normal
Inledning - kort om livet i allmänna drag
Jag översänder här några fragmentariska tillbakablickar på den sagolika period i mitt liv då jag tycker verkligheten överträffade dikten. Mitt liv är i och för sig oväsentligt, men mina upplevelser av en annan dimension anser jag vara så pass märkliga att de bör få chansen att dokumenteras innan jag inom en inte alltför avlägsen framtid avslutar min tillvaro.
Mitt under den stora depressionen, i oktober 1931, föddes jag, Roland Taxén, i Västerås där jag också växte upp.. Mina föräldrar var pingstvänner och medlemmar i stadens pingstkyrka, Elimförsamlingen. Många och tråkiga gudstjänster, som jag mer eller mindre frivilligt deltog i, präglade min barndom upp i tonåren. Jag hade ärvt en viss färdighet i att rita och teckna, och en faster drev på mig att söka in på Konstfackskolan i Stockholm. Vid 15 års ålder blev jag antagen till den tvååriga kursen Reklam och Bokhantverk och flyttade till Stockholm.
Efter en tid började jag, påverkad av min barndomsmiljö, att läsa religiösa böcker, framför allt sådana som framhöll kristna trons förträfflighet och hur väl den gick att förena med den moderna vetenskapen. Det ledde till att jag överlämnade mig åt Gud och blev frälst. Men i den miljö jag befann mig saknade jag den gemenskap med andra likasinnade som i hög grad är en förutsättning för att man skall bevaras i tron. Nåja, tron behöll jag men föll då och då för syndens frestelser. När det andra skolåret var till ända måste jag lämna storstaden och dess frestelser och återvända till hemstaden och föräldrarna och Elimförsamlingen.
Där blev jag medlem genom att låta mig döpas. Det skedde i Svartån, där jag blev nedsänkt i det rinnande, lindrigt rena vattnet. Nu följde några år av varierande religiös livaktighet. Periodvis svalnade hänförelsen, vilket följdes av att jag på nytt lämnade mig till Gud. Men så småningom började jag även att intellektuellt fjärma mig från den bokstavstro som präglar pingströrelsen. Jag började läsa böcker som kritiserade kristendomen. Speciellt minns jag den dåvarande Uppsala-professorn i teoretisk filosofi, Ingemar Hedenius, som med sin bok Tro och vetande gjorde ett starkt intryck på mig.
Vid 23 års ålder gifte jag mig med 19-åriga Inger Margareta Hagström, som något år tidigare hade upptagits i församlingen. Hon var inte så glad åt mitt växande fritänkeri.
normal
Kristet liv med Anden i glaset
Annandag Pingst 1954 besökte vi Ingers moster Barbro. Hon umgicks då och då med bland andra Ingers pappa, Ture Elvmarken, och Ingers bror Bengt. Ibland ägnade de sig åt en icke ovanlig typ av sällskapslek. Då lade de fingrarna på ett upp- och nedvänt glas som placerats på en kartongskiva med inritat alfabet. Sedan ställde de frågor som fick mer eller mindre begripliga svar när glaset gled iväg från bokstav till bokstav. Min nyfikenhet var väckt, och det dröjde inte länge förrän vi plockade fram tillbehören. I början var svaren vettiga, men sedan blev det bara nonsens, vilket säkert berodde på att vi tog det hela mera på skämt. Här några exempel på hur mina frågor besvarades:
Fråga: Får jag tala med Shakespeare?
Svar: To be or not to be är tyvärr ej tillgänglig. Han uppträder i kväll på stadsoperan i Galstay.
Fråga: Får jag tala med John Milton då?
Svar: Det går inte. John är reinkarnerad till jorden igen.
Fråga: I vem då?
Svar: Det tillhör de förbjudna frågorna.
Fråga: Får jag tala med den störste poet som finns tillgänglig där!
Svar: Det är väl jag det.
Fråga: Vad heter du då?
Svar: Lazarus med skalplockens
Sedan blev svaren och frågorna allt mer skämtsamma och farsartade. Vi fick exempelvis kontakt med Isidor Näsdropp, snulfarnas konung. Det spelade ingen roll vilka som lade fingrarna på glaset varje svar avslutades med ordet snulf.
