normal
kanske låter löjligt, men jag hade en session med anden i glaset där jag pratade med en snubbe som levt under 1600 talet. han va tandläkare/smed eller nåt sånt...
väldigt läskig session då jag spelade med barn på 8-12 år gamla, som helt omöjligt hade kunnat veta det dom skrev med glaset, dessutom hörde ingen frågorna eftersom jag tänkte dom snarare än att säga dom.... sen höll jag inte ens på glaset vid svaret...
sen var det genom anden i glaset som min mor visste var hon skulle börja släktforska någonstans. Hon hade noll ledtrådar och bad om hjälp... tydligen fick hon det eftersom vi stack till USA för att kolla upp, och vi hittade minsann allt vi hade letat efter....
normal
Avlidna annhöriga kan ta kontakt , även andra andar.
Alla som lever i olika dimensioner kan ta kontakt , vilket då kallas andekontakt.
Som exp: Döda annhöriga
Döda vänner
Förvirrande andar
Änglar
Utomjordingar
Naturväsen
Tomtar
Lägre stående väsen med dåliga energier - jag kallar dom narr- lur andar.
normal
Fyra "laxar" i en "laxask".
Ett roligt exempel på hur man kan låta andar av olika slag fästa sig vid föremål gällde en grupp på fyra vänliga andar som jag lekte med och fick undervisning ifrån under en period.
De var och verkade som en grupp trots att de var av helt olika karaktärer och personligheter; En hade karaktär tung som en robust viking, en annan som en glad indisk yogi, en annan var helt uppenbart en kvinna med ett synnerligen behagligt intryck av mjuk mystik och den sista var likt en smal, höknäst och strängt tystlåten persisk magiker.
En dag frågade jag om de inte skulle vilja ta plats i varsin liten figur. Jag var nyfiken på om de kunde, hur det skulle se ut och jag ville gärna se hur de skulle bära sig åt. De gick glatt med på förslaget och jag införskaffade tre små statyer.
Jag hade redan en liten staty hemma som jag trodde skulle kunna vara användbar men när det väl var dags gick det inte alls. Jag hade redan placerat något i den statyn och det fanns ingen möjlighet att en av andarna skulle kunna rymmas därinne enligt hans egen utsago. Jag drog mig då till minnes att jag hade lagt in en beskyddande formel i statyn men aldrig fullbordat jobbet. Något var uppenbarligen kvar i den i alla fall. Det var bara att ge sig ut och hitta en ny, obrukad liten staty.
När allt väl var klart ställde jag alla fyra på golvet enligt instruktioner från den glade-indiske-yogi-typen, som för övrigt oftast förde gruppens talan. Det var en otroligt rolig upplevelse att se och känna fyra andar försöka klämma sig ner i lika många små statyer. Det är mycket svårt att göra en uppskattning om hur stor en ande är förrän man har något fysiskt föremål att jämföra med. Föreställ dig att ett cumlus-moln högt upp på himlen ska ta plats i en liten flaska som du håller i din hand så får du en liten aning om hur det kändes. Bortsett från att cumlus-molnen i detta fallet inte bestod av vattenånga utan fyra mycket tydliga personligheter, alla med sin speciella utstrålning.
Det var inget större problem varken för den glade indiske gurun eller den mystiska kvinnan, de gled lätt in i statyerna med ett sugande flopp. Den höknäste magikern tyckte inte att hans staty var representativ för honom (det var en liten staty av en magiker som höll en fejkad kristallkula i ena handen och en bok i den andra). Han antydde något om att den var löjlig och jag fick ägna flera minuter åt att förklara att jag inte hade något syfte med statyernas utseende alls utan helt enkelt köpt det som fanns nära till hans.
Min förklaring accepterades och den höknäste magikern tog plats i statyn med en känsla som påminde om någon som motvilligt glider i en rock av cement och sedan missbelåtet försöker göra det lite bekvämt för sig.
Den sista anden, vars volym tycktes mycket större och massivare än de andras, fick till min häpnad för inte alls plats i sin staty. Det fanns inte i min föreställningsvärld att en ande hade volym och inte skulle få plats i en staty men det gick inte att bortse från att jag hade fel vid åsynen av det som utspelades framför mig.
Det var så uppenbart att det inte gick att det kändes som om en elefant hade kommit in i köket där jag stod och försökte ta plats i vasken. Det gick helt enkelt inte.
Jag fick då instruktioner om att plocka upp statyn och greja lite med den. (Jag säger greja eftersom det är mycket svårt att förklara en process där man vet vad man gör men att förklara det skulle bli så krångligt och ta så lång tid att det är meningslöst.).
Efter det ställde jag ner den på golvet igen och såg på när biggen skulle försöka igen.
