normal
Ett av den parapsykologiska forskningens största problem är att de paranormala fenomenen inte kan upprepas, så som man vill. Fenomenen är mycket känsliga och undflyende och därför svåra att reproducera under kontrollerade förhållanden. Parapsykologins kritiker anser att frånvaron av upprepbara experiment är ett avgörande argument mot påståendet att psi-fenomen finns.
De flesta parapsykologer strävar efter upprepbarhet, men det finns undantag. Några menar att denna strävan är fåfäng, eftersom det ligger i psi-fenomenens natur att de inte kan reproduceras på beställning, utan i stället framträder ganska slumpmässigt. En företrädare för den åsikten är Rolf Ejvegård, som inte uppfattar avsaknaden av upprepbara experiment som en allvarlig brist hos parapsykologin utan en av dess förutsättningar.1 Om psi-förmågor viljemässigt skulle kunna demonstreras när som helst, vore det nämligen inte längre fråga om parapsykologi utan om bara psykologi. Parapsykologiska förmågor är cykliska, de kommer och går, enligt Ejvegård.
Arthur Koestler gör i sin bok om parapsykologi, Slumpens rötter, en spännande jämförelse. Han liknar psiförmågorna vid sex, vad gäller upprepbarhet och förutsägbarhet. Dessa två vetenskapliga kriterier är enligt honom giltiga inom fysiken, men däremot inte när det gäller utforskandet av människans omedvetna processer eller av det autonoma nervsystemet: Erektion av penis är ganska omöjlig att förutsäga, liksom kvinnans orgasm. Den typ av stränga kontroller som man tillämpar vid ESP-experiment och närvaron av skeptiska iakttagare skulle säkerligen inte underlätta den saken. Det här är ingen bisarr liknelse eftersom både sex och ESP styrs av omedvetna processer som inte står under viljans kontroll; och försök att framkalla dem genom medvetna ansträngningar kan dessutom ha motsatt effekt.2
Vid närmare eftertanke framgår det ganska klart att begreppet upprepbarhet implicerar en viss syn på vetenskapen och de fenomen som den studerar. Förutsägbarhet är dess tvillingbegrepp, och på något längre släktavstånd kan termerna determinism och kausalitet hittas. Dessa fyra begrepp manar tillsammans fram bilden av ett välordnat och strukturerat universum, där naturlagarna är i stort sett kända och palitliga, där verkan följer på orsak, och där var sak har sin rätta plats i tid och rum. Parapsykologen J G Pratt (död 1979) som i 30 år samarbetade med J B Rhine, har en del tankeväckande saker att säga om upprepbarhet i sin uppsats Some notes to the Einstein of parapsychology från 1973.3
Pratt menar att iden om det upprepbara experimentet som det viktigaste kännetecknet på den vetenskapliga metoden uppstod under en tid da det rådande paradigmet (och världsbilden) krävde ett rakt igenom förutsägbart universum. Varje händelse, varje skeende, ansågs vara en del av ett mekanistiskt världsallt. Till en viss grad är den experimentella vetenskapliga metoden oupplösligt sammanflätad med detta paradigm, eftersom ett experiment i grunden är ett försök att anlägga vad Pratt kallar submechanism within the universal mechanism,4 och syttet är att uppnå nya deterministiska utlåtanden om kausala relationer. Man försöker alltså att förlägga händelser och skeenden inom ramarna för tid och rum. Det kontrollerade parapsykologiska experimentet har man lånat från denna vetenskapliga tradition, med vilken man därför delar grundläggande antaganden, förutsättningar och begränsningar. Enligt Pratt anser de flesta parapsykologer att det paranormala inte begränsas av tid och rum. Ar det då inte konstigt, frågar han sig, att många parapsykologer så starkt har försvurit sig åt ett vetenskapligt synsätt som i grund och botten förutsätter att psihändelser kan beskrivas i deterministiska termer? Det är kanske därför som hundra års strävanden inom parapsykologin gett så mager utdelning? Pratt föreslår att parapsykologin ska ändra inriktning och inte längre så starkt eftersträva att uppnå en sträng förutsägbarhet och upprepbarhet. Detta innebär inte att man ska ge upp sökandet efter lagar och lagbundenheter inom psi-forskningen. Kanske just frånvaron av sträng upprepbarhet kan ses som en lag vad gäller dessa fenomens innersta natur. Enligt Pratt kännetecknas psi-fenomenen av ett slags regelbunden oregelbundenhet. Med Rolf Ejvegårds ord: De kommer och går.
