Del 1.
Den 6 juli 1827 gick fru Hauffe i allén intill Dr Kerners hus som förde upp till borgen.
I allen mötte hon en fri själ.
Hon kunde inte fortsätta utan vände om.
Under några nätter som följde visade sig själen för henne i hennes vakna tillstånd.
Den bad henne följa honom till en större och en mindre källare som låg vid borgen.
Där skulle något finnas som hon skulle ta hand om.
Det skulle ge honom ro.
Själen sade sig ha dött 1529.
Han var klädd i ålderdomliga kläder.
Han såg ut att vara i sjuttioårsåldern.
Han ingav inget obehagligt intryck.
Den 15 juli bad själen bevekande om att fru Hauffe skulle gå med honom till källaren.
Fru Hauffe frågade hur han hade det i sin värld.
Han svarade att han bodde i en salighet,
Dock.
Här på jordeplanet fanns ett hinder som hindrade honom att nå längre.
Själen hade inget behov av att fru Hauffe bad med honom.
Det tycktes som om han hade nått rätt långt beträffande salighet.
Fru Hauffe sade till Dr Kerner att så godmodig som denne var hade ännu aldrig en fri själ visat sig för henne.
När själen på eftermiddagen den 21 juli visade sig frågade fru Hauffe honom vad han och hans likar sysselsatte sig med i sin värld.
Han svarade att han befann sig i den salighet där hedningar som utan egen förskyllan inte kommit till tro på vår Herre och Frälsare vistades.
Där undervisas de av änglar tills de är mogna för högre salighetstillstånd.
Hon frågade själen hur många salighetstillstånd det fanns.
Han svarade åtta.
Dock.
För närvarande finns bara sju.
Det åttonde har ännu inte börjat.
Det åttonde salighetstillståndet är det som kallas tusenårsriket.
När det skall börja är inte avslöjat.
När fru Hauffe den 20 juli åter fick uppmaningen att följa själen till borgen sade hon till honom att hon gör det inte förrän han avslöjar sitt namn.
Han svarade att hon inte behöver veta det nu.
På borgen får hon reda på det.
Några dagar efter denne själs första uppenbarelse visade sig en mörkare gestalt för fru Hauffe i hennes rum.
Gestalten gick av och an.
Det klirrade som av sporrar.
Den hade utseende som en man på fyrtio år.
Den hade kläder av militäriskt snitt.
Den gick av och an i rummet.
Den såg ibland på fru Hauffe men sade ingenting.
Den 19 juli när kyrkoherde Hermann och Dr Kerner satt tillsammans med fru Hauffe i hennes rum kände Hermann plötsligt en beröring på sin högra fot.
Det var som om någon strök över foten.
När kyrkoherden avlägsnat sig sade fru Hauffe till Dr Kerner att själen med sporrarna hade visat sig ett ögonblick när kyrkoherde Hermann var i rummet.
Den hade snuddat vid honom.
En timme senare då fru Hauffe låg ovanpå sängen såg hon denna själ med sporrar gå genom rummet.
Hon lade sig på sidan.
Hon somnade.
Då kom Kerner in i rummet där också fru Hauffes syster befann sig.
Fru Hauffe låg lugn och stilla .
Dock.
I samma stund såg han hur hennes stövlar drogs av henne som av en osynlig hand.
De flöt genom rummet till fru Hauffes syster som stod vid fönstret och tittade ut.
Stövlarna kom alldeles i systerns närhet.
När hon vände sig om såg hon och Kerner hur stövlarna sakta lades ner på golvet.
Under tiden låg fru Hauffe stilla som i stelhet.
Kerner väckte henne.
Hon omtalade att hon sett själen.
Dock.
Att stövlarna dragits av henne visste hon inte.
Hennes syster grät av förskräckelse.
Hon hade inte mod att hjälpa fru Hauffe på med stövlarna igen.
Denna själ kom flera nätter.
Den sade ingenting.
Den såg bara stint på fru Hauffe.
Alltid släckte han ut det ljus som de hade brinnande under natten.
