner motsatte sig varje förflyttning av henne.
Dock.
Förgäves.
Redan före sin avfärd från Weinsberg hade hon i en magnetisk dröm den 2 maj förutsett sitt öde.
Tre veckor före hennes död hade hon tre gånger ett varsel med samma innebörd.

Hon sade:
Tre gånger har jag sett denna underbart vänliga kvinnliga gestalt klädd i svarta kläder. Gestalten stod bredvid mig.
Dock.
Högre än jag.

Jag såg henne endast i bröstbild.
Ty.
Hennes övriga kropp var i en öppen kista med svarta dukar.
Intill henne var ett vitt kors.
Gestalten vinkade åt mig.
Jag kände en kall fläkt utgå från henne.
Denna uppenbarelse var inte av en fri själ.
Väl anar jag dess betydelse.

Tre dagar före sin död lyfte hon tre fingrar som till en ed.
Hon sade att så sant som Gud lever kommer hennes liv att räcka knappt tre dagar.

Hon ville dö.
Dock.
Ångesten hon kämpade med när hon kom i dödsarbetet var lik den som alla erfar i den stunden.
Hon tycktes kämpa emot döden.

Hon förblev till sitt sista andetag magnetisk.
Hennes kontakt med de fria själarnas värld stegrades.

En dag kom två fria henne.
Hon frågade:
Varför kommer ni till mig?

De svarade:
Vi har inte kommit till dig.
Du är ju hos oss!

Den 5 augusti 1829 greps fru Hauffe av deliriumanfall.
Hennes magnetiska tillstånd omväxlande med ett vaket lugnt tillstånd.
Hon kunde dock inte tala.
Med synbar inlevelse lyssnade hon till skildringar av Frälsarens liv och lidande.
Hon pekade ofta åt hjärtat.
Med bruten stämma försökte hon säga att endast den kunde dö lugnt som bar Jesus i sitt hjärta.
Hon önskade höra psalmen Jesu, kom till mig!

Faderns själ syntes särskilt vid hennes sista dagar.
Den gick ut och in hos henne.
Den blev sedd även av modern och systern.
Detta var första gången modern f ick se en fri själ.

Vid tiotiden såg systern en hög ljus gestalt träda in i rummet.
I samma stund utstötte den döende ett rop av glädje.
Hennes själskropp syntes nu lämna sitt jordiska omhölje.
Efter en kort stund lämnade även själen kroppen som låg där som något helt främmande utan spår av de tidigare ansiktsdragen.

Samma natt som fru Hauffe dog såg Kerner henne i drömmen.
Hon var helt frisk.
På morgonen fick han höra om hennes bortgång.
Hon dog den 5 augusti 1829.

Den 7 augusti gjorde Dr Off likbesiktning.
Fru Hauffes kropp var ytterligt försvagad.
De viktigaste sjukliga förändringarna fann Dr Off i underlivskörtlarna vilka visade förhårdningar.
Även levern var angripen.
I gallblåsan hade hon en stor gallsten.
Hjärtat var inflammerat.
Andningsorganen var inflammerade.
Kraniet fann doktorn utomordentligt vackert.
Hennes hjärna var till alla delar så sund och fullkomlig som han aldrig sett hos någon förut.

Den 8 augusti blev fru Hauffe begraven på kyrkogården i Löwenstein.
Där låg även hennes morfar begraven tillsammans med sin maka.
Fru Hauffes skyddsängel.

Bibeln och psalmboken utgjorde fru Hauffes enda lektyr livet ut.

normal

Solkretsen och Livskretsen

bild på cirkel1
I slutet på oktober 1827 gjorde fru Hauffe en teckning av de två kretsarna.
Solkretsen och livskretsen.
Detta gjorde hon med otrolig snabbhet och säkerhet.
Med fri hand gjorde hon teckningarna som om de framställts med passare och linjal.

Dr Kerner som iakttog henne under tecknandet skriver att hon föreföll honom som en spindel som även utan hjälpmedel kan framskapa sina konstfärdiga kretsar.
Fru Hauffe förklarade under tecknandet de båda kretsarnas innebörd.

Livskretsen är den inre kretsen i människan.
Den fortsätter efter döden.
Den är delad i tretton trefjärdedelssegment vilka betecknar månmånader.
Innanför kretsen ligger tre områden vilka åtskiljas genom personlighetens delar:
Ande.
Själ.
Kropp.

I medelpunkten är Anden.
I medelpunkten är det sanna.
I medelpunkten är det sköna.
I medelpunkten är det goda.
De tre ringarna intill den hör till dess område.

Kring den tredje ringen ligger en talkrets som består av siffrorna sju och tio.

Tio är det hos alla människor konstanta talet varmed Anden räknar i sin yttervärld.
Sju är inte konstant.
Sju gäller bara för den här personens individualitet.
Det är det tal varmed Anden räknar i sin inre värld.
Det som är sju kan för andra personer vara tre, fem eller nio.
Ur vilka de sammansatta talen tretton, femton, sjutton och nitton uppstår.

Utanför dessa ringar ligger Själens område med alla dess förmågor, krafter och funktioner genom vilka den bearbetar och framvisar begrepp, känsla och strävan,.
Dessa ligger alla som idéer hos anden.

Genom Själens område drar sig en ring som avskiljer den till Anden gränsande högre region hos Själen från Själens mot sinnevärlden gränsande nedre region.

Ringen i kretsens periferi betecknar kroppen.
Det organiska sinneslivet.
Det som finns utanför ringen betecknar den sinnliga yttervärlden med vilken själen i alla sina funktioner står i samröre.
bild på cirkel2
Solkretsen är den yttre föränderliga kretsen.
Den upphör vid varje personligt årsslut.
Den är indelad i 365 dagar och 12 månader.
Inom denna krets äger alla händelser rum som själen möter.
Dels av eget förvållande.
Dels av yttervärldens påverkan.

Kretsen har en fysisk innebörd.
Kretsen har en moralisk innebörd.
Varje människa får vid avlandet en kraft och ett tal som bestämmer hennes utveckling och livslängd.
Om inga större hinder uppstår når utvecklingen och livslängden sina mål.
Inträffar däremot störningar såväl från själen som från yttervärlden urholkas livskraften.
Målen nås ej.

Människans moraliska förhållande upptecknas i solkretsen som får ett bestämmande inflytande för livet efter döden.
I olikhet med den fysiska sidan har den moraliska inget i förväg satt tal.
Detta därför att det moraliska innehållet följer med livskretsen in i Mellantillståndet.
Det kan försämras eller förbättras.

De olika ringarna

1.
Den yttersta periferiska ringen i den magnetiska solkretsen betyder början på känslolivet.
Den yttersta periferiska ringen i den magnetiska solkretsen betyder slutet på objektiviteten.
Den yttersta periferiska ringen i den magnetiska solkretsen betyder slutet på beröringen med yttervärlden.
Det är och ett tillbakavändande till centrum.
Det är och ett tillbakavändande till det andliga livets djup.

Mellan de yttre periferiska ringarna löper under en del av solkretsens omfång ett blått band.
Det är det magnetiska bandet.
Det har betydelse för en persons magnetisering.
Det är den magnetiska muren.
Den utgör skiljeväggen mellan henne och yttervärlden.

2.
Den andra periferiska ringen är uppdelad i 365 dagar och 12 månader.
Från den utgår alla radier mot mittpunkten.
Därifrån utgår somnambulismen som tar riktning mot känslolivets inre.

3.
Mellan den andra periferiska ringen och den mot i mitten liggande ringen tecknar fru Hauffe de fria själarnas värld.

4.
Den ner mot mitten liggande ringen är fylld av små kretsar.
De är placerade på de olika månadernas område.
I mitten på dessa små kretsar ligger talet tio med vilket alla människor räknar utåt.
Samt talet sju med vilket fru Hauffe räknar inåt.
Andra kan ha det utbytt mot ett annat tal.
Dessa små kretsar betecknar enligt fru Hauffe de kramper eller magnetiska kriser genom vilka hon efter magnetiska strykningar från den yttre magnetiska kretsen varje gång fördes till den inre magnetiska kretsen.

Först här öppnades känslolivets djup i den magnetiska rapporten.
I klarseendet.
I sympatierna.
I antipatierna.
I förordningarna om hälsan och botandet för henne själv och för andra.
I divinationerna.
I förflyttningen av hennes sinne till avlägsna platser
I alla de fenomen som är utmärkande för den högre graden av somnambulism.

5.
De tre kring medelpunkten liggande kretsarna är runtom besatta med små stjärnor.
Vid inträngandet mot de inre ringarna kände hon varje gång vid den mellersta en rädsla och en kyla.
Hon sökte snabbt komma förbi den.

Hon påstod att denna ring var den verkliga månen.
Att känslan av kyla bara kom från den högra sidan av ringen.
Månen är platsen för sådana som först står i tur att bli saliga.
Dit kommer många från Mellantillståndet.

6.
Från solkretsens medelpunkt skådar Anden bakåt mot livskretsens centrum där Nådens sol finns.
Bakom denna sol och över den befinner sig i outsäglig skönhet de saligas hemvist som Kristus berett åt de sina.
Dock.
Dit in kan inget mänskligt öga skåda.
Till och med människans andliga öga måste snabbt vända bort blicken därifrån för att inte bländas.

normal

Det inre språket och den inre skriften

bild på hauffes kryptiska skrift
I sitt halvvakna tillstånd talade och skrev fru Hauffe ofta på ett språk som hade orientalisk likhet.
Man har i detsamma spårat koptiska, arabiska och hebreiska påverkningar.
Språket ligger naturligt i henne.
Det liknar det språk som talades vid tiden för den gammaltestamentlige Jakob.
Inom varje människa finns det ett liknande språk.
Språket var mycket välljudande.

Tanken har ingen del i detta språk.
Dess utryck framkommer av sig själva.
Det är icke något språk för huvudet.
Det är ett språk för det inre livet.
Det utgår från hjärtgropen.
Detta språk vilar på de inre talen hos varje människa.
I fru Hauffes fall talen tio och sjutton.

Elsehaddai Gud
Handacadi läkare
Alentana kvinna
Chlann glas
Schmado måne
Nohin nej
Nochiani näktergal
Bianna fina mångfärgad blomma
Moi hur
Toi vad
pasqua non ti bjat handacadi vill du inte räcka mig handen, läkare
0 mia criss jag är
0 Mia da jag har
Un två
Jo hundra
Quin trettio
Bona finto girro man skall fortsätta
Optini poga du måste sova
Mo Ii orato jag vilar
0 minio pachadastin jag har somnat
Posi anin cotta ringen blir full.

Bokstäverna i detta språk var alltid förbundna med siffror.
Det ord som fru Hauffe inte tillsatte någon siffra var för henne av mindre betydelse.
Gud utan någon siffra betyder Gud.
Med tillsats av siffror uttrycker det Guds hela väsen.

Siffrorna utan bokstäver var för henne heligare än orden.
Under sin magnetiska sömn sade hon att änglarna talade detta språk.
Efter jordekroppens död kan man i en enda bokstav ur detta språk ge en bild av hela ens levnad.

normal

Själskroppen

Genom själskroppen är själen förbunden med kroppen och kroppen med världen.
Hos fru Hauffe kom själskroppen lätt lös från själen och nerverna.
Det var huvudorsaken till hennes ovanliga tillstånd.

Själskroppen överlever döden.
Den är oförstörbar.
Genom den bildar själen ett eteriskt hölje runtom anden.
Genom den frambringar själarna i Mellantillståndet ljud genom vilket de kan göra sig hörbara för människorna. De tillsätter då ett särskilt stoff som tas ur luften.
Genom denna påverkan kan själarna även upphäva kropparnas tyngd,
De kan till exempel kasta föremål.