Det såg ut som han holkade ut materian på ett sätt jag knappt kan beskriva. Ungefär som se på ett klot, som man först tror är helt solitt men som sedan visar sig kunna tänja ut sig och vara ihåligt som en ballong är anden tar plats. En helt sanslös process att bevittna.
När allt detta var klart ombads jag gå ut ifrån rummet ett tag och återvända när jag kände att de kallade på mig.
Omkring 45 minuter och tre koppar kaffe senare kände jag att det var klart.
Det jag såg när jag klev in i köket och tittade ner på statyerna på golvet överträffade alla förväntningar.
De sken, flimmrade, böljade och pulserade precis som om de blivit levande varelser (Vilket de naturligtvis var).
Att ta tag i dem och hålla dem i handen var ännu värre, eller bättre beroende på hur man ska se det. Det skilde sig inte någonting alls från att ha lyft upp ett litet djur eller ett barn. Precis lika levande. Helt otroligt!
Jag är fortfarande tacksam för att de bjöd mig på denna upplevelse.
normal
"What goes around..."
Det finns många sätt att utforska de olika nivåerna därute och de väsen som lever där.
Detta är en episod som inträffade sommaren 2001.
Det var en helt vanlig sommardag.
Jag satt i köket hos en väninna och lekte med några järnföremål, några mynt och helt vanligt salt.
(Det kanske kan tyckas vara en trivial sysselsättning att sitta och leka runt med olika föremål och ämnen men inte för den utforskar sitt eget medvetande, tvärtom.)
Ja, jag satt alltså och pillade runt med dessa föremål i olika kombinationer samtidigt som jag grävde i mitt medvetande efter eventuella dolda kunskaper om ämnena och vilka möjligheter de kunde erbjuda.
Efter en liten stund dyker en klockren känsla upp i mitt sinne och jag lägger ut föremålen i en viss kombination
- Whoops! Jag ryggade tillbaka från föremålen.
Kombinationen jag hittat gav ifrån sig en vibration jag inte hade stött på någon gång förut. Synnerligen fysisk, stålklingande och mycket skarp.
Att klura ut vad man skulle kunna använda denna energi till var inte speciellt svårt. Men dess brukbarhet i detta liv och under rådande omständigheter var desto mindre. Ungefär som att gräva upp en rustning och en stridsyxa. Inte speciellt användbart i nuvarande vardag direkt.
Så jag mig istället i kast med att utforska om det gick att finna något mer
Ett nytt plan av varande eller en och annan ny värld kanske?
För er som inte vet är det kan man enkelt säga att följa en speciell känsla, ett intryck och se vart det bär vägen. Som att få tag på en tråd, som leder in i det okända, och dra eller följa.
Men under omständigheterna hann jag inte speciellt långt utan lät helt enkelt grejerna ligga i väntan på ett bättre tillfälle under kvällen.
På kvällen sju timmar senare
Min väninna hade åkt för att jobba och jag och familjens äldsta dotter sitter och tittar på tv i vardagsrummet i lugn ro när jag plötsligt känner att något är fel. Mycket fel.
Inte som det brukar kännas när någon illvillig själ/ande kommer på besök, nej.
Mina instinkter om att verklig fysik fara var på gång tändes upp som fyrbåk. För att inte skrämma upp dottern alltför mycket höll jag dock god min och vred bara lite lätt på huvudet och sökte igenom rummet med sinnena på helspänn.
Det vore omöjligt att inte känna det som trädde in i rummet och dottern började skruva på sig och tittade på mig med en förskräckt frågande min.
Ibland är det bättre att agera direkt utan frågor så jag bara skakade på huvudet och lov lite lätt med ett positivt avfärdande kroppsspråk. Finten gick hem och hennes uppmärksamhet återgick lite motvilligt till tv tittandet.
- Ska du inte ta och gå och lägga dig, Alex? Typ, nu?, sa jag och riktade kraften bakom mina ord direkt mot den trötthet jag kunde se hos henne.
Hon uppmärksammade sin trötthet och nickade instämmande. Med en gäspning reste hon sig och lommade iväg till sitt rum.
Tack och lov för trötthetens dämpande av sinnena, tänkte jag medan jag nu snabbt riktade all min uppmärksamhet mot det där som nu stod mitt i rummet.
Stor.
Sanslöst stark.
En utstrålning som skar knivskarpt genom ben och märg och fick varenda instinkt att skrika; FARA!.