På aftonen den 22 juli ryckte det beständigt i fru Hauffes sängtäcke och kudde.
Andra som var i rummet såg det tydligt.
Fru Hauffe vände sig om i sängen.
Hon fick syn på själen med sporrarna.
Nu talade denne till henne:
Jag är jägare hos den som vill att du skall gå upp till borgen.
Därpå försvann han.
En timma senare flög plötsligt en ljusskärm över till andra sidan av rummet.
Strax innan hade fru Hauffe sett själen komma in genom dörren.
Vid tiotiden på kvällen kom själen med sporrarna åter.
Den rörde om bland papperen på skrivbordet.
Fru Hauffe frågade vad han hade i hennes rum att göra.
Han svarade att han önskade att hans herre inte skulle få någon ro.
Därpå försvann han.
Den 24 på aftonen när fru Hauffe var ensam kom denna in genom dörren.
Bredvid honom gick en stor, mager och gammal kvinna med frånstötande ansikte.
Hon var mycket mörkare än han.
Hon var klädd i gammalmodiga kläder.
Hon bar en hög tornliknande huva.
Hennes skor var spetsiga med höga klackar.
Båda sprang omkring i rummet.
De såg på fru Hauffe.
De sade intet.
På natten klockan ett visade sig de båda igen.
De gick omkring.
De sade intet.
Nattljuset slocknade.
En betrodd kvinna som Kerner ombett att ligga bredvid fru Hauffes syster berättade att hon klockan ett på natten hört ljud som lät som om man kastat alla papperen på skrivbordet om varandra.
Hon hade även hört ljud från högra hörnet av rummet.
Det lät som en hund som vaknade.
Nattljuset hade stäckts utan synbar orsak.
När hon stigit upp för att öppna en låda hade hon sett ljushållaren glöda i sin nedre del.
Hon hade inte vågat vidröra den.
Kerner erinrade sig nattväkterskans berättelse om att hon ofta sett ugnen glöda utan att där var någon eld.
På aftonen klockan nio den 25 juli kom själen från borgen åter.
Den stod vid hennes bädd.
Hon frågade honom varför den som påstår sig vara en jägare i hans tjänst kom till henne tillsammans med en kvinna.
Själen svarade att han kommer för att hindra fru Hauffe att gå upp till borgen.
Hon frågade varför den anden inte ville att hon gick dit.
Han svarade att den vill hindra det för att han själv inte skall få ro på länge än.
Ty.
Denna själ hade under livstiden ett stort hat mot mig.
Detta hat har han tagit med sig över på andra sidan.
Hon ville fråga om orsaken till hatet men anden gick sin väg.
Under sin magnetiska sömn den 27 juli sade fru Hauffe:
Den gode själen har där han är inte samma gestalt som med vilken han visar sig för mig.
Där ser man gestalten med själsliga ögon.
Här ser jag den med min inre syn genom de köttsliga ögonen.
Den framställer sig här i former som är uppfattningsbara för mina köttsliga ögon.
Den 27 juli kom själen åter.
Fru Hauffe frågade honom varför den andre var så förgrymmad över honom.
Den svarade att det berodde på att han inte upptog honom i sin tjänst.
På kvällen visade sig den fientliga själen åter i sällskap med kvinnspersonen.
De båda gick stumma fram och tillbaka.
Redan flera veckor tidigare sade fru Hauffe till Dr Kerner att hon hade drömt om natten att det i Kerners vattentunna i köket fanns en sak som inte hörde dit.
Fru Hauffe hade aldrig varit i Kerners kök.
Kerner höll det för en tom dröm men kom att en följande dag tömma tunnan.
Då fann man på botten en lång strumpsticka.
Denna lade han på skrivbordet i fru Hauffes rum.
Efter några dagar fann man den i köket i övre delen av ugnen.
Kerner lade den tillbaka på skrivbordet.
En timma senare när själen med kvinnan åter visade sig för fru Hauffe såg hon hur strumpstickan for genom luften mot henne.
Hon lyfte händerna till skydd.