Den människa som går över i ett saligt tillstånd tar inte med sig själskroppen.
Detta är mycket ovanligt.
I sådana fall förblir den oförstörbar vid kroppen.
Vid den allmänna uppståndelsen förenas den åter med själen åter förenad.
Då blir den en ny rena eterisk kropp.

Saliga andar kan inte göra sig hörda.
De spökar ej.
Ju renare den fria själen blir på de högre nivåerna i Mellantillståndet desto mer förlorar den själsanden.
Den återvänder till jorden.

Den magnetiska människans kontakt med fria själars värld
Själskroppen är det förblivande i kroppen.
Den omger efter jordekroppens död själen som ett eteriskt hölje.

Den är den högsta organiska kraften.
Den står över alla fysiska krafter.
Den kan ej förstöras.
Den följer därför när kroppen upplöses själens färd.
Då den under jordelivet är det enda band som förbinder kroppen och världen med själen så är den också efter döden den enda intensiva kraft varigenom själarna hos dem som är i Mellantillståndet kan manifestera sig.

Själskroppen bildar av något fint stoff en vehikel som tjänstgör som nu får tjänstgöra som hennes kropp.
I vårt vanliga tillstånd är våra sinnen inte ägnade att uppfatta sådana skepnader.
Dock.
I det magnetiska livet, kan sådana betingelser uppträda som möjliggör ett dylikt skådande.
Själskroppen blir i det magnetiska tillståndet mer sammanhållen.
Den blir i sig själv reflekterad.
Så erhåller det inre gemensamma sinnet en ovanlig energi.

Även så blir själens känsloliv stegrat.
Dess kunskaps- och viljeförmåga flyttar över sin kraft till känslosidan.
På samma vis tar även själen sin riktning mot sitt ursprungliga centrum.
Vetandet höjer sig till skådande.

Väsendena i Mellantillståndet blir synliga.
De blir nåbara för det magnetiskt stegrade sinnet.

Kanske var fru Hauffes magnetiska liv ägnat att dra till sig olyckliga själar.
Genom henne kunde de få värma sig av strålarna från nådesolen.
Ty.
I centrum av solkretsen finnes nådesolen och de saligas boning.
De osaliga själarna befinner sig i mellanregionen av solkretsen.

Seendet sker med det andliga ögat genom det fysiska ögat.
I hjärnan lever människan sitt förståndsliv.
I hjärtat lever människan sitt känsloliv.
Detta senare går djupare och innerligare än förståndslivet.

Känslolivets enhet ligger i mitten på själsorganismen.
Det är en centralpunkt.
Förståndet är bara en sidoföreteelse.

Man kan ha aningar om andliga ting utan att se dem.
Man kan möjligen se dem för korta ögonblick.
Fru Hauffe levde sitt i hjärtat.
Vanliga människor lever sitt liv i hjärnan.
Fru Hauffe såg de fria själarna utan avbrott för längre eller kortare stunder.
Hon såg dem ofta i mängder.
De fanns runtomkring henne i hennes vanliga värld.

Hennes förmåga att se in i de fria själarnas värld var ett lidande för henne.
Det tärde på hennes krafter.
Hon skulle hälst velat vara utan denna förmåga.
Det är också med stor självövervinnelse hon förmår att samtala med någon om dessa syner.
Hon ser ofta många själar som inte kommer i någon kontakt ned henne.
Andra däremot samtalar med henne.
De vistas i hennes närhet under månader.

Hon ser dem dag som natt vare sig hon är ensam eller tillsammans med människor.
Själarnas närvaro hindrar henne inte från att på vanligt sätt iaktta omgivningen och samtala med närvarande personer.
Dock.
Hon upplever det ibland svårt att dra blicken från själarna.
Hon känner sig stå i magnetisk rapport med dem.

Oberoende av hennes själsliga tillstånd ser hon varelser runtomkring sig.
Ibland väcker de henne när hon sover som djupast.
Vid tillfällen har det hänt att personer som legat i samma rum som hon i drömmen sett detsamma som hon gjort i vaket tillstånd.

De synes bestå av en molnaktig massa.
De skymmer bakomliggande föremål.
Dock.
Hon har aldrig sett dem kasta någon skugga.
De synas tydligare när solen eller månen skiner än i skymning.
Hon kan inte se dem med förslutna ögon.
Sluter hon ögonen kan hon tydligt känna var de befinner sig i rummet.
Hon kan höra dem tala även när hon har igenproppade öron.

Kommer de henne alltför nära känner hon sig mycket försvagad.
Även människor och djur i hennes närhet får känning av deras närvaro.
Detta genom en känsla av betryckthet.
Då särskilt kring hjärtat.
Deras gestalter har det utseende de haft under jordelivet.
Dock.
Allt hos dem är tämligen grått.
Allt hos dem är tämligen färglöst.

De som nått längre i utveckling visar sig i ljusare färger.
De är iklädda mantlar med en gördel i midjan.
Deras ansikten liknar människornas.
Dock.
De är gråare.
De har alltid ett uttryck av sorg.
De har alltid ett uttryck av dysterhet.

Ögonen är ljusa.
Ögonen är flammande av eld.
Huvudhår har hon inte sett på någon högre utvecklad varelse.
Kvinnorna bär alltid en slags slöja över huvudet.

Fru Hauffe gör sig frågan om en person med ett större inre seende möjligen skulle se dem i ljusare färger.
Hon tror nästan så.

De ljusare själarnas gång är lätt.
De liksom sväva.
De olyckligas gång är tung.
Deras steg kan ibland höras även av människor i Fru Hauffes närhet.

De låter sig ibland höras genom prassel, knackningar, fotsteg och suckar.
Ibland låter det som när man kastar ut grus över golvet.
Ju mörkare de är desto mer ljud för de med sig.

De kan röra på föremål.
De kan öppna och tillsluta dörrar.
De låter sig dock aldrig ses när de öppnar en dörr.
De låter sig dock aldrig ses när de utför någon påverkan på föremål.
Deras kraft räcker inte till för både påverkan på föremål och synliggörande av sig själva.
De kan däremot ses samtidigt som de talar.

De orena själarna ligger bakom vad vi kallar för spökerier.
När själarna talar låter det som om det görs i en utandning.
Hos de mörkare är tonhöjden grövre och starkare än hos de ljusare.
De rör på munnen som människor gör.

Hon kan inte tala med dem om allt som hon önskar.
De kan inte svara henne på alla frågor.
Med mörka gestalter kan hon tala mer än med ljusare.
Dock.
Hon värjer hon sig för att tala med dem eftersom hon erfar beklämning och trötthet efteråt.
Hon kan hålla dessa på avstånd genom tilltal eller genom amuletter.

När hon försöker tala till dem om religiösa ting brukar de lyssna.
De kan ibland te sig ljusare därvid.
Dock.
Efteråt känner hon stor matthet.

Med ljusare själar känner hon sig stärkt.
Dessa visar ibland att de har svårt att tala om jordiska ting.
Ty.
De har lämnat dessa bakom sig för sin nya tillvaro.
Med saliga kan hon inte tala.
Hon kan endast ställa en eller annan fråga till dem.

De flesta andar som kommer till henne befinner sig i de nedre nivåerna i fria själars värld.
Dessa nivåer befinner sig i jordens omedelbara närhet.
I dess luftrum.
Där hamnar de som under jordelivet varit fixerade vid yttervärlden.
Där hamnar de som under jordelivet inte trott på frälsningen genom Kristus.
Där hamnar de som i dödsögonblicket klamrat sig fast vid någon jordisk angelägenhet som de nu på andra sidan fortfarande har svårt att släppa.

De som inte genast blir fördömda eller genast går till saligheten hamnar mellanstadiet.
Där lever de i olika nivåer alltefter graden av deras renhet.
I de understa nivåerna blir de utsatta för mindre goda varelsers försök till förförelse.
I de övre nivåerna åtnjuter de påverkan av högre stående själars goda inflytande.

Man må inte tro att bättring är lättare att åstadkomma där än här.
Där beror bättringen enbart på dem själva.
Där är de helt hänvisade till sig själva.
Framför sig ser de sin moraliska halt utan försköning.
Där finns ingen förströelse som kan få dem att glömma sin synd.
All deras synd ligger framför dem som i en enda bokstav i naturalfabetet.
De har nu att välja mellan himmel eller helvete.

I de undre nivåerna råder ett mörker.
Detta mörker härstammar enbart från dem som befinner sig där.
Solkretsen försvann från deras inre vid övergången.
Deras inre mörker förmörkar omgivningen.
De kan inte se våra jordiska förhållanden.
De som bättrar sig får så småningom ljusare förhållanden.
De kan börja se även vår värld.
Det är de som är på bättringsvägen som uppsöker fru Hauffe för att få tröst och förbön.

Fru Hauffe suckar:
Jag är tyvärr så beskaffad att de kan se ock känna mig.
Därför kommer de till mig.

Det vore bättre om de vände sig till högre stående själar för att få hjälp.
Många bekymrar sig mer över ett enstaka brott de begått i sitt liv än över hela sitt livs förvillelse.
En del kommer till mig därför att de känner ett deltagande i någon viss jordisk angelägenhet.
De kunde väl hellre vända sig till någon annan människa.
Bäst vore det om de fick hjälp av de saliga.
Dock.
Deras tyngd hindrar dem att vända sig till högre nivåer.

De flesta står på en ganska låg nivå.
De är fjättrade i villfarelser.
Med hänsyn till deras inre tyngd är det lättare för dem att vända sig till syndiga människor.
I synnerhet om dessa har en därför tjänlig nervbeskaffenhet.

En syndig jordisk människa kan framstå som en förträfflig människa.
Dock.
Efter övergången är hennes själ inte till mycket mer än ett hölje för sin ande.
Om en människa under jordelivet utbildat både sin själ och ande till same grad hamnar hon inte i svaghetstillstånd vad hennes ande beträffar.

Även hos djupt försvagade själar sker så småningom en rening.
Ty.
Guds eld inom henne kan aldrig slockna.
Så sker ett uppåtstigande sker till allt renare tillstånd.
De som håller på att renas i mellantillståndet visar sig i allt ljusare klädnad.

Barn som går över växer i de fria själarnas värld upp till fullvuxna.
Själen utbildar så småningom ett större hölje tills den nått sin fulla längd.
Barnets outvecklade krafter utvecklas medelst själskroppen.
Den kraft och renhet som barnen nu utvecklar kan vi inte föreställa oss.
Barnen har ju varken genom ord eller handlingar försvagat sin själ så som sker på jorden.
Men fördenskull skall människan inte önska att de hade gått över som barn.
Genom ett fromt liv på jorden når man efter övergången ett högre tillstånd än ett barn som gått över tidigt.
Ty.
Dessa har en utveckling att genomgå innan de blir fullvuxna i den nya världen.

Fru Hauffe berättar:
För några dagar sedan frågade jag en själ som ägde en viss klarhet var han vistades och vad han och de övriga på hans nivå sysslade med.
Han svarade:
Jag är inte i något Mellantillstånd.
Jag är redan i en Salighet där hedningar och alla andra som utan egen förskyllan gått miste om kunskap om vår Herre och Frälsare.
Vi undervisas där av änglar tills vi blir mogna för högre nivåer av salighet.

På frågan om människor kan frälsa själar svarade fru Hauffe:
Jag frälser inte.
Jag befriar inte.
De måste själva lösgöra sig från sina bindningar.
Från jordelivet har de föreställningen att de kan få hjälp av människor till att befria sig från syndens band.

