normal
Naturväsen förekommer i myter i alla kulturer. Det är sådant som småfolk, vättar, vittrar, älvor, troll, knytt, rån, goblins, osv.
I alla tider har människan haft kontakt med naturväsen. Sagorna om tomtar och troll är faktiskt mycket mera än bara sagor. Förr i tiden så träffade många människor dessa varelser och de var precis lika verkliga och fysiska som ALF är idag. Vad mera: de sågs i samma fönsterområden och kunde i stort sett se likadana ut. Dessutom flög några av dem omkring i lysande farkoster!
Dagens UFO-fenomen har ett samband med dessa väsen. Förr har ljusen tolkats som änglar eller tecken från Gud. Människor har blivit bortrövade av bergtroll och allt möjligt sådant. Även idag finns det människor i Sverige som ser tomtar och upplever dem som rent fysiska varelser. Inte bara skymtar utan regelrätt umgänge. Kontaktpersoner har alltid funnits och de har ofta kallats schamaner. Kontakten tar de mest varierande former och verkar forma sig efter samhällets uppfattning om andra sidan.
Ofta sker närkontakten på natten men tydligare är att det sker under ett förändrat medvetandetillstånd. Gårdagens ångestfyllda möten med småknytten har i dag ersatts av de små känslolösa bortrövarna. Gårdagens uppfyllande möten med änglar (alver) har i dag ersatts av de ståtliga snälla besökarna.
Den saken jag är mest inne på nu är att ufo-observationer och likaså spökerier osv, sker ofta vid gamla kraftplatser, gravhögar eller stensättningar, platser som i sig är kända för att framkalla förändrade medvetandetillstånd. För att se ufot måste man befinna sig på just den mark där jordstrålningen förändrar medvetandet så att mottagligheten ökar. Teknikst sett upplever man alltså en hallusination. Men jag tror att det man upplever inte är något helt subjektivt utan har sin grund i dessa naturväsen. Dessa krafter kan även, troligen genom en besökares kanalisering, åstadkomma stora fysiska manifestationer. Vissa tomtar är starka som sju män. När detta inte tar form i en mytologi kan det upplevas som ett poltergeistfenomen.
normal
Vad hände med småfolket?
Det var paradoxalt nog ett besök i cyberspace som ledde till denna artikels uppkomst. På Internet träffade vår artikelförfattare en mystisk amerikanska vid namn Amunet och en humanistisk, humoristisk teori om småfolkets försvinnande.
För länge sedan tillhörde jorden skogens alla varelser. Med skogens alla varelser åsyftas alfer, troll, dvärgar, tomtar, troll, älvor, dryader och annat småfolk.De vårdade Moder Jord och skötte om henne med kärlek. De levde i harmoni och tillbringade dagarna i skogens lummiga grönska, lekte, dansade och sjöng. De tog hand om varandra och löste dispyter utan övergrepp. De satt gärna på en svamp och dryftade viktiga spörsmål över en kopp tallbarrste. Ibland roade de sig med våghalsiga färder på löv och barkbitar nedför strömmarna, eller hoppade fallskärm med maskrosblad från träden. Detta var den värld som människosläktet föddes till. Dessa tidiga dagar, så människan blott var en middagsgäst som ännu inte tagit herraväldet över huset, är väl dokumenterade världen över i folksagor och litteratur. Därför är det ingen större mening med att ta upp det här. Vad som intresserar oss är frågan:
Vart tog småfolket, vättarna, dryaderna och älvorna vägen?
Då människan upptäckte jordbruket började slitningar att uppstå mellan henne och småfolket. Jordbruket innebar att civilisationen ökade och började spridas. Skogarna höggs ner för att bidra med virke och för att ge plats för åkermark. Människosläktet hade bestämt sig för att slå läger.
Människan var inte längre en besökare i någon annans värld. Hon jagade bort viltet från sin nya tröskel. Till en början var detta inget större problem, då det inte fanns så mpnga människor. Småfolket tyckte att det var inte mer än rätt att människan kunde få ett hektar var att bruka. En del bestämde sig till och med för att hjälpa till. Vättar och småtomtar flyttade in i uthus och lador för att hjälpa till med de vardagliga sysslorna. Skogens andar lärde människan att bättre organisera sin sådd och skörd och planeternas och månfasernas förhållande till jordbruksåret. Plantera rädisor då månen står i Kräftans tecken. Skörda då månen befinner sig Oxens tecken. Många troll fann de växande gödselstackarna tilltalande och bestämde sig för att stanna där. Resten av skogens varelser drog sig helt enkelt längre in i skogen. Då och då spelade de nybyggarna ett spratt, som att låta mjölken surna, flytta möbler och välta kor, kittla folk i ansiktet när de sov och, någon enstaka gång, stjäla en bebis och lämna en vedhög i dess ställe.
Människans intrång spred sig
Men människans intrång spred sig (och spred sig och spred sig) och skogarna krympte (och krympte och krympte). Det blev till slut väldigt trångt i skogarna och ännu trängre i civilisationen. Det fanns snart inga bönder kvar som lyssnade till skogsmakterna. Människan upptäckte att hon kunde öka sin avkastning genom att ignorera Moder Jords behov. Petrokemiska gödningsmedel var nu inte långt borta.
Småfolket, med undantag för trollen, flydde. Trollen lever idag mestadels under broar och de galler som hindrar boskapen från att lämna betesmarkerna. Kom ihåg nästa gång du kör över ett sådant galler att tuta först. Det kan hända att ett troll hänger och gungar i gallret efter ett lerbad. Om du glömmer att tuta kan det hända att du kör över dess fingrar, och det är ingen god idé att få sitt registreringsnummer på ett trolls (s)hitlist.