Hon skrek.
Hon var då ensam i rummet.
Strumpstickan träffade henne.
Den fördes in i ett intillstående dricksglas med vatten.
Där fann Kerner stickan när han på fru Hauffes rop kom in i rummet.
Han lade stickan tillbaka på skrivbordet.
Den 29 juli på kvällen låg fru Hauffe i sin säng.
Kerners tjänsteflicka satt framför den öppna dörren.
Då kom själen med kvinnan åter till henne,
Han gick omkring i rummet med klirrande sporrar.
Så ofta han kom intill sängen sade han i spotsk ton
Ja.
Ja!
Hans följeslagerska gjorde därvid spotska miner.
Fru Hauffe föll då i häftiga kramper.
Medan detta pågick hörde tjänsteflickan hur någon gick omkring liksom med sporrar och oupphörligt stötte till stolarna i rummet.
De skyndade in i rummet.
Där möttes de av att en stol kastades mot dem.
Fru Hauffe låg i sin bädd med svåra kramper.
När hon vaknat berättade hon om de två själarna uppdykande.
Om larmet med stolarna visste hon inget.
Ty.
Hon låg då i kramper när det pågick.
På kvällen berättade hon i halvvaket tillstånd för Kerner att hon under sina kramper väl hade hört larmet med stolarna men att hon vid uppvaknandet hade hon inte vetat om det som pågått.
Hon visste inte heller nu vad som skett.
Den 1 augusti klockan ett på dagen kom den bättre fria själen åter.
I detsamma uppträdde också den själ som utgav sig för att ha varit hans tjänare.
Denne hade i sitt sällskap den omtalade kvinnan.
Då gick den bättre själen sin väg.
Den andra själen sade till fru Hauffe:
Dig vill vi oroa tills du har den här kedjan
Hon svarade snabbt:
Gud är min makt.
Gud är min styrka.
Hur skulle du kunna oroa mig?
Hur skulle du kunna skada mig!
Då avlägsnade den sig.
På kvällen vid sjutiden visade sig själen åter med sin följeslagerska.
Dock.
Denna gång även i sällskap med en helt svart själ.
Fru Hauffe förskräcktes så våldsamt att hon föll i kramper.
På natten klockan fyra kom han åter.
Han hade den svarte i sällskap.
De löpte omkring i rummet tills dess fru Hauffe fattade mod.
Hon befallde dem att försvinna.
Vilket de också gjorde.
Fru Hauffe anmärkte för Dr Kerner att dessa tre själar alltid kom från det högra hörnet av rummet.
Även borgens läge var i höger riktning.
Själarna som tidigare visat sig och som hade anknytning till huset i staden.
De, kom alltid från rummets vänstra sida i vars riktning huset låg.
Den 1 augusti på kvällen kom den själ till henne som ville att hon skulle gå upp till borgen. Han hade ett litet papper i handen.
Det var fullskrivet med röda bokstäver.
Dock,
Fru Hauffe var för matt för att kunna läsa det.
Då gick den.
På morgonen klockan fyra kom jägaren samt hans ledsagarinna .
Med sig hade den lilla tjocka svarta gestalten.
De gick av och an i rummet utan att säga något.
Fru Hauffe befallde dem att försvinna.
Så gjorde de.
När själen kom igen natten mellan den 6 och 7 augusti höll han samma papper i handen.
Han sade:
Här står vad det är som hindrar mig.
Fru Hauffe tittade på det.
Hon såg att det var påskrivet med stora svarta frakturbokstäver mellan vilka små röda bokstäver var inskrivna.
Hon kunde inte läsa dem emedan det var för mörkt.
Hon sade:
Kom med dem igen på dagen.
Då gick själen
Under flera dagar från den 7 augusti kom jägaren och hans sällskap.
De sade ingenting men gjorde spotska gester.
På fru Hauffes befallning avlägsnade de sig.
Kerner gav fru Hauffe den 31 augusti ett förseglat brev innehållande ett blad på vilket han skrivet:
Jesus tar sig an syndarna.