Jag försöker ständigt få dem att vända sig till den store Världsåterlösaren Kristus.
Jag försöker också få dem att vända sig till mer utvecklade själar för hjälp och förböner.
Jag försöker alltid få dem bort från vanföreställningen att jag eller andra skulle kunna frälsa dem.
Jag beder med dem.
Jag kan så efterhand få dem att sätta all sin förtröstan på världens frälsare.
Detta tar tid.
Detta är mycket mödosamt.

I deras värld finns möjligheter nog för att de halvosaliga skall kunna bli hjälpta.
De har ju fortfarande sin fria vilja.
De kan när som helst vända sig till högre stående som med glädje är villiga att undervisa dem. De kan ge dem bättre hjälp än vi människor på jorden.

Förmågan att se fria själar fanns även några inom fru Hauffes familj.
Särskilt hos brodern.
En gång stod denne tillsammans ned Kerner utanför hennes rum då brodern sade:
Här går just en själ in till min syster.

Strax hördes fru Hauffe samtala med en själ som stod intill henne.
Denna förmåga hade brodern inte stadigvarande.
Hennes treårige son kunde även se dem.
Samma sak var det för en syster till henne.
Denna syster var inte i somnambult tillstånd när hon förnam andarna.

En flicka var tidvis hos fru Hauffe i sjukrummet.
Hon såg och hörde de som kom till Fru Hauffe.
Efter en tid måste hon avbryta sin tjänstgöring eftersom synerna blev för mycket för henne.
Många andra besökare kände deras närvaro.
En känsla av betryckthet eller vanmakt föll över dem.
Många som låg i samma rum som Fru Hauffe upplevde ofta i drömmarna de som besökte rummet.

Fru Hauffe påstod att för vanliga människor var vintertiden mera lämplig för syner än sommaren.
I synnerhet kring vintersolståndet lever människorna med ett starkare inre liv än på sommaren.

Överallt i huset hördes knackningar, slag, stötar, ljud som om man kastade sand eller grus över golvet och ljud av fotsteg.
När man väntade på dessa manifestationer uteblev de som regel.
Främmande personer som gjort besök hos fru Hauffe upplevde ofta att de vid hemkomsten fick höra samma oförklarliga ljud.
Justinus Kerner såg endast en gång en av de som syntes för Fru Hauffe.
Han såg denne i ganska otydliga konturer.
Den var som en pelare av grå dimma i ungefärlig människostorlek.
Denne kunde Fru Hauffe se tydligt som en stor gammal man.

Mellantillståndet
Åt de frommas själar lånar himmelen sin eter och själskroppen bildar av den en vit ljusklädnad.
Åt de gudlösa lånar mörkret ett svart töcken varmed de omges.
De själar som visar sig är de som kvarbliver nära den jordiska nivån.
Dessa släpar med sig alla sina gamla föreställningar.

De gamle från alla religioner talade om ett mellantillstånd dit själar kom för att renas och förbättras innan de steg upp till högre nivåer.
Det är själar från denna mellannivå som besöker fru Hauffe.

Fallbeskrivningar
Fru Hauffe var vanligtvis motsträvig inför att beskriva sina syner.
Det var endast efter övertalning som hon lät sig bevekas.
Hon ansåg att det var en belastning för henne att skåda.
Hon ansåg att skådandet in i den andra världen inte var av något religiöst värde för människorna.
Dock.
Om synernas realitet var hon helt övertygad.
Hon sade att om hon skulle tvivla på dem så måste hon också tvivla på sina vanliga sinnens vittnesbörd.

normal

Ur Fru Hauffes dagbok

Fru Hauffe skrev under sin vistelse i Weinsberg dagbok under några veckor.
Hon höll den hemlig.
Den skulle inte komma under någon annans ögon.
När hon blev allt svagare kunde hon inte längre fortsätta med dagboken.
Då fick Kerner hand om den utan hennes vetskap.
Kerner beslöt att lämna ut några avsnitt ur den.
Dagboken visar hur övertygad hon var om äktheten i sina upplevelser.

26 december 1827.
Stumma papper.
Till dig tar jag min tillflykt.
Jag skulle så gärna vilja meddela någon vän mina erfarenheter.
En vän som jag kunde tala till om mina innersta tankar.
En vän vars själ harmonierade med min.
En vän från vilken jag kunde få tröst.
En vän från vilken jag kunde få lindring i mina lidanden.

Är jag själv skuld till att jag inte har någon sådan vän?
Är jag alltför skygg?
Sätter jag alltför liten tilltro till de vänner jag har?
Ack!
Detta finner jag inte hos mig.
Min känsla stöts alltid tillbaka då jag finner att man aldrig eller bara sällan vill lära känna mig.
Att man gärna vill misstyda allt beträffande mig.
Dock.
Jag gläder mig över att jag känner En som ser mig.
Jag gläder mig över att jag känner En som känner mig.
Att jag känner att jag är hans egendom.

Att jag skall förbli det.
Det är du.
Fader i himlen!

27 december 1827.
Idag måste jag framför allt åter besinna att vi lever i en förgänglig ofullkomlig värld.
Att vi inte kan hålla fast vid något som är jordiskt utan blott vid det som vi inte ser.
Det är Ordet.
Det är Sanningen.
Det är det eviga Livet.
Håller man fast därvid så kan man i tro och kärlek till Herren lättare övervinna den övergivenhet som jag idag befann mig i.
Skilsmässan från alla de kära.
Så blir själen alltmer dragen till Anden.
Väl blir kroppen därvid svagare.
Särskilt min som redan är så svag.
För den vore en sann vän välgörande.
En själens vän inför vilken jag kunde omtala alla mina känslor.

Jag hade idag en syn som oroade mig mycket.
Den angår Kerner eftersom den fria själen är en nära släkting till honom.
Denna moder som jag kände henne i livet vill att jag skall genom Kerner säga hennes kvarlämnade barn:
Det finns en odödlighet.
Ifall ni inte allvarligt vänder er till Förlossaren så kommer ni att få smaka på den bittra döden ännu mer än han.

Så sade den fria själen.
Med vad skall jag nu börja?
Gud hjälpe mig att jag säger det i rätt tid.

28
I natt kom denne fria själ.
Den manade mig åter att jag skulle säga det till hennes barn.

29
I dag kände jag mig väldigt glad.
Dock.
Mot aftonen överföll mig en så förskräcklig hemlängtan att jag inte visste hur jag skulle stå ut.
Jag ville blott komma härifrån.
Om inte denna hemlängtan försvinner snart blir jag svagare.
All tröst måste jag hämta ur mig själv.
Ingen kan lugna mig.
Ingen kan muntra upp mig.
Talar man om något som händer ute i världen så blir jag ännu ledsnare.
Helst skulle jag för alltid vilja tala om min Förlossare.
Om jag bara kunde.
Dock.
Jag är skygg.
Man misstolkar också så gärna sådant tal.
Jag känner mig ofta så full av fel.

I natt klockan elva kom denne själ åter.
Hon sade med hotande min:
Vill du inte göra det som jag sagt dig?

Jag svarade:
Jag kan det inte.
Vänd dig själv till Kerner.'

När jag sagt detta försvann den.
Nu är jag i knipa.
Hur ska jag säga det?
Människorna tror inte på sådant.
I Guds namn.
De måste göra det.
Jag är fast övertygad om att det är sant.
Dock.
Detta mitt skådande för med sig den största inre smärta för människornas skull.

1 januari 1828
Denna första dag på det nya året tillbringade jag i stillhet tillsammans med min gamla sköterska.
Den mesta tiden under andakt.
Jag slog upp följande:
Människa.
Beställ om ditt hus.
Ty.
Du måste dö!

Med detta förstår jag att vi måste varje dag beställa om vårt hus.
Vi får inte låta någon dag gå utan att med allvar tänka på döden.
Vid halvelvatiden kom den där själen åter.
Den sade:
Hur länge vill du att jag skall förbli i min oro?

Jag lugnade den med att säga att det ska ske som den vill.
Dock.
När vet jag ännu inte.
Nu hoppas jag att den inte återkommer.

2 januari
I natt kom denne själ åter med sin gamla begäran.
Jag gav den en försäkran om att jag endera dagen skulle verkställa dess begäran.
Då gick den ifrån mig ganska ljus till utseendet.
Dock.
Jag var på morgonen mycket ledsen.
Jag önskade bara att jag skulle få återvända hem.
Den som allena ser mig lida.
Den som allena känner mig.
Gör att det blir så!

5 januari.
I natt kunde jag inte få sova på grund av kroppens svaghet.
I natt kunde jag inte få sova på grund av betryckthet.
Jag grät nästan hela natten.
Hur skall jag kunna tillfriskna?
Vid ettiden kom den där ljusa gestalten som ofta har visat sig som en tröstande ängel.
Den sade:
Var lugn!
Till i morgon kväll blir det bättre.
Det skall snart bli avhjälpt.

Den sade också annat som jag bevarar i mitt hjärta.

6 januari
Dagen lång kändes det något bättre.
Detta bortsett från min hemlängtan.
Just som hemlängtan kändes som starkast kom min make in till mig.
Det blev strax åter ganska lätt om hjärtat.
Därmed besannades denna ljusgestalts förutsägelse:
Att det idag skulle bli lättare för mig.

7 januari
Gud vare tack.
Hela denna dag har det varit tämligen muntert.
Ty.
Min make stannade hos mig.
Då kunde mina sorger och lidanden delas med någon.

8 januari
Krämporna gjorde att jag inte kunde sova i dag.
Till detta kom också min makes avsked.
Han reste sin väg i förmiddags.
Nu känner jag mig åter övergiven.
Den älskande Fadern må stärka mig!
Du Fader i himlen.
Hör min dagliga bön.
Ge mig tålamod så att jag i stilla saktmod må bära det som du lägger på mig.
Ty.
Du allena förstår mig.
Människorna förstår mig inte.

normal

Mineraliernas inverkan

Stenen innehåller en mängd olika krafter.
Metallen innehåller en mängd olika krafter.
Växten innehåller en mängd olika krafter.
Djuret innehåller en mängd olika krafter.

Dessa krafter är inom dessa inkapslade.
Dessa element är inom dessa bundna,.
Detta blir människan kännbart när hon kommer ut ur den isolering som det vanliga medvetandet binder henne i.

Detta visar under magnetiska tillstånd.

Fru Hauffe var i vaket tillstånd mindre känslig för stenar.
Fru Hauffe var i vaket tillstånd mindre känslig för metaller.
Dock.
Under alla grader av somnambult tillstånd fick hon kramper vid beröring av många mineraler.
Vanligen kände hon först denna inverkan som krypningar längs fingrar och armar.
Därefter spred sig obehaget till lungor, hjärta, ögon och hjärna.

Redan tidigt under hennes sjukdomsperioder lade man märke till hur kraftigt hon reagerade på glas och kristall.
Hon kunde alltid väckas ur det somnambula tillståndet om man vidrörde henne med glas eller bergkristall.
Lade man sådana föremål på hennes hjärtgrop drabbades hon av kataleptisk stelhet i alla leder.
Samma inverkan hade sand på henne.
Stod hon en längre tid invid ett glasfönster uppstod samma effekt.

Lukten av sand verkade välgörande på hennes nerver.
Hon sa att lukten därav insögs i hjärtgropen.
Därifrån spreds den genom kroppen.
Flusspat påverkade henne med en ytterlig muskelsvaghet.
Därvid uppkom en känsla av att hon hade vatten i underlivet.
Det gav henne ett lätt somnambult tillstånd ur vilket hon kunde återföras genom beröring av bergkristall.

