Fru Hauffe kom till Weinsberg den 25 november 1826.
Hon hade här inga bekanta.
Även Justinus Kerner var okänd för henne.
Hon fick sin bostad i ett litet rum på bottenvåningen i ett litet hus som låg intill det större huset som beboddes av Herr Fezer.
Under de båda husen gick ett stort valv som använts till vinkällare.
Fru Hauffe var helt ovetande om dettas existens.
Hennes rum var emellertid beläget ovanför detta valv.
Fru Hauffe var helt obekant med Herr Fezer.
Denne kände inte heller till fru Hauffes existens.
Han visste ej att hon flyttat in i huset bredvid förrän han kontaktades av Dr Kerner.
En viss Herr K hade för åtskilliga år sedan varit affärsföreståndare för en vinfirma som ägdes av herr Fezer.
Denne Herr K hade misskött firman.
Han hade dött för några år sedan.
Hans affärer stod fortfarande under konkursutredning.
Hans änka kunde drabbas av svårigheter.
Fru Hauffe fick nu under doktor Kerners vård en behandling med magnetiska strykningar.
Redan tidigt klagade fru Hauffe över att hon besvärades av en fri själ som var i hennes närhet.
Denne såg mycket ledsen ut.
Hon fick känslan av att han önskade något av henne.
Den 24 december sade hon under sin magnetiska sömn:
Denne man är återigen framför mig.
Han kommer alltid när jag skall sova fram ur valvet.
Om han dock kunde hålla sig borta!
Han stör min sömn.
Jag kan inte hjälpa honom.
I valvet brukar han sitta på en plats bakom det fjärde vinfatet.
Han vindlar med det högra ögat.
Nu kommer han närmre.
Nej.
Jag kan inte hjälpa dig!
Är det ingen annan som ser honom?
Han vinkar alltid åt mig.
Han vill anförtro mig något.
Den 25 december hade Kerner anmodat Herr Fezer att vara tillstädes vid fru Hauffes bädd när hon föll i sin magnetiska sömn.
Ty.
Kerner antog att den som visade sig möjligen kunde vara en avliden släkting till Herr Fezer.
Fru Hauffe fick även nu besök av mannen.
Han visade henne ett blad nästan i folioformat fullskrivet med siffror.
Överst i det högra hörnet var det en liten invikning.
I det vänstra hörnet fanns siffrorna åtta och noll.
Därefter stod bokstaven L.
Mer kunde hon inte se.
Hon sade:
Detta blad ligger under många andra akter.
Man märker det inte.
Han vill ha papperet.
Han vill att jag ska tala om det för doktorn så att det genom honom kan varnas.
Varför måste han störa och plåga mig?
Kunde han inte säga det till sin fru?
Han ville nog säga det före sin död.
Dock.
Han trodde inte att han skulle dö så snart.
Därför tog han det i dödsstunden med sig.
Han tog det tillsammans med sin själ som ett stycke av sin kropp.
Nu beskrev hon denne avlidne så tydligt att Kerner igenkände den avlidne Herr K.
Den 26 december låg fru Hauffe i djupaste magnetisk sömn.
Härunder försökte hon att förflytta sig till den plats där detta blad fanns.
Det blad som denne man alltid pekade på.
Plötsligt utbrast hon:
Detta blad ligger i en byggnad som står sextio steg från min säng.
I detta hus ser jag ett stort rum.
Sedan ett litet rum.
I det senare sitter en långväxt herre vid ett bord.
Han arbetar.
Nu lämnar han rummet.
Nu återkommer han.
Bortom detta rum är ett större i vilket står lådor och ett långt bord.
Jag ser ett skåp som står vid ingången till rummet.
I detta skåp står en dörr halvöppen.
Mannen bryr sig inte om lådorna.
Uppe på bordet står ett föremål av trä.
Jag vet inte hur det kallas.
På det ligger papper i tre högar.
I den högra högen ligger inget som angår mannen.
Ide två andra känner jag att det är något som berör mannen.
Just i den mellersta högen, litet under mitten, finns detta blad som så plågar honom.
Efter denna klarsyn vaknade hon ytterst försvagad.
I det av fru Hauffe beskrivna huset igenkände Kerner stadens domstolsbyggnad som låg på det av henne angivna avståndet.
Kerner ansåg visserligen fru Hauffes yttranden för drömsyner.
Dock.
Han begav sig ändå dagen därpå till domaren Heyd.
Han berättade för honom om fru Hauffes syn.
Han bad honom att de tillsammans skulle titta igenom dessa aktstycken som fru Hauffe omtalat.
Fanns där inget kunde han omtala för fru Hauffe att hennes upplevelse endast måste ha varit en drömsyn.