Säg detta tröstens ord till alla.
Ingen utom Kerner visste om brevets text.
Han bad nu fru Hauffe att så snart en själ visade sig hålla fram brevet.
Hon skulle fråga vad det innehöll för text.
Redan natten från den 1 september följde hon uppmaningen.
Då kom jägaren med sitt sällskap.
Hon höll upp brevet för själen som inte vidrörde det.
Den sade:
Jesus.
Syndare.
Vad angår det mig?
Jag vill inte bli salig.
Därtill lade han till några spotska tillmälen som fru Hauffe dock inte kunde erinra sig på morgonen.
Hon sade vidare till själen:
Tror du att du med sådana djävulska elakheter kan bestå inför den Allraheligaste?
Han svarade:
Hum!
Jag vill ju inte bli salig.
Härpå ropade fru Hauffe till honom:
Nå!
Så bjuder jag dig i den Högstes namn.
Vik hädan till dina djävlar.
Kom inte åter till mig.
Han svarade:
Ja.
Jag skall.
Han gick sin väg.
Brevet gav fru Hauffe tillbaka till Dr Kerner på morgonen med förseglingen obruten.
Natten efter den 7 september kom denna själ tillbaka men nu utan sitt sällskap.
Han sade i fortfarande något spotsk ton men betydligt mildrad:
Hur skall jag då bedja?
Fru Hauffe sade:
Vill du bedja?
Är det din allvarliga avsikt?
Han svarade:
Ja.
Hon sade:
Varför vill du bedja?
Han svarade:
För att jag må bli salig.
Hon frågade:
Är du övertygad att du kan bli salig genom att bedja?
Han sade:
Ja.
Denna tro har jag nu.
Hon sade:
Så håll dig då till din Frälsare.
Därpå avlägsnade sig den.
Natten efter den 9 september kom den åter.
Nu i sällskap med den lille svarte.
Denne blev stående vid dörren,
Den slog häftigt på den.
Den väsnades till den grad att även fru Hauffes sköterska vaknade av oljudet.
Själen teg så länge den svarte väsnades.
När denne lugnade sig något sade han:
Hur skall jag bedja till min Frälsare?
Jag ser ju honom inte.
Fru Hauffe svarade:
Är du av hjärtat led vid dina synder.
Då måste du tigga om nåd.
Då måste du tigga om förbarmande.
Detta även om du inte ser din Frälsare.
Ty.
Saliga är de som inte ser och dock tror.
Anden sade:
Säg mig blott ett ord med vilket jag skall bedja om nåd.
Säg mig blott ett ord med vilket jag skall bedja om förbarmande.
Hon svarade:
Fader.
Se till ditt barn uti dess kval.
Se till ditt barn uti dess pina.
Se till ditt barn uti dess ånger över sina synder.
Hon sade även annat till själen som hon dock inte kunde minnas på morgonen.
Till sist sade hon att hon inte skulle komma att bedja mer med anden varpå denne med sorgsen min avlägsnade sig tillsammans med den svarte.
Fru Hauffe sade till Kerner att det föreföll henne som om de fria själarna slukar religionens ord.
Därav blir de något ljusare.
Därav blir de något lättare.
Det tycktes henne även som om denna verkan gick ut från hennes själ.
Den försvagade henne själv.
Denna försvagning upplevde hon inte när hon talade likgiltiga världsliga ord med själarna.
Natten efter den 10 september kom själen åter i sällskap med den lille svarte.
Fru Hauffe frågade varför den så kallade borganden inte hade kommit på så länge.
Han svarade att hans var skulden till att borganden ändå en gång måste komma.
Denne kan dock inte komma när han så önskar.
Det är svårare för borganden att komma än för han själv.
Fru Hauffe frågade vidare:
Om jag nu går upp till borgen.
Kan du då visa mig platsen som den andre talade om?
Han svarade att han kunde det men att den där lille svarte hindrar honom.
I samma ögonblick stod den svarte framför fru Hauffe.
