N. Rogn. F. Pihlaja. Lappl. Skappe.
Släktet Sorbus skiljer sig från Pyrus nästan endast genom de helt små äpplefrukterna (rönnbär, oxelbär), som dessutom innehålla ett mindre antal rum (oftast 2 eller 3) med mycket tunna, mjuka hinnväggar. Bladen äro ofta flikiga, hos rönnen parbladigt sammansatta. Blommorna äro små och talrika, bildande rikt förgrenade kvastar, och utmärka sig för mycket stark, frän eller sur lukt, en föga angenäm doft, som räknas till de s. k. aminoida luktämnena. Detta slags blomdoft är egen för blommor, som flitigt besökas av flugor (t. ex. fläder, olvon, surtorn, murgröna, vissa umbelliferer, hagtorn m. fl.); den plägar oaktat sin styrka ej märkas på avstånd från växten, såsom t. ex. är fallet med lindens, rosornas, nejlikornas och kaprifolernas vällukt.
Sorbus-blomman, fig. 2 och 3, är av äppleblommornas typ med roslik krona, bred honungsrik disk innanför ståndarna m. m. Till antalet äro ståndarna jämnt 20, ställda i tre kretsar, fig. 3. Av talet 20 härledde Linné namnet Icosandria, den tolvte klassen i hans sexualsystem.
Rönnen är ett nordiskt träd, ymnig över alla de nordiska länderna även i de lägre fjälltrakterna och likaså vid ishavskusterna, där den icke ens saknas på de yttersta skären, ehuru med knappt fotslång, till marken tryckt stam. Den finnes även på Island och Grönland och går å andra sidan lång ned i Sydeuropa.
Rönnen når aldrig någon betydlig storlek och är, såsom Linné skrivit, ett träd, som icke blir gammalt. Då den står ensam på gårdar och backar, får den ofta en tmligen undersätsig växt, men inne i skogar och hagar blir den högre och smärtare. Den fördrager mager, grusig och stenbunden mark och kan därför med lätthet planteras vid vägar och på gårdstomter. Särskilt får den en tät, rundad krona och rik fruktsättning i lundars och skogars bryn. Då frukterna mognat till sin fulla färgprakt och kvistarna svikta under de täta och tunga fruktställningarna, lämna rönnarna sitt bidrag till höstens bjärta och prunkande landskapsfärger, men på samma gång en frikostig trubut åt djurlivet, ty rönnbären utgöra den förnämsta vinterfödan för talrika fåglar, såsom sidensvansen, trastarna och skogshönsen. Genom fåglars förmedling utsås fröna på tak, murar, bergväggar eller uppe i kronorna av gamla, storväxta träd. De plantor, som än i dag på landsbygden besitta undergörande krafter. Såsom efter frostens inträde kunna de lättare förtäras, och både som torkade, inkokta och syltade äro de användbara i hushållet och till föda åt husdjuren. Deras saft innehåller samma organiska syra, som finnes i äpplen, eller den s. k. äpplesyran. -- Rönnveden är ljusbrun. Dess fasthet och seghet torde hava föranlett, att detta träd i forntiden var helgat åt guden Tor och att det ofta omtalas i folksägner och sagor. Baken duger till garnving och löven till vinterfoder åt boskapen. Rönnen förtjänar sålunda att räknas till våra nyttigare växter.