Den svavelsyrehaltiga tungspaten förmådde lösa upp spänningarna i de krampdrabbade lederna.
De skänkte henne värme i kroppen som kunde stegras till feber.
Vulkaniska produkter hade ingen påverkan på henne.

För att undvika all omedveten påverkan från sig själv till fru Hauffe gjorde Kerner experiment med henne.
Han lät henne hålla ett snöre i handen.
Det var fem alnar långt.
Det ledde från henne ut genom den stängda dörren.
Vid snörets ände fäste nu en annan person ett mineraliskt föremål.
Detta utan att Kerner visste vilket.
Kerner antecknade nu vilka reaktioner hon hade på de olika föremål som användes i försöket.

Det visade sig att hon fick samma reaktioner på föremålet i fråga som hon fick när hon höll föremålet i sin vänstra hand.
Dock.
Reaktionen var något fördröjd och mindre häftig om hon höll det i sin högra hand.

Fru Hauffe var alltid under försöken i ett skenbart vaket tillstånd.
Många försök ledde dock till att hon föll in i ett halvt somnambult tillstånd.
Detta skedde till exempel när flusspat användes.
Hon tillfrågades vid sådana tillfällen om hon skulle väckas eftersom hon kunde ta skada.
Hon lät sig då väckas.
Man gav henne för att vakna en bergkristall i vänstra handen.
Hon vaknade efter skakningar i kroppen.

Man gav henne olika stenar.
Hon angav verkningarna.
Bergkristall gjorde henne alltid vaken när hon var i somnambult tillstånd.
Lade man den på hennes maggrop blev hon stel i hela kroppen.

Witherit fick henne alltid att skratta.
Flusspat försatte henne i ett halvvaket tillstånd.
Hon urskiljde den särskilda lukt som de olika stenarna gav.
Utan att smaka med tungan på stenarna kunde hon som exempel ange att flusspat smakade surt.
Lade man salt i hennes vänstra hand grimaserade hon som om hon ville spotta.
Fick hon en stund hålla koppar i handen fick hon skälvningar.
Hon betedde sig som om hon ville kräkas.

Fru Hauffe visade stort intresse för dessa experiment.
Hon ansåg att mineralierna utövade ett gynnsamt inflytande på henne.
I sina somnambula tillstånd föreskrev hon botemedel för sina krämpor.
Många gånger nämnde hon då mineralier av olika slag.

normal

Fru Hauffes känslighet för vatten

När fru Hauffe höll sina händer i vatten fick hon mattighetskänslor.
Hon kunde inte dricka något under dagen utan att få känslor av svindel.
Efter solnedgången kunde hon dricka vatten utan besvär.
Hur hett det än var på dagen kände hon ingen törst.

De strykningar som Kerner gjorde över ett glas vatten för att magnetisera vätskan såg hon som dunkla linjer i vattnet.
Under helt somnambult tillstånd såg hon strykningslinjerna som ljusa.
Genom att räkna dem kunde hon exakt ange hur många strykningar över vattenglaset Kerner hade gjort.

När hon befann sig i magnetiskt tillstånd var det omöjligt att under badet hålla hennes kropp under vattenytan.
Kroppen i sin helhet kom i ett elastiskt tillstånd.
Den stöttes ut ur vattnet trots baderskornas alla försök att hålla henne kvar däri.
Hon helt enkelt leviterade.

När fru Hauffe vaknade ur en magnetisk extas tyckte hon att hennes kropp kändes tyngre än vanligt.
Hon sa att det finns en materielös tyngd.
Hon sa att det finns en moralisk tyngd.
Genom att föra sitt finger mot hennes finger kunde Herner få hela hennes kropp att lyfta!
Vid ett tillfälle lyftes en besökande dam Upp i luften med sin stol.

normal

Fru Hauffes känslighet beträffande vegetabilier och kött

Det gjordes experiment med fru Hauffe rörande hennes känslighet för bär från olika sorters vinbärsbuskar.

Utan att ha fått reda på bärsorten kunde hon genom att hålla bäret i handen ange dess särskilda verkningar på en människas organism.
Hennes påståenden stämde med dittills kända undersökningar.
Lagerbärsblad har en magnetisk påverkan som lätt förde henne in i somnambult tillstånd.
Hasselnötsblad hade en motsatt verkan.
Hon blev av dem klarvaken.
Hon blev av dem helt avmagnetiserad.

Bitar av vårtor från hästar gav en påtaglig verkan på hjärnan.
Hon sade att om hon hade haft epilepsi skulle beröringen av vårtorna ha haft god verkan på henne.
Hon föreskrev ofta i sina förslag till botemedel krossad substans från hästvårtor att strykas på ryggen för botande av ryggsmärtor.
Eller att inandas under vanmaktstillstånd.

Hon fick en gång hålla i sin hand en liten kula av hoprullad spindelväv.
Hon upplevde då stickningar i handen.
Hon fick snart en slags oro i hela kroppen som åstadkom ofrivilliga rörelser.
Lysmaskar påverkade henne som fosforicerat trä.
Båda åstadkom hos henne magnetisk sömn.

Lade man en ytterst liten bit diamant i hennes hand spärrades hennes ögon upp.
Ögongloberna stod orörliga samtidigt som en stelhet visade sig i vänstra handen och i högra foten.
Denna påverkan kunde botas med beröringen av tungspat.

Rubin väckte först smärta i armen.
Därefter ett oroligt ofrivilligt ryckande.
Till sist upplevde hon en känsla av kyla.
En tyngd i tungan som gjorde att hennes tal blev sluddrigt.
Helt annorlunda verkade kolsyrade baryt.
Vid omedelbar beröring åstadkom det ryckningar i mellangärdet.
Vid strykningar gav det upphov till ofrivilliga krampartade skrattanfall.
Samt ofrivilliga tungrörelser.

Bergkristall som lades på hennes hjärtgrop åstadkom kroppslig stelhet alltifrån nacken till tårna.
Dock.
Denna stelhet hade en välgörande inverkan på fru Hauffe.

Lagerbär försatte henne i somnambult tillstånd.
Rönnbär försatte henne i somnambult tillstånd.
Beröringen av en icke fullt mogen valnöt försatte henne i en välbehaglig sinnesstämning.

Dessa växter hade en större effekt på henne om hon vidrörde dem helt lätt med handen än om hon intog dem som föda.

normal

Solens, månens, elektricitetens, luftens och musikens inverkan

Solljus åstadkom alltid huvudvärk för fru Hauffe.
Om hon låg och sov när solen sken bad hon att man skulle lägga ett glas över hennes solar plexus om solskenet träffade henne.

Det röda ljuset åstadkom stelhet som kunde hävas med tungspat.
Det violetta ljuset försatte henne i magnetisk sömn.
Även järn blir magnetiskt under det violetta ljusets påverkan.
Örters växtkraft stimuleras av violett ljus.

Månen endast ha någon större inverkan på henne när hon tittade på den.
Hon fick då en känsla av sorgsenhet.
Hon fick då en känsla av kyla.
Hon fick då frossbrytning.
Vid åskväder kände hon av blixtarna huvudsakligen i underlivet.
Blixtar som andra i omgivningen inte alls lade märke till blev hon varse genom järnugnen.

Blixtarna försatte alla hennes nerver i en beständig oscillerande rörlighet.
Rörde man ett finger mot henne under ett åskväder såg hon små blixtar utgå från fingret.
Hos män var dessa blixtar ljusa.
Hos kvinnor var de blå.
Också från ögonen såg hon blixtar av liknande färg som från fingret hos män och kvinnor...

Gav man fru Hauffe järn i högra handen och koppar i den vänstra förorsakade det henne slag som gick från den högra sidan genom hjärtat till den vänstra.
Lade man en blandning av koppar och järn i vänstra handen så kände hon en ström löpa upp genom vänstra armen och fortsätta nedåt kroppens vänstra sida till foten.
Rörde hon vid ren koppar fick hon kväljningar.

Om luftens inverkan och dess betydelse för de fria själarna
Dr Kerner sade en gång till fru Hauffe att han inte kunde tänka sig en himmel utan samvaro med sin fru och sina barn.
Fru Hauffe bestred detta.
Hon kallade sådana tankar för jordiska.
De samtalade en lång stund över detta.
Fru Hauffe föll därefter i en djup sömn.

Då hon vaknade sade hon att hon blivit förd långt bort till en salighet.
Där hade hennes mormor visat henne på en samlad familj.

Fru Hauffe ville alltid ligga med ett öppet fönster året runt.
Hon sa att hon inandades ett särskilt stoff med luften som höll henne vid liv.
Hon sa att det finns ett stoff i luften som de fria själarna betjäna sig av då de ville göra sig hörbara eller synliga.
Detta stoff var skadligt för henne.

Ju högre upp i rumslig bemärkelse fru Hauffe vistades desto mer magnetisk blev hon.
Hon blev mer magnetisk när hon vistades på andra våningen i ett hus än på bottenvåningen.
Samma sak gällde bergshöjder och dalar.
I lågt liggande områden kände hon sig helt sammanpressad.
Hon fick kramper.
Vid kraftig orolig vind blev fru Hauffe överaktiv.
Befann hon sig i ett rum med alla fönster stängda kunde hon ändå säga vilken vindriktningen var.

Musikens inverkan
Musik försatte ofta fru Hauffe i somnambult tillstånd.
Det gällde särskilt molltoner.
Hon blev muntrare av musik,
Hon rörde sig då rytmiskt.

Hon önskade ofta att få sitt dricksvatten magnetiserat genom musik från munspel.
När Kerner spelade munspel kom fru Hauffe i halvvaket somnambult tillstånd.
Musik från munspel kunde få hennes kramper att släppa.
Ii djupt somnambult tillstånd påverkades hon inte av musiken på märkbart sätt.
Hon förklarade skillnaden med att i det somnambula tillståndet härskade hennes ande över henne.
I det halvvakna tillståndet härskade själen.
Då upplevde hon musiken starkare.

normal

Andligt seende

När fru Hauffe tittade in i högra ögat på en människa med sin andliga blick såg hon en människas skepnad.
Den liknade inte direkt den person hon betraktade.
Den framställde dennes karaktärsbild.
Den visade den inre människan hos vederbörande.

När hon tittade i en persons vänstra öga såg hon personens kroppsliga krämpor.
Samtidigt såg också botemedlet för dem.
Hos en enögd människa såg hon samtidigt både karaktärsbilden och sjukdomsbilden.
Hos djur såg hon i deras högra öga ett blåaktigt sken.
Hon såg det odödliga i deras väsende.

Hon såg då med sin andliga ögon.
Denna andliga synförmåga befinner sig i det köttsliga ögat.
På så sätt såg hon fria själar.

normal

Såpbubblor, glas och spegel

Hon fick clairvoyanta syner när hon såg på såpbubblor.
Hon fick clairvoyanta syner när hon såg på ett glas med vatten.
Hon fick clairvoyanta syner när hon såg på en spegel.
Hon kunde i dem se avlägsna föremål.
Hon såg dem ej i liten storlek.
Hon såg dem så stora som de var i verkligheten.
Hon kände rädsla inför fenomenet.

Kerner blåste en dag en såpbubbla.
Han frågade henne om hon kunde se sin son i den.
Denne befann sig då hemma hos hennes släktingar.
Hon såg gossen ligga i sin säng.
Hon blev märkbart rörd av synen.

