Är ett samlingsnamn för de fält en slagruteman får utslag för. Dessa fält sägs vara energier som strålar till och från jorden. De vanligaste fälten, alla med olika frekvens, är Curry-, Hartmann-, vattenåder- och bergsprickefält. Jordstrålning är inte elektromagnetiska fält, magnetfält eller radioaktiv strålning, utan ett nytt typ av fält.
Jordstrålning
Är ett samlingsnamn för de fält en slagruteman får utslag för. Dessa fält sägs vara energier som strålar till och från jorden.
Alias: geomanti och geomantik
normal
normal
Slagrutan är det instrument med vilket man kan finna vatten, sägs det normalt. Men riktigt så är det inte. Slagrutan är endast en förstärkare av de impulser man själv uppfångar. En skicklig slagruteman behöver ingen slagruta. Och det är inte bara vatten man kan hitta utan även mycket annat. Det intressanta här är att man med slagruta (grenklykan), pendel (snöre med tyngd) och pekare (två stålpinnar med en nittiogradersböj) kan känna och mäta kraftlinjer som går som ett rutnät över jordklotet och böjs och vrids vid gamla träd och forntida stenmonument. Dessa kraftlinjer påverkas av olika material och kan t.ex med diverse stenuppsättningar koncentreras och ledas vidare i strålar. Dessa strålar växlar mellan positivt och negativt och kan ge tydliga effekter hos de som utsätts av dessa strålar. I naturlig form ligger de i rutnät med tre meters mellanrum mellan posetiva och negativa kraftlinjer.
(Observera att detta inte är parapsykologins forskningsresultat)
normal
Forskning om jordstrålning
Att gå med slagruta - är det vetenskap? Nej - naturligtvis inte! Däremot kan slagrutegängarnas resultat analyseras vetenskapligt, och så görs i allt högre grad i t ex Tyskland och Sovjet och även i Sverige.
Att gå med slagruta är att uppleva, att förnimma och känna, att uppleva naturen på ett helt nytt sätt. Det är att se samband och förstå djurs och insekters beteende, att förstå att allt levande är sammankopplat i ett osynligt nätverk. Att gå med slagruta är att på nytt förnimma fina, subtila känslor som vi jäktade stadsmänniskor ofta förträngt. Att gå med slagruta är som att få ett par nya ögon - en fantastisk upplevelse! Det är också att återerövra lite av den samhörighet med naturen som människan levt i under miljoner år och som förlorats först under de allra senaste seklen.
Många slagrutegängare är helt övertygade om att en yttre kraft griper tag i slagrutan och drar den nedåt. Det är denna föreställning som gjort att rutgängeriet setts på med ett visst löje eller ansetts vara skrock eller magi.
Redan på 1700-talet var jesuitpastorn Athanasius Kircher på det klara med att slagrutereaktionen berodde på ofrivilliga muskelrörelser, en åsikt som på 1800-talet vann spridning. Franska vetenskapsakademin tillsatte 1857 en kommitté bestående av tre forskare som skulle yttra sig om slagrutan. De ansåg att slagrutans rörelser inte kan tillskrivas några fysikaliska krafter, utan är psykiska inflytelser från rutgängarna.
Detta var alltså vetenskapen på det klara med för över hundra år sedan. Det är dags att de som praktiserar rutgängeri idag också reflekterar över vad det är som händer när rutan slår.
Alla olika typer av slagrutor och pendlar är bara förlängningar av människans armar och händer. Redskapen indikerar och synliggör minimala rörelser och förändringar av muskelspänningen i rutgängarens armar och händer.
Slagrutan är visaren - människan är instrumentet.
Människan själv, i den mån hon begagnar sig av sitt sunda förnuft, är den största och mest noggranna fysikaliska apparat som finns. Det är just den nyare fysikens stora olycka att man avskilt experimenten från människan och vill inskränka dessa och som bevis endast godtaga vad man förmedelst tillverkade instrument kan lära känna om naturen och om vad den kan frambringa.
Goethe
I Sverige har den vanligaste formen av slagruta varit en grenklyka av något böjligt och spänstigt träslag som sälg, rönn, pil eller hassel. Slagrutan hålls hårt spänd med skänklarna böjda och hamnar på så sätt i ett instabilt tillstånd. För att komma i jämvikt vill slagrutan vrida sig och slå uppåt eller nedåt. För att kunna hålla den kvar i utgångsläget balanserar rutgängaren den med små rörelser i handleder och händer. Detta sker nästan omedvetet på samma sätt som du håller balansen när du cyklar genom små rörelser i styret. Utslaget beror sedan på att rutgängaren inte förmår balansera slagrutan längre. Muskelspänningen i armar och händer förändras så att slagrutan kommer ur läge. När spetsen på klykan rört sig en liten bit, tar den spänning som finns i klykans böjda skänklar över och den vrids av sig själv. Att då försöka hålla emot går inte hur hårt man än håller. Det är då barken brukar lossna.
Den som startar rörelsen i klykan är alltså rutgängaren själv, men det sker helt omedvetet. Rörelsen i armarna är så liten att man inte är medveten om den. Muskelrörelsen beror på nervimpulser som man inte medvetet kontrollerar. Det är människans nervsystem som reagerar - inte slagrutan.