Nu finns det nästan inget vildvuxet land kvar, och det lilla som finns kvar krymper lika snabbt som förr. Det finns helt enkelt inte tillräckligt med plats för allt småfolk.
Så vart har allt småfolk tagit vägen? Är de döda? Nej, de är inte döda. Vart har de då tagit vägen? Svaret kan synas lite överraskande: De försvann inte. Vi försvann.
Kontakten bruten
De första människorna ägde en intuitiv känsla för sin plats i naturen, precis som alla andra varelser. De lärde av livet runtomkring att ingenting någonsin bara försvinner. Saker och ting ändrar form.
Döden är nödvändig för att livet skall fortgå. De bjöd därför sina byten som offer till naturens Gudinna och Gud. De tillägnade sina böner, sånger och hyllningar åt de vildas andar och åt Syster Rådjur och Broder Träd.
Nu vet vi att allt som någonsin existerat fortsätter att existera, i en eller annan form, och så vitt vi vet var de mer medvetna om baksidan då än vad vi är idag.
Offren, sångerna och hyllningarna skänkte inte odödlighet åt det slaktade, varken åt kropp eller själ. Detta var redan ombesörjt. Vad det däremot skänkte var en fortsatt kontakt mellan slaktarens ande och det slaktades ande. Dödande är ett riskfyllt företag då membranet som skiljer det interna från det externa inte är så starkt och klart som kommit att tro. Var gång vi dödar riskerar vi att döda verkligheten inom oss, likväl som den utanför oss. Vi riskerar att kapa den livlina som förbinder de båda sidorna. Att ta liv för att föda liv kräver en finkänslig förståelse av den kosmiska lagen om att ge och ta. Då vi förlorade denna förståelse, kapade vi vår livlina.
Efter att kontakten brutits dog allt. Det fanns inget sätt på vilket småfolket kunde nå in till oss längre. De fem sinnen som vi har kvar räcker inte. Vi har gett upp kontakten till förmån för friheten att skövla skogarna, förvandla korna till mjölkmaskiner och hönsen till äggfabriker. Vi kan utföra experiment på djur, klubba sälar, utrota sällsynta fåglar, valar, delfiner, björnar och kondorer. Inte ett uns skuld! Livlinan blev brutalt avskuren.
Tankefel
Och vi har alla fått för oss att det är skogarna och dess varelser som försvinner och inte vi. Att tänka så är som att såga av den gren man sitter på och sedan tro att det är trädet som faller bort och att man själv kommer att stanna kvar. Snurre Sprätt kanske klarar av det, men inte vi. När marionettens trådar klipps av är det inte marionettspelarn som kollapsar och faller till marken. Det är vi som har fallit bort ifrån den riktiga världen, till den värld där vi kan genomföra våra sterila, förvridna drömmar. Har du någonsin undrat varför stenarna, floderna, bäckarna, fåglarna och grodorna inte längre talar till oss på så sätt som det berättas om i de tidiga sagorna? De sagor våra förfäder berättade? Det beror på att vi inte längre finns att tala med. Varje kalhygge, varje vivisektion och varje mekaniserad slakt flyttar vår gren allt längre ifrån trädet, allt längre ifrån den återförening som trots allt fortfarande är möjlig.
Någonstans, inte långt härifrån, står de uråldriga skogarna kvar. Där strövar buffeln över prärien och himlen är fylld med sällsynta fåglar. Där det finns ödemark och uråldriga skogar. Det är i detta gränsland till vår falska värld det fortfarande finns portaler till den riktiga dimensionen. Det händer då och då att en vandrare går vilse i vildmarken och upptäcker att han eller hon befinner sig i den verkliga världen. När de sedan återvänder dagen därpå upptäcker de att hundratals år har passerat, om de alls återvänder.
Det finns också flera dagsländeliknande kontakter. Bäckar och vattenfall där man fortfarande kan höra röster från andra sidan, om man bara lyssnar tillräckligt noga. När skogsfolket sitter vid dessa vattendrag hör de dova rassel och höga skrik. Våra barn kan se deras värld i sina drömmar. Deras barn kan se vår värld i sina mardrömmar.
besökarna
Det finns ytterligare en kontakt. Ibland infiltrerar de vår värld i förtvivlade försök att påskynda återföreningen. Tro det eller ej, de saknar oss där på andra sidan.
Ibland oftare än man skulle kunna tro, sänder de över själar till vår värld för att födas som människobarn. Ungefär som en socialist eller anarkist som äntrar den politiska arenan och kandiderar för ett ämbete i ett försök att få till stånd förändringar från insidan.
Det finns ganska många av dem faktiskt, som går omkring i människoskepnad och gör tokiga saker som att skriva på väggar, jobba i föreningar, driva små motell i bergen, gå runt och prata med sig själv eller med träden, eller spränga traktorer. De planterar biodynamiska trädgårdar och sitter nakna på gräsmattan. De lever med indianer och urinnevånare. De driver återvinningscentra. De startar revolutioner, korrumperar de unga, uppfinner paranoida konspirationsteorier, uppfinner nya religioner. De regisserar filmer, slukar droger, skriver musik och dricker hejdlöst.
Övergången från deras värld till våran är inte lätt. Det innebär invecklade ritualer och besvärjelser. Övergången går hårt åt själen. En stor del går förlorad. Därför saknar de till en början uppfattning om vad, eller vem, de är. De kanske, eller kanske inte, så småningom får reda på det. De kommer att uppleva att de inte är som alla andra. De kommer att svaga minnen av något bättre, där kärlek och magi hade makten.