Jag medger att jag vid detta laget var ordentligt rädd. Detta var definitivt inget att leka tafatt med. Jag har aldrig stött på en ande, varken då eller i skrivande stund, som varit så oerhört skarp i sin utstrålning. Med skarp menar jag kompakt, koncentrerad och
tja
skarp som ett rakblad. Den var så starkt att det inte var tal om att blockera ut med sinnet eller vifta avvisande symboler i luften. Det skulle förefallit ganska komiskt i sammanhanget.
Jag ville inte rikta fler sinnen mot vad det nu var så jag kan inte beskriva hur varelsen egentligen såg ut och den sa inte ett knyst på något sätt heller.
Plötsligt ringde min mobiltelefon, som låg på det bruna vardagsrumsbordet. Jag har knappt hunnit trycka på svara-knappen innan min väninna skriker;
-Vad FAAAN ÄR DET SOM ÄR I MITT HUUUS!!!????
Hon var uppenbarligen skrämd från vettet och ville genast veta om barnen var i säkerhet.
(Behöver jag tillägga att hon själv har lång erfarenhet i de magiska konsterna och brukar inte heller bli upprörd över besök av diverse väsen: Faktum är att hon brukar tycka om det mesta oavsett vilket spädde på min oro över vad som nu befann sig bara några meter ifrån mig.).
Efter att ha lugnat ner henne en smula började vi tala om vad vi skulle göra åt situationen. Min väninna föreslog att vissa symboler skulle placeras utanför huset vid respektive dörr och sa att hon var på väg hem på stubben.
Vi avslutade samtalet och jag riktade min uppmärksamhet mot den skrämmande besökaren igen.
(Vet, såhär i efterhand, inte varför jag inte försökte kommunicera lite med vad det nu var.
Kanske för att hela mitt system skrek varningar? Det borde inte ha hindrat mig eftersom besökaren egentligen inte gjorde mycket mer än betraktade mig och omgivningarna och gjorde ingen ansats till att anfalla.)
Först då slog det mig.
Samma vibb som i förmiddags för helvete!!!
Jag rusade ut i köket och förstörde de mönster som fortfarande låg framme. Snabbt ner i vasken och under kallt, rinnande vatten med alltihop.
Därefter tog jag saltet och tecknade diverse avvisande symboler utanför respektive husdörr.
När allt var klart återvände jag till vardagsrummet.
En kylig och matt avklingande känsla var allt som återstod i rummet. Ingen kvar.
Istället kändes hela huset
.omringat
hotat, helt enkelt. Men uppenbarligen kunde, vad det nu var, inte längre ta sig in.
Min väninna störtade in med andan i halsen ett ögonblick senare.
På morgonen efter var allt lugnt igen. Min väninna gick ut och sopade först bort tecknet framför husdörren och gick sedan ut på altanen.
På en spikrak linje, uppradade bredvid varandra med skrämmande precision, mitt framför det tecken som jag kvällen innan lagt ut som en barriär, låg tre döda råttor
Mysigt?
Denna text är dedikerad till paranormal.se och till de goda vännerna: Fiddur & Nicke
normal
Om andekontakt, andlighet och "den andliga världen".
De flesta tycks tro att andekontakt är ett ovanligt fenomen.
Jag skulle vilja hävda motsatsen.
Men att urskilja och kunna hitta vad som är vad kan vara en annan sak.
Att kunna öppna sina sinnen, dvs. låta intryck flöda genom synen, hörseln, känseln och smaksinnet är en förutsättning för att få behållning av kontakten förstås.
Men även detta tror jag de flesta klarar av med lätthet. Vi är vana vid intryck från vår vanliga percipierade struktur och också vana att avfärda det mesta som inte passar in i den.
Men med lite intresse, lust och övning ändras detta snabbt.
Tyvärr är det ofta lättare att få kontakt med en ande än att bli av med den. Naturligtvis kan man vänja sig vid de vanligaste manifestationerna, tinglanden, saker som rör sig i ögonvrån, röster i huvudet, energirusningar, mm.
Det kan till och med vara ett angenämt sällskap emellanåt. Så länge man inte låter sig skrämmas, ger okontrollerat av sin uppmärksamhet, upplever negativa humörsvängningar, okontrollerade drifter, onaturlig trötthet eller onaturlig vakenhet är det ingen fara. (märk väl att jag talar om min egen erfarenhet och ger generella riktlinjer, hur kontakten påverkar dig vet bara du).
Det finns massor av sätt att bli av med besvärande andar. De mest effektiva sätt är samma som de du skulle begagna om du ville bryta relationen med en annan människa. Tala om det för dem. Visa din intention att bryta kontakten. Var vänlig och bestämd.
Sluta därefter tvärt att ge någon uppmärksamhet åt dem eller deras manifestationer.
Vanligtvis är detta allt som behövs.