Vid ett tillfälle såg hon vad fru Kerner hade för sig i sitt hem.
Detta var beläget i ett annat hus.
Hemkommen kunde Kerner jämföra hennes beskrivning med hans hustrus minnen av vad hon vid den tidpunkten haft för sig.
Fru Hauffes beskrivning överensstämde med verkliga förhållandet.

Fru Hauffe ville inte gärna skåda in i såpbubblor.
Hon var rädd att få se något som kunde skrämma.
En gång såg hon i en såpbubbla en liten likkista stå framför ett hus i närheten.
Vid den tiden fanns det inget sjukt barn i det huset.
Dock.
Efter en tid födde en kvinna där ett barn som endast fick leva några månader.

Om fru Hauffe hade haft en magnetisk dröm under natten som hon inte kunde klart erinra sig på morgonen så återupplevde hon drömmen klart och fullständigt om han fick skåda in i en såpbubbla.

Vid ett tillfälle hade hon tillfälligtvis tittat i ett glas ned vatten som stod på bordet.
Därvid hade hon fått se en vagn dragen av två hästar.
Den ena hästen med en bläs på huvudet.
Människor satt i vagnen.
Efter tjugo minuter hade en vagn med människor kommit förbi.
Människornas och hästarnas utseende överensstämde med hennes beskrivning.

Ofta kunde hon i glaset se vad som försiggick i andra delar av huset.
Denna förmåga att se i vatten och såpbubblor gavs henne endast tillfälligtvis.
Blev hon uppmanad att försöka skåda saker i dessa föremål hände det att hon misstog sig.
Hon hade också en känsla av att det var orätt att utöva sådant skådande.

normal

Clairvoyant skådande med hjärtgropen

Kerner gjorde många experiment med fru Hauffe i vilka hon anmodades ange innehållet i det som var skrivet på flera väl ihopvikta papper.
På ett av papperen hade Kerner skrivit:
Det finns fria själar.

På det andra skrev han:
Det finns inga fria själar.
Hon lade det ena papperet på hjärtgropen.
Det andra höll hon i handen.
Hon kunde ange de exakta ordalydelsen på lapparna.

En gång skrev Kerner på en lapp:
Ditt kära barn Albert.
När hon haft denna lapp liggande på hjärtgropen några minuter sken hon upp.
Hon sade:
Det här gör mig glad.
Det är från mitt barn.

Fru Hauffe kunde också lätt beskriva teckningar av olika föremål som fanns på tillslutna papperslappar.
Lättast tycktes denna förmåga utövas om objektet lades på hjärtgropen.

På ett papper skrevs Stenar.
Denna lapp lades på fru Hauffes hjärtgrop.
Efter kort tid föll hon i kramper.
Hon hamnade i ett halvvaket tillstånd.
Hon genomled allt som olika stenar skulle ha verkat på henne om hon haft dem i handen.

Kerner frågade henne vad hon känt för påverkan från papperslappen.
Hon svarade:
Det vet du lika bra som jag.
Väck mig.
Jag ska säga dig det!

När hon väcktes med hjälp av en bergkristall sade hon att hon kände stenar.
Hennes tankar var bara om stenar.
Hon var tvungen att få bort dem.
Annars skulle hon åter få kramper.

Kerner gav henne vid ett tillfälle en lapp på vilken namnet stod skrivet på en person som var ovänligt stämd mot henne.
Hon reagerade i vrede.

Ett blad stod Du måste tillbaka till Kurnbach.
Det lades hopvikt på hennes hjärtgrop.
Hon reagerade med djupt vemod.
Detta fann Kerner märkvärdigt eftersom hon i vaket tillstånd längtade dit.
Under sömntillstånd visade hon prov på ångest inför att resa dit.

Ett blad på vilket det på italienska stod Din broder ett blad på vilket det stod på tyska Din broder lades på henne vid skilda tillfällen.
Båda gångerna fick hon känslan av att det rörde sig om hennes bror.
Hon uppfattade innebörden av det på italienska skrivna bladet trots att hon inte kunde ett ord på det språket.

Kerner skrev ordet Napoleon på en lapp.
Han lade den på hennes hjärtgrop.
Efter en stund sade hon att hon fick toner av en marsch i sitt huvud.
Hon började också nynna på en marschmelodi.
Upprepade försök vid olika tidpunkter med denna lapp gav samma resultat.

Hon förklarade att clairvoyance att förmågan ligger hos anden.
Inte hos själen.

normal

Att se kroppens inre organ

I somnambult tillstånd såg hon kroppens inre organ.
Hon såg se kroppens alla nerver.
Många nervbanor beskrev hon anatomiskt helt riktigt.

En gång strax före den egentliga magnetiska sömnen tillslöts fru Hauffes ögon.
Hon förmådde inte att öppna dem.
Hon sade att hon såg en sol i magtrakten.
Solen rörde sig långsamt.
Hon önskade att skulle kunna öppna sina ögon så hon slapp se den.
Denna syn av en sol som långsamt rörde sig i området kring solar plexus upprepades ofta.

Man ville veta om hon i somnambult tillstånd även kunde se sitt öga.
Man framställde frågan till henne då hon befann sig i detta tillstånd.
Hon svarade efter några minuter:
Jag ser en ljus punkt som sänder ut strålar.
Jag ser den ljusa punkten som en liten sol som strålar.
Jag har svårt att i detta somnambula tillstånd uttala mig om något som ligger så nära min hjärna.
Hjärnan gör mig vaknare.
Hjärnan gör mig dummare.
Snart ser jag inte den lilla solen mer.

normal

Att se med hjälp av en magnetiserad stav

Om fru Hauffe riktade en magnetiserad stav med en spets av järn från höger öga mot något avlägset föremål såg hon detta föremål mycket förstoras.
En liten stjärna syntes henne då stor som månen.

När han riktade denna stav mot månen syntes den henne så stor att hon kunde ge detaljerade beskrivningar av den.
Dock.
Hon kunde alltid endast se månens högra hälft.
Den andra hälften var osynlig.
I sitt somnambula tillstånd sade hon att invånarna på månens vänstra sida ständigt var sysselsatta med att bygga.
De var oroliga.
De var inte så lyckliga som invånarna på den högra sidan.

Dr Kerner försökte motsäga henne.
Han förklarade hennes intryck av måninvånare som en blott dröm.
Fru Hauffe nekade.
Hon sade:
I detta tillstånd drömmer jag inte.
För min inre värld är detta tillstånd den klaraste vakenhet.

normal

Att se följeslagare

Fru Hauffe kunde tydligt se sin följeslagare.
Fru Hauffe kunde tydligt se sin mormor.
Hon visade sig alltid i den gestalt hon haft i livet.
Den var ljus.
Den var vänlig.
Den var klädd i en veckad mantel med gördel om livet.
Huvudet var täckt av en duk som omslöt pannan.
Duken dolde håret.
Duken hängde ner som en slöja från öronen.
Alla de kvinnor hon kunde se i de fria själarnas värld hade liknande huvudbonader.

En gång upplevde hon hur hon en natt blev magnetiserad av sin följeslagre.
Hon kände mormoderns fingrar vidröra henne uppifrån ansiktet och ned mot hjärttrakten
Under denna magnetiseringsprocedur kunde hon inte slå upp ögonen.
Dock.
Hon kände sig mycket stärkt.
Hon kände sig välmående.

Därpå sade mormodern:
Stå upp.
Skriv!

Fru Hauffe steg upp.
Hon satte sig vid skrivbordet.
Mormodern talade till henne:
Så som jag nu magnetiserat dig så skall också din läkare göra.

Fru Hauffe bad mormodern att hon själv skulle utföra magnetiseringen på henne.
Mormodern hade svarat:
Om jag hade makt därtill så skulle jag säga:
Stå up.
Tag din säng och gå!

Fru Hauffe såg ofta bakom en människa en ickefysisk gestalt.
Ofta var det personens följeslagare.
Ibland var det personens inre människas karaktärsbild.

Hon såg en gång bakom en kvinna en dimfigur som bestod av mycket löst sammanfogade leder.
Denna kvinna var enligt Dr Kerner av mycket nervös karaktär.

Vid ett annat tillfälle stod fru Hauffe vid fönstret.
Hon tittade ut.
En för fru Hauffe helt obekant kvinna passerade.
Denne nickade en hälsning.
Fru Hauffe vände sig hastigt bort.

Kerner frågade henne om orsaken.
Hon sade att bakom denna kvinna hade hon sett en mycket motbjudande manlig gestalt i dimgrå klädnad.
Kerner tittade nu efter den förbipasserande.
Han igenkände i henne en ytterst grälsjuk och elak kvinna.

Bakom en flicka såg fru Hauffe ofta en pojkgestalt på ungefär tolv år.
Kerner frågade flickan om hon haft någon släkting i den åldern.
Flickan nekade först men erinrade sig sedan att hon haft en bror som dött i treårsåldern.
Hade denne fått leva skulle han nu vara tolv år.

normal

Prekognitiva drömmar och varsel

En natt drömde fru Hauffe att hon såg sin onkels äldsta dotter lämna sitt hus med en liten likkista på huvudet.
Efter sju dagar dog hennes ettåriga barn.
Varken fru Hauffe eller någon annan i Kerners hus visste någonting om barnets sjukdom.
Denna dröm hade fru Hauffe berättat för Kerner och andra strax efter uppvaknandet.

En annan natt drömde hon att fru L som hon aldrig sett hade kommit emot henne med ett dött barn på armen.
Hon hade bönfallit henne om hjälp.
Sex veckor senare måste denna fru L genomgå en operativ förlossning som medförde stor livsfara för henne och barnets död.

Den 6 juli 1827 sade hon under den magnetiska sömnen:
Jag ser i månen.
Dock.
Han lever ännu på jorden.
Jag ser honom som i förväg där.
Inom tre månader dör han.
Min fader får först reda på att han dött.
Herr N var vid tid helt frisk.
Dock.
Han dog inom ett kvartal.
Fru Hauffes fader var den förste som fick vetskap om det.

Varsel
Den 13 januari 1827 föll fru Hauffe under natten i magnetisk sömn.
Hon förklarade därunder att hon inom fem minuter skulle få våldsamma kramper.
Detta inträffade.
Hon kom i ett halvvaket tillstånd.
Kerner frågade henne varför denna kramp kom på en så ovanlig tid.
Hon svarade att hon skulle ge besked nästa gång hon sov.
Dock.
Inte nu under det halvvakna tillståndet.
Ty.
Det skulle medföra förnyade kramper.

Hon hade sett en bår på vilken låg en döende människa som står henne mycket nära.
Hon hade inte lov att nämna hans namn.
Ej heller tidpunkten när detta skulle hända.
Nästa dag såg hon åter denna bår med den döende människan.
Hon beklagade sin förmåga att se in i framtiden.

Men Kerner insisterade att han måste avslöja namnet på personen ifråga.
Detta för att han måtte bli förvarnad och därmed kanske räddad.
Fru Hauffe föll så i djup magnetisk sömn.
Hon sade helt glatt efter lång eftertanke:
Oh.
Jag tackar dig min Gud och Fader att jag vet ett medel att rädda den mig så närstående personen!

Min bror skall komma att denna månad den artonde skjutas fyra kilometer från sitt hem.
Han skall sända iväg två män ut i skogen.
När de går hemifrån rakt in i skogen till den stora eken, som står en bit från mitten av skogen, så skall de stå där en halv timma på pass och lyssna.
Då kommer den där mannen fram.
Man får inte glömma att genast underrätta min bror.
Han skall denna dag hålla sig hemma.
Han skall bara gå omkring på platsen som om han skulle bege sig ut i skogen.