normal
Kaosforskning och parapsykologi
Under arbetet med denna artikel slog det mig att jag inte någonstans sett någon göra en koppling mellan psi-fenomenens oförutsägbara och svårreproducerbara natur och den under 1980-talet så uppmärksammade kaosforskningen. Den senare har gjort en hel vetenskap kring studiet av de oförutsägbara och icke-upprepbara fenomen som verkligheten tydligen vimlar av, som exempelvis väderleken och cigarrettrökens virvlar.
Jag vet inte om det är helt korrekt att betrakta psi-fenomenen ur kaosforskningens synvinkel, men för den parapsykolog som ar övertygad om fenomenens existens, borde dessa teorier vara fruktbara och inspirerande. Likheterna mellan hur de vardagliga fenomen som kaosforskarna ur en ny infallsvinkel studerar, och hur de påstått paranormala fenomenen uppträder och beter sig, är nämligen ganska stora, åtminstone ur mitt lekmannaperspektiv.
Som en tankelek kan man försöka föreställa sig hur en parapsykolog med ambitionen att finna stöd för sitt eget ämne i kaosforskningens teorierskulle kunna argumentera; kanske ungefär så här:
Kaotiska system är oförutsägbara, indeterministiska, eftersom man i praktiken aldrig kan få kunskap om alla de nästan oändligt många begynnelsevillkor som styr systemens framtida bete ende. Man anar dock en djup, underliggande ordning i dessa system, speciellt när man betraktar de estetiskt tilltalande datorframställda grafiska illustrationer som blivit ett kännetecken för denna forskning. Ordningen går alltså att fastställa i efterhand, inte i förväg, vilket den klassiska fysiken strävar efter.
Man har inom kaosforskningen kommit fram till att universum som helhet är ett kaotiskt system och att nästan alla dynamiska system som ryms i universum också tenderar att uppvisa kaotiskt beteende. Förutsägbarhet betraktas alltmer som - med Ilya Prigogines ord - den klassiska naturvetenskapens grundmyt - citerat från Den kosmiska planen av Paul Davies.5 I Davies bok citeras också Joseph Ford: Icke kaotiska system är Sven Ove Hansson dessvärre i det narmaste lika sällsynta som hönständer, trots att vår fysikaliska förklaring av naturen till stor del grundar sig på studiet av sådana system... I århundraden har slumpmässigheten betraktats som en nyttig, men underordnad medborgare i ett deterministiskt universum. Den algoritmiska komplexitetsteorin och den icke-linjära dynamiken slår tillsammans fast att determinismen i själva verket bara regerar över ett alldeles ändligt rike; utanför denna lilla fristad för ordning och reda ligger en vidsträckt och till stor del outforskad ödemark av kaos där determinismen har förbleknat till ett flyktigt minne av existensteorem och endast slumpmässigheten lever kvar. 6
Den mänskliga organismen är också ett öppet dynamiskt system, där exempelvis hjärtverksamheten - hjärtat är ett fysikaliskt dynamiskt system - kan bete sig kaotiskt, oregelbundet och oförutsägbart, till exempel vid hjärtflimmer. Detsamma gäller för människans hjärna och psyke - speciellt det undermedvetna- som kan ses som ett psykiskt dynamiskt system, vilket under vissa omständigheter uppvisar sina former av kaotiskt beteende, exempelvis de oförutsägbara och oregelbundna fenomen som kallas paranormala... Här lämnar vi vår imaginära parapsykolog.
normal
Upprepbarhet en myt?