Hon sade:
Det är ju dig sagt att du skall anropa din Herre och Frälsare oupphörligt och stöta denne svarte ifrån dig.
Han svarade:
Jag vill.
Men säg mig hur jag ska göra det!
Hon sade:
Genom ingenting annat än genom oupphörlig vädjan till din Frälsare om förlåtelse för dina synder.
Fru Hauffe sade senare till Kerner att om hon sade ett religiöst ord till denna fria själ så tycktes det henne att man sög en kraft ur henne som den fria själen hungrigt drog in i sig.
Hon ansåg att ju större skulden hos en sådan själ var desto starkare drog den till sig sådana ord.
Natten efter den 12 september kom åter.
Den lille svarte var med honom bara ett kort ögonblick.
Fru Hauffe frågade honom:
Varför är du i Mellantillståndet?
Han svarade:
För mina synders skull.
Lär mig att bedja.
Hon sade:
Hur är du förbunden med denne som jag kallar för borganden?
Han svarade:
Som genom en kedja genom vilken ett outsläckligt hat har blivit väckt i honom.
Hon frågade:
Hur menar du?
Han sade:
Jag var oansenligare än han.
Jag gav åt hans dam en kedja som gåva.
Han lät henne inte bära kedjan.
Han tog den.
Han placerade den i valvet.
Jag stod på god fot med honom.
Han lovade mig alltid att förhjälpa mig till en högre befattning.
Dock.
Det blev inte av.
Jag och en tjänarinna greps av ett stort hat till honom.
Vi bestal honom i valvet.
Vi gjorde honom allt ofog som vi kunde.
Jag kommer att berätta för dig allt.
Dock.
Säg mig nu.
Hur jag skall bedja.
Hon svarade:
Bed Herrens bön.
Därefter gick han sin väg.
Natten efter den 13 september lät Kerner frun från Lenach sova i samma rum som fru Hauffe. Kvinnan berättade för Kerner på morgonen att hon vid tvåtiden på natten hört ljud som av prassel med papper.
Därpå hördes ett knackande på borden.
Därpå hörde ett springande genom rummet som dock ingen såg.
Strax därefter hade fru Hauffe vaknat.
Hon förde ett samtal med någon osynlig person.
Det första ordet som fru Hauffe yttrat var:
Varför?
Fru Hauffe berättade för Kerner att vid hennes uppvaknande hade hon sett jägarens själ stå vid hennes säng.
Mellan henne och denne utspann sig följande samtal:
Jägaren:
Jag kan inget annat ord använda i bönen än det du sade mig.
Hon sade:
Varför?
Han svarade:
Emedan ingen lär oss något.
Emedan ingen säger oss något.
Vi måste själva finna allt inom oss.
Hon sade:
Den som anropar Herren.
Honom skall han höra på.
Så bed din Frälsare om kraft till bönen.
Han kommer att stärka dig.
Be om nåd.
Be om hans försoningsblod,
Han kommer att mildra dina kval.
Ja.
Han som dog för oss på korset är medlare.
Han är förespråkare inför den allgode Fadern för de största syndare.
Hon kunde nu inte tala längre då jägaren sög dessa ord med all begärlighet ur henne in i sig.
Jägaren sade när hon teg:
Kan du inte tala mermed mig i denna sak?
Hon svarade:
Nej!.
Jägare gick sin väg.
På kvällen klockan nio den 16 september rördes dörrhandtaget till fru Hauffes rum upp och ner flera gånger mycket hörbart.
Detta utan att någon befann sig vid dörren.
Under natten hördes fotsteg.
Under natten hördes slag i rummet.
Fru Hauffe såg en helt svart själ som tycktes henne större än den lille svarte som brukade åtfölja jägaren.
På morgonen klagade hon för Kerner.
Hon var rädd för att råka ut för en ny fri själ.
Den 17 september hörde Kerner ljud som om det kastades grus på golvet i köket bredvid sovrummet.
Han steg upp.
Han tittade efter men kunde inte upptäcka något på golvet.
På natten den 21 september blev fru Hauffe väckt.
