normal
Älvor är förföriska små figurer. Nordiska älvor är oftast beskrivna som kvinnor, men det finns förstås även manliga älvor. Dessa kallas ibland för Alver. Kvinnliga älvor är små, vackra, blonda och bär skirt vita klänningar och slöjor... Om de överhuvudtaget har några kläder alls.
Älvor kan vara ganska farliga. Deras sinne för humor gör att de gärna lurar människor, särskilt då män, i fördärvet. Om man låter sig förtrollas av deras musik och danser kan man få sitt livs kärleksnatt. Tyvärr blir man sedan idiot för resten av sitt liv. Ett ganska högt pris för lite sex, kan tyckas. Som om inte det var nog så stannar musiken kvar i ens öra för tid och evighet också.
Skogsälvorna håller till i skogsgläntor, på sjöängar och myrmarker. De bor i jordhögar, under stenar eller i källor och småbäckar. Bosättningarna är sammanbundna med underjordiska gångar eller s.k. älvvägar.
Älvor har förmågan att förvandla sig till smådjur som fjärilar, skalbaggar och skogsmöss. Dessutom är de mästare på förklädnader.
I Brittisk folklore har varje art av växter sin egen beskyddarälva. Hon är ofta förvillande lik den växt hon skyddar.
De trivs bäst i det dimmiga skymningsljuset under varma sommarkvällar eller tidiga mornar. Det är då man kan få höra deras spröda musik och se dem dansa. Även om älvorna tycks sväva när de dansar gör de rejäl åverkan på marken. Deras fotspår lämnar kvar ringar av upptrampad jord där ingenting kan växa efteråt.
Somnar man med huvudet i en sådan ring blir man yr i huvudet. Pissar man i ringen har man pissat för sista gången. All vätska samlas i kroppen, som svullnar upp våldsamt innan man dör.
Älvor anses ha förmågan att orsaka allehanda sjukdomar och hör till de väsen man bör undvika kontakt med om man kan.
normal
Älvornas rike är känt runt om i världen under flera olika namn; Elfheim, Oz, Arkadia och Faerie är några exempel. Dimensionen styrs av märkliga naturlagar, som är baserade på fantasi och magi, snarare än vetenskap och tydliga regler. Naturen och befolkningen följer sina egna lagar, som antagligen är helt logiska enligt deras förvirrade referensramar.
Invånare: Älvornas rike är befolkat av älvor och av alla andra typer av sagovarelser man kan tänka sig. Alla de varelser som förekommit i mänskliga sagor och legender, går att finna någonstans i Älvornas rike. Älvorna själva är indelade i en komplicerad hierarki, som är baserad runt vilka titlar de har. De mäktigare älvorna har titlar som prins eller prinsessa och härskar över ett stort område i Älvornas rike. Den största fördelen av att ha en titel är att titelinnehavaren har rätt att använda sina magiska krafter på sina undersåtar, som han önskar. Majoriteten av älvorna är helt titellösa och sysslar mest med att drälla runt och ha kul. Älvornas rike styrs av älvdrottningen, som inte är en riktigt klart definierad person utan snarare en personifiering av hela dimensionen. Hon är känd under flera olika namn; Titania, Mab, Mauve, Ozma, och kan kontrollera de flesta aspekterna av Älvornas rike lite som hon önskar.
Miljö: Älvornas rike följer sina egna naturlagar, vilket innebär att endast en liten del av riket är konstant. Mindre viktiga, platser flyttar sig lite som de känner för. En stig leder aldrig till samma plats två gånger, men den leder alltid till en plats som det, ur någon metafysisk mening, är viktigt för vandraren att besöka. De beständiga platserna som finns är till exempel marknaden och älvdrottningens palats, som man alltid kan hitta till om man är bekant med Älvrikets märkliga geografi.