Domaren Heyd omtalade nu för Kerner att åtminstone på en punkt hade fru Hauffe sett något med verkligheten överensstämmande.
Han hade verkligen vid den tidpunkt som fru Hauffe omnämnt suttit och arbetat i det rum som hon angivit.
Där brukade han ytterst sällan gå in.
För en kort stund hade han gått in i det angränsande rummet.
Där hade han lagt märke till skåpet med den halvöppna dörren.
De båda männen tittade igenom akterna som befann sig där hon sagt att de skulle ligga.
Dock.
Man hittade inte det sökta papperet.
Kerner bad emellertid domaren att komma över till fru Hauffe och bilda sig en egen uppfattning.
Domaren kom klockan sju samma dag för att själv få höra vad hon sade.
Sedan fru Hauffe försänkt sig i magnetisk sömn talade hon åter om den avlidne som återigen stod nära henne.
Nu klagade hon över att Kerner inte hade sökt med iver.
Hon besvor honom att göra allt för att finna det.
Det var ju ändå så lätt att finna!
Nu beskrev hon åter platsen för dessa aktstycken.
Bladet de sökte låg bland andra papper vilka var omslutna av ett grovt grått papper.
Kerner bad henne att tro på honom när han försäkrade att han och domaren gjort allt för att finna papperet.
Fru Hauffe försäkrade dock lugnt att man kommer att finna detta papper.
Den 28 december var Herr Fezer åter närvarande vid fru Hauffes bädd när hon gick in i magnetisk sömn.
Hon klagade återigen över att de inte lyckats finna papperet.
Då räckte Kerner henne ett gammalt papper som var fullklottrat med siffror.
Där fanns även talet 80 med.
Han sade till henne att Herr Fezer funnit papperet som hon bett dem söka efter.
Fru Hauffe sade:
Nej.
Detta är inte det blad vi söker.
Bladet är fortfarande kvar på sitt ställe.
På det bladet står siffrorna i regelbundnare ordning.
Kerner gav henne den 29 december ett papper på vilket han skrivit en dikt i vilken han säger sig komma att tro på hennes andesyner om hon bara kunde klart säga var det viktiga papperet låg.
Fru Hauffe läste dikten flera gånger utan att förstå vad det var frågan om.
Hon sade att hon vid läsningen av dikten kände liksom en vrede eller hellre en känsla av att hon måste yttra sig över dikten.
Hon läste den flera gånger.
Efter en halvtimme föll hon i magnetisk sömn.
Hon begärde en penna.
Hon skrev på baksidan av dikten följande:
Tro.
Det är lätt att grunna ut var papperet står att finna.
Tro det eller inte.
Håll det för en drömsyn.
Kunde du bara vara mottaglig för vad Andens öga säger.
Sök i domstolsbyggnaden.
Förgäves sökte Kerner få henne att förstå att hennes uppenbarelse av den avlidne bakom det fjärde fatet endast var hennes inbillningar.
Han tyckte sig inte återigen kunna besvära domaren.
Den 31 december föll hon in i sitt somnambula tillstånd.
Hon klagade bittert över att mannen bakom det fjärde fatet störde henne.
Han hotade att skada henne.
Han hotade att hindra hennes tillfrisknande om inte bladet bleve funnet.
Denne man hade dött med tanken på innehållet i detta blad.
Denna tanke tog han med sig till den tillvaro där han nu befinner sig.
Den lämnar honom där ingen ro så att han skulle kunna gå vidare.
Om detta blad skulle återfinnas så skulle denna kvalfulla jordiska tanke lämna honom.
Han skulle kunna i bön vända sig till sin Frälsare.
Något som han grovt försummat under sin jordelevnad.
Fru Hauffe bad bevekande att man skulle fortsätta att söka efter bladet.
Vid uppvaknandet efter den somnambula sömnen var hon ytterligt förtvivlad.
Kerner började förstå att han var tvungen att återigen vända sig till domaren Heyd.
Denne gick med på att göra ett nytt försök.
Vid denna genomgång av akterna fann de i ett omslag som motsvarade den beskrivning fru Hauffe lämnat det sökta papperet med talet 80 och med första bokstav i texten L.
I övre högra hörnet fanns en invikning.
Kerner erfor en rysning.
Allt stämde med fru Hauffes beskrivning!
Detta blad utgjorde det enda beviset på att den avlidne K hade fört en hemlig bok över affärerna.
Där hade han fört in mycket som inte stod att upptäcka på annat håll.
Under den pågående rättsliga processen hade man övervägt att be den avlidnes änka om att med ed intyga att hon icke visste vart denna hemliga bok tagit vägen.
Detta blad som de nu funnit hade rätten ingen kännedom om.
Domaren Heyd och Kerner kom överens om att tillsvidare hemlighålla fyndet av detta blad.