Efter ett än djupare uppgående i magnetiskt tillstånd sade hon:
Den som bär på detta anslag mot min bror är en man på tjugosex år.
Han är inte i samma trakt som min bror.
Jag ser endast några få hus på den plats där han hör hemma.
Till vänster står ett tvåvånings hus i vilket han befinner sig.
Det är nog nu.
Jag tackar dig min Gud att jag nu vet att min bror är räddad.

Kerner lät underrätta hennes föräldrar och bror om synen.
Detta visade sig vara av värde.
Varnad som han var gick hennes bror den dagen inte till skogen vid den timme han först tänkt utan först vid aftonskymningen.
En vedtjuv som var fientligt stämd mot honom sköt då på honom.
Han missade.
Mannen visade sig vara den som hade sin boning i det hus som fru Hauffe utpekat.

Efter en tid hade fru Hauffe ett nytt varse gällande brodern.
Hon såg en räv på vilken brodern tänkte skjuta under en jakttur.
Någon illvillig person hade emellertid mixtrat med hans gevär så att det skulle sprängas när han sköt.
Brodern fick underrättelse om synen.
Han undersökte geväret.
Han fann att det hade försetts ned en överladdning som skulle ha medfört att det sprängts.

Fru Hauffe sade att det rådde en magnetisk rapport mellan henne och brodern på grund av att han i lång tid utövat handpåläggning på henne för att lindra krampanfallen.
För övrigt var det endast Kerner, hans fru och denne broder som genom handpåläggning kunde lindra hennes kramper.

På morgonen den 8 maj sade hon att det kändes som om någonting osynligt var i närheten av bädden.
Systern som var i närheten skulle därför inte skulle komma för nära.
Hon hade denna känsla under en timme.
När hon intog sin frukost stod plötsligt såväl hennes döda barn som hennes ännu levande framför henne i en syn.

Det döda barnet såg stadigt på henne.
Det pekade med sitt finger på hennes levande barn.
Han sade att det barnet hade en nål i munnen.
Barnen stod framför henne så verkliga.
Hon sträckte ut sin hand för att ta fatt på nålen.
Hon skrek:
För Guds skull!
Vad ska detta betyda!

Då försvann synen.
Det döda barnet var nio månader gammalt när det dog.
Det var nu i storlek som ett fyraåriga barn.
Vilken ålder det skulle ha haft om det fått leva.
Barnet syntes henne ljust.
Barnet syntes henne genomskinligt.
Det hade liksom brodern en klädnad på sig som var av ovanlig typ.
Hon kunde inte beskriva den.

Fru Hauffe blev av denna syn mycket orolig.
Hon började gråta.
Dr Kerner försökte trösta henne med att denna syn kanske inte alls betydde något.
Hon svarade att kanske den inte betyder något.
Dock.
Kerner skulle själv föreställa sig att om han haft denna syn gällande hans egna barn.
Skulle han då inte vara orolig!

Under magnetisk sömn sade hon efter mycken suckan:
Skulle du inte efter en sådan syn varna ditt barn?

Kerner svarade henne att det skulle han helt visst.
Hon fortsatte:
Och om du inte ens skulle varna ditt barn så måste jag göra det med mitt.
Idag om sju dagar på morgonen vid halvåttatiden kommer mitt barn att svälja en nål.
Det kommer att dö därav.
Man måste varna mina föräldrar där han bor.
Jag kommer att ha denna syn tre gånger till vid ljusan dag.

Man underrättade hennes föräldrar tre dagar före den förutsagda sjunde dagen om hennes syn.
De skrev till svar att de så fort de läst underrättelsen från dottern hade upptäckt en nål instucken i barnets högra ärm.
De hade genast avlägsnat den.

Under tre dagar före faderns död den 2 maj 1828 såg fru Hauffe under vaket tillstånd flera gånger en likkista stå framför hennes säng.
På kistan låg ett bårtäcke på vilket ett vitt kors syntes.
Hon förskräcktes.
Hon fick en föraning om att hennes far måste vara sjuk.
Att han snart var döende.
Inget besked hade kommit om att fadern skulle vara sjuk.

Men den 2 maj på morgonen kom budet att han drabbats av lunginflammation för några dagar sedan.
På aftonen denna dag sade hon till Dr Kerner:
Skall jag känna efter hur det står till med honom?

Hon gick in magnetiskt tillstånd varvid hon gjorde rörelser med armarna som om hon ville gå ut ur sig själv.
Hon sade :
Helige Gud!
Bör jag säga vad jag såg?
Nej.
Jag vill undertrycka det.
Jag vill inte i vaket tillstånd känna till det.
Väck mig genast.
Efter tre minuter somnar jag igen.

Detta skedde.
Under den andra sömnen bad hon stilla.
Hon talade inte mer om sin far.
Den 3 maj kom budet om hans död.

Vid tidpunkten för faderns död upplevde fru Hauffe som om hon dubblerades.
Hennes andra jag såg fadern ligga död.
Det utropade:
Ack Gud!

Kerner stod intill henne.
Han hörde det sagda såsom svagt artikulerat i en utandning.
En timme efteråt sade hon i halvvaket tillstånd:
Gud!
Du har honom nu i din hand.
Han sover ljuvt hos dig!

Vid samma tidpunkt som fru Hauffe hade utropat Ack Gud! hörde den läkare som befann sig i ett angränsande rum till det där fadern låg död samma utrop:
Ack Gud!

Utropet upprepades två gånger.
Läkaren skyndade dit.
Han kunde inte upptäcka någon levande person i den dödes rum.

Såg fru Hauffe en människa ligga död i en kista så betydde det att den människan snart skulle dö.
Såg hon någon levande ligga i en kista så betydde det en allvarlig sjukdom för vederbörande. Såg hon någon stå bredvid en kista betydde det en snar sjukdom av något slag.

Vid varslet om hennes faders förestående död hade hon sluppit se faderns döda kropp eftersom hela kistan var täckt ned en duk.
Hon sade till Kerner att detta hade skett för att hon skulle förskonas från anblicken av faderns lik.

Fru Hauffe förklarade att hennes utträde ur sin kropp vid det tillfälle fadern låg död skedde med själen.
Hon förklarade själv att vid utträdet ur kroppen var det anden som utropat:
Ack Gud.
Detta utrop fördes sedan av själen vidare till faderns sjukrum där utropet blev hört.
När själen återvände till kroppen utstötte själen här samma rop som hördes även av Kerner.
För henne själv lät det som om detta utrop kommit två gånger.

Vid en del andra tillfällen när hon lämnade kroppen var det anden som trädde ut.
De knackningar hon då kunde låta höra från sig på ställen långt avlägset från hennes kropps belägenhet åstadkoms av anden med hjälp av luft.
Det skedde med en kraftig viljeyttring under ett djupt magnetiskt tillstånd.

En gång hade Kerner frågat fru Hauffe under hennes magnetiska sömn om hon kunde låta höra knackningar hemma hos honom fastän flera hus skiljde dem åt.
Hon hade svarat att hon skulle försöka göra det en gång.
Anden är inte bunden av rum.

En natt vid elvatiden hördes det starka knackningar i luften ovanför makarna Kerners säng.
Sex sådana knackningar hördes efter varandra med en halv minuts uppehåll mellan dem.

normal

Autoskopi

Fru Hauffe berättade för Kerner att hon för några år sedan sett sig själv sitta på en stol bredvid sängen där hon låg.
Hon hade en lång stund betraktat sin dubbelgångare.
Hon hade velat ropa.
Hon kunde ej.
Till sist lyckades hon ropa på sin man.
I samma stund försvann synen.

Hon förklarade för Kerner att hon vid denna tid varit mycket plågad av oro.
Hon hade önskat sig döden.
Hon sade att ingen i omgivningen riktigt kunde förstå hennes belägenhet.
Hon bad till Gud om hjälp.

Då lämnade själen hennes nerver.
Den skapade utanför henne en kropp med hjälp av luften medan hennes ande var kvar i hennes fysiska kropps hjärtgrop.
Hon såg sig då med andliga ögon.

Själen lämnade hennes kropp helt.
Den och hållet och blev andlig.
Hennes ande och själ hängde samman.
Hennes själ hade inte kunnat avlägsna sig längre från anden.
Därigenom att själen helt hade lämnat nerverna fick dessa ett lugnare tillstånd
Hon kände frid.

När Kerner den 28 maj 1827 satt inne hos fru Hauffe fick hon en ny autoskopi.
Hon hade plötsligt sett sig sittande på stolen invid sängen.
Hon var klädd i en vit dräkt som fanns i sin garderob.
Hon ville skrika.
Hon kunde inte.
Hon kände sig helt orörlig.

Med sina uppspärrade ögon såg han inget annat än sig själv och stolen hon satt på.
Medan synen varade malde denna tanke inom henne:
En dag i himmelen är mig mer än tusen här.

Hennes dubbelgångare stod nu upp från stolen.
Den närmade sig henne.
När den var helt inom henne kände hon som en elektrisk stöt.
Hon ropade till.
Kerner hade lagt märke till hur hon hoppade till av denna elektriska stöt.

Den 15 april hade hon åter sett sin dubbelgångare sitta på stolen bredvid sängen.
Denna gång var den klädd i en svart klädnad.
Den hade ena armen utsträckt mot henne.
Den hade pekat med ett finger.

Hon funderade över meningen med den svarta klädseln på dubbelgångaren.
Efter att ha kommit i halvvaket tillstånd förklarade hon att sådana syner inte nödvändigtvis betyder något farligt.
Den svarta klädedräkten syftade väl på hennes smärtor.

Vid ett tillfälle när Kerner var tillstädes lade han märke till att hon fick en autoskopi.
Han ställde han sig mellan henne och stolen.
Hon sade att detta hade gjort henne mycket gott.
Ty.
Hon hade då känt det som om hon helt blivit skild från sin själ.

normal

Sjukdom och försök att bota med hjälp av inre skådande

Hos fru Hauffe strävade anden mot den inre världen och därvid måste också kroppen med hjälp av själskroppen delta.
Detta medförde olika paranormala yttringar.
Detta medförde en försvagning av kroppen.
Detta medförde en oordning i nervsystemet.
Detta medförde ett förödande av organisk kraft som ständigt minskade genom känslolivets stegrade verksamhet.

Vanlig föda kunde hon tillgodogöra sig ytterst sparsamt.
I stället utvecklade hon en förmåga att till sig dra kraftessenser ur andra friska människor.
Andras själskroppar uppehöll hennes liv.
Det var huvudsakligen ur fingerspetsarna och ur ögonen som hon kunde dra till sig livskraft från andra.
Livsuppehållande kraft fick hon även genom magnetisk påverkan såsom handpåläggning.

Ur sitt inre tyckte hon sig ha inhämtat kunskapen om att talet sju var viktigt för hennes livsföring.
Ur sitt inre tyckte hon sig ha inhämtat kunskapen om att talet sju var viktigt för de medicinska förordningar hon själv kom med.

Den sjunde timmen på dagen var den viktigaste.
Då ägde hennes inre skådande.
Då ägde hennes magnetiska sömn rum.
Hennes mediciner var alltid uppdelade i sjutal.

Hon sade:
Sjutalet är för mig allt.
Hade jag haft talet tre så hade jag väl varit friskare.

Bland örterna var dessa särskilt viktiga för henne.
Kina, kamomill, kalmus, timjan, calendula, pomerans, lagerbär och framför andra johannesört.
Ofta var hennes ordinationer homeopatiska.