Anpassningsproblem
De kommer att märka att det som gör andra lyckliga gör inte dem lyckliga, och det som gör dem lyckliga gör dem lyckligare än någon annan. De kan se saker som andra inte kan se, höra saker som andra inte kan höra, känna saker andra inte kan känna och veta saker som andra inte vet. De skrattar en hel del eller gråter en hel del, eller både och. De älskar människor som individer men får problem med mänskligheten som helhet, och kan emellanåt se på mänskligheten med vämjelse. De har en handfull nära vänner och är ofta ensamma.
De är som olyckligast när de tvingas agera som människor och göra saker som människor gör, att vilja ha det som människor vill ha, eller då de är övertygade om att de faktiskt är en.
De har det inte lätt. På grund av sina minnen från den andra sidan kommer deras vilja att likna en speldosa där flera pinnar saknas, så att musiken blir falsk, så att den skrämmer barnen och får dem att börja gråta. För dem verkar lösningen vara så uppenbar, men ingen vill lyssna.
De känner sig ytterst förvirrade. De har extatiska visioner och babblar osammanhängande och kan ibland vara smärtsamt tydliga. De har en benägenhet att genomgå långa perioder av tysthet. De ahr ingen aning om hur de ska säga det som de egentligen menar.
De tillbringar mycket tid tillsammans med djur, barn och natur. De blir suputer och missbrukare, trädgårdsmästare i organiska trädgårdar, magiker, jonglörer och clowner, tokiga psykologer, målare, klottrare, resenärer, vandrare och sökare. De klär sig i starka färger, fluffiga tröjor eller helt i svart. De dricker för mycket och röker för mycket. De äter mikrobisk mat. De anklagas ofta för att leva i sin egna lilla värld.
De är fantastiska älskare. Till och med trollen! De spenderar mycket tid på att sprida kärlek eller att tänka på den. De talar med livlösa ting och förväntar sig att deras magi ska fungera i denna världen och att deras kärlek ska hela.
De har klarare ögon än någon annan, och denna värld hotar att ta livet av dem. De besöker de platser där kontakten fortfarande finns: vattenfall, berg, hav, skogar! De använder all sin makt och ibland, men bara ibland, fungerar deras magin. Då är allt otroligt lätt. Pinnarna kommer återigen att växa ut på speldosan och den kommer att spela en vacker melodi som får barnen att skratta och sjunga med.
De tillbringar sina dagar i försök att återupprätta kontakten. Medan övriga mänskligheten jobbar med att hitta på nya sätt att förstöra denna värld på, försöker de rädda den. En bit i taget. De har en fast övertygelse om att de är de enda förnuftiga individerna i en värld som blivit galen. De har rätt!!
Påminner detta dig om någon du känner? Dina närmaste vänner eller kolleger? Kanske det bara påminner om dig själv?
Ja du, det finns fler av oss. Och tur är det.
normal
Vittran placerade Föllinge kyrka
Föllinge, min hemförsamling, tillhörde på 1600-talet Lits församling och hade gudstjänst bara fyra gånger om året. Så beslöt man att bygga en egen kyrka och såg ut en plats på sydsidan av Föllingesjön vid ödesbölet Glasett.
På sedvanligt vis las grundstenar och man började timringen. Då hände det oförklarliga: Vad som byggdes på dagen, blev bortrivet på natten och ingen kunde begripa hur det hängde ihop.
Byggmästaren beslöt till sist att han skulle stanna kvar vid bygget en natt och undersöka det hela.
Vid midnatt kom en liten kvinna i röd kjol och röd mössa vandrande från sjöstranden. Den orädde byggmästaren gick henne till mötes och frågade om hennes ärende.
- Ni får inte bygga en kyrka på den här kullen, för den ligger mitt i vårt samhälle. Men om ni vill ska jag visa er en bättre och finare plats för kyrkan. Hugg alla era yxor i en stock och skjut ut den i sjön. Där den flyter iland ska ni bygga er kyrka.
Så gjorde man och redan nästa dag återfanns stocken i en vik på Föllingesjöns östra strand. Där fanns en vacker kulle som passade perfekt både till kyrktomt och kyrkogård.
Där blev kyrkan byggd och där står den än i dag. (Laxsjö 87)
Kommentar
Som jag ser det skulle denna episod kunna vara ett trick från någon som inte ville ha kyrkan där den var. Ingen såg nedrivningen och ingen såg när stocken flöt i land. Vittran kan ha varit en täckmantel för något annat. Dessutom kan historien ha extrapolerats en hel del.
normal
Arthur Conan Doyle
Även älvfolket har varit utsatt för exploatering och kontroverser. På 20-talet publicerade sir Arthur Conan Doyle (författaren till Sherlock Holmes) ett antal fotografier på vad som skulle föreställa älvor; ca tio centimeter stora dansande flickor med fjärilsvingar. Fotografierna är troligen falska, men trots det tycks de små flickorna som tog fotografierna vara trovärdiga och sir Arthur har själv sett dessa älvor tillsammans med en klärvoajant.
normal
Man använde sig förr av myterna om skogsväsendena bland annat för att skrämma barn att hålla sig borta från till exempel vattendrag och andra farliga platser.
normal
Naturväsen och småfolk tillhör andra utvecklingsbanor i det oändliga universum.
utvecklingsbanor som har anknytning till andra för oss avvikande planeter.
Vi kan kalla det för en slags andlig turism för dessa världar .
En del naturväsen kommunicerar inte medvetet med människor.
