Viking är ett ord av omtvistat ursprung. Det kan från början ha betytt man från Viken.
och är en beteckning på de sjöfarande skandinaviska sjörövare, plundrare, kolonisatörer och handelsmän som under sen järnålder företog vikingatåg över stora delar av den europeiska kontinenten, Östersjön, Ryssland, Svarta havet, Medelhavet samt norra Atlanten och Ishavet. en tidsperiod som även kallas vikingatiden (792-1066). Ordet har försökt tolkas på många olika sätt, men kan ha sitt ursprung i verbet vika dvs den som (av)viker. Att gå i viking syftade alltså på att försvinna bort under en längre period.
Begreppet viking romantiserades och heroiserades under slutet av 1800-talet och början av 1900-talet.
När man gräver i jorden på platser där vikingarna bodde, hittar man olika små saker som blir pusselbitar i det stora pusslet om vikingarnas liv. Man kan se vad de åt, vilka tyger de hade, vilka redskap och smycken de hade, hur stora husen var och hur deras båtar såg ut. I Oslo finns några mycket vackra vikingaskepp, som man har grävt fram.
Vikingarna var i grunden sjöfarande bönder, dvs ingen speciell samhällsgrupp avskild från det övriga skandinaviska samhället. Trots detta förekom troligtvis också vikingatåg mot Skandinavien. På en runsten i Sverige finns t.ex. en man nämnd som vakt mot vikingar; ett annat exempel är det i Norden väl utbyggda vårdkasesystemet (eldsignaler för att varna för sjöanfall). Men att utrusta flera skepp för långväga färd var ett dyrt och omfattande arbete, varför vikingatågen nästan alltid inriktades på det materiellt rikare kontinentaleuropa, där man lätt kunde få en god förtjänst på handel och plundring.
Vikingarna hade tillgång till samtidens kanske bästa europeiska skeppsbyggnadsteknik och seglade i vikingaskepp av några olika typer, daner och norrmän främst i så kallade långskepp medans svearna däremot brukade mindre båtar, så kallade knarrar. Deras navigationskunskaper var också välutvecklade. De gjorde bl.a. upp avståndstabeller för sjöfart som var så noggranna att det bara skiljer 2-4% från dagens satellitmätningar, även på långa sträckor som t.ex. över Atlanten.
En stor del av deras framgång kan förklaras av de mycket grundgående skeppen som kunde färdas långt in på den europeiska kontinenten, till platser där man var helt ovan vid anfall från sjösidan. Bl.a styrdes England, Irland, västra halvan av Skottland, Shetlandsöarna, Orkney, norra Frankrike, delar av Holland, tyska och polska Östersjökusten (kallades Saxland och Vendland), Estland, Rigabukten, Ingermanland, Åland, och stora delar av Ryssland under långa tidsperioder av vikingar. Normandie (dvs nordmännens land) gavs av franske kungen som förläning till norska vikingar, för att de därigenom skulle blockera rivaliserande vikingatåg mot t.ex. Paris.
Inte bara Paris, utan även städer som London, Cork, Limerick, Hamburg, Köln, Trier, Dorestad, Rouen, Orléans, Bordeaux, Pamplona, Lissabon, Sevilla, Narbonne, Valance, Lyon och till och med Luni i Italien (som man trodde var Rom) plundrades och/eller brändes av vikingahärar.
Man grundade städer som Dublin, Jorvik (York), Derby, Novgorod, Kiev och Reykjavik. Island, Färöarna och Grönland upptäcktes av vikingar. Vikingar var även de första europèerna på den amerikanska kontinenten, till vilken man tog sig via Grönland och Baffin Island. Via Labradorkusten seglade man sedan till New Foundland (Vinland)och kanske ned längs Quebecs kust. En kolonisering av Amerika påbörjades men avbröts troligtvis efter strider med indianerna (skrälingarna). Så sent som på 1300-talet rapporterades på Island om en kyrklig församling som skulle finnas några dagars seglats söder om Helluland (Baffin Island).
I österled färdades man via de ryska floderna till Svarta havet, Konstantinopel (Miklagård) och Grekland samt nuvarande Turkiet. Även Kaspiska havet och nuvarande Iran och Armenien (Särkland), samt Jerusalem (Jorsala) fick troligtvis besök av vikingar. Grekland är det näst vanligast förekommande landsnamnet på svenska runstenar (England det vanligaste).
Vikingatågen i österled är mindre kända än de i västerled. Anledningen är att vikingatågen i västra Europa lämnat efter sig ett stort antal skriftliga vittnesmål och berättelser, vilket tågen i öster inte har gjort. Vikingarnas aktiviteter i Konstantinopel (Miklagård) är dock relativt kända. Bl.a. var det populärt att tjänstgöra i kejsarens vikingatrupp; en slags exotisk livvakt som den östromerske kejsaren höll sig med. Runinskrifter finns också i bl.a. Hagia Sofia. Den enda egentliga runstenen på rysk mark har hittats vid Svartahavskusten i närheten av Krim.
Sannolikt är också namnet Ryssland en avledning av namnet på vikingarna i österled: ruser (jmfr Roslagen, fi. Ruotsi). Ruserna skapade längs floderna ett handelsimperium som sedan blev embryot till det ryska riket. Ryssland skulle alltså betyda Rus-land, rusernas land (jmfr eng. Russia , dansk. Rusland, fr. Russie). Ryssland fungerade alltså länge som en slags handelskoloni till Norden, med en betydande skandinavisk befolkning i vissa områden. Skandinaviska stormän blev efterhand också genom den sk. Rurik-ätten, de första kungarna i den ryska regentlängden. Rurik-ätten satt kvar på Rysslands tron fram till 1600-talet.
Vikingarna hade troligtvis inte hjälmar med horn Föreställningen om hornbeprydda vikingar uppstod under den nationalromantiska epoken i slutet av 1800-talet, i synnerhet inom Götiska förbundet. Man har funnit ett flertal hjälmar med horn i Skandinavien, men samtliga dessa härstammar från bronsåldern. Hade hornhjälmar funnits kvar i bruk under järnålder-vikingatid c:a 500 år senare, skulle man sannolikt funnit åtminstone ett antal av dessa (då de ju skulle vara bättre bevarade än bronsåldershjälmarna), men detta har man alltså inte gjort. Hornbeprydda hjälmar förekom även hos kelterna.