Men trots allt kvarstod en fråga varifrån kom svaren? Var det någon som medvetet förde glaset? Det var knappast troligt eftersom svaren oftast drogs upp snabbt och distinkt oberoende av vilka som lade på fingrarna. Dock måste antingen Inger, hennes pappa eller bror ha ett finger med i spelet. Det tyder på att det krävs ett slags medial begåvning som också tycks gå i arv. Ingers farfar, mästaren August Johansson Rask, verkar också ha varit medial och var en på sin tid känd spågubbe som även behandlade sjuka med ett eget liniment. Han blev anklagad för kvacksalveri och spärrades in på ett mentalsjukhus varifrån han rymde och dränkte sig i Sagån.
Var det kanske någon eller samtliga som omedvetet låg bakom? Det är inte heller någon riktigt tillfredsställande förklaring, speciellt med tanke på svarens karaktär och innehåll. Eller kanske det finns en andevärld som genom vårt undermedvetande styr glaset? Det är frågor som jag fortfarande, 45 år efteråt, inte har något tillfredsställande svar på, men för min del lutar det åt den sistnämnda teorin.
Vi umgicks naturligtvis med andra ungdomar inom pingstkyrkan, och jag kunde inte låta bli att berätta om vad jag varit med om. Trots att dessa seanser av de rättroende skulle betraktas som spiritism, inspirerad av onda andemakter, så uppstod en liten krets på sexsju personer som regelbundet träffades för att söka svar på allehanda frågor.
Svaren blev allt mer konkreta och seriösa. Deltagarnas bakgrund gjorde att många frågor handlade om religiösa ting. Till min förvåning genomsyrades svaren av den kristna trosuppfattning som jag mer eller mindre hade övergivit. Och trots att tonen ibland var skämtsam kände jag en slags respektfull vördnad när svaren kom. Så här kunde det låta under just denna period:
Inger: Svarar Gud på våra böner?
Svar: Genom Jesus Kristus, Guds son.
Roland: Är Jesus Kristus, Guds son, kommen i köttet? (Denna fråga skall enligt bibeltrogna teologer avslöja om den svarande är av Gud eller djävulen)
Svar: Utan tvivel.
Roland: Skall vi rikta våra böner till Jesus Kristus?
Svar: Det vet du, Roland, bättre än någon annan.
Roland: Kan en tro som innehåller läran om helvetet vara riktig?
Svar: Bibeln är sann.
Roland: Har pingströrelsen rätt tolkat den kristna tron.
Svar: De har kommit långt.
Roland: Har de kommit långt på den rätta vägen eller långt från den rätta vägen?
Svar: På, om du tvivlar, läs då din bibel. Där finner du sanningen om du tvivlar, Roland.
Roland: Enligt bibeln är det här synd, eller hur?
Svar: Du hör till de utvalda, men du frågar för mycket.
Inför dessa och många andra liknande, konkreta svar, föll jag så småningom till föga och accepterade åter min gamla tro. Vi fortsatte att samlas till frågestunder under sommaren 1956 och invigde åtskilliga personer i vår lilla cirkel. Alla som trodde att svaren hade ett gudomligt ursprung fick goda råd och vägledning i sann biblisk anda. Men det gick lite för långt när vi knappt kunde fatta ett beslut utan att först rådfråga glaset och skivan.
Lördagen den 20 oktober 1956 fick vi ett budskap som förändrade vår framtid ganska radikalt. Närvarande var, förutom Inger och jag, Ingers pappa Ture Elvmarken, Lars Berglinn och hans flickvän Febe Pettersson. Och det var Lasse som ställde den ödesdigra frågan:
Lasse: Hur kommer de sig att det är så torrt och hårt i Skultuna? (Han syftade på verksamheten i den lilla pingstkyrkan där)
Svar: Bed för dem! Ni fem och några till skall få ett (arbets)fält därute. Ni skall vittna, sjunga och spela. Ni skall hjälpa Norrbys, de har det hårt och kämpigt.
normal
Dagboksanteckningar
Nu citerar jag några stycken ur den dagbok som jag förde under denna period:
Torsdagen den 8 november 1956 åkte en skara ungdomar på Guds befallning till Skultuna för att där hjälpa predikantparet med vittnesbörd, sång och musik en tid framöver.