Småfolket däremot , beundrar och härmar oss människor ,med beteende som de studerar från sin andevy.
Dom tycker att våran värld är otroligt intresant , utan att förstå vad vi gör eller varför vi beter oss på olika sätt i olika situationer .
Och dom tycker det är kul att immitera oss.
Och dom lever rätt så bekymmerlöst i sin låtsas värld .
Dom kan öka och minska i storlek, förvandla sig från tomte till ett djur.
Lika snabbt som dom kan tona in våran atmosfär lika lätt kan dom försvinna.
Det finns många olikheter i småfolkets storlek , pga att dom kan ändra storlek efter behag.
Det är samma trafik i andevärlden som det är här i våran mänskliga och fysiska värld .
Kosmos är ju besjälat och full av aktivetet.
normal
Småfolket
Småfolket kan man se i skogarna , om man ger sig tid , att känna efter .
Dom kan vara allt från 20 cm till 5 meter .
Dom älskar när vi ser dom , men dom förstår sig inte på våran värld längre
normal
Deva/naturväsen : Ljusvarelser och änglar devaherakin är en parallell
utvecklingskedja till mänskligheten. De mer kollektiva
varelserna känner vi som vättar , alver ,troll, tomtar, skogsrå,
sylfer, dvärgar, gnomer, Sjöjungfrur, hobbiter, älvor ,Jättar, Boggarter,Feér osv. Devor finns på alla
utvecklingsmiljöer. De arbetar med form och energi och kan anta vilken form som helst
alla arbetar i en enhet och har sina uppgifter som de utför utan misstag
Det finns devor som arbetar med healing, färger, Inspiration, vetenskap osv.
Det finns en stor deva för varje land, skog, hav, berg osv.
normal
Jimmy Squarefoot
Inte många minns honom längre,men jag vet vem han är pågrund av att jag är uppväxt med ockulta ting liksom mor och mormor och så långt man kan minnas
i släkten. När jag är på landet kan jag när jag går ut på morgonen se honom komma
vi brukar tala om tiderna han undrar hur vu kan vara så dumma att vi inte ser hur
dumma vi är och låser in de som talar om nya saker på sjukhus finns det nått dummare, han är vis mycket vis men han ser ut som en gris i arbetarkläder
men han kan liksom de andra naturandrana anta vilken form han vill även fysiskt
så vem vet du kanske har mött honom.
Om du möter jimmy eller en hustomte som är hemlös låt honom bo hos dig så sköter han det du vill ju mer positivt du tänker om tomtar destu bättre sköter de om ditt hem
men se upp så du inte blir för lat och ge honom den mat han vill ha och reta inte upp honom då blir han sur och kan tex göra slut med din älskade i din form så det blir
illa för dig de hämnas grovt men hjälper stort.
normal
Älvorna är små vitklädda kvinnliga skönheter som dansar i månskenet. De bor i våra skogar eller i källor eller älvar. Man kan se ringar i gräset, frodigt gräs som sticker av mot omgivningen där de har dansat. Sådana ringar kallas älvdanser eller häxringar.
En senare tradition är att älvorna hör ihop med blommor och att varje blomma har sin älva.
Nymfer förekomer inte i den nordiska mytologien, men är släkt med älvorna. Det fanns nymfer i vattendrag, i havet, i träden och i bergen.
Hyllemor är en kvinnlig ande som håller till under fläderträdet.
Feer är övernaturliga kvinliga väsen. De förekommer inte i den nordiska folkdiktningen, men är vanliga i keltiska och franska folksagor. Det finns både onda och goda feer.Vi har blivit bekanta med begreppet genom folksagor från dessa länder, t ex Törnrosasagan.
Alferna betraktas av många som älvornas manliga motsvarighet, men i den gamla nordiska mytologien finns det alfer av båda könen. De var övernaturliga, människolika väsenden och det fanns både goda ljusalfer som hade sitt hem i himlen, och onda svartalfer som bodde i underjorden och kan vara detsamma som dvärgar.
Ett hängsmycke av
silver med ett ingraverat
kors eller ett
pentagram bars förr som
skydd mot onda makter och
sjukdomar, särskilt de som förorsakades av
näcken.
En
sjöjungfru var enligt
folktron ett övernaturligt, förföriskt kvinnligt väsen. Liknande väsen var havsfrun och sjörået, alla hade fiskstjärt. H.C. Andersen har gett henne
gestalt i sagan Den lille havfrue.
Näcken är ett övernaturligt, illasinnat väsen i sjöar och vattendrag. Han uppträder som människa, strömkarlen, forskarlen, eller häst, bäckahästen.Han var finklädd eller bar grå jacka och byxor och röd luva. Han försöker locka ner folk i vattnet och tar dem som drunknat. I svensk folkfantasi lockar näcken människorna med förtrollande spel på fiol, horn eller flöjt. Tonerna var så farliga att höra att man gjorde bäst i att stoppa fingrarna i öronen. Man kunde undvika lockelsen från näcken genom att bära stål, spotta eller läsa en bön.
Kvällens guldmoln fästet kransa,
älvorna på ängen dansa,
och den blomsterprydde näcken
gigan rör i silverbäcken
Erik Johan Stagnelius
Den nakna näcken är den bild som spridits genom Ernst Josephsons tavlor.
Bäckahästen är en gestalt i folktron, en vit eller grå häst, som håller till i eller vid bäckar och sjöar, och ibland i människogestalt, då som bäckamannen, strömkarlen eller näcken. Bäckahästen spelade människorna spratt, vållade sjukdom och lockade barn och kvinnor att rida för att sedan störta sig i vattnet med dem.