De känsligaste rutgängarna behöver inget instrument, utan känner reaktionen direkt i den utsträckta handen som pirrningar eller stickningar, eller som elektriske Thure, brunnsborraren Thure Tibblin från Härkelberga i Uppland: när han knyter händerna börjar armarna vifta okontrollerat om han går över en vattenåder. Här har vi återigen att göra med nervreaktioner.
Klykan av trä har idag oftast ersatts av en modernare variant - vinkelpinnen. Två vinkelböjda stålpinnar hålls, en i var hand, så att den längre delen av pinnen pekar rakt fram. Utslaget visar sig så att den horisontella delen av pinnen svänger inåt eller utåt.
Här är det ännu lättare att förstå varför pinnarna rör sig. Den horisontella delen av pinnen pekar dit den vertikala delen lutar (den delen man håller i handen). Ändras lutningen på den vertikala delen, svänger den horisontella. Detta sker naturligtvis därför att rutgängaren vrider lite på handen. Det behövs faktiskt bara en lägesförändring på en eller ett par millimeter för att vinkelpinnen skall svänga. En sådan liten rörelse är man oftast helt omedveten om. Notera att det är samma rörelse i handleden som gör att både träklykan och vinkelpmnen rör sig.
Om man låter en grupp människor gå med vinkelpinnar över en viss sträcka, utan att de medvetet söker efter något speciellt, och noterar alla deras utslag (det blir ganska många) visar det sig att utslagen inte alls fördelar sig slumpmässigt utan kommer ojämnt fördelade i olika grupper.
I USA har Utah Water Research Laboratory vid Utah State University gjort omfattande tester med slagrutegängare. Över 150 personer deltog varav 90 procent aldrig prövat att gå med slagruta förr. Endast en person fick inga utslag alls. Forskarna märkte att slagruteutslagen inte fördelade sig slumpmässigt när personerna fick gå längs en teststräcka i en trädgård. Det var mindre än en möjlighet på 2 000 att slumpen spelat in. Forskarna undrade då om försökspersonerna fått några visuella ledtrådar, dvs sett något i terrängen som påverkat dem att få utslag. Nya försök genomfördes med en ny grupp som fick gå samma sträcka och lägga markeringar på marken där de tyckte, utan att använda vinkelpinnar. Dessa markeringar hamnade då helt slumpmässigt!
Att slagrutegängare verkligen reagerar för okända stimuli på vissa bestämda platser får idag anses vetenskapligt bevisat tack vare den stora tyska studien som genomförts av fysikprofessorerna Hans- Dieter Betz och Herbert König vid universitetet i München. Studien har framtvingats av det stora intresse för slagrutan, jordstrålning och hälsa som finns i Tyskland. Där är tusentals människor aktiva rutgängare, och det finns föreningar på de flesta större orter som arbetar med en helt ny vetenskap: geobiologi.
Det var helt enkelt nödvändigt att en gång för alla ta reda på om fenomenet verkligen existerar, om rutgängare reagerar för störzoner utan hjälp av de kända sinnena, om reaktionen endast är avhängig av en speciell plats och om reaktionen är upprepbar. Det var endast detta studien skulle avgöra. Frågan vad människan reagerar på och hur reaktionen sker lämnades till framtida studier, liksom frågan om de störzoner rutgängare hittar kan påverka hälsan.
Studien tog två år att genomföra, 1987-1989, och finansierades med 400 000 D-mark av forskningsminsteriet i Bonn. I studien medverkade 14 vetenskapsmän från 9 olika institutioner, bl a medicinare, fysiker och psykologer. Totalt genomfördes 10 000 tester med 500 rutgängare, både professionella och personer utan tidigare erfarenhet.
Betz-König sammanfattar resultaten så här:
- Träffsäkerheten för den genomsnittlige rutgängaren var dålig och skilde sig i de flesta fall inte från vad man förväntar sig av slumpen.
- Några rutgängare visade däremot upp en utomordentligt hög träffsäkerhet, vilken inte kan förklaras med slumpen.
Man gjorde tester av tre olika slag, tester över naturliga störzoner utomhus, tester över vattenledningsrör i laboratoriet och tester med konstgjorda elektromagnetiska fält. Här skall vi närmare gå in på det första slaget. Dessa tester skulle pröva om rutgängare reagerar över naturliga störzoner i upprepbara försök utan hjälp av de kända sinnena. Försökspersonerna fick först med slagruta ta ut en störzon som de ansåg gav starka reaktioner. Över den zonen placerades sedan en 10-13 meter lång och 60 centimeter bred gångbräda med sluttande kanter. På denna bräda fick försökspersonerna gå för att de inte skulle kunna orientera sig med hjälp av ojämnheter i marker. Försökspersonerna försågs sedan med dubbla skydd för ögonen som gjorde det omöjligt för dem att orientera sig med hjälp av synen, samt med hörselskydd så att de inte skulle kunna orientera sig med hjälp av hörseln. Därefter blev de utsatta för desorientering och placerade på ett slumpmässigt utvalt ställe på brädan. Försökspersonerna skulle nu med slagrutan som enda hjälpmedel återfinna störzonen i 20-40 upprepade försök.