Fru Hauffe förordnade åt sig själv under magnetisk sömn vid ett tillfälle då hon plågades av huvudvärk att Kerner under tre dagar varje morgon klockan sju och på kvällarna klockan sju skulle stå vid hennes bädd.
Han skulle då läsa bönen Fadervår.
När han kom till orden Utan fräls oss ifrån ondo skulle han lägga handen på hennes panna.
Han skulle långsamt stryka nedåt.
Hon skulle då ligga i halvvaket tillstånd.
När hon vaknat skulle hon inte veta om att det skett.

En sådan behandling en oändlig kraft i sig.
Ingen skulle få veta något om det.

normal

Amuletter

Fru Hauffe använde sig av amuletter för att bota sig själv och andra.
Psykisk sjukdom diagnostiserade hon i sin själ.
Fysisk sjukdom diagnostiserade hon med sin kropp.

I amuletterna blandade hon vegetabiliska substanser.
Vanligen johannesörten.
Även skrivna ord.
Även taltecken.
Även siffror.
Dessa hämtade hon ur sitt inre språk.
Något fullständigt alfabet för detta språk kunde hon inte redogöra för.
Det tillhör själen,
Vid kroppens tar själen det med sig.

Valet av amuletter bestämdes av var på kroppen den skulle anbringas.
De som skulle hängas på ryggen fick andra tal- och skrivtecken än de som skulle hänga över bröstet och hjärtgropen.
Ryggamuletterna användes om sjukdomen härstammade från ryggen och hjärnan.
Samt om patienten hade ett starkare mentalt liv än känsloliv.

Amuletter över bröstet användes om patientens sjukdom kom från det sympatiska nervsystemet.
Människans ryggsida är mer solarisk.
Människans ryggsida är mer antimagnetisk.
Framsidan är mer tellurisk.
Framsidan är mer magnetisk.

För att ett medel skall ha verkan måste man ha en fullständig tro på det osynliga.
Denna magiska verkan är en själskraft som förstärks av anden.
Det finns emellertid också en annan verkan.
Denna är ej av anden.
Dock.
Den teg hon om.

I de fall, där fru Hauffe använde sig av amuletter, visade sig bruket av dem alltid ha haft åsyftad verkan.

normal

Magnetisk manipulation, magnetisk sömn och de magnetiska kramperna

De magnetiska strykningar som fru Hauffe var beroende av hade hon själv föreskrivet.
Först sju strykningar med båda händernas utsträckta fingrar från pannan bakåt mot öronen och över halsens båda sidor.
Därefter nedför bröstets sidor mot solar plexus.

Sedan tre strykningar från pannan över halsen och armarna ned till långfingrets ände.
Därefter tre strykningar ned till knäna.
Alla strykningar måste ske utan att kroppen berördes.
Ibland ändrade hon tal och sätt för strykningar beroende på omständigheterna.
Ofta slutade de i solar plexus.

Strykningar i motsatt riktning väckte henne alltid ur det magnetiserade tillståndet.
De bekom henne illa.
Helt skadligt för hennes nerver var strykningar man gjorde med korsade händer eller fingrar.
Varje gång när hon föll i magnetisk sömn hade hon sina armar korsvis utsträckta över sängtäcket.

När hon skulle bedja förde hon de korsade armarna mot bröstet.
Så många magnetiska strykningar hon mottog före den magnetiska sömnen så många skakningar genomfor henne vid uppvaknandet från sömnen.

Hon lät sig alltid väckas genom att hon fick en bergkristall i handen.
Samma magnetiska inflytande på henne som Dr Kerner hade.

Det hade även hans fru.
Hon fick ofta åta sig magnetiserandet när Kerner var upptagen med annat.

Om Kerner och hans fru höll sina fingrar mot fru Hauffes fingrar kunde de få henne att lyftas upp ur sängen.
Efter de sedvanliga strykningarna på aftonen vid sjutiden kunde det hända att hon inte föll i sömn, så som hon annars brukade.
Hon förblev då vaken med skärpt tankeförmåga.
Hon hade då en bättre förmåga att tala.

Om Kerner gjorde ett par motstrykningar över hennes ögonlock när hon låg i halvvaket tillstånd så kunde hon inte se andra föremål i rummet än Kerner.
Hennes pupiller stod helt orörliga.

När hon vaknade upp ur magnetisk sömn och man strax omtalade för henne vad hon sagt under sömnen. så verkade det skadligt på henne.
Ofta föll hon då tillbaka i den magnetiska sömnen.
Hon behövde tid att ostörd bearbeta inom sig det som hon upplevt.

Fru Hauffes broder kunde genom att framsäga ordet Optinipoga få henne att somna närhelst hon var i vaket tillstånd.
Detta ord Optinipoga hade hon hämtat från sitt inre språk.
Även Kerner kunde använda detta ord för att få henne att somna.

De magnetiska kramperna
Fru Hauffes inre strävan att förbättra sitt tillstånd gick alltid ut på att så fort ett feberaktigt tillstånd inträffade uppväcka häftiga kramper.
De visade sig alltid medföra en välgörande kris.
De hävde febern.
Därtill begagnade hon sig ofta av häftiga medel.

En gång förordnade hon att när ett feberaktigt tillstånd drabbat henne att man skulle så snart hon varit utan kramp under en timme doppa hennes finger i en kopp ättika i vilken tre lagerbärsblad och en bit stål fanns.
Varpå alltid en halv timmes kramp skulle följa.

Detta måste göras från klockan sju på morgonen till sju på kvällen.
Så snart hon hållit fingret en minut i ättikan kände hon först kramper i underlivet och korsbenet.
Därefter kom en känsla av tryck i huvudet.
Sedan sömn.
Varefter varje gång de förfärligaste kramper bröt ut.

Febern vek undan men den genom fingerspetsarna indragna ättikan spred sig i hela kroppen.
Hon fick diarré.
Ättikan verkade på hennes blod.
Stålet verkade på hennes nerver.
Lagerbärsbladen vidmakthöll klarseendet.

Kramperna bröt ut när som helst under dagen.
Dock.
I synnerhet strax före timmen för den magnetiska sömnen.
De var då alltid av magnetisk art.
Hon kunde bara höra när Dr Kerner talade.
Hennes ansiktsdrag växlade mellan helvetets djupaste förtvivlan och salighetens högsta hänryckning .
Dock.
Dessa kramper kom alltid att medföra en lättnad för henne.

Ju häftigare kramperna var före den magnetiska sömnen desto mer klarseende blev hon under den.
I de magnetiska kramperna visade sig tydligt en rytmisk växling.
Varje kramp har sin egen beräkning.
Varje rörelse har sitt tal.
Drar sig kramperna upp runt bröstet så behöver jag endast göra sju rörelser för att den skall upphöra.
Så måste jag magnetisera mig själv.

Har jag krampen i huvudet så måste jag tre gånger göra sju rörelser.
Är den i armen, foten eller någon annanstans i kroppen så måste jag sju gånger göra sju rörelser.
Är rörelserna gjorda utan att krampen ger med sig så måste jag magnetisera mig själv.
Vid halskramp fem gånger.
Vid bröstkramp lika många.
Vid huvudkramp tre gånger.

Hade hon kramper i halsen gav hon sig själv i halvvaket tillstånd magnetiska strykningar.
Efter dessa måste Kerner ge henne lika många strykningar som hon själv gett sig.

Även kramperna som utgår från korsryggen måste man stilla.
Kramperna går från korsryggen genom underlivet.
Sedan genom halsen mot huvudet där de försvagar hjärnans nerver.
Kramperna som utgår från magen skadar henne mindre.
De tonar snart bort.

Nerverna i korsryggen där kramperna utgår ifrån ser hon som sammantvinnade.
De snörs ihop allt häftigare.
Till sist kommer kramperna.
Det är något i dessa nerver som sammandrar sig till en liten punkt.
Det är nervkraften som gör det.
Inte själskroppen.
Att denna nervkraft kan samla sig så till en punkt!

Det är endast den punkten som verkar levande.
Det övriga av nerven verkar död.
Punkten är sammandragen.
Den är tjockare än den övriga halvt förtvinade nerven.

Hennes kramper blev vanligen stillade genom att Kerner eller hans fru lade handen på hennes huvud och hjärtgrop.
Var de inte tillstädes lades en magnetiserad duk.
Genom en ton från en munharmonika kunde Kerner på ett ögonblick stilla hennes kramper. Hon hamnade då i halvvaket tillstånd ur vilket hon sedan måste väckas med beröring av bergkristall.

Detta kunde även ske genom beröring med en hasselkvist.
Hon övergick även då från kramp till halvvaket tillstånd.
Även ned tungspat kunde man till en del häva ledernas krampaktiga sammandragningar.

normal

De olika graderna av magnetiskt tillstånd och hennes känslor i dessa

Det magnetiska tillståndet hos fru Hauffe kan indelas i fyra grader

1.
I vaket tillstånd var hon i viss grad i magnetiskt tillstånd.
Hon påstod att alla människor hade denna första grad av magnetism fastän de var omedvetna därom.

2.
Den magnetiska drömmen.
I detta tillstånd befinner sig många människor som man anser för vansinniga.
De är i den magnetiska drömmen inte fria som hon själv är.
De är bundna.
De är inspärrade.

3.
Det halvvakna tillståndet.
I detta tillstånd kunde fru Hauffe tala sitt inre språk.
Naturspråket.
Människans ursprungliga språk.
Detta möjliggjordes genom att hennes ande slöt sig innerligare till själen.

4.
I det somnambula tillståndet befann hon sig i den djupaste kretsen av sitt innersta.
I detta tillstånd dominerar anden över själen.
Själen lever med anden vidare.
Den bildar efter döden en svävande kropp runt anden.

Det finns ett kataleptiskt tillstånd mellan det tredje och fjärde tillståndet.
Under låg fru Hauffe i kroppslig stelhet.
Hon led av kyla.

Fru Hauffe sade om dessa tillstånd:
I det halvvakna tillståndet tänker jag bara med min lilla hjärna.
Den stora känner jag inte av.
Den måste sova.
I detta tillstånd kan jag mer tänka med själen.
Den tänker klarare än i ett helt vaket tillstånd.
Anden har mer inflytande över den än när jag är vaken.
Jag känner anden liksom i hjärtgropen.

I det helt somnambula tillståndet har min ande övertaget.
Jag känner visserligen också själen.
Dock.
Anden har övertaget.
När jag är helt somnambult klarseende tänker jag bara med min ande ur hjärtgropen.
I helt vaket tillstånd känner jag anden bara svagt.

Själen måste regera människan så som hon nu är i denna världen.
Om nu människorna skulle tala andligt.
Om nu människorna skulle lämna anden fritt spelrum.
Vad vore väl då?

Anden kan skåda ut över allting.
Inte så själen.
I livet så som vi nu lever det på jorden behöver människan inte blicka ut över allting.
Hon behöver inte veta om framtiden.
Därför är det själen som i vanliga tillstånd får dominera.

En gång när hon var halvvaken sade hon att hon kände sin stora hjärna under helt somnambult tillstånd bara mycket lite.
Om hon i det tillståndet tog ett djupt andetag kände hon en rörelse hos stora hjärnan.
Dock.
Hon kände inte av sitt tänkande.

En annan gång sade hon att hon känner själen i nerverna.
Nerverna såg hon då helt tydligt.
Hon såg dem alla ljusa.
Hon önskade med bestämdhet veta huruvida själen bara svävar över nerverna.
Hur det går för själen efter nervernas död?

Sedan hon skådat djupare i sig själv sade hon:
Själen ger åt de fria själarna en svävande kroppslig gestalt.
Själen lever vidare med anden.
Den bildar efter döden en svävande kropp omkring anden.