Vättarna - vättefolket de små under jorden troddes vara ett småvuxet, mestadels osynligt folk som bor familjevis i underjorden, ibland under människornas boningar. Om man hällde ut varmt vatten utanför huset kunde man råka skålla dem, och då kunde de hämnas med sjukdomar. Vättarna är hämndlystna och ger gärna igen för oförrätter, men de kan ocksa löna den som gör gott mot dem. De bodde under jorden och hade boskap, vitterkor och vitterfår. När nybyggare bröt ny mark var det viktigt att se till att den inte redan var upptagen av småfolket. Man gjorde nog bäst i att hålla sig på god fot med dem.
Vittror är de norrlandska vittrorna, som motsvarar både vättarna och skogsrået Hus och fäbodar över vittrornas boningar hemsöks av tråkigheter, och har fäbodarna byggts där vittrornas flyttstråk drar fram måste de överges eller flyttas. Under vinterhalvåret huserar vittrorna i människornas fäbodar. Vittrorna råder över skogens djur.
Skogsrået har många namn, rå, skogsfru, skogsjungfru, skogs(s)nuva, råhanda, rånda, vittran. Hon var ett övernaturligt förföriskt kvinnligt väsende, som var skogens speciella rå. I södra Sverige sades att hon var ihålig i ryggen medan man i Norrland trodde att hon hade svans, men den var hon oerhört angelägen om att gömma för den som hon mötte.
Skogsrået härskade över skogen och villebrådet där. Den som höll sig väl med henna kunde räkna med god jaktlycka. Hon hjälpte kolare och skogsarbetare och belönade tjänster man gjorde henne men kunde också bringa personer i fördärv.
Huldran var ett ibland vänligt, ibland elakt skogsväsen. Hon lockar vandrare vilse, kanske för att få manligt sällskap.
Rå eller rådare står för ett väsen som rådde över traktens vilt och fiske. Tron på tomten som vaktade på gården kan ha sitt ursprung i rådaren. Rån fanns av flera olika slag, t.ex. skogsrå, gruvrå, skeppsrå, sjörå.
Gruvrået är ett bergsrå som härskar över platser där gruvfyndigheter förekommer, en gråskäggig gubbe eller en trollkärring, ibland visar varelsen sig som en rikt klädd kvinna. Gruvrået vill skrämma bort dem som vill utnyttja malmen.
Ett skeppsrå vårdar och skyddar ett skepp, ett kvarnrå som kallas Kvarngubben håller till i kvarnen och hjälper eller stjälper mjölnarens arbete. Sjörået, alltså vattnets ande eller rådare, kallas vanligen Näcken eller Sjöfrun.
Bergsrået eller bergatrollet eller bergakungen är ett övernaturligt väsen som bor i berget och råder över dess malm. Han förvänder ofta synen på den som råkat upptäcka malmådran så att han senare inte kan hitta den. Bergsrået omges inte sällan av sin familj och ett hov av troll.
Kyrkogrimmen är ett kyrkans skyddsväsen som ofta håller till i kyrktornet och detta väsen visar sig som häst, får eller tjur.
Dvärgarna var i fornnordisk mytologi små människoliknande varelser, som bodde under jorden eller i berg och stenar. De var visa och trollkunniga och mycket skickliga smeder. På sätt och vis är dvärgarna besläktade med de gamla gårdstomtarna.
Trollen var ett slags övernaturliga väsen och de vill helst hålla till i orörd natur, utan någon kontakt med människor. I vissa sägner är de mindre än människor, i vissa större och klumpigare. De är fula, har svans, stor och ful näsa, små och sura ögon, håriga öron och klor i stället för naglar. De är ett mellanting mellan djur och människor. De håller ihop i familjer och bor i grottor, hålor e dyl. De älskar guld och silver och är oftast elaka men ganska enfaldiga. De uppträdde fientligt mot människor, stjäl gärna små nyfödda barn och lämnar i stället sina egna fula ungar som bortbytingar. Blir trollen förtjusta i någon mänsklig varelse låter de denne eller denna gå vilse i skogen och förirra sig in bland bergen (bergtagen). Sådana människor stannar för alltid hos trollen, eller också blir de frånvarande och passiva i sinnet.
Ska man skydda sig mot trollen ska man visa blankt stål eller göra korstecknet. De tål inte solens
ljus eller åskans
blixtar.
Men ibland kan de vara vänner med människor som bor ensligt och om de har fått hjälp så lämnar de rik ersättning av sina skatter.
Jättarna var storväxta och starka människoliknande varelser. De kunde vara klumpiga och enfaldiga, och ibland var de ondsinta och lömska. Man trodde att de inte tålde ringningen från kyrkornas klockor. De kastade därför sten mot kyrkor som byggdes för att förstöra dem.
Andra namn på jättar i den nordiska mytologien är t ex bergresar och rimtursar. Bergresarna håller till i bergen. Rimtursar finns i de kalla polartrakterna.
En trollkarl är i myterna en man med magiska kunskaper.
En häxa vanligen en kvinna med övernaturliga krafter. Hon kallades också trollkäring, trollpacka eller trollkona. Häxan kunde utföra magiska handlingar med örter, dekokter etc. och detta kunde hon använda för att skada andra.
Kloka gummor var också trollkunniga men använde sina kunskaper i magi bl.a. till att bota sjukdomar.
Under medeltiden började man tro att häxornas ondska kom från djävulen. Kvinnliga häxor reste till Blåkulla och tillbad djävulen under sexuellt otyglade ceremonier.
