På kvällen klockan sju den 6 oktober 1827 när Kerner och några andra personer var inne hos fru Hauffe på hennes rum märkte de att dörren till förrummet av sig själv öppnades och sedan stängdes.
De såg efter men kunde inte finna att någon människa var i närheten som hade kunnat öppna och stänga dörren.
Strax därpå hörde de tydligt under några minuter metalliska melodiska toner som tycktes komma från mitten av rummet.
Dagen därpå vid halvtolvtiden hördes åter samma metalliska toner i rummet.
Fru Hauffe och en annan person var vid tillfället ensamma i rummet.
Fru Hauffe såg vid detta tillfälle en kvinna gå förbi den öppna dörren till förrummet.
Hon var lång
Hon var mager.
Hon icke gammal.
Hon var klädd i en brun mycket veckad rock.
På huvudet hade hon en slöja.
Den 11 oktober visade hon sig på nytt.
Fru Hauffe hörde nu gestalten tydligt säga:
Den som liksom jag sitter i mörker har stora kval.
Dagen därpå kom hon igen men sade ingenting.
Natten mellan den 15 och 16 oktober vaknade plötsligt fru Hauffe.
Hon såg kvinnan några steg från sin säng.
Den sade:
Jag vill bli salig.
Hur kan jag bli det?
Jag vet att det är endast genom Förlossaren som jag kan bli salig.
Dock.
Jag vet inte hur jag skall närma mig honom.
Fru Hauffe svarade:
Genom trägen och ödmjuk bön om nåd och förlåtelse för dina synder.
Därpå försvann kvinnan.
Natten från den 31 oktober inemot klockan ett kom hon åter.
Hon sade:
Vill du nu bedja med mig?
Hon hade händerna korsvis lagda över varandra.
Fru Hauffe igenkände nu i henne samma kvinnliga ande som hon för flera år sedan många gånger sett i Oberstenfeld då hon visade sig med ett barn på armen och åtföljd av en man.
Fru Hauffe blev rädd.
Hon sade:
Jag kan inte bedja med dig.
Bed själv så:
Jag tror på Jesus Kristus, sann Gud.
Hon syntes nu bli ledsen.
Hon gick sin väg.
Fru Hauffe erinrade sig nu också att hon hört samma toner i Oberstenfeld innan kvinan hade visat sig.
Natten från den 1 november kom kvinnan åter.
Natten mellan den 27 och 28 november kom hon tillbaka.
Hon önskade gemensam bön.
Dock.
Fru Hauffe vägrade.
Dr Kerner frågade henne varför.
Hon svarade att kvinnan tycktes henne inte ännu vara i det tillstånd att den hade nytta av någon bön.
Dessutom trodde hon att hennes hälsa skulle ta skada.
Fru Hauffe var rädd för denna kvinna.
På kvällen klockan sju den 30 november satt hennes föräldrar och syskon i sitt hem i Oberstenfeld..
Då såg plötsligt hennes broder denna kvinna gå förbi den öppna dörren till kammaren.
Natten mellan den 4 och 5 december kom kvinnan åter till Weinsberg.
Hon hade armarna korslagda över bröstet.
Hon betraktade fru Hauffe sorgset.
Hon sade inget.
När hon åter en kväll några dagar senare visade sig såg också fru Hauffes son henne.
Han log mot skepnaden.
Han pekade på den som om han kände igen den.
Han vände sig strax därpå bort.
Han tryckte sig mot skuldran på den person som bar honom.
Sannolikt hade gossen sett kvinnan redan i Oberstenfeld.
Natten efter den 13 december kom hon åter.
Hon var inte klädd som förut.
Hon bar nu en ljus vit veckad rock.
Hon sade:
Den tid har nu kommit då jag inser att Jesus Kristus är sann Gud av Fadern.
Fru Hauffe sade:
Vilken tid är det nu?
Hon svarade:
Det är den tid då vi se de saliga fira sin högtid.
Jag vet nu att alla människor endast genom Guds nåd och barmhärtighet kan bli saliga.
Dock.
Jag bad till St. Antonius.
Bed du med mig på det att min tro må stärkas.
Fru Hauffe bad nu med kvinnan en bön.
Från den stunden visade sig denna kvinna aldrig mer för fru Hauffe.