Jägaren med sin följeslagarinna och den lille svarte kom till henne.
Den svarte höll sig i bakgrunden men sprang med stort oväsen hit och dit.
Den var mycket orolig.
Jägaren sade till fru Hauffe:
Säg mig ett tröstande ord som når till min Herre!
Hon svarade:
Jag kan inte tala med dig när den där svarte kommer tillsammans med dig.
Varför är han här.
Varför är hon här med sin djävulska elakhet?
Jägaren sade:
Bry dig inte om dem!
Fru Hauffe svarade:
Jag vill säga dem att de ska hålla sig borta från dig
Också de måste vända sig till deras Herre Kristus.
Och till dig säger jag:
Gör dig fri från dem!
Jägaren sade:
Jag ber dig.
Gör så att dessa här en gång kan nämna namnet Jesus.
När han sade de båda andra
Då föll jägare på knä.
Han sade:
Jag beder dig.
Säg mig dock något tröstande!
Fru Hauffe sade:
Jesus Kristus har dött för våra synder.
Han har dött även för dina.
När hon sade dessa ord sög jägaren dem i sig.
De spred sig över hela hans kropp som då tycktes bli lättare.
Därpå försvann han.
Samma natt vid tolvtiden prasslade det som av papper i makarna Kerners sovrum.
Ett litet bord som stod vid fru Kerners säng kastades ut på golvet.
Samtidigt kände Kerner att något rörde vid hans högra arm på ett sällsamt sätt.
På natten den 23 september hördes under flera minuter ljud inne i fru Hauffes rum som om någon kastade grus.
När hon tittade upp såg hon den store svarte stå invid dörren,
Den ande som visat sig den 16.
Han syntes som en helt svart man.
Fru Hauffe sade intet.
Han gick sin väg.
Fru Hauffe ansåg att denne själ som visat sig sedan frun
fHan gick nu sin väg.
Flera hörde hur dörren slogs igen.
Flera hörde att någon gick nedför trappan.
Fru Hauffe sade att hon inte trodde att dessa hörbara ljud kom från jägaren.
Utan från den svarte som brukade åtfölja honom.
Hon trodde att denne denna gång hade stannat kvar i ett bortre rum.
Natten mellan den 29 och 30 september kom jägaren åter.
Hans följeslagerska stod framför den öppna dörren till sovrummet.
Bakom henne stod den svarte.
Jägaren sade:
Ge mig lugn!
Fru Hauffe svarade:
Lova och prisa din Frälsare i evighet!
Dessa ord sög han i sig.
Därpå frågade hon:
Varför kommer den svarte alltjämnt med dig?
Han svarade:
Han kommer inte mer med mig utan med henne.
Fru Hauffe frågade:
Vem är han då?
Han svarade:
Han är en av dem som inte kan bli frälsta.
Kvinnan sade ingenting.
Hon stod i det yttre rummet.
Hon såg in därifrån.
Hon var stum.
Hon var lyssnande.
Den 1 oktober när fyra personer var närvarande hörde man ett knackande i väggarna till förrummet.
Framåt klockan åtta kom kvinnan åter med den svarte.
Kvinnan ställde sig stum några steg från hennes säng.
Den svarte kom inte längre än till dörröppningen.
Där stod han.
Han gjorde de mest hotfulla grimaser mot fru Hauffe.
Han for ut med båda nävarna medan det lyste som eld ur hans mun.
Han for ut med båda nävarna medan det lyste som eld ur hans ögon.
Han sade:
Jag kommer snart att visa dig vägen som du måste gå med mig.
Jag kommer att lära dig att räcka handen till kvinnan här.
Han sprang därifrån ljudligt som om det vore en verklig människa.
Fru Hauffe förskräcktes våldsamt
Hon föll i svåra kramper.
På kvällen den 2 oktober visade sig den kvinnliga själen ensam för henne.
Hon sade i hånfull ton:
Du måste i natt prick klockan tolv eller i morgon prick klockan tolv gå med mig till borgen. Jag ska där visa dig platsen som din nådige herre ville visa dig.
