I Kleingartach befann sig en några och femtio år gammal fru vid namn Fritzlen.
Hon hade under tjugofyra år lidit av egendomliga anfäktelser.
Den beskrivning av dem som hon gav Dr Kerner var denna:
För tjugofyra år sedan klockan halv två på natten låg jag låg vaken i min säng.
Då hörde jag ett kraschande ljud i rummet.
Jag fick plötsligt se ett blått ljussken.
I detta såg jag ett väsen som föreföll mig som en hoppande groda.
Den satte sig i närheten av min säng.
Den stannade där ett tag.
Den försvann sedan.
Den tredje natten därefter närmade sig detta ljus mig alltmer.
Jag kände ett litet barns hand i min egen.
När jag med ansträngning försökte lösgöra mig försvann förnimmelsen av handen.
Dock.
Jag kände nu en mycket tung belastning på min kropp.
Likadant hände under de tre följande nätterna.
Alltifrån den tiden visar sig denna skrämmande syn nästan varje natt.
Sommartid vid tvåtiden.
Vintertid vid tolvtiden.
Varelsen visade sig i de mest olika skepnader.
Vanligen visar det sig först som ett ljussken i vilket något levande synes befinna sig.
Detta något liknar jag vid en groda.
Den sätter sig vid min säng.
Den förvandlar sig till olika skrämmande djurskepnader.
Jag har under dessa år gått miste om nattens vila.
Jag har drivits ända till förtvivlan.
Min granne Möll har själv en gång sett varelsens framträdande.
Kerner lät en bekant till sig i Kleingartach höra sig för hos Möll.
Han angav följande efter att även ha fått försäkran av Fritzlens make beträffande sanningshalten:
Fru Fritzlen och min fru var goda grannar.
Vid ett tillfälle bad hon oss att låta henne övernatta en gång hos oss under det att jag låg över i deras hus.
Det skulle då visa sig om hennes plågoande även uppsökte henne när hon inte var hemma.
Och om en annan person hemma i hennes hus skulle kunna bevittna något av varelsens framträdande.
Vi gick med på hennes önskan.
Redan första natten såg fru Möll ett fyrkantigt stycke papper sväva ovanför sovplatsen.
Det sänkte sig ner på sängförhängets stång.
Slutligen närmade det sig Fritzlens sovplats i gestalt av en pytteliten man.
Jag grep genast efter gestalten men kunde inte hur jag än försökte få fatt i något.
Fritzlens make sprang samtidigt upp ur sin bädd
Han grep efter en vid bädden stående sabel.
Han gjorde förgäves flera hugg mot gestalten.
Vid halvtvåtiden avlägsnade den sig efter att hela tiden retsamt befunnit sig framför oss.
Jag lät mig inte nöja därmed utan tillbringade en andra natt i Fritzlens hus.
Vid samma tid denna nattuppstod ett skrammel i väggskåpen i rummet.
Det visade sig ett blåaktigt svävande litet ljus på sängförhängets stång i gestalt av en hoppande groda.
Sedan närmade det sig min säng.
Det ryckte flera gånger i täcket.
Fritslens make bad och besvor uppenbarelsen.
Dock.
Den blev kvar till inemot klockan två då den visade sig i mitt hus.
Den bedrev sitt gamla spel med fru Fritzlen.
Dr Kerner lät nu fråga Mölls fru om hon hade märkt något av varelsen när denne kom till hennes hus.
Hon svarade:
Den natt då Fritzlen sov över hos mig lät det ungefär vid tvåtiden efter inledande starka brakljud som om den stängda dörren till rummet gått upp.
Sedan lät det som om ett klot rullades från dörren till sängen.
Fritzlen andades under tiden hårt med vånda.
Jag stötte henne i sidan för att hon skulle vakna.
Dock.
Hon sov inte.
Hon sade att det i denna stund var hennes gamle plågoande som kommit.
Och denna gång i gestalt av en jägare som riktade sitt gevär mot henne.
Hon hade genast efter ljudet av det rullande klotet gripits av ängslan för det som nu återigen skulle inträffa.
Emedan uppenbarelsen förföljde Fritzlen även i vårt hus så lät jag inte min man tillbringa en tredje natt i Fritzlens hus av ängslan för att detta oväsen skulle få fäste även i vårt hem.
Fritzlen visste ingenting om fru Hauffe.
Hon kom inte till Kerners hus för att beklaga sig för honom.
Hon kom helt tillfälligt för att träffa en annan person från hennes hemort som råkade befinna sig i Kerners hus.
Hon var på väg till O där hon skulle söka sig ett botemedel mot sina anfäktelser.
Kerner hörde hennes historia.
Han förde henne till fru Hauffe som lyssnade till hennes redogörelse.
Hon förordnade åt henne en amulett med magiska ord skrivna med de tecken hon såg i sitt inre.
Kvinnan hängde på sig amuletten.
Efter några veckor skrev en bekant till Kerner från Kleingartach.
Denna kvinna kan inte nog tacka Gud för att han vid hennes resa till 0 förde henne till Ert hus.
Ty allt sedan dess har hon haft ro.
Efter ett år kom en dotter till denna fru till Kerner.
Hon sade att hon ville bese det hus från vilket hennes moder hade fått den hjälp hon under tjugofyra år förgäves sökt.