En kvarleva av tron på häxor är våra påskkäringar. Och så skjuter man påsksmällare för att skrämma bort häxorna.
Maran är i folktron ett övernaturligt kvinnligt väsen som ansågs rida sovande människor och djur och framkalla ångest. Hon är en människosjäl som är fri från sin kropp under sömnen.
Ibland visar sig maran som hund eller katt. I en kattliknande gestalt tog sig maran in genom nyckelhålet. Om man såg en svettig häst med hoptovad man i stallet på morgonen trodde man att den ridits av maran.
Drakar är jättelika ödleliknande vidunder som förekommer i många myter och sagor. Lindormar är en form av drakar som kan vara väktare av begravda skatter. De kryper upp ur sitt hål i jorden eller bergen och är en representant för underjordiska makter. I folktron var draken ett ont och farligt väsen, som var en plåga för landet. Den hade fladdermusvingar och ett gap som sprutade etter, eld och giftiga dunster och måste blidkas med människooffer. Till slut dödas den av en hjälte.
Vikingarna prydde sin hövdings skepp med lindormar eller drakar på stävarna.
Hustomten eller nissen var en mycket liten gammal man som hörde ihop med en bestämd gård. Han var klädd i grå vadmal och röd toppluva och sörjde för gårdens trevnad. Han håller till i stall och visthusbod, på ladans loft och vid vårdträdet. Han bär säd och lycka till gården, han ryktar hästarna och gör bonden rik så länge han blir väl behandlad, men blir han illa behandlad lämnar han gården och drar lyckan med sig. Han blir fort retad och då kan han ge örfilar åt den som retat honom. Han gillade inte när makarna var oeniga eller att man slarvade med att sköta sina husdjur. Det gällde att hålla sig väl med sin tomte för att han skulle fortsätta att vara till hjälp. Och man gav honom mat vid vissa tillfällen, t.ex. gröt vid julen. Viktor Rydbergs välkända dikt Tomten beskriver denna figur.
normal
Huldran, eller skogsfrun, är nära släkt med vittra och skogrån. Det norska huldrefolket är mer en benämning på all sorts småfolk. Vår svenska huldra är svår att skilja från en människoflicka... Om man inte lyfter hennes kjol och synar hennes rumpa. Huldran har nämligen en lång, hårig svans därbak. Förutom den missprydande svansen är huldran oerhört vacker. Särskilt hennes förföriska rådjursögon. Hon är dessutom alltid vackert klädd, ibland i kläder som verkar gjorda av skogens eget material. Somliga säger att huldran egentligen är ful som stryk, men att hon kan förvrida synen på sina offer så att de tror att hon är vacker. I vissa delar av landet sägs huldran, liksom Skogråt vara ihålig och sakna rygg.
Huldran är en utpräglat sexuell varelse som gärna hoppar i säng med de karlar hon stöter på i skogarna. Åtskilliga skogshuggare och kolare hade barn med huldror. Detta var naturligtvis ett bekymmer för gubbarnas lagvigda hustrur. Det är nämligen så att om man en gång legat med en huldra är man i hennes våld. Var gång hon kallar är man tvungen att komma till henne igen. Om man sedan återvänder hem så gör man det trött, utsliten och halvt från vettet. Har du en man som springer till huldran så fort hon kallar så ge honom tibast och vänderot så blir han botad. Om det hjälper mot helt vanligt vänstrande män vet jag inte, men det kan vara värt att prova. Långt in på 1700-talet var det för övrigt belagt med dödsstraff att gå i säng med huldror.Huldran är särskilt farlig för unga män som precis ska till att gifta sig. De anses särskilt mottagliga för huldrans förförelsekonster.
Huldran råder över skogens alla djur och den jägare som höll sig väl med henne kunde få god jaktlycka. I utbyte mot sexuella tjänster kan hon se till att geväret skjuter rätt och att bytesdjuren står där de ska. Om man kommer på kant med skogsfrun kan man glömma allt vad rättskjutande bössor och jaktlycka heter. Vissa djur klarar sig alltid från jägarens kulor. Bland annat huldrans privata ridälg.
Skydd mot huldra. Eld är det mest effektiva vapnet mot huldran. I övrigt rekommenderas att artigt och hövligt avböja hennes sexuella inviter. Hon har inget sinne för humor och blir hon stött så kan man räkna med problem.
Kärt barn... Här är några av de lokala namn som tillskrivs huldran: Skogsnuvan, Råhanna, Råndan, Skogsråt, Råt, Skogstippa, Tallkotte-Kari, Middagsbergs-jullran, Talle-Maja
normal
Maran är egentligen inget eget väsen. Det är unga, oftast rödhåriga, flickor som genom en förbannelse blivit maror. De förvandlas var och varannan natt och måste då ge sig ut och plåga folk och fä. Ett säkert sätt att se att maran varit i stallet är när hästen är trött och svettig på morgonen och har marflätor i manen.
Marritter kan ske på flera vis, beroende på vem som blir riden. Folk hon bara vill plåga har mardrömmar och upplever hur de nästan kvävs av maran som sitter och rider deras bröst.
Som så många andra kvinnliga väsen är maran erotiskt lagd. Karlar hon fattar tycke för rider hon på ett långt mer angenämt vis. Man vaknar visserligen trött och slutkörd men det kanske går att stå ut med.
Även dessa marritter blir väldigt påfrestande i längden, men det finns motmedel. Ett är att binda maran hos sig och ta henne till hustru. Då gäller det att leta rätt på det hål i väggen hon tar sig in igenom. Sedan väntar man tills hon hälsar på och då sätter man en plugg i hålet så att hon inte kan fara ut igen. Mycket praktiskt.