Gud har tidigare genom glaset och skivan lovat göra stora ting därute. Bland annat skall alla Bibelns nio nådegåvor samt uppenbarelsens gåva komma i bruk, och vi skall få vinna ungdomar därute för Guds rike.
Söndagen den 11 november åkte vi ut med sex-bussen. Djävulen var väldigt vred, så Febe och Lasse hade varit mycket osams på eftermiddagen, och under mötet blev Rut, en av de våra, så arg att hon sade att hon inte ville följa med till Skultuna någon mer gång. Inger och Febe kände det ungefär likadant.
Men mötet fullföljdes. Efteråt tog vi en bönestund och uppmanade alla som behövde förbön att komma fram. Under bönestunden vände stämningen och en syster Hulda kom fram och bad om förbön för sitt hjärta och sin andfåddhet. Först bad predikanten och jag för henne, och sedan fick jag till min glädje se Rut gå fram och lägga handen på den sjuka. Efter ytterligare en stund fick jag plötsligt höra min egen hustru Inger profetera:
Så säger Herren: I denna stund är du helad, i denna stund är du helad, min älskade. Så säger Herren.
Sedan började hon gråta. Efteråt berättade hon att hon liksom somnade till en stund. När hon åter kom till sig skakade hon våldsamt under det att tårarna rann i strida floder. Av själva budskapet hade inget som helst minne."
Huruvida denna Hulda blev frisk eller inte står inte omnämnt. Men hon förekommer flera gånger senare i dagboken i samband med våra hembesök.
I en annan spektakulär händelse var också Inger inblandad. Jag citerar:
Torsdagen den 22 november 1956. På sista bänken satt en västeråsare som ofta åkt ut till Skultuna på våra möten. När vi böjde knä efter mötet skyndade sig Rut fram och talade med honom. Efter en stunds bön fick Inger ett budskap till honom om att Jesus kommer snart och att frälsningens dag är i dag. Så reste vi oss upp och mannen försvann. Då märkte jag att Inger grät så förtvivlat, och när jag frågade Rut om orsaken så berättade hon att Inger hade sett en skakande syn. När hon bad så började plötsligt lokalen liksom snurra runt, och så försvann lokal och alltsammans. När det klarnade så svävade hon i rymden ovanför en smal klippavsats med en bottenlös avgrund nedanför. På klippavsatsens kant stod den man som varit med på mötet och vid hans sida stod en fruktansvärd varelse djävulen. De kolsvarta ögonen gnistrade av hat och ansiktet var förvridet i fasansfullt hångrin. Han hade gripit tag i mannens axel och försökte få honom att störta ned i det mörka djupet. Men mannen stretade emot och grät förtvivlat. Inger försökte men kunde inget göra för att hjälpa mannen. Sedan försvann allt igen och hon var tillbaka i lokalen som fortsatte att snurra en stund. Hon kände en sådan nöd för mannen att tårarna strömmade utför hennes kinder. Vi försökte få tag på mannen men han var försvunnen. När vi kom hem fick vi ett löfte av Gud att mannen skulle få fler tillfällen.
Den mannen kom igen, var mycket olycklig men gav så småningom upp och blev som man säger frälst. Han ställde ofta upp som chaufför och förekommer i dagboken fram till slutet av februari, då han försvinner ur anteckningarna.
Under hela denna tid fick vi uppmuntran och även varningar genom glaset och skivan. Så här kunde det exempelvis låta:
O, mina kära, var alltid redo att lyda Gud när han kallar, annars skall många själars blod utkrävas ur edra händer, fattar ni vad detta innebär? Bed, bed, bed mina kära. Jag, Jesus, gråter med er när ni kämpar, jag beder med er. Vandrar ni med mig i bönen skall inget ont hända er, men beder ni litet så tar djävulen ögonblickligen hand om edra liv. Offra er, hur trötta ni än är, i Jesu namn i Jesu namn är ni ej trötta, det är djävulen som lurar i er detta. Därför, gå i tro på Jesus så kommer ni till slut att nå målet. Men kom ihåg inget mål utan kamp. Kämpa vad ni än möter, kämpa, kämpa, kämpa bed, bed, bed, Jesus lever djävulen vet det, därför är han så vred, men blodet flyter och renar er i dag, tacka ofta för det. Amen, god natt, mina kära.