Portaler: Det finns många portaler till Älvornas rike runt om i världen. De flesta ligger i djupa skogar, eller i alla fall i skogar som var djupa innan människorna högg ner dem. Många portaler ligger på de brittiska öarna, men det förekommer även portaler i Frankrike, Tyskland, Östeuropa och Ryssland. En del portaler är tydliga dörrar som det bara är att kliva igenom, andra kräver att man passerar vid en speciell tidpunkt eller att man utför en speciell ritual. Det finns även portaler som inte är uppenbara portar utan bara platser där de båda dimensionerna har smält samman så att den oförsiktige vandraren plötsligt kan befinna sig i Älvornas rike utan att förstå hur han kom dit och utan att veta hur han ska ta sig tillbaka.
Speciellt: Älvornas rike kan vara en mycket farlig plats att besöka. Riket följer sina egna lagar, som endast ett fåtal icke-älvor har full koll på och om man bryter mot någon av lagarna riskerar man att förvandlas till en padda eller att tvingas att tillbringa resten av evigheten som slav till någon älvprins. Den enklaste regeln är att det är omöjligt att ta med sin ett föremål av järn eller stål in i Älvornas rike. Materialet kan helt enkelt inte förekomma där i någon form alls. Om man bär på ett sådant föremål kan man inte passera genom en portal till Älvornas rike, eller ta sig dit med magi. En annan viktig regel är att den som tar emot en gåva av en älva måste betala tillbaka med en lika värdefull gåva, eller bli älvans slav. Viktigast av allt (för de som inte själva är älvor) är att om man äter av älvornas mat blir man fast i Älvornas rike under obestämd tid och när man slutligen kan återvända till sin egen värld kan det ha gått hundratals år sedan man reste.
normal
Älvor är vita eteriska varelser i dockstorlek. De håller för det mesta till ute i naturen, där man ser dem dansa på ängarna -älvringar, älvdanser eller alvrum kallas de nertrampade cirklar där älvorna dansat, de håller gärna till vid vattendrag, men ibland kommer de också inomhus.
Särskilt besvärliga kan älvorna vara om man har spädbarn odöpta. Då kommer älvorna dit för att suga ur barnens fingrar och tår. Det kan man se på barnen, dels för att de blir magra och ynkliga och dels för de sugna kroppsdelarna efter älvsoget, som det kallas. För att undvika detta kan man smeta något beskt på barnens fingrar eller rita ett kors på fingrarna med svavelstickor.
normal
Bakom bergen
bergen de blå
dansar älvor
älvor små
I sommarnatt
i månens sken
dansar älva
på sköra ben
På mjukan äng
över gräs och tuva
dansar älva
vit lik duva
Under stjärnor
lätt på tå
dansar älvor
älvor små
Å hända ifall du tittar riktigt noga när dimmorna leker på ängarna så kan du få syn på mer än bara dimma, i dess otydliga och döljande skepnad dansar nämligen ibland de fagra älvorna.
Älvorna är otroligt vackra och förtrollande små väsen vars hy är som nyfallen vit snö. Dom klär sig oftast i vita klänningar och har också genomskinliga vingar. Älvorna kan förvandla sig till olika djur men i mänsklig gestalt ser de oftast ut som flickor i tvåårsåldern. Eftersom dom är så vackra händer det ofta att man kan bli förälskad i en älva. Det finns också manliga älvor.
De kan ha sina älvariken på lite olika platser i skogen. Ofta har de sitt näste under rötter på heliga träd. Flädern är den vanligaste.
Älvorna dansar på ängen under den svenska sommarens ljusa månskens nätter. De dansar i ring ofta till musik av Näcken. När det första morgon ljuset syns är älvorna redan borta. De har återvänt till sitt älvarike djupt inne i skogen. Enda tecknet på att de dansat är Älvaringarna som är mörkare ringar på marken. Ringarna är älvornas revir, och det gäller att akta sig noga för dom.
