Presentation
Nu i veckan har här hänt något som jag inte kan förklara naturligt. Jag sitter tillsammans med min vuxna dotter och en vän till familjen då plötsligt min kökslampa (med hiss) dras ner! Jag flyttar upp den och då glider den långsamt ner igen. Detta händer tre gånger i rad både när jag och min dotter flyttar upp lampan. Fjärde gången vi flyttade upp lampan stannade den kvar. Morgonen därpå när jag och min dotter sitter och dricker morgonkaffe händer det igen! Lampan glider långsamt ner, vi flyttar upp den, den glider ner osv. Då låter vi den vara en stund och då börjar den gunga. Efter en stund tar jag tag i lampan och lyfter upp den igen. Då stannar den kvar men börjar iställer rotera. Jag frågar då rakt ut: Är det du pappa som är här så ge mig då ett tydligt tecken så jag vet att det är du. Då stannar lampan och blir helt stilla. Efter det det var allt stilla tills på eftermiddagen då lampan återigen sakta gled ner när jag, min dotter, min dotterdotter och familjens goda vän sitter vid bordet. Även nu får vi lyfta lampan på rätt plats vid tre tillfällen innan den stannar där. Efter det har det varit stilla.
Det här är inte allt jag upplevt som gjort att jag är intresserad av att lära mig mer, men det beskriver ändå att jag då och då upplever saker som jag inte kan förklara med naturliga företeelser.
Redan som barn hade jag vad jag tror är övernaturliga kontakter och ju äldre jag blir desto mer intresserad blir jag av att ta reda på vad det handlar om.
Jag vill gärna lära mig mer, samtidigt som vissa fenomen skrämmer mig... Därför vill jag till en början ligga lite lågt och lära mig mer innan jag säger allt jag varit med om.
normal
När jag var liten, 4-5 år och kände mig ledsen för någonting brukade jag lägga mig på soffan i rummet och titta på en tavla på ej fjällfors. Ganska snart kände jag hur jag drogs in i tavlan och kunde promenera längs stranden. Jag hörde forsen brusa, fåglarna kvittra, buskarnas sus osv. Det är ett mycket tydligt minne och väldigt levande. Min mamma kallade det för fantasi, men ju äldre jag blir desto mer tveksam blir jag. Kan det ha varit någon form av meditiation som jag klarade naturligt som barn? Jag minns att jag mådde väldigt bra efter varje gång jag gått in i tavlan. Som barn kände jag på mig saker, t.ex när vi lekte på förbjuden plats (en rivningskåk) så visste jag bara att det var dags att gå för att byggjobbarna var på väg. Då det var lördag så trodde inte mina kamrater på mig, endast min bästis och jag stack därifrån. Vi gick inte så långt för vi ville se om jag hade rätt som lydde rösten inom mig. Det tog en halvtimme och sedan var jobbarna där! Vi slapp en massa obehag genom att jag lyssnade på rösten inom mig. I tonåren hände detta ganska ofta. Någon hindrade mig från att gå dit jag från början tänkt mig och varje gång hände det något otrevligt som jag slapp vara med på. Då tänkte jag att det måste vara min skyddsängel som stoppat mig.
När jag var 16 år bodde jag en tid i Vänersborg. Tillsammans med några andra gick vi runt i staden och kom till de äldre kvarteren. Då visste jag helt plötsligt hur det såg ut på gatan i nästa kvarter. Det kändes hemvant och när vi gick runt nästa hus så stämde min bild fullständigt. Jag blev konfunderad, men tänkte att jag kanske varit där som liten och därför kände igen mig. Så jag ringde hem och fick veta att jag aldrig tidigare varit i Vänersborg! Då började jag allvarligt fundera på det här med reinkarnation. Vi ungdomar sysslade också en hel del med att fråga glaset och fick många gånger svar som verkligen förvånade oss. Hur kunde glaset veta svaret? Vi tänkte ju bara frågorna så ingen av de andra kunde ju veta och därmed dra glaset. I min mammas föräldrahem har jag också upplevt en hel del. Det har varit knackningar på fönster som suttit så högt upp att ingen människa kunnat nå upp, fotsteg i trappan och barnskrik från hallen. Jag är heller inte den enda som hört detta. Mitt intresse för det övernaturliga har funnits med mig genom livet och jag har läst det jag kommit över i ämnet. När jag var yngre, i slutet av 70-talet så läste jag om anderöster på band. Det gjorde mig nyfiken och jag började exprimentera med en rullbandspelare vi hade hemma. Jag slog igång ett band på inspelning och sedan fick bandspelaren gå hela kvällen. Första gången när jag lyssnade igenom bandet tillsammans med en kompis var det enda oförklarliga ljudet tre handklappningar efter varandra. Inget mer, men eftersom vi varit närvarande hela tiden bandet gick visste vi ju att ingen hade klappat händer. Nästa gång fanns utöver handklappningarna en röst som sa begin, sedan var det tyst. Efter det började det bli jobbigt. Det kom ofta i isande kyla och jag kände en ondska som jag nästan kunde ta på. Då blev jag rädd och satt mig och bad rakt ut i luften om att få vara ifred. Sa ifrån att jag inte orkade med det som hände. Den kvällen fick jag en syn som jag aldrig glömt. Det var som en stor ljuscirkel på väggen och i den cirkeln såg jag en mansfigur som utstrålade värme och godhet. Sedan var allt lugnt. Inga fler känningar av ondska eller kyla. Jag har visserligen upplevt smärre saker efter den gången, men det är inte förrän nu på senare tid som det börjat bli mer aktivitet.