Och den 13 april 1957:
Håll ut om än alla människor sviker er! Jesus, Guds son, håller sin hand över er, ingen fara skall komma er nära när Jesus är ert allt. Endast Gud i himmelen och hans son Jesus Kristus vet vad ni skall möta på vägen till himlen, men Jesus Kristus, Guds son, skall hjälpa er. Ni har alla redan stjärnor i kronan, därför håll fast det du har så att ingen tager din krona. Mina älskade, o mina älskade, ni måste hålla ut. Jag är så nära, så nära, så nära. Jag är snart, mycket snart på skyn för att hämta er hem från plågornas land till himmelen, där ni skall bo i evigheternas evigheter. Där Rut skall du aldrig mer behöva vara ovän med din far, där skall du åter få möta din mor, där Rut skall du aldrig mer behöva gråta, där skall du få möta dina syskon. Det är värt att kämpa även om det är hårt ibland. Jesus är med eder och skall bevara eder. Jag, Jesus, kommer snart dagen är nära. Mina älskade barn, håll ut!
Så fortsatte vi under vintern med två möten i veckan och med hembesök. Flera predikanter och andra bröder från Elimförsamlingen i Västerås kom och gästpredikade. Antalet åhörare växte ibland hade vi upp till 50 ofrälsta ungdomar med på våra möten och vi fick glädjen att se åtskilliga Skultuna-bor lämna sig åt Gud.
Totalt hann vi med 58 möten plus 32 hembesök i Skultuna innan skrällen kom.
normal
Predikantens Fördömelse och Förbud
Tisdagen den 18 juni ringde predikanten till mig och undrade om vi frågade Gud till råds med hjälp av ett glas och en skiva.
Kvällen därpå kom han hem till mig, och när han gått kom Elimförsamlingens pastor. Han kom igen även dagen därpå och talade med Rut och Inger, och sist kom också församlingens bistre inkvisitor Ramsten. De försökte få mig att avsvärja dessa demoniska kontakter. Men jag vägrade ståndaktigt. Ramsten påstod innan han gick att han såg djävulen sitta på min vänstra axel.
Följande dag, midsommarafton, fick vi ett sista, uppmuntrande budskap och en uppmaning att riva sönder skivan tills Gud gör klart för Inger att han tänker börja tala på detta sätt igen. Senare på dagen fick alla som varit med besök av bröderna. De flesta föll till föga, bad om förlåtelse och blev lösta. Endast en liten hård kärna Inger och jag, Lasse och Febe samt Ingers pappa Ture vägrade att böja sig. Så måndagen den 24 juni 1957 var församlingen inkallad för att behandla ett viktigt ärende att förlåta dem som blivit lösta och utesluta de fem oförbätterliga.
Sedan följde en tämligen omtumlande tid. Vi fortsatte emellertid att flitigt besöka mötena i Pingstkyrkan, satte oss långt bak och försökte låtsas som om ingenting hänt.
En kväll under sommarens tältmöten gick Febe, Lasse och jag, efter hårda påtryckningar, fram för att få förbön av de två gästpredikanterna. Men inga fjäll föll från våra ögon. En man påstod sig ha fått en uppenbarelse att det skulle hända oss något förskräckligt om vi inte böjde oss, så Febe och Lasse kände sig ganska tagna. Själv minns jag inte hur jag reagerade, därför troligen inte så starkt.
Inger, jag och Ingers pappa Ture fortsatte med sporadiska kontakter via glaset och skivan. Senare under året fick vi en del svar som antagligen syftade till att stärka vår tro på andevärldens existens. Dessa meddelande tror jag inte någon kan ge en naturlig förklaring till.
normal
1958 - Skänk Pengar till behövande!
Torsdagen den 17 juli 1958 satt bara jag och Inger vid glaset, och hon frågade bland annat:
Inger: Hurudan är jag egentligen?
Svar: Gnoti seavton.
Vi fick det för oss obegripliga svaret översatt för oss. Det var grek-latin och betydde känn dig själv. Efterkontroll visade att dessa två ord finns inristade över portalen till Apollotemplet i Delfi. Jag grubblade först över uttrycket grek-latin men kom sedan på att orden är grekiska men bokstäverna latinska.