Om man trampar i en Älvring också kallad älvdans, riskerar man att bli sjuk. Allra farligast var det dock att uträtta sina behov i en älvdans, då samlas all vätska i kroppen, som svullnar upp våldsamt innan man dör. Älvorna vill gärna att man ska dansa med dom. De sträcker ut sina händer och bjuder till dans. Men har man vett ska man låta bli, för om man tar en älva i handen förlorar man greppet om tid och rum. Man kommer att dansa och dansa tills man kollapsar, eller så tar älvorna med en till sitt rike inne i skogen. När man kommer tillbaka blir man aldrig sig själv igen. Allra helst lockar det med sig unga män som förblindas av deras skönhet.
Men nuförtiden vet man att älvdanserna inte är farliga utan bildas av växsättet hos vissa svampars mycel som tar näringen från marken så att inget gräs kan växa där.
Älvorna måste ta sig tillbaka till sitt älvarike innan solen stigit upp. Älvorna får inte möta solljus, om en olycklig liten älva skulle råka ut för det, så förvandlas hon till en dagståndare. Där får hon stå, förtrollad och osynlig för oss människor tills natten kommer åter. Då bryts förtrollningen och hon blir älva igen. Men vill det sig illa kan man som människa ha oturen att stöta på en älva som blivit dagståndare. Då kan man få på sig älvans andedräkt och få älvablåst eller älvaeld som är en typ av hudutslag med eksem. Som tur är finns en lav växandes i naturen som kan ge bot. Den kallas Älvanäver och kan torkas och brännas. Man blåser helt enkelt utan vidare röken mot sin kropp, och eksemen försvinner.
Man kan även sticka ner stjälken av nässla i ett vattenglas och blåsa så att vattnet bubblar och laddas med läkande kraft. Hemligheten ligger i att blåsa emot eller att blåsa tillbaka mot sjukdomen. Sedan tar man vattnet och baddar den irriterade huden. Förr sades det också att man botade älvblåst genom att låta ett får pusta på det.
Nutidens barnböcker har byggt upp en bild av älvor som inte als överensstämmer med folktron på den punkten att det beskrivs som goda vackra varelser istället för det sjukdomsspridare som förekommer i gamla sägner.
normal
Älvor
"Älvor,
barn utav måne och dimma
Träd fram i nattens mörkaste timma
På ängen
i mörkaste natt
långt bortom människans boning
ekar klingande älvornas skratt
(Evelina Bramstång 2003-08-11)"
Enligt folktron var älvorna småvuxna naturväsen som bodde i skogar, floder eller källor och dansade på ängarna nattetid. I Sverige har älva-tron varit störst i områdena kring Mälaren, medan den i resten av landet varit mycket liten.
Själva ordet älva härstammar säkert ifrån alf. Alferna var i den fornnordiska mytologin ett manligt naturväsen som stod högst i rang näst efter asagudarna. Alferna och älvorna var inte alls lika, men i den keltiska mytologin återges några liknande gestalter. Därför tror man att berättelserna om älvor vandrat västerifrån genom de medeltida kärleksballader som beskriver relationer mellan älvor och människor. Balladerna var varierade, men hade oftast ett tragiskt tema som slutade med att människan drog det kortaste strået.
På 1800-talet hade svenskarnas syn på älvor förändrats. Nu mera ansågs de vara onda varelser vars enda verkliga funktion var att ställa till förtret för människorna.
Vilsegångna män sades ofta bli lockade att delta i deras dans, vilket resulterade i att de blev tokiga och dog inom kort. Ibland kunde älvornas musik fastna i öronen som evigt hörbara toner.
Älvorna sades kunna sätta sjukdomar på folk som de var förargade på, vilket ofta berodde på att människan på något sätt hade skändat en älvring.
En av de mest omskrivna sjukdomarna kallades för älvabläst, älvablåst eller älvaeld. Den yttrade sig genom ett eksem som man trodde uppkom av man hade råkat kissa i en älvring och en älva hade blåst på en.