De överenskom om att domaren samma dags kväll skulle inf inna sig hos fru Hauffe.
Kerner bad honom inte att ta med sig papperet.
Han tog för givet att han skulle göra det.
När han kom var fru Hauffe redan i magnetisk sömn.
Hon talade om den döde som hon såg intill sig.
Denne verkade mycket lugnare.
Hon utropade:
Var är bladet?
Det måste ha blivit funnet!
Jag vill ha reda på det!
Kerner tog för givet att domaren hade papperet med sig i fickan.
Ändå insköt han:
Är det funnet?
Var är det?
Fru Hauffe stelnade till.
Hon föll i djupt inre skådande.
Hennes utseende var som en död människas.
Det hade förklarade drag.
Så sade hon:
Alla papperen är inte längre där.
Den första högen är inte längre där.
De andra papperen är inte längre i den gamla ordningen.
Men så förunderligt!
Där ligger ju papperet som mannen brukade ha i handen!
Nu kan jag läsa i det:
Att införa i hemligboken.
Mannen pekar ständigt på denna rads mitt.
Han vill väl väcka uppmärksamhet på denna bok.
Vad ska man nu göra med detta blad?
Jag förskräckas vad den stackars frun skulle kunna göra om hon inte blir varnad.
Detta blad skall tjäna som varning för henne.
Sedan får den avlidne ro.
Hann är då inte längre bunden vid det jordiska.
Han kan genom bön närma sig Förlossaren.
Den plågade själ hade nått sitt mål att inför de rättsliga myndigheterna avslöja sitt bedrägeri med bokföringen.
Domaren Heyd blev häpen över fru Hauffes förmåga att ange akternas läge.
Särskilt det ifrågavarande bladets som han tagit ur högen och låtit ligga framme.
Kerner som tog för givet att domaren hade papperet ed sig i fickan trodde nu att fru Hauffe hade misstagit sig.
Dock.
Domaren förklarade för honom efteråt att han på prov hade låtit papperet ligga framme.
Den första januari 1827 talade fru Hauffe under sin magnetiska sömn åter om den avlidne.
Denne önskade nu att man skulle varna hans hustru.
Man skulle hindra henne att göra något som skulle kunna göra henne olyckligare än vad han själv varit.
Fru Hauffe sade att hon själv skulle skriva ett brev till änkan under sitt somnambula tillstånd.
Den andra januari berättade hon att hon kvällen före blivit mycket uppskrämd.
Vid niotiden hade hon bett om något att äta.
Tjänsteflickan gav henne maten.
Flickan lade sig sedan i sängen bredvid fru Hauffe.
Hon somnade.
Strax därpå hade fru Hauffe hört ett knastrande ljud från bordet intill som om någon satt där och skrev.
Då hon tittade däråt såg hon en man sitta vid bordet sysselsatt med att skriva i en bok.
Hon hade blivit mycket förskräckt.
Hon slöt ögonen.
Hon hade inte haft mod att se på gestalten.
Hon hade därefter fallit i sömn.
Kerner frågade fru Hauffe sedan hon kommit i somnambult tillstånd om inte den uppenbarelse som hon omtalat inte var annat än en dröm.
Hon svarade att det inte var en dröm.
Det var en verklig tilldragelse.
Denne man var densamma som den avlidne Herr K.
Han hade velat för henne hänsyfta på den omtalade hemliga boken.
Mannen var klädd i en vitaktig sliten frisrock.
Han hade på huvudet en vit mössa.
På fötterna tofflor,
Han var klädd så som han var då han brukade skriva i boken.
Hon trodde att mannen med denna syn ville få henne att framföra en varning till hans hustru.
Dock.
Att finna denna bok trodde hon skulle kosta henne mycken ansträngning.
Hon skulle falla tillbaka sju dagar i sitt sjukdomstillstånd.
Hon sade att det var hennes plikt mot den avlidne att framföra varningen.
Den 3 januari sade fru Hauffe till Kerner i vaket tillstånd:
1 natt klockan tre då jag var fullkomligt vaken kom denne man åter in genom dörren.
Dörren slog ljudligt igen.
Mannen satte sig vid bordet.
Han skrev återigen i boken.
Han hade på sig en vit flisrock, på huvudet en vit kåpa och på fötterna tofflor.
En kvinna som låg i samma rum som fru Hauffe hade vaknat vid att dörren stängdes.
Hon hade sett en molnaktig massa gå fram mot skrivbordet och slå sig ner där.
Hon hade förskräckt ropat på fru Hauffe som emellertid tycktes ligga försänkt i djup sömn. Hon hade inte svarat på hennes rop.
Den förskräckta kvinnan kröp under täcket för att slippa se mer.
