Hem

Psi-spår

Ändra sidan Visa ditt intresse Ämne 664, v1 - Status: normal.
Försteredaktör: lucipher
Denna text är importerad från /old/psi/psi/spaar.html
är Praktiserbart , Upplevbart och Trobart

Spåret, som kom att kallas psi-spåret är alltså det mätbara spåret av en tanke.

Alias: psi-spår, psi-spåret och psi-spårsfenomenet

normal

Med slagruta längs psi-Spåret

Av Elisabeth Broomeé, Kristina Anjou & Jens A Tellefsen, Jr Ur PSSPR No 15. Artikeln är tidigare publicerad i Sökaren nr 3 1994.

Sammanfattning: Göte Andersson, konstnär från Värmland, har i flera år gjort undersökningar som visar att man med slagruta kan följa ett s k psi-spår fram till gömda eller borttappade föremål, och på så sätt finna dem. Med stöd från John Björkhems Mirmesfond har Jens Tellefsen, PhD, och Nils-Olof Jacobson, Med Dr tillsammans med Göte Andersson genomfört vetenskapliga forsök med mycket goda resultat som påvisar psi-spårets existens. Vi redovisar här undersökningens metodik och resultat samt diskuterar några av psi-spårets egenskaper. Rapporten från experimenten publicerades i januarinumret av tidningen Journal of the Society for Psychical Research.

Har svenska forskare upptäckt något betydelsefullt nytt inom psiforskningen, något som kan vara ett upprepbart parapsykologiskt experiment?

En tanke - vad är det? En idé, eller en inre bild, som uppstår i ett medvetande och kanske följs av handling - ja, så skulle man kanske kunna svara. Men att tanken skulle kunna vara något som är utsträckt i rummet, något konkret och mätbart, det tillhör inte våra vanliga foreställningar om hur världen är konstruerad. Svenska parapsykologiska undersökningar visar emellertid att så kan vara fallet.

Upptäckten av psi-spåret

Det är nu snart sju år sedan det sa kallade tankespåret upptäcktes. Spåret, som kom att kallas psi-spåret (psi-track på engelska) är alltså det mätbara spåret av en tanke.

Sedan det första försöket gjordes, har några svenska forskare under flera år gjort en serie experiment, som rönt internationell uppmärksamhet. Nils-Olof Jacobson och Jens A. Tellefsen har skrivit en rapport som vunnit forsta pris i en parapsykologisk tävling i England och publicerats i en av de ledande parapsykologiska tidskrifterna, den engelska Journal of the Society for Psychical Research. I Sverige utkommer snart den forsta boken om experimenten med psispåret, skriven av Göte Andersson, värmländsk konstnär, som var den som upptäckte psi-spåret.

En dag 1987, när Göte var på besök hos sin far Arthur Andersson, ville han försöka mäta den mänskliga auran med hjälp av en slagruta. Iden hade han fått från en tidningsartikel, där det påstods att detta var möjligt. Han bad sin far att mäta hans, Götes, aura. Arthur, som är en erfaren slagruteman, hade tidigare sökt, och funnit, vattenådror med slagrutan. Han tyckte att idén var egendomlig men gjorde som Göte ville och fick till sin förvaning ett kraftigt utslag med slagrutan runt Göte.

Göte ville sedan forsöka utvidga sin aura i en viss riktning, men forst Iyckades inte detta så bra som han hoppats. Han prövade då att med stor intensitet tänka på en stol några meter bort, och eftersom han är konstnär har han ett mycket utvecklat inre bildseende. Han bad sedan Arthur att gå runt stolen med slagrutan. Till Arthws förvåning gjorde slagrutan ett kraftigt utslag runt omkring stolen, och till bådas allt större forvåning fann Arthur med slagrutans hjälp även ett tydligt spår mellan Göte och stolen. Så var det första psispåret upptäckt.

Vetenskapliga experiment

Göte, som blev oerhört intresserad av denna upptäckt, ägnade sig under flera år åt att, tillsammans med flera duktiga slagrutemän i hans hemtrakter, utforska psi-spåret. Han förstod att han kommit något hittills okänt på spåren och ville att detta skulle undersökas vetenskapligt. I detta syfte tog han kontakt med Jens A. Tellefsen, fysiker vid Tekniska Högskolan i Stockholm, och senare knöts också Nils-Olof Jacobson, psykiater med stor kunskap om psiområdet, till projektet. Tillsammans med Kristina Anjou, Jens fru, gjorde de vetenskapliga studier av psi-spåret.

Försöken har till största delen gjorts utomhus med hjälp av slagruta, som visat sig vara ett utmärkt instrument för att hitta psi-spår. För att forsöken skall flyta lätt har man helst arbetat på stora ytor. Man har gärna valt fält på minst cirka 100 x 100 meter, som före försökens början genomsökts med slagrutan for att konstatera att där inte finns sådant som vattenådror och sprickzoner som slagrutan ger utslag för.