Parapsykologins kritiker betonar ständigt kravet på upprepbarhet inom parapsykologin. En av dem är Sven Ove Hansson i föreningen Vetenskap och Folkbildning. I sin bok Vetenskap och ovetenskap anger han sju tecken på pseudovetenskap; det andra kännetecknet är att man förlitar sig på expeiment som utförts någon enstaka gång, men som inte får att upprepa med samma resultat. Hansson kräver att alla iakttagelser och experiment måste kunna upprepas av andra, och då ge samma resultat.8 Vetenskapliga försöksrapporter måste därför ge fullständiga beskrivningar av experimentens uppläggning och utförande. Hansson gör en jämförelse med kakrecept, och menar att ett sådant recept som inte ger det utlovade resultatet, när det upprepas av andra människor vid andra tillfällen, inte skulle godtas av någon. Att upprepbarhetskriteriet, som ju är en del av de påstått självkontrollerande och självkorrigerande mekanismerna i den vetenskapliga världen, ingalunda är något självklart eller okomplicerat inslag i den praktiska forskningsverksamheten, får man klart tör sig vid läsningen av boken Sanningens dödgrävare om fusk oeh hedrägerier i vetenskapens värld, skriven av de två vetenskapsjournalisterna William Broad och Nicholas Wade.
Att vetenskapsfilosofer och andra vetenskapens riddare i stil med Sven Ove Hansson har höga vetenskapliga ideal är en sak, verkligheten är dock en annan enligt Broad och Wade: Begreppet reproduktion i betydelsen upprepning av ett experiment för att försöka pröva dess giltighet är en myt, en teoretisk konstruktion som har drömts ihop av vetenskapssociologer och vetenskapsfilosofer.9 Broad och Wade anger några skäl till varför reproduktion av experiment nästan aldrig tillgrips i praktiken, och till varför exakt reproduktion så sällan överhuvudtaget ar möjlig att utföra i verkligheten. De menar - och här använder de lustigt nog samma receptliknelse som Hansson - art receptet är ofullständigt, d v s att de publicerade beskrivningarna av experiment ofta saknar små men betydelsefulla detaljer av olika slag. Experimentets förutsättningar att lyckas är ofta avhängigt av dessa tekniska detaljer. Utelämnandet av sådana avgörande detaljer kan vara oavsiktligt men görs många gånger med flit, och då är ett syfte att den forskare som gjort en nyupptäckt av prioritetsskäl snabbt vill publicera den, samtidigt som han vill få möjlighet att i lugn och ro undersöka upptäcktens konsekvenser utan att någon annan kan blanda sig i hans arbete; att i det publicerade receptet utelämna några detaljer är därför en smart och taktisk åtgärd.
Dessutom fordrar en reproduktion vanligtvis gott om både tid och pengar. Utrustning måste kanske inköpas och ny teknik inläras. Resurserna för att upprepa experiment saknas för det mesta.
Vidare saknas också motivation för att reproducera andras experiment. Broad och Wade frågar sig vad som gör en reproduktion väsentlig. Det enkla svaret är att reproduktioner inte är väsentliga, och därför sällan utförs. Orsaken till denna vid första påseendet överraskande situation har sina rötter i belöningssystemet inom vetenskapen. Priset går till den som var först - att komma på andra plats ger ingen utdelning alls. En reproduktion är definitionsmässigt inte ett original. Man får inget erkännande för att ha reproducerat och bekräftat någon annans experiment annat än under mycket ovanliga omständigheter. Att inte kunna reproducera ett experiment får också mycket små praktiska konsekvenser, i själva verket så små att forskare ofta inte ens bryr sig om att publicera saken. Sammantaget finns det mycket litet att vinna med en reproduktion, vare sig resultatet blir positivt eller negativt, om reproduktionen bara utförs för att pröva giltigheten av en kollegas arbete,10
När forskare upprepar andra forskares experiment, gör de det inte av några ädla metodologiska anledningar, utan för att utveckla eller förbättra dem. Ärelystnad är drivkraften i denna receptförbättringsprocess. " Någon exakt experimentreproduktion utförs heller inte, då syftet är att bygga på den andre forskarens experiment, och inte att bekräfta dennes upptäckt. Bekräftelsen av andra forskares upptäckter sker därför endast indirekt i de fall där grundreceptet visar sig fungera i sin modifierade form. Allt enligt Broad och Wade. Situationen är förstås något annor lunda inom discipliner som sysslar med kontroversiella och utmanande fenomen, såsom parapsykologin. Genom att referera Broad och Wade vill jag dock peka på några av de svårigheter som upprepbarhetsiden brottas med i den vetenskapliga praktiken - som ju oftast skiljer sig från teorin och idealen.
