Slagrutan (med dess variationer) är det enda redskap vi hittills har som kan påvisa psi-spåret. Den har också sedan gammalt använts för att finna gömda ämnen och föremål. En klassisk användning var i bergsdriften. Det finns tryckta bilder från mitten av 1500-talet som visar slagrutemän leta efter metaller.
År 1749 gjorde Carl von Linné på höga överhetens befallning en resa i Skåne för att studera ekonomien, naturalier, antikviteter, seder, levnadssätt. Den sjunde juni befann han sig i den lilla byn Sankt Olof på Österlen. Han fann sin upplevelse med slagrutan denna dag vara såpass intressant att den återgavs i boken om den skånska resan. På så vis bevarades en episod om hur slagrutan användes för snart 250 år sedan.
Jag vet inte om Linnés sekreterare följde psi-spåret när han letade efter pengapungen. Troligen inte, i så fall skulle förmodligen den samvetsgranne Linné ha noterat en så speciell metod. Men någon form av mental inställning på det gömda föremålet använde han säkerligen.
Jag log igenkännande åt denna beskrivning. Den kunde ha varit från Värmland juli 1992. En dag arbetade samtidigt flera slagrutepersoner. Alla försök lyckades inte i första sändningen. Efter ett tag verkade fältet lika fullt av psi-spår, fotspår och villospår som Linné måste ha upplevt det. Men precis som hans sektreterare, så lyckades vi nästan varje gång till slut att finna den gömda skatten.
Vårt främsta intresse i dessa försök har dock inte varit slagrutan som sådan, utan forskningen av psi-spåret. Vi hoppas ddet snart ska kunna registreras objektivt med någon form av mätinstrument. Kreativa idéer om sådana mottages gärna!
Ur "Carl Linnæi Skånska resa"
Slagruta är ett underligt upptåg, med vilken man vill inbilla folk, att rutan skall säga varest metaller ligga fördolde. Min sekreterare tog esomoftast en kvist av hassel, som varjämt delt i två grenar och med den förnöjde sitt sällskap. Detsamma skedde ock här, då den ena gömde sin silvertabaquier, den andre sitt ur här eller där i buskarna, vilka sekr. tämmeligen Iyckeligen uppletade. Jag, som aldrig trott rutan och icke velat höra henna nämnas, förtröt att slagrutan skulle rekommenderas och föreställte mig, att min följeslagare och sekr. förstodo varandra till att inbilla sällskapet; ty gick jag avsides på ett stort och högt fält norr om ladugården, skar där upp en liten torv och lade dit min lilla penningepung, täckte sedan med samma torv så noga, att ingen människa skulle sett minsta tecken därefter. Mitt märke var en stor Ranunculus Fl., som stod strax därvid, och ingen annor hög ört var mer på hela fältet. När så var beställt, går jag ner till mitt sällskap, berättar att jag gömt min börs på det fältet, bad sekr. med sin slagruta uppleta dukaterna, så ville ock jag tro henne; ty jag var säker, att ingen dödlig mer än jag visste, varest penningarne lågo. Sekr. var nöjd, att han fått ett tillfälle, genom vilket han kunde förmå mig till mildare tanka om rutan, somjag alltid talt om henne med åtlöje. Sällskapet var ock nyfiket att se rutans mästareprov. Sekr. sökte länge och väl hela timman då jag med mitt värdfolk hade nöje att se rutan arbeta förgäves. Alltså, som godset intet kunde fås igen, blev rutan vårt nöje. Jag går sedermera att själv upptaga min pung, men när jag kommer bort på fältet, hade våra rutegångare genom sitt peripateticerande nedtrampat alla gräs, så att ej minsta tecken sågs efter någon Ranunculus, och jag måste söka efter mina dukater med samma ovisshet som rutan. Jag hade icke lust gå 100 dukaters vad om rutan, ty sökte vi alla, men förgäves, både med löje och förtret. Änteligen måste jag giva saken förlorad, då baronen och sekreteraren bådo mig utnämna rummet ungefärligen, varåt jag tyckt mig nedlagt pungen, det jag ock gjorde; men den fula rutan ville intet slå, utan drog rutan åt en hel konträr sida, och änteligen, sedan både sekr. och vi alla voro trötte vid rutan, och jag vid henne mest ledsen, stante sekr. på en hel annor sida av fältet, sägandes att om pungen icke vore där, så vore ogörligt för honom säga stället. Jag böd icke till att söka därefter, emedan det icke var detta håll, därest jag tyckte mig lagt pungen, men baron Oxenstierna lade sig likväl på jorden att söka, då han fick ned ett finger och drog upp den lilla torven, under vilken dukaterna lågo. Således slog rutan rätt den gången och skänkte mig de penningar, jag eljest förlorat. Detta är res facti. Får jag se några stycken dylika exempel, så måste jag väl tro, det jag icke vill; ty det är helt annat med magneten och attraktionen emellan järn och järn, men att en hasselkvist skall säga mig rikare metaller, det samtycka varken våra utvärtes eller invärtes sinnen, så att jag väl ännu icke tror rutan, dock vill jag icke flera gånger gå med henne vad om lika många dukater.
Anm. Ranunculus polyanthemus = back-smörblomma. Peripateticerande = kringvandrande. Res facti = verkliga förhållandet.