Samma dag dikterade fru Hauffe i somnambult tillstånd ett brev till änkan efter herr K.
I det behjärtade brevet omtalar fru Hauffe för fru K att hon under sömnen haft flera besök av hennes avlidne man som enständigt yrkade på att ett blad skulle eftersökas i handlingarna i domstolsbyggnaden.
På bladet hade han under sin vistelse på jorden skrivit Att införa i hemligboken.
Bladet hade nu blivit funnet.
Dock.
Den avlidne yrkade vidare på att fru Hauffe skulle skriva detta brev till hans änka för att varna henne att begå någon rättslig ed mot sitt samvete.
För Frälsarens och hennes mans skull bad hon änkan att inte behålla något i sitt hjärta som vid övergången till den andra världen skulle kunna där plåga henne.
Hon bör inte vara arg på fru Hauffe.
Ty.
Hon känner sig oskyldig.
I vaket tillstånd känner hon inte till något av denna affär.
Fru Hauffe hade nu ingen ro förrän detta brev tillsänts fru K.
Så skedde med förklaringen att man visserligen höll denna syn som en blott och bar fantasi hos en sjuk människa.
Dock.
Det vore önskvärt om fru K skulle komma och få tillfälle att själv tala med fru Hauffe när denna befann sig i somnambult tillstånd.
Fru Hauffe hade själv yttrat en sådan önskan.
På kvällen innan fru Hauffe skulle sova för natten gav Kerner henne en dikt som han skrivit med hänsyftning på fru K:s besök.
Han gjorde det för att hon skulle bli förberedd på besöket och angelägen att hjälpa denna oskyldiga kvinna.
Dikten löd:
När nu frun kommer och gråter.
Och menar sig vara helt oskyldig som hon också torde vara.
Säg, faller det då dig inte svårt att säga henne att hennes man ej ens i döden kan få ro.
Fru Hauffe läste dikten.
Hon sade:
Kommer en fru som gråter?
Kerner svarade henne att det var en gåta som han bad henne uttyda.
Hon läste dikten flera gånger.
Hon föll så i somnambult tillstånd.
Hon skrev med slutna ögon på baksidan av bladet på vilket Kerner skrivit dikten:
Min ande kommer att varna kvinnan att vittna falskt.
Fru K anammade inbjudan.
I sällskap med stadens borgmästare gjorde hon ett besök hos fru Hauffe.
När fru Hauffe gått in i sitt somnambula tillstånd vände hon sig till Kerner.
Hon sade:
På vad tänkte du när du gav mig strykningarna?
Jag förnimmer hos dig en ovanlig spänning.
Kerner svarade att han tänkte på hustrun till den avlidne.
Hon har kommit hit för att tala med dig om mannens framträdande.
Fru Hauffe sade:
Det är mig kärt att hon kommit.
Jag skall tala med henne så snart jag gått in i mig själv och förberett mig.
Hon vände sig nu mot fru K.
Hon sade med lugn högtidlig röst:
Det jag nu talar med dig om.
Därom vet mitt kött och blod ingenting.
Det är endast min ande som talar till dig.
Skulle jag komma att få veta det i vaket tillstånd skulle det bli min död.
Hör på.
Jag känner varken dig eller din man.
Jag har aldrig sett er.
Ingen har talat med mig om er.
Jag är främling här.
Så länge jag emellertid har legat här över detta valv visade sig alltid vid tidpunkten för mitt insomnande din avlidne man.
Han nödgade mig att finna rätt på ett blad på det att du måtte bli varnad att inte såsom han ta med någon jordisk tanke till den andra sidan.
Att du inte skulle låta dig förledas att göra något som kunde göra dig oroligare än vad han själv varit.
Bladet är funnet.
Du är underrättad därom.
Nu ser han också lugnare ut.
Fru K gav sin fasta försäkran att hon inte skulle ta med sig något hemligt över till det hinsides.
Hennes make hade aldrig lämnat henne några upplysningar om hans affärer.
Hon hade inte vetat om någon hemlig bok.
Man hade ej avfordrat henne någon ed.
Fru Hauffe sade att det kanske skulle komma att ske senare.
Hon frågade om hon skulle söka efter den hemliga boken.
Därefter låg fru Hauffe länge i en fullständig dödskyla och dödsblekhet försänkt i sitt innersta.
Av omsorg för hennes hälsa gjorde Kerner allt för att snarast återföra henne i vaket tillstånd. Han befallde henne att ej vidare befatta sig med saken.
Hon skulle nöja sig med att hon varnat den avlidnes änka så som denne önskat.
Fru Hauffes utseende blev nu återställt.
Hon bad för den avlidne.
Han bad för hans familj.
Fru K lyssnade ivrigt.
Hon tog med mycken rörelse avsked från fru Hauffe.