Vetenskapssociologen Thomas Brante påvisar hur dåligt fenomen som är ifrågasatta och nästan okända passar in i det gängse vetenskapliga förfarandet. Det vetenskapliga experimentet - och tillhörande metodologiska ideal - favoriserar, nästan kräver, fenomen som man till ganska stor del redan har kunskap om och förståelse av. Han menar vidare att man alltid kan kritisera ett experiment för att man försummat kontrollen av en viss variabel, då antalet tänkbara variabler är oändligt; detta görs dock vanligen inte om det undersökta fenomenet är okontroversiellt. Med tanke på allt detta är det inte underligt att parapsykologiska experiment - hur metodiskt väl genomförda de än är - alltid kan kritiseras, och alltid har kritiserats. Troligen skulle inte heller det upprepbara experimentet godtas. Thomas Brante skriver: Det går inte att på förhand avgöra vad som är den rätta experimentuppsättningen, och inte heller när ett upprepat experiment är 'detsamma', d v s identiskt med ursprungsexperimentet, /.../ Det finns en i princip oändlig mängd faktorer som kan tänkas påverka ett experimentellt resultat. Flera av dessa är okända till sin natur och sina effekter. Ur mängden av faktorer väljs och kontrolleras en delmängd bestående av faktorer som bedöms vara signifikanta. Kritik kan således alltid riktas mot ett experiment för att det har underlåtit att kontrollera en viss faktor/variabel. Orsaken till detta är att relevansen av olika faktorer i sin tur beror på förståelsen av fenomenet ifråga, och en sådan förståelse är alltid ofullständig när själva existensen av fenomenet är under debatt.12
normal
Försöksledareffekten en viktig faktor
Upprepbarhet och parapsykologi verkar således vara en mycket svår kombination. Det är flera viktiga faktorer som hänger samman med upprepbarhetsproblemet. En försvårande omständighet är att parapsykologin saknar en övergripande teori som på ett tillfredsställande sätt kan förklara de paranor mala fenomenen - att de existerar, åtminstone på en subjektiv, upplevelsemässig nivå, står klart. Man vet för litet om fenomenens natur, men det är tydligt att de inte är deterministiska eller kausala, utan till synes ganska slumpmässiga. Kanske de i någon mån är besläktade med de fenomen som kaos forskningen studerar.
En annan faktor är vad som kallas försöksledareffekten, d v s uppfattningen att försöksledaren bara genom sin närvaro, sin personlighet och sitt beteende spelar en roll för utgången av ett parapsykologiskt experiment. Begreppet försöksledareffekten tänjs ibland till att också innefatta samtliga vid experimentet närvarande personer och ibland även den omgivande miljön i sin helhet. Frågan om en sådan effekt finns anses vara central inom parapsykologin, liksom upprepbarhetsproblemet, som den intimt sammanhänger med. Skeptikerna kan av naturliga skäl inte gå med på existensen av denna effekt, eftersom flera av deras argument då skulle falla. Man kan inte kräva strikt upprepbarhet av ett parapsykologiskt experiment ifall man tvingas ta hänsyn till den inverkan som försöksledaren kan ha på experimentets utgång.