Deltagarna i dessa experiment har följande uppgifter: En person, gömmaren, gömmer det foremål som man med hjälp av psi-spåret ska försöka hitta. Han ger sig sedan iväg från forsöksområdet. En annan person, sändaren, sänder tanken från en sändarplats mot det gömda foremålet, det vill säga han skapar psi-spåret. En tredje person, slagrutemannen (som naturligtvis lika gärna kan vara en slagrutekvinna) letar fram psi-spåret med hjälp av en slagruta. Sändare och slagruteman kan vara samma person. Men det är naturligtvis ett grundläggande krav att slagrutemannen inte får minsta ledtråd om var gömmaren har placerat foremålet.

Ett dubbelblint(l) försök kan i korthet beskrivas på följande sätt:

Man håller gärna till ute på ett stort fält, som är så fritt från störningar som möjligt. Gömmaren placerar ut ett foremål, till exempel en kristall eller en klocka, gärna med personlig anknytning till sändaren. Det är självklart att de andra deltagarna i forsöket inte har någon möjlighet att se var föremålet placeras. När gömmaren signalerat att han är klar, och forsvunnit bort från området, är det sändarens tur. Denne placerar sig lämpligen någonstans i mitten av fältet och koncentrerar sig intensivt på det foremål som gömts. Han har ingen vetskap om var foremålet finns. Sändaren använder sig vanligtvis av någon sorts visualiseringsteknik. Under den processen skapas psi-spåret.

Sändningsplatsen markeras väl, och den tredje personen, slagrutemannen, börjar söka sparet. Slagrutemannen arbetar langsamt i små cirklar runt sändningsplatsen, och de ställen där slagrutan gör utslag markeras. Cirklarna vidgas och när de markeringar som gjorts i cirklarna bildar en linje i någon riktning, börjar slagrutemannen att arbeta i sicksack över denna linje. Genom de utslag han får, går psispåret att folja, oftast spikrakt mot det gömda foremålet.

En fråga som nästan genast brukar dyka upp, när man berättar om dessa försök, är om gömmaren lämnar spår efter sig så att slagrutemannen omedvetet följer dessa. På det kan man svara att utläggningsproceduren är upplagd så att alla möjligheter att det uppstår sådana spår är helt eliminerade.

Av de 40 dubbelblinda försök som forskargruppen gjorde vid sex olika tillfälien under en treårsperiod, Iyckades man i 32 fall inom cirka en halvtimme finna det gömda föremålet. Då det handlar om att hitta till exempel en liten bergskristall på ett fält som är 100 x 100 meter stort eller större, är resultatet minst sagt anmärkningsvärt. Är detta det första upprepbara psiexperimentet i historien?

Praktisk användning av psi-spåret

Om man i det verkliga livet behöver använda sig av tekniken, är det en fördel om man både kan sända själv och hantera slagrutan. Flera av Götes medhjälpare brukar göra båda dessa saker. När sändaren har koncentrerat sig på och visualiserat det gömda föremålet, släpper han helt tankarna på det och lämnar platsen för sändningen. När han släppt tanken på foremålet, foljer inte psi-spåret sändaren, utan det tycks ligga kvar med sändningsplatsen som utgångspunkt. Därfor är det fullt möjligt, och i många fall också praktiskt, att sändaren fortsätter arbetet som slagruteman. Om det sökta foremålet är rörligt, följer däremot spåret med i dess rörelser. Man kan lätt pröva detta genom att gömma något i en ficka på en person som vandrar iväg.

Det har visat sig att psi-spåret utgår från kroppen på sändaren någonstans i navelhöjd och är ungefär 1-1,5 meter brett. Slagrutemän som använder grenklyka mäter oftast ut mitten av spåret, medan de som använder vinkelpinnar gärna får utslag vid ytterkanterna och får alltså själva mäta ut mittlinjen.

Göte har hela tiden hoppats att man skulle kunna använda sig praktiskt av psi-spårsmetoden på flera olika sätt, till exempel för att leta reda på vilsegångna personer och på så sätt hjälpa polis och räddningstjänst. Han och de andra deltagarna i forsöken har flera gånger fått praktisk användning av sina kunskaper om psi-spåret.

En gång hade Göte och några vänner gått vilse när de plockade svamp i Värmlands skogar. Genom att sända mot bilen på parkeringsplatsen och bryta sig en kvist till slagruta Iyckades de lätt hitta spåret tillbaka.