Måndagen den 21 juli 1958 satt Inger och jag åter ensamma vid glaset. Inger ville ställa en fråga men hade glömt den.
Inger: Jag har glömt vad jag skulle fråga om. Vad var det?
Svar: Det var inte så viktigt. Men jag har något viktigt att säga. Av barnbidraget skall du taga 25 kronor och giva Saga. Hon är i stort behov av dem just nu. Roland skall betala igen dem när han får lön.
Det visade sig att hon var i stort behov av pengarna. Hennes man hade ej fått lön på länge så Saga Lundkvist hade inga pengar till mat. Hon hade tänkt för sig själv: Tänk om jag hade en lyckostjärna som kunde sända mig lite pengar nu.
Nästa gång, den 27 oktober 1958, fick Inger och jag en direkt uppmaning att skänka Barbro, Ingers moster, 20 kronor. Inger måste åka dit med dem på en gång. Hon var först ohågad eftersom hon hade tänkt studera den kvällen, men sedan åkte hon iväg med 18.15-bussen.
Det visade sig att pengarna kom som sända från himlen. Kurt, hennes ene son, var inkallad och Karl-Rune, den andre, var permitterad. Socialbidraget var indraget. De hade levt på potatis och stekt lök i en hel vecka. Barbro blev djupt rörd.
Sista exemplet är från den 5 november samma år. Då fick jag en fråga om jag kunde låna Gud 47 kronor. Jag svarade: Ja, vad då till?. Jo, med pengarna skulle jag betala Ingrids skuld hos Västmanlands Linnelager. Vi hade ingen aning om hur stor skulden var. Men på torsdagen var Inger dit för att betala den. Det visade sig att Ingrid var skyldig precis 47 kronor!
Vi fortsatte då och då våra frågestunder, men Inger deltog alltmer motvilligt. Snart var det bara Ingers pappa Ture och jag som envist fortsatte.
normal
Andarna talar om reinkarnation
Svaren ändrade med tiden karaktär och den starkt pingstvänliga framtoningen försvann efterhand.
Här är ett par exempel på de kluriga och ofta eleganta svaren på våra frågor:
Om djävulen:
Fråga: Vem är djävulen?
Svar: Ni skall inte grubbla över sådant som inte ens Gud kan fatta.
Fråga: Gud förstår väl allt?
Svar: Ja, men det som ligger utanför verkligheten är ingenting att förstå.
Fråga: Finns det sådant som inte ens Gud fattar?
Svar: Nej, kära ni, Gud fattar allt, men det som inte finns kan inte heller fattas. Kan ni förstå mig när jag säger att djävulen är Guds raka motsats. Djävulens ande är anti-liv. Livet är Gud själv.
Om reinkarnationen:
Roland: Att människor torterar andra människor hur kan Gud tillåta detta?
Svar: Det är Guds sak att se till att rättvisa skipas. Låt oss inte gå in på dessa problem. Det är vår hemlighet med skolans mening. Tänk själva.
Roland: Bödlar och offer kanske byter roller i olika inkarnationer tills de försonats. Ligger problemets lösning åt det hållet?
Svar: Ja, ja, ja, ja.
Ture: Skurkar som klarar sig i detta livet får lida i en kommande inkarnation?
Svar: Du vill provocera oss att svara på sådant som vi vill hålla dolt för er.
Ture: Men ni har medgivit att reinkarnationen existerar?
Svar: Vi vill inte gärna gå in på sådant, men svaret ni fått kan tänkas vara rätt.
Ture: Skulle det skada om människorna fick vetskap om reinkarnationen?
Svar: Ja, inga hot om vedergällning eller löften om belöning får styra.
Roland: Är det fel att predika reinkarnation?
Svar: Nej, visst inte. Men inga bevis ges.
Vid ett senare tillfälle:
Ture: Existerar reinkarnationen?
Svar: Ja, men du lever ett liv i taget på vår planet, och det är det vi skall inrikta oss på.
Ture: Vill inte andevärlden att vi skall intressera oss för mycket för reinkarnationen?
Svar: Vi är inte särskilt angelägna om att ni utvecklas med fruktan som drivfjäder.
normal
Andarna talar om politik
Om politiska ideologier:
De som vill människornas bästa och tar hänsyn till hennes önskningar och begär, de är demokratiska.