Man kan lösa en mara från sin förbannelse om man, i samma ögonblick som hon förvandlas till människa igen, talar om för henne att hon är en mara.
Skydd mot maran. På kvällen ställer du dina skor med tåspetsarna ut mot dörren. Häng sedan en lie över sängen, drick ett avkok på linfrö och strö linfrön runt sängen. Du bör även rita ett markors och ett pentagram på dörren för att vara riktigt säker.
Hänger du upp en skata eller en rovfågel i taket i stallet så får hästarna också vara ifred.
Maran är dålig på att räkna, så du lägger en psalmbok innanför dörren, med koragg mellan varje blad, och ger maran i uppdrag att plocka bort och räkna alla kohår. Hon kommer att tycka att det är alldeles för jobbigt så hon drar hellre iväg och rider någon annan.
normal
Bysen är ett exklusivt Gotländskt väsen. Han finns ingen annanstans. Ett visst släktskap finns nog med troll och vättar. Oftast ser man honom som en grå liten gubbe, men han kan även visa sig på andra sätt. T.ex som stubbe, oxe eller någon oansenlig liten grå fågel.
Vissa anser att bysen är en form av spöke efter någon elak gubbe som får sona sina ogärningar genom att för evigt vandra runt på Gotland. Han har tagit som sin uppgift att ta hand om skogen. Ofta syns han gå omkring med sin lilla yxa och hugga lite där han tycker att det behövs. Dessutom kollar han oss människor så att vi inte skövlar skog i onödan.
För att roa sig så hittar bysen på allehanda spratt. En av favoriterna är att lura människor vilse i skogen. Ett bra sätt att klara sig undan detta är att vända tröjan ut och in, då kan nämligen inte bysen göra dig något.
normal
Deva : Ljusvarelser och änglar devaherakin är en parallell
utvecklingskedja till mänskligheten. De mer kollektiva
varelserna känner vi som vättar , alver ,troll, tomtar, skogsrå,
sylfer, dvärgar, gnomer, Sjöjungfrur, hobbiter, älvor ,Jättar, Boggarter,Feér osv. Devor finns på alla
utvecklingsmiljöer. De arbetar med form och energi och kan anta vilken form som helst
alla arbetar i en enhet och har sina uppgifter som de utför utan misstag
Det finns devor som arbetar med healing, färger, Inspiration, vetenskap osv.
Det finns en stor deva för varje land, skog, hav, berg osv.
normal
En gång i tiden var älvorna vanliga besökare i människornas värld. De kunde resa obehindrat fram och tillbaka mellan världarna. Efter medeltiden drog sig världarna gradvis längre och längre ifrån varandra och resorna mellan dem blev svårare och svårare. De platser där dimensionerna överlappar försvann en efter en och snart hade nästan alla älvorna lämnat människornas värld. De som stannade kvar levde maskerade till vanliga människor.
Älvorna har en mycket enkel och bekväm livsstil. De vet att de kan leva i evighet och har därför sällan några högre ambitioner än att ha så roligt som möjligt. Det har de oftast genom att driva med andra älvor eller människor. Många älvor ser det som sitt livsmål att genomföra så briljanta practical jokes som möjligt.
Under de senaste åren har älvorna delvis ändrat skepnad. Älvorna är magiska varelser som till viss del är kontrollerade av människornas tro och förväntningar. Kristendomen innebar att färre och färre människor trodde på älvorna, så dessa var tvungna att hitta andra nischer att fylla i människornas undermedvetna. Lösningen var naturligtvis utomjordingar. Många älvor har tillbringat sina nätter med att trampa ner sädesfält i kul mönster, predika universell harmoni till förvirrade ungdomar på hångelkullen och genomföra rektalanalyser av konservativa politiker som somnat i sina bilar.
Det finns även särskilda devor för varje djurart, ungefär djurandar
En djurande är en levande personifiering av en hel djurart. Den kan fungera som djurartens kollektiva medvetande, som dess gud eller som dess härskare. De lärde tvistar om vilken funktion en djurande egentligen fyller. Den vanligaste teorin är att de är djurens motsvarighet till gudar; de skapas av djurens tro på samma sätt som gudar skapas av människornas. Andra tror att de är någon form av skyddsandar, som skapats för att skydda naturen från människornas skövlingar. Djurandarna själva vet inte heller och många av dem verkar inte bry sig om sådana metafysiska resonemang.
De flesta djurandarna lever hela sitt liv precis som vanliga djur. Sådana djurandar är ofta väldigt primitiva. De har inga begrepp om saker som rör något annat än bete, bytesdjur och parning, även om de är precis lika intelligenta som en människa. Andra djurandar går åt rakt motsatt håll. De ser till att utbilda sig, lära sig så mycket som möjligt om människor, mänskligt beteende och de senaste teknologiska framstegen. De kan dock inte riktigt förlora kontakten med naturen. även om vissa av dem försöker så gott det går.
Alla djurarter har minst en egen djurande. Å andra sidan finns det en del som har många djurandar. Vargarna, till exempel, har över trettio djurandar, som ofta jagar i flock, djupt inne i urskogarna.
normal
Alla planeter har sin heraki av devor och andra väsen, de gröna gubbarna folk talar om är naturväsen från mars.
normal
Chokladens makt
ta en anteckningsbok en penna och färgade kritor.
1:
Anteckna vilka olika sorters växter som finns på platsen.
2:
Medans du känner lukterna blunda och låt lukterna ta form i ditt sinne
försök inte föreställa dig något utan låt det komma av sig själv så kan du
vara säker på att det ej är fantasi.