Den första graden av det somnambula tillståndet är blott ett stegrat nervtillstånd.
Det är den enkla magnetiska sömnen varmed varje somnambul börjar.
Först med den börjar själskroppen att bli friare i förhållande till människans inre.

Den andra graden är ett framträdande av själ och ande samtidigt.
I detta tillstånd kan somnambulen omtala vad som försiggår i dess inre.
Ett andligt skådande träder här fram i stället för begreppsliga tänkande.

Den tredje graden är det klart somnambula tillståndet.
Det är det klaraste inre vakna tillståndet.
Detta emedan den inre andliga människan i detta tillstånd är obunden.
Hon lever frigjord från kroppen.
Då är anden helt fri.
Den kan lösgöra sig från själen och kroppen.
Den kan gå vart den vill som en ljusstråle.
Själskroppen är den förmedlande länken mellan själen och kroppen.

normal

Den magnetiska drömmen och uppvaknandet

Den magnetiska drömmen är ett tillstånd av verkligt drömliv.
Den magnetiska drömmen står nära der somnambula tillståndet.
Dock.
Den är mer relaterad till hjärnan.

Var gång hon vaknade ur den magnetiska drömmen mindes hon den.
Något som inte var fallet när hon vaknade ur ett klart somnambult tillstånd.

De magnetiska drömmarna var sammanhängande till skillnad från den vanliga drömmens lösryckta bildserier.
De kunde fortsättas nästföljande natt med början där den tidigare hade slutat.
De var så intensiva att hon svårligen kunde väckas ur dem.
Hon talade högt i drömmen.
Hon hade en uttrycksfull mimik.
Hon framsade sina tankar och böner dramatiskt och rytmiskt.

Mer om de olika graderna av det magnetiska tillståndet
Kerner upptecknade vid ett tillfälle ordagrant fru Hauffes yttranden om de olika graderna av magnetiskt tillstånd.
Hon sade:

Det så kallade somnambula tillståndet är den inre människans liv och verksamhet.
I detsamma ligger beviset för fortlevnad.
I detsamma ligger beviset för återseende.
Det är den inre människans verksamhet som hos de friska människorna slumrar.
Huvudsakligen sover detta inre liv hos dem som har livet i hjärnan.
De som sällan lyssnar till sin känsla.
De som sällan lyssnar till sin inre stämma.
Denna inre stämma som är den rätte ledaren i det människans liv.

Det somnambula tillståndet är ett säkert läkemedel.
I det klarseende somnambula tillståndet träder den inre människan fram.
Hon genomskådar den yttre.
Det är den klaraste vakenhet emedan den inre andliga människan då lever fri från kroppen.

Jag skulle vilja kalla det somnambula tillståndet för den inre människans framträdande.
Den är människans andliga vakenhet.
Denna andliga vakenhet äger rum bara i de ögonblick under vilka den sovande har förlorat sig i sig själv.
Då hon gått ur sig själv.

I dessa ögonblick är anden helt fri.
Den kan skilja sig från själen och kroppen.
Den kan gå vart den vill.
Alldeles som en ljusstråle.
Då är den sovande höjd över allt ogudaktigt.
Han kan då varken ljuga eller bedra.

Detta tillstånd skulle jag vilja kalla för den tredje graden av klarseende.
Den andra graden av somnambulism är en något lägre.
Det utmärker sig av ett framträdande av den inre människans själ och ande tillsammans.
Inte av anden allena som i tredje graden.

Det är en lägre grad emedan här själen åter är förenad med anden.
Människan befinner sig inte i det rent andliga seendet.

Själen är mer eller mindre oren.
En helt ren själ torde inte finnas.

Den tredje graden av det somnambula tillståndet skulle jag vilja kalla nervlivets stegrade tillstånd.
Ett tillstånd som ner eller mindre förekommer i det vanliga livet.
Det kan jämställas med aningsförmågan.
Hos den somnambula människan framträder detta tillstånd huvudsakligen genom det magnetiska inflytandet.
Det är starkare.
Det är mer ordnat.

I det vanliga tillståndet har själen mer sitt säte i hjärna.
Anden mer i hjärtgropen.
I de magnetiska tillstånden närmar sig själens säte mer eller mindre andens.
Själen har hos de människor som bara lever i det yttre en övervikt över anden.
I det magnetiska tillståndet är anden dominerande och friare.
Själen blir anden mera lik.
Själen blir anden mera hängiven.
När anden helt kan befria sig från själen inträder människans högsta andliga vakenhet.

Uppvaknandet
Efter de många påfrestningar som fru Hauffe blev utsatt för på grund av sitt magnetiska tillstånd förklarade hon den 18 oktober 1827 sedan hon med hjälp av 21 lagerbär blivit somnambul att hon nästa dag på kvällen klockan sju för sista gången skulle komma i klarseende somnambult tillstånd.
Hon skulle då vakna upp till ett liv mer öppet för den yttre världen.
Det förgångna skulle tyckas henne som en dröm.

Kerner frågade henne om de fria själarna då skulle sluta upp med att visa sig för henne.
Hon svarade:
Det beror inte på mitt somnambula tillstånd.
De kommer att visa sig som förut men jag kommer att bli rädd när jag ser dem.

Natten som följde led hon svårt av huvudvärk.
Hon hade smärtor i bröst och mage.
Hon sade:
Hela natten har det pågått en kamp inom mig mellan två parter.
Den ena sade till mig:
Du är i Weinsberg.

Den andre sade:
Du är i Löwenstein.

Föremålen omkring föreföll mig ibland främmande.
Föremålen omkring föreföll mig ibland bekanta.

På morgonen den 19 var det henne svårt att tala den här vanliga dialekten.
Hon övergick till högtyska.
Hon kunde inte dua någon i samtal.
Hon sade att det var som om hon skulle förlora sin själ,
Något inom henne skulle bort.

På kvällen den 19 oktober vid sjutiden föll hon i somnambult tillstånd efter föregående sju magnetiska strykningar.
Hon sade då efter en stilla bön:
Jag känner inom mig att jag idag har vaknat upp ur en lång dröm.
Den har varat alltsedan den gång du Kerner grälade på mig för att jag sov för mycket.
Då trodde jag att jag inte längre hade människor omkring mig.
Jag hade alltid förlitat mig på människors hjälp.
Omgiven som jag jämnt var av bekanta.

Nu upplevde jag mig övergiven av alla.
Därför vände jag mig inåt.
Från den stunden levde jag inte längre även om jag kunde förefalla att vara vaken.
Hur förskräckligt kommer det inte att bli när jag nu vaknar upp.

Jag kommer att säga:
Jag har drömt om många människor.

När hon vaknade upp ur sitt somnambula tillstånd igenkände hon inte de människor som varit i hennes närhet sedan den 28 oktober 1826.
Hon förundrade sig över att hon nu kände sig så mycket starkare kroppsligt sett.
Under natten som följde var hon dock mycket orolig.
En syn hon haft denna natt hade illa berört henne.

En manlig själ hade visat sig.
Denne hade sagt:
Säg mig något som kan lugna mig!

På morgonen var hennes oro så stor att ingenting tycktes kunna lugna henne.
Någon hade sagt åt henne att doktor Kerner gett henne ett sömnpulver som verkat så att hon sovit över både vintern och sommaren.
Detta förskräckte henne mycket.

De närmaste dagarna var hon mycket l förtvivlad.
Hon hade gripits av längtan hem.
Hon ville inte längre stanna kvar hos Kerner.
Hon kände inte längre igen de människor som under det gångna året omgett henne.
Deras röster var henne helt främmade.
När hon såg på deras ögon kunde hon få en svagt minne av att de var henne bekanta.

Hon sade:
Seendet förefaller mig andligare än hörandet.
Det tycks mig som om hörseln inte haft något intryck på mig men däremot seendet.
Ur den långa dröm jag befunnit mig i kan jag inte erinra mig något som jag hört.
Däremot något jag sett.

Hennes utseende efter hennes uppvaknande föreföll inte vara förändrat.
Kerner noterade hos henne tidvis en stillastående blick
Hennes röst var svagare liksom hennes kropp.
Hon kunde inte lämna sin bädd för längre stunder.
Mineralier och örter hade samma verkan på henne.
Dock.
Kerners magnetiska inflytande på henne var borta.

normal

Fru Hauffe botar andra

Fru Hauffe kände genom inre varseblivning vilka sjukdomar människor led av som kom i hennes närhet.
Till deras förvåning kunde hon exakt beskriva deras krämpor utan att de hunnit meddela något om dem.

Kerner hade en dag myrkrypningar i handen.
Han räckte handen till fru Hauffe.
Han bad henne säga vad hon kände.
Omdelbart vid beröringen sade hon att handen och armen domnat.
De var utsatta för stickningar.

Genom beröring av sjuka människor kunde fru Hauffe få känningar av deras krämpor i sin egen kropp:
En afton kom en kvinna till Kerners mottagning.
Kvinnan var helt obekant för honom.
Hon önskade att Kerner skulle låta släppa in henne till fru Hauffe för att denna skulle känna på hennes kropp.
Hon led av smärtor kring levern.

Fru Hauffe tog emot kvinnan.
Hon kände på hennes underkropp.
Den fick en häftig rodnad.
Hon sade att hon kände hjärtklappning och smärtor i levertrakten.
Plötsligt hade hon närapå helt förlorat synförmågan på höger öga.
Förvånad över den exakta diagnosen medgav kvinnan att hon sedan många år nästan varit utan syn på högra ögat.
Hon hade inte velat nämna något om detta eftersom hon trodde att synskadan var obotlig.
Hennes ögonskada kunde man dock inte upptäcka utan en mycket ingående undersökning.

Fru Hauffe fick under flera dagar lida av en nedsatt synförmåga på sitt högra öga.
Denna botades efterhand genom att människor med friska ögon under långa stunder fick rikta blicken mot hennes öga.

Den 5 september 1827 gav Kerner fru Hauffe ett band på vilket namnet på en kvinna var broderat.
Hon höll det i handen.
Bandet hade tillsänts Kerner.
Kvinnan var helt okänd för Kerner och fru Hauffe.
Knappt hade fru Hauffe hållit detta band i handen förrän hon blev mycket illamående med kvävningskänslor och uppkastningar.
Sedan tillkom smärtor särskilt i vänstra fotens ben.
Så tryck över bröstet¨.
Därefter en egendomlig retning i tungspenen.
Känslan av äckel och av kvävning fortsatte.

Man tvättade hennes hand som hållit i bandet.
Ingenting hjälpte.
Hon blev slutligen alldeles stel.
Hon låg skendöd.
Kerner tog nu flera lagerbär.
Han tryckte dem mot hennes hands insida.
Hon kom i halvvaket tillstånd.
Stelheten släppte.

Hon begärde att få ett dragplåster över magen.
Hon drack mycket kamomillte.
Dragplåstret lades genast över hennes mage.
Hon hade det kvar hela natten utan att det fick huden att rodna.
Hela natten låg hon i stelhet.
Hela natten låg hon i dödskyla.
Endast efter några dagar återhämtade hon sig.

På aftonen läste Kerner tidningen.
Han upptäckte dödsannonsen angående den kvinna som ägt det band som fru Hauffe fått i sin hand.
Begravningen av kvinnan hade ägt rum flera dagar före fru Hauffes kontakt med bandet.
Fru Hauffe kom uppenbarligen genom bandet i förbindelse med kvinnans kropp som nu var ett lik.
Om fru Hauffe hade varit i klart somnambult tillstånd när hon fick bandet hade hon med säkerhet kunnat se att bandets ägare nu låg som lik i sin grav.