Ture: De säger att i Ryssland finns ingen demokrati?
Svar: Det är inte så att människan kommer i kläm, men rädslan för en stark, övermäktig fiende hindrar regimen att släppa loss friheten. Det system de bygger upp för mänsklig samlevnad ligger i linje med utvecklingen. De som känner sig ofria står inte i linje med utvecklingen. Vågade de skulle de rasera vad som byggts upp Amerika har planer på att hindra den utveckling som är ofrånkomlig. Den kommunistiska grundregeln är den som Gud vill ha, men den har förvrängts av maktlystna människor. Nej, se dig om, du onda värld, en bit ifrån dig finns ljuset. Lika för alla och rätt man på rätt plats så kan världen bli ett paradis.
normal
Andarna talar om naturkatastrofer
Om en förhistorisk naturkatastrof:
Lördagen den 24/2 1977
Ture: Hur kunde en mammut i Sibirien dö och djupfrysas så blixtsnabbt att den återfanns stående och med avbetat gräs i munnen?
Svar: En katastrof av otrolig hastighet.
Ture: Vad orsakade katastrofen?
Svar: Väldiga skyfall åtföljda av hundragradig kyla av samma ursprung som i äldre kylskåpssystem ammoniak, ja.
Ture: Vad förorsakade detta förlopp?
Svar: Gaser egentligen ur jordens inre uppsteg i enorma mängder och påverkade de övre luftlagren varvid all luftfuktighet förtätades och vräktes mot jorden. Dessa gashål finns fortfarande kvar i Norra Ishavet och Atlanten.
(I en artikel i Forskning & Framsteg nr 1, januari 2000, Massdöd av forntida växthuseffekt, sidan 6, beskrivs ett utsläpp av kolhaltig gas från kontinentalsocklarna, en naturkatastrof av global omfattning som inträffade för cirka 55 miljoner år sedan. De första tecknen på denna händelse hittade forskarna i början av
90-talet alltså cirka 13 år efter det att vi fick dessa glassvar!)
normal
När andarna ger felaktiga svar
Det måste också sägas att vi ibland fick svar som vid kontroll visade sig vara direkt felaktiga, något som förbryllade oss och gjorde det hela ännu mer oförklarligt. Men meningen var måhända att hjälpa oss inse att allt är fråga om tro och inte vetande. Ett mått av sund skepticism måste alltid finnas kvar.
Vi har också fått felaktiga svar förklarade med att ibland har det varit någon annan som svarat och att vi ibland har blivit så ivriga att vi själva drar iväg glaset. Men att hävda att det är orsaken till alla svar faller på sin orimlighet när man studerar innehållet.
normal
Andarna ger svar ang. Martinus
På rekommendation av glaset och skivan blev jag också intresserad av den danske mystikern Martinus. Hans kosmologi tilltalade mig i hög grad.
Här finns inget annat helvete än jordelivet i sin nuvarande utvecklingsfas. Här finns ingen uppdelning i frälsta eller ofrälsta. Bara varelser på olika nivåer i den oändliga utvecklingsspiral där vi alla sakta men säkert strävar uppåt. De vi betraktar som onda är bara skolbarn i lägre klasser och som
därför inte skall straffas utan undervisas, även om många för omgivningens skull måste hållas inspärrade. Men den bästa undervisningen ges i livets hårda skola, där syftet är att utveckla oss emotionellt från krassa egocentriker till kärleksvarelser likaväl som intellektuellt. I detta ingår att nå balans mellan känsla och intelligens och mellan den manliga och kvinnliga polen, så att man och kvinna smälter samman till en hel människa.
I vår utveckling passerar vi olika riken eller utvecklingsfaser.
Mänskligheten har passerat mineralriket och växtriket och befinner sig nu i djurriket, på väg mot det riktiga människoriket. I ett långt tidsperspektiv passerar vi flera riken på väg mot det gudomliga världen, intuitionsriket. Sedan börjar vi om igen i en högre spiral. Så det liv vi nu lever är bara ett av oändligt många.
Martinus evolutionsteori sträcker sig från materiens elementarpartiklar till galaxer och från rudimentära medvetanden och demoniska varelser till gudalika andar. Och tidsperspektivet är evigheten. Men