Fru Hauffe sade:
Försvinn!
Jag går inte med dig.
Framåt klockan nio hördes ett klapprande slag på rummets alla väggar.
Flera personer var närvarande.
Man hörde klapprandet med förvåning.
Man hörde klapprandet med förskräckelse.
På slaget tolv kom kvinnan i sällskap ned den svarte.
Kvinnan sade att om du fru Hauffe inte går med oss så kommer de att oupphörligt plåga henne under tio veckor.
Fru Hauffe sade:
En djävul kan inte plåga mig.
Herren är mitt ljus.
Herren är min räddning.
För vem skulle jag frukta?
Då gick de sin väg.
Den svarte klampade på hörbart.
En halvtimme senare kom jägaren.
Han önskade ett tröstande ord.
Fru Hauffe frågade honom:
Varför kommer dessa två fria själar fortfarande?
Jag tar mig inte an dig om dessa två fortsätter att visa sig.
Han svarade:
De kommer inte för min skull.
Bekymra dig inte om dem.
Ge dem ingen uppmärksamhet.
Den 3 oktober vid tolvtiden då fru Hauffe läste i bibeln.
Då kom den svarte med sin kvinnliga följeslagare.
De stod som vanligt i dörröppningen mellan sovrummet och förrummet.
Fru Hauffe lyfte bibeln mot dem.
De gick sin väg omedelbart.
En halv timme senare kom den svarte ensam.
Han sade:
Så länge som du läser i din bibel så länge ska jag vredgad stå framför dig.
Hon sade ingenting.
Dock.
Hon tänkte:
Ifall du kan.
Så gör det.
Då avlägsnade han sig.
Han återkom senare på eftermiddagen.
Han stod tigande.
Han såg på henne när hon högt läste ur bibeln.
Efter en stund gick han.
Den 9 oktober sade fru Hauffe till Dr Kerner att hon natten före hade sett en ljus gestalt komma till sig.
Gestalten var klädd i mantel.
Den var omstrålad av en ljusgloria.
Vad hon samtalat med denna uppenbarelse om ville hon inte avslöja.
Hon anförtrodde Kerner att denna gestalt visat sig redan en gång tidigare.
Då hade hon sagt:
Jag är en av dessa som är utsända till tjänst för dem som skall ärva den eviga saligheten.
Hon omtalade för Kerner att denne själ inte gick på marken som de andra.
Den snarare svävade fram.
De andra själarna föreföll blytunga i jämförelse.
Den hade en helt klar gestalt.
Den hade en klädnad.
Dock.
Den hade ingen klädnad.
Man kunde se genom gestalten.
Den var som ett ljust vitt moln genom vilket solen sken.
Denna ande gick heller ut genom dörren.
Den vände sig blott om.
Den försvann.
Natten efter den 10 oktober kom jägaren.
Han sade till henne:
Säg mig något tröstande!
När han sade detta stod i detsamma ljusgestalten vid hans sida.
Då drog sig jägaren tillbaka.
Den ljusa stod framför fru Hauffe en stund.
Därpå vände den sig sedan till jägaren.
Den samtalade med denne om Frälsarens återlösningsverk.
Fru Hauffe omtalade för Kerner att ljusgestalten stärkte henne medan jägaren försvagade henne.
Ja.
Jägaren tog all kraft ur henne.
Så att döden var nära.
Hon visste vem denna ljusgestalt varit under jordelivet men ville inte avslöja det.
Nu har denna gestalt ändrat utseende från det han hade under jordelivet.
Den var större.
Den var inte längre böjd.
Ljusgestalten hade berättat för henne att han efter döden varit en tid i Mellantillståndet.
Dock endast för en kort tid.
Dock ej på jägarens nivå.
Under natten mellan den 12 och 13 oktober kom jägaren åter.
Han sade:
Jag kommer till dig.
I detsamma visade sig den vita ljusgestalten.
Den började tala tröstens ord med jägaren.
Den började tala religionens ord med jägaren.