3:
Hör du ord i ditt sinne så anteckna dem var noga med att antecka dina upplevelser
4:
Markera platsen på kartan.
5:
Nästa gång du besöker platsen kan du pröva att kalla på trollen eller älvorna använd det bästa namnet du känner till men inte ditt eget och be dem komma och presentera sig.
6:
När du ser dem be dem berätta om vad de kan göra och hur de kan göra om du ger dem choklad i utbyte så får de stark lust att vilja hjälpa dig.
normal
NATURVÄSEN
Hela naturen är full av väsen. Naturväsen har hand om mallarna för växter, djur, ljud, vatten och allt som existerar i hela universum.
Vi har väsen som sköter om våra kroppar. Det är naturväsena som håller hand om mallen för våra kroppar. (håll dig sams med dem för att få en bra kropp). Gå ner på alfanivå (meditationsnivå) och berätta för ditt naturväsen hur du ser ut (hur smal och vacker du är ) ditt väsen kommer att justera mallen.
Om man bjuder naturväsen på mat (tex choklad som de älskar)- äter de upp smaken och inte materian. Om man smakar på det man bjudit dem på, märker man att det inte smakar något i jämförelse med det de inte smakat på. Man måste säga varsågod. De smakar inte om man inte bjuder dem.
normal
Likheter mellan ALF och naturväsen
Det finns många likheter mellan de traditionella naturväsendena och ALF. Här är några likheter: Det finns vissa som tror att de kommer från himlen eller andra planeter. Båda verkar vara halvmateriella till sin natur. De kan ändra form och storlek. De kan färdas genom andra föremål och de kan bli synliga eller osynliga eller hålla sig halvgenomskinliga. De kan även vara onaturligt snabba, starka eller bete sig onaturligt på andra vis. De syns ofta som lysande föremål. Även varelserna kan vara lysande eller glänsande i båda fallen. De färdas ofta i moln / dis och de kan lämna eller åka in i detta dis och det kan ändra storlek. De har båda avundsvärda förmågor och lever i stor välmåga och rikedom. Männsikor som träffar dessa varelser kan få speciella gåvor, som t ex förmågan att se in i framtiden eller förmåga att hela. Men de är oberäkneliga och vissa kan bete sig på ett kallt och omänskligt sätt. (Jämför t ex med de små grå och Men In Black.) På något sätt så verkar de också frukta oss och behöva oss. Båda kidnappar människor för att blanda folkslagen. De verkar ha ett behov av ständigt ta fram nya hybrider och de behöver få kraft från oss.
För båda gäller även att de ser olika ut i olika kulturer. USA och Sovjetunionens ALF skiljer sig mycket. Och vi skandinavier har ännu en annan typ som dominerar. Jag gissar att även afrikaner och asiater har sina egna kulturella varianter av ALF, så som de hade sina egna varianter på vättar / naturväsen.
normal
Vad är en väktare?
De flesta har hört talas om yrket väktare men det finns även de som en gång var människor eller andra väsen som numera är en sorts väktarandar för olika saker tex för en viss stad eller land eller annan viktig plats.
Varje stad har sin väktare som övervakar och beskyddar allt som berör staden. Göteborgs väktare är ett Blått lejon med en krona och svärd men det kan anta vilken skepnad det vill och går ofta omkring på stadens gator i form av en gammal gumma men man kan känna av att det är en magisk varelse om man behärskar magi elelr genom att se att hon aldrig blir äldre och har ett onaturligt litet huvud. Jag har sett varelsen flera gånger i båda skepnaderna.
Det finns även väktare som aldrig varigt människor utan är manefistioner av en viss känsla tex fridfullhet eller hat eller en viss tradetion som tex jul och påsk påskharen är en sorts väktare av påsken som kan vara på flera olika ställen samtidigt och dela ut påskägg och han har flera döttrar på jorden eftersom han vandrar omkring på jorden i mänklig skepnad och underhåller folk och många har haft förhållanden med honom och hans döttrar är mycket kunniga i magi.
Jultomten är en fridfull väktare av julen och den vapenvilan som råder då och han kan även han vara på flera olika ställen samtidigt
när han delar ut julklappar men han är inte synlig då oftast (men det händer) julklapparna magiska natur gör att föräldrarna tror att de köpt dem men de är från jultomten och de har ofta energier i sig som gör att de blir uppskattade och ger tur om man förtjänar det. Han är ofta på jorden i mänklig form och går på konserer han gillar svensk musik väldigt mycket.
Barnens väktare ser ofta roliga ut och deras uppgift är att förbereda barnen på att klara sig bra men tyvärr så blir de ofta
bortglömda pga av föräldrars och andras nedsättande komentarer därimot är de som håller tyst om det oftast de som klarar sig bra senare i livet. Eller de som lever i häxfamiljer kan gå väldigt långt eftersom de har mycket kunskap i släkten.
Allt har sin väktare även ditt hem och du själv och din familj
de kallas i häxkretsar för hustomtar,familjetomtar och persontomtar. Din släkt har en särskild energi som kan användas med magi för att tex lägga en förbannelse över släkten så att alla som dör blir en sorts väsen tex sjöjungfrur.
Ditt namn har en stark energi som gör att man kan förändra ditt sinne och din kropp ganska mycket om man känner till det.
Även löften har en stark energi som gör att om du inte har uppfylligt löftet så kan den personen använda energin för att tvinga dig att göra saker som du inte kan stå imot det används ofta för att säkerställa att magi lyckas eftersom du blir tvungen att ta imot magin.