En annan gång försvann en hund under en jakt. Hundens båda ägare sände mot hunden och en tredje person sökte spåret med slagruta. Sändningar gjordes fran ett flertal olika platser, men dessvärre tvingades man upphöra med sökandet, då mörkret foll. På en karta kunde man sedan se att alla spår ledde rakt mot en liten isbelagd sjö cirka två kilometer bort. Nästa dag fortsatte sökandet vid sjön, där hunden hittades på exakt den förväntade platsen, tyvärr drunknad.

Faktum är att personer som lärt sig tekniken ofta använder sig av den för att finna saker som kommit bort, ta reda på katten som skall in for natten återfinna stöveln som räven dragit ut i skogen eller trädgårdshackan som varit borta så länge. Allt detta är exempel på vad Göte och hans vänner har funnit med hjälp av psi-spårsmetoden.

Ett fenomen som i början ställde till en del trassel under experimenten, var att spåret ofta sökte sig till flera olika foremål, som såg likadana ut. När man till exempel en gång gömde en gymnastiksko, visade det sig att spåret gick åt tre olika håll samtidigt. När man följde alla tre spåren upptäckte man att man inte bara hittade den sökta gymnastikskon utan också två högar med gamla gymnastikskor i två närliggande hus.

Fortsatt utforskning av psi spåret

Trots flera års experimenterande befinner sig utforskningen av psi-spåret fortfarande i nybörjarfasen. Framfor allt hoppas man att den uppmärksamhet, som upptäckten fått internationellt, kommer att leda till att flera personer oberoende av varandra, gör experiment med psi-spåret och att ett flertal frågor som kommit upp under försöken, blir besvarade.

En fråga är: över hur lång sträcka kan psi-spåret gå? Det verkar som om det kan upptäckas med slagrutan åtminstone flera mil från sändningsplatsen.

Går det att sända rent mentala bilder? Göte har gjort flera intressanta försök som tyder på att detta är möjligt. Man har till exempel upptäckt spår mellan två personer som, varandra ovetande, tänker på samma sak. Man har också funnit att det går bra att detektera enkla mentala former som projicerats på marken av sändaren.

Det behövs bättre undersökningar om psi-spårets förhållande till olika material. Hittills vet man att plast, metaller och impregnerat material mer eller mindre hindrar spåret. Vatten försvagar förmodligen spåret, men däremot går det utan vidare rakt igenom sådana naturliga material som träd, trä, sten, berg och jord.

Måste man verkligen använda slagruta? Det har visat sig att slagrutan är ett mycket praktiskt hjälpmedel, men forskarna är mycket intresserade av att finna andra sätt att upptäcka spåret. Det går att finna spåret med hjälp av enbart känslan i handlederna, men detta har inte närmare utforskats. Forskarna hoppas också att finna någon auraseende person som kan se spåret. I psi-spårets tidiga historia hade Göte kontakt med en sådan person, en ung pojke, men tyvärr försvann denna förmåga när pojken växte upp.

Vad har nu denna upptäckt, att tanken lämnar spar efter sig, for betydelse? Vi inser ju genast att om tankarna åstadkommer en mätbar förändring i vår omvärld, så kan våra tankar vara lika viktiga som våra handlingar - något som olika esoteriska läror länge har hävdat. Detta betyder då att vi ständigt omger oss med ett gytter av psi-stråk, särskilt om vara tankar och känslor är intensiva. Det har visat sig att om sändaren har starka positiva känslor för det föremål eller den person som är foremålet for hans sändning, så brukar det bli mycket tydliga och lätt detekterbara spar. Förbindelsen dem emellan blir då uppenbarligen mycket stark. Kan det kanske vara så att sådana företeelser som healing och kärlek kan ha anknytning till en sådan stark förbindelse?

Kanske kan kunskapen om psi-spåret också leda till en forklaring av flera olika parapsykologiska fenomen.


normal

Imich Project Prize

The S.P.R. Committee have decided that as none of the entries merited the 1 000-dollar prize, the award would be split between the two that received the highest vote. Accordingly, we now have pleasure in announcing the award of 600 dollars to Nils Jacobson and Jens Tellefsen of Kristianstad, Sweden, for their paper Dowsing Along the Psi Track , and an award of 400 dollars to Mary Coyne of Nottingham, England, for her paper Possible PK Effects Using a Computerized Horse Race Game. Both papers will be published in the Journal in due course. An additional consolation prize of 100 dollars has been awarded to Brian N. Black for his paper Billiards from Beyond?.

We owe an apology for any ambiguity that may have arisen from the terms of the award. We were trying to attract new talent to the field and so we specifically excluded 'professional' parapsychologists. Unhappily, a number of those whom we regarded as professional, and who are, indeed, well known to the parapsychological community, submitted entries, some of very high quality, as they did not, apparently, consider themselves 'professionals'. We regret that they had to be passed over and, again, we apologize that they were misled.

JOHN BELOFF (Chair man of thc Imich Committee)