Försöker man upprepa ett experiment med en annan experimentator, kan ett misslyckat resultat bero på försöksledaren. Det är alltså inte underligt att endast parapsykologer- och andra parapsykologiskt intresserade som tror på fenomenens existens är öppna för iden om försöksledareffekten - den är ju också ett argument mot kravet på sträng upprepbarhet.
Det finns mycket mer att säga om parapsykologi och upprepbarhet, men ytterst handlar det om parapsykologins relation till rådande paradigm och världsbild inom vetenskapssamfundet, och fortfarande är denna relation som bekant inte särskilt hjärtlig. Det finns många socialpsykologiska och vetenskapssociologiska orsaker bakom det envetna och många gånger irrationella motståndet mot parapsykologin, och man får ofta intrycket att det inte skulle hjälpa hur många bevis eller upprepbara experiment som parapsykologin skulle kunna prestera. Resultaten skulle ändå i stort sett ignoreras, så länge de inte överrensstämmer med etablerade paradigm och verklighetsuppfattningar.
Parapsykologin befinner sig för närvarande i en kris och måste välja vilken väg den ska gå. Antingen fortsätter den längs den av J B Rhine anvisade experimentella laboratorieinriktade forskningens våg, vilket hittills inneburit en ganska fruktlös anpassning till rådande vetenskaplig metodik och paradigm och här hör bland annat det positivistiska upprepbarhetskravet hemma - eller också accepterar den på allvar sin egenart och anpassar forskningen efter fenomenen, och inte tvärtom.
Själv tror jag att det i längden är ganska meningslöst att försöka ta fram bevis inom ramarna för ett paradigm som betraktar parafenomen som anomalier.l3 Parapsykologin är i själva sin delinition i outsiderställning (para betyder bredvid) i förhållande till det etablerade vetenskapssamfundet, och det är nog ganska fruktlöst att försöka bli accepterad genom att anpassa sig. Det är bättre att acceptera sin outsiderposition och verka utifrån den. Varför ska man nästan till varje pris försöka uppnå en vetenskaplig status? Vetenskapen är ju hela tiden i förändring, och vad som betraktas som vetenskap ligt skiftar från tid till tid.
Hur som helst är det tydligt att parapsykologerna, för sin överlevnads skull, måste hitta på någonting nytt.
Rolf Ejvegård, Parapsykologi som vetenskap i Sökaren 9/1974, s 10. |
Arthur Koestler, Slumpens rötter; Var star parapsykologin idag?, (Sthlm 1973) s 28. |
J G Pratt, Some notes for the Einstein of parapsychology, i Encounters with parapsychology ed R A McConnell (Pittsburgh 1981) s 130-144. |
ibid s 135. |
Paul Davies, Den kosmiska planen, (Stockholm 1989) s 77. (Har i detta kaosavsnitt också använt Kaos av James Gleick.) |
ibid s 77f. |
Sven Ove Hansson, Vetenskap och ovetenskap (Sthlm 1983) s 38. |
ibid s 39. |
William Broad & Nicholas Wade, Sanningens dödgrävare; om fusk och bedrägeri i vetenskapens värld (Stockholm 1983) s 98. |
ibid s 97. |
ibid s 97. |
Thomas Brante, Vetenskapens sociala grunder; en studie av konflikter i forskarvärlden, (Stockholm 1984) s 72. |
Anomali = avvikelse (från det normala). |
normal
William G. Roll: Repeatability or Understanding
En uppsats som denna är, trots att den är mycket kort, näst intill omöjlig att redovisa. Roll menar att upprepbarhetskravet delvis står i strid mot förståelsen. Det viktigare ar att öka förståelsen vilket i sin tur kommer leda till en högre grad av upprepbarhet. Han menar emellertid också att det kan vara teoretiskt omöjligt att åstadkomma en fullständig upprepbarhet.
Det ar lätt att känna sympati för den har typen av resonemang, men måhända skulle de behöva utvecklas och preciseras för att riktigt kunna prövas.