Enligt min mening är en sådan blindtest utomordentligt svår att genomföra framgångsrikt. Att gå med slagruta/vinkelpinnar är en form av balansakt. För att slagrutan skall vara välbalanserad måste man ha ögonkontakt med den. Med förbundna ögon är det mycket svårt att avgöra om utslaget är äkta. Det krävs att försökspersonen är mycket rutinerad för att klara av detta. Det förvånar mig faktiskt att resultaten i detta test blev så utomordentligt bra.
Slående var att resultaten till att börja med bara var marginellt signifikanta men efter att en mer erfaren rutgängare, Hans Schoeter, tagit ut en extra stark störzon, Iyckades även andra rutgängare få signifikanta resultat över samma sträcka. När minst två erfarna rutgängare oberoende av varandra tagit ut en störzon, var chansen stor att även relativt oerfarna rutgängare skulle få signifikanta resultat på samma ställe.
Testet med gångbräda gjordes med totalt 40 personer i 2700 enskilda tester. 13 personer fick signifikanta resultat och av dessa var 8 högsignifikanta. Möjligheten att det sammantagna resultatet skulle bero på slumpen är mindre än en på en miljon!
normal
Det händer mycket intressant på jordstrålningsfronten idag. I Nätverket för Gränsöverskridande Vetenskap har en grupp engagerade utarbetat ett språk för att tala om dessa komplexa fenomen. Flera år i rad har ett åttiotal amatörforskare från hela landet samlats i fyra dagar för att utbyta erfarenheter och även utföra mera seriösa (dubbelblinda) experiment.
Speciellt har man arbetat med Torsten Hanssons experiment. Man ställer hypotesen att vi omedvetet påverkas av gitternätet och jordstrålnignen på platsen. Ett antal försökspersoner får gå en sträcka med förbundna ögon. Enligt ett pilotexperiment viker dessa personer av från sin destination och följer jordstrålningen. Resultatet blir ett slags kvadratiskt mönster. Detta ger möjligheten att påvisa jordstrålningen på ett objektivt sätt.
Gamla kultplatser har ofta byggts på platser som underlättar visioner. När det ses UFOs idag, så är det oproportionerligt ofta vid gamla kultplatser, dvs så kallade jordstrålningsstörzoner. Förr i tiden var det naturväsen eller förfäders andar som man umgicks med.
normal
Rätt psykisk inställning
Att få utslag med en slagruta sker inte utan rätt psykisk inställning. Sinnesstämmningen skall vara avslappnad men koncentrerad, vilket säger mycket om den psykiska delens betydelse i det hela. All stress blockerar helt möjligheten att få tillförlitliga utslag. Sedan följer den s.k. programmeringen, d.v.s. man ställer in sig psykiskt på vad man skall detektera. Slagrutegängare som programmerat sig för att hitta t.ex. en vattenåder, får sedan bara utslag för vattenådror, och inga andra slags fält. Andra ställer in sig på att hitta jordstrålning, vilket ger utslag för alla slags jordstrålningsfält. Det hela går ut på att få de signaler vi undermedvetet ständigt registrerar att gå över medvetandets tröskel. Detta genom att koncentrera sig på vad man vill detektera. Detta stämmer väl överens med teorin om att skillnaden mellan olika slags jordstrålningsfält är att de har skilda frekvenser.
Kroppen vet redan undermedvetet hur det känns att vistas i ett fält med en frekvens framkallat av t.ex. en vattenåder. Det gäller sen att tänka sök vatten, och när kroppen känner av denna frekvens slår alltså slagrutan, precis vad man programmerat kroppen till.
normal
Jordstrålning
Hur jordstrålningsfältens egenskaper ser ut råder delade meningar om. Mycket talar för att fälten inte slutar tvärt, utan avtar successivt från dess centrum. Att slagrutegängare får utslag på bestämda avstånd från centrum av fältet kan bero på att fältet måste ha en viss styrka för att en förändring ska kunna detekteras. Olika slagrutegängare får ibland också utslag på olika avstånd från centrum av fältet. Detta skulle kunna tolkas som känsligheten hos rutgängaren.
Man brukar tala om att bredden är detsamma som styrkan hos en linje. Detta då man efter försök med en vanlig vattenslang har kommit fram till att jordstrålningsfältets bredd ovan slangen är direkt proportionellt mot hur mycket vatten som passerar. Om det bara finns stillastående vatten i slangen fås inget utslag.
Jordstrålningsfälten är bevisligen inte elektromagnetiska fält, magnetfält eller radioaktiv strålning. De två förstnämnda går dock också att detektera m.h.a. slagrutan. På en järnvägsbro ovan elledningen fås t.ex. utslag. Vad jordstrålningen i själva verket är finns bara teorier om. Men även andra fenomen, som magnetismen och dragningskraften, har forskarna idag ingen riktig förklaring till. Skillnaden är att dessa accepterade fenomen går att mäta med instrument, medan jordstrålningen hittills bara kan detekteras av människan själv som instrument.