Ifall man hade ett odöpt spädbarn i huset kom älvorna ofta dit för att suga på barnets fingrar och tår. Man märkte det genom att barnen blev magra och ynkliga och på de sugna kroppsdelarna efter älvsoget.
För att undvika älvsog smetade man något beskt på barnets fingrar eller så ritade man kors på dem med svavelstickor.
För att bota sjukdomar förosakade av älvor offrade folk ofta i älvkvarnar, älvgropar eller skålgropar som de även kallas. Skålgroparna är ca 3-10cm i diameter och den vanligaste figuren på hällristningar. Vad de egentligen hade för innebörd tvistas det om, men förmodligen har de ett samband med fruktbarhetskulten under Nordens bronsålder.
Älvringar, älvdanser, häxringar: ringar av mörkgrönt frodigt gräs med en kal ring utanför.
Den kala ringen ser ut som om gräset är uppslitet och man trodde att det var en stig som älvorna trampat upp när de dansade. (Man trodde även att det var häxor under häxsabbater som åstadkommit det, men det är en annan historia.)
I gräskanten växer det under säsongen svampar. Svampmyceliet* frigör kvävenäring ur markens mullämnen, men där myceliet växer tjockast förtvinar gräset av gift som svampen alstrar. Älvringsbildande svampars myceliefront är vandrande, vilket betyder att ringen utvidjas varje år.
Jag förstår att det kan verka krångligt, men hoppas att min förklaring har gjort så att du är lite mer på det klara med hur det går till när älvringar bildas.
*Mycelium= system av näringsupptagande cellträdar hos svampar.
Fanns det några manliga älvor då?
De sentida berättelserna ger intrycket av att det bara fanns kvinnliga, men i ett bevarat tingprotokoll, ifrån slutet av 1600-talet, erkänner en kvinna sig ha haft sexuella relationer t.o.m sju barn, tillsammans med en älvakung.
I de medeltida balladerna sjöngs det också om älvor av manligt kön, så nog fanns det manliga älvor. Eller alver som de ibland kallas, men eftersom Tolkien skriver om alver i sina böcker och de beskrivs som relativt mänskliga, men odödliga och spetsörade. Dessutom är Tolkiens alver både manliga och kvinnliga, så jag tror att man bör skilja på alver och älvor och kalla kvinnligt som manligt för vad de är; älvor.
Älvors utseende finns det delade uppfattningar om.
Men den typiska älvan var en förförisk, vitklädd kvinna som dansade i dimman över ängarna på kvällar och morgnar.
Hade de eller hade de inte vingar?
Jag skulle vilja säga det första, eftersom utan vingar skulle de lika gärna kunna vara alver.
Finns det eller har det överhuvudtaget funnits älvor?
Jag kan säga att visst finns det älvor medan andra säger att det bara är dimma.
Det är bara för dig att gå ut och leta upp en lämplig äng, gå dit när det mörknar och bilda dig en egen uppfattning angående älvornas existens,..
© Copyright Evelina Bramstång 2004
normal
Olika växter har nästan alltid förknippats med något väsen från folktron.
Älvorna hade många såna.
Med hjälp av timjan (Thymus vulgaris) kunde magikern se älvornas rörelser, och med olika gräs (Poaceae sp.) kan man locka dem till sig. Också Gullvivan var en älvornas blomma, och Hästgröningen (Equisetum sylvaticum) bildar en 'älvaskog' med dvärggranar.
Pixier alltså brittiska älvor tyckte om när man lämnade de sista äpplena (Malus domestica) av skörden som gåva åt dem under trädet. Kläder skulle man däremot aldrig lämna åt dem, annars blev de arga.
Enligt Mellan-Europeisk tradition skulle man inte sitta under Hagtorn (Crataegus monogyna), för där bodde onda andar och fientliga älvor.