Skulle det inte fungera och du upplever fortsatt besvärande efter några veckor kan det vara en god idé att läsa in dig på olika metoder för utdrivning och psykiskt försvar. Den informationen hittar du på nätet eller i närmaste esoteriska bokhandel utan ansträngning.
Om man medvetet och avsiktligt ämnar söka upp kraftfulla andar bör man dock vara en smula försiktig och varsam när man närmar sig, inleder kontakt och slutligen när man drar tillbaka kontakten. Man bör också vara noga med att observera sig själv och sitt eget beteende efter en sådan kontakt.
Naturligtvis kan man strunta i all försiktighet och kasta sig ut i andekontakter på löpande band urskiljningslöst.
Det går utmärkt. Om man är förtjust i skador, besvär, sanlösa turbulenser och...viktigast av allt..är fri från rädsla.
Om inte är det samma sak som att börja med sju sorters tunga droger istället för kakor till kaffet.
Ordet ande kanske behöver klarläggas en smula. Begreppet är svårfattligt och kanske är det bättre att bibehålla någon slags flytande ram än att försöka reda ut vad som är och inte är ande. Jag vet vad jag själv menar med ordet ande precis som du gör. Dessutom är det bara erfarenheten och upplevelsen i verkligheten som ger en verklig beskrivning.
En vanlig missuppfattning är att andar bara kan relateras till döda människor och suspekta varelser på andra sidan. Inte alls. Glöm det. Din egen ande kanske seglar iväg just nu till någon plats och pratar med någon. Är du medveten om fenomenet när det händer så kan du med lätthet kommunicera och skaffa dig information om saker och ting utan att behöva röra ett finger. Grovt förenklat naturligtvis. Om du inbillar dig att du ska kunna få någon att göra något de inte vill eller spionera på någon i duschen genom att använda din ande kan det sluta på många, många sätt. Det positiva är att människor tenderar att avslöja mer av sina önskningar, viljor, tankar etc., i andeform än de kanske är villiga att göra annars. Kanske beror det på att vi är överens om att det vi talar om i andeform enklare kan dementeras och döljas?
Om vi bortser från den gamla religiösa biten, spelar det då någon roll om vi har en ande eller ej? Vad ska man ha den till? Vad kan man göra med den? Varför ska man kommunicera med andra andar för?
En klassiker är att man kan få hjälp att utveckla psykiska krafter av diverse olika andar.
Det är både möjligt och enkelt.
Men det betyder ofta att du får låna av dem och det har ett pris. Många andar är synnerligen smarta businessmen i detta avseende och flera av dem har synnerligen lång erfarenhet av att göra affärer med människosläktet.
De vinner mest på affären, det kan du vara säker på.
Det hela kan liknas vid skolbarn som vill köpa godis av den den coola äldre killen på skolgården.
Var klar över att det är en affärsöverenskommelse om du vill deala till dig krafter och förmågor.
Betydligt bättre är att upptäcka var du hittar det där i dig själv och jobba lite själv.
Den andliga delen av verkligheten vi lever i är en av de mest skrämmande som finns. Tycker de flesta i alla fall. Vissa har löst problemen men att selektera bort allt obehagligt; Bort med alla väsen som liknar rovdjur, demoner och parasiter och de som inte passar in i den värld vi vill leva i
Spärrarna som sätts upp kallas fantasifoster, bara en dröm, inbillning, slump eller något annat som vi kan sopa undan upplevelsen under.
Jag tycker förvisso att detta är bra OM man gör det för att kunna kontrollera sin uppmärksamhet och dirigera ens energi. Det är användbara former.
Men varför gömma undan världen under dem totalt?
Hur ska man då kunna få ut den fulla upplevelsen av vad det innebär att vara människa i denna gigantiska skapelse?
Jag undrar verkligen
Det finns så mycket kvar att upptäcka, utforska och uppleva av det vi kallar världen och mycket av det kan man finna i andevärlden.
Så många påstår att de inte är mogna och därför vill de inte öppna sig för andevärlden. Vilken bullshit!
Hade de inte varit mogna hade de inte fötts in i denna världen.
Är barn mognare för det hela än vad vuxna är då? Den som tänker efter några sekunder kanske minns att barn ser en stor mängd saker och erfar en hel del mer av världens märkligheter än vuxna gör.
Men utvecklas andligen vill de flesta vuxna göra.
Vi vill bli mer andliga.
Men måste vi verkligen handskas med andevärlden för det?
Denna text tillägnas alla läsare på paranormal.se och alla med andlig aspiration.
För mer information kan jag rekommendera The book of Mediums av Allan Kardec. En gammal klassiker skriven av grundaren till den Spritistiska Rörelsen. Finns att tanka ner från nätet.