Innehållet i dessa ord kunde fru Hauffe inte berätta dagen efter.
Hon kunde endast så mycket säga att hon nu visste att denne ljusgestalt nu tar sig an jägaren för att denne inte skulle komma att suga all kraft ur henne.
Hon sade också att jägaren hade sagt att den så kallade borganden skulle komma till henne så snart hon hade fått kraft att ta sig upp till borgen.
Natten mellan den 13 och 14 oktober kände hon sig mycket lidande.
Hon kunde inte ej sova.
Hon önskade hett att ljusgestalten skulle visa sig.
Dock.
Det kom ingen
Ty.
Det var inte vanligt att det kom någon på natten efter en söndag.
På morgonen den 19 oktober berättade fru Hauffe för Dr Kerner:
I natt upplevde jag något som skrämde mig.
Strax efter klockan ett kom en fri själ.
Den var klädd i en kort frack med korta stövlar.
Den ställde sig framför min säng.
Den sade till mig:
Säg mig något lugnande!
Jag sade till honom:
Vad vill du av mig?
Han svarade:
Det vet du väl.
Jag har ju varit hos dig flera gånger.
Medan han stod där kom en ljusgestalt.
Jag frågade denne;
Vad gör du då?
Det är ju länge sedan du dog.
Ty.
Jag kände honom under hans jordeliv.
Han sade:
Jag kommer till dig för att ge dig styrka.
Lugna dig bara!
Han sade även mer av passande religiös art för att lindra mina bekymmer.
Han försvann sedan.
Denna ljusgestalt förefaller mig i jämförelse med den andra fria själen vara så lätt som en fjäder.
Den andre anden tung som bly.
Dock är den tunge mycket lättare än vi!
Hur tunga är vi inte då i jämförelse med ljusgestalten!
På natten den 27 oktober kom kvinnan.
Hon sade hånfullt:
Kan jag göra något för din nådiga herre?
Fru Hauffe förstod henne inte.
Hon teg därför.
Kvinnan försvann.
Den 30 oktober visade sig kvinnan åter.
Hon sade till henne:
I dessa dagar kan jag plåga dig.
Fru Hauffe svarade:
Det kan du inte.
Kvinnan försvann.
Den 2 november kom kvinnan åter.
Klockan var ett på natten.
Den hade den lilla svarte som följeslagare.
Hon sade:
Nu vid denna tid kan jag plåga dig!
Fru Hauffe sade till henne:
Du kan inte plåga mig.
Gå du till min läkare!
De försvann.
Detta sista hade fru Hauffe sagt emedan Kerner några dagar tidigare sagt henne att de fria själarna inte kunde verkställa sina hotelser.
Samma natt när Kerner låg och sov i ett annat hus vaknade han av buller.
De lät som om man kastade grus i rummet.
De lät som om man kastade grus på hans säng.
Han sökte men fann inget.
Hans fru hörde samma oväsen.
Hon greps av en otäck känsla.
Tidigt på morgonen berättade fru Hauffe för Kerner vad som hänt henne under natten.
Kerner å sin sida berättade för fru Hauffe det som hänt honom under natten.
Natten efter den 3 november kom jägaren åter.
Han sade till fru Hauffe:
Säg mig något tröstande!
Dock.
Knappt hade han sagt detta så stod ljusgestalten där.
Den talade till henne.
Den talade med ett språk som fru Hauffe väl förstod men inte kunde säga efter.
Under natten efter den 6 november väcktes Kerner och hans fru av buller i mitten av rummet.
Inget stod att upptäcka.
Hos fru Hauffe hade ingen visat sig.
På natten den 9 november visade sig jägaren åter i sällskap med ljusgestalten.
En flicka som låg i samma rum dom fru Hauffe beskrev för Dr Kerner ingående jägarens utseende.
Dock.
Egendomligt nog hon hade inte sett ljusgestalten.
Hon hade känt sig mycket ängslig.
Fru Hauffe sade:
Man ser de saliga själarna med det andliga ögat som ligger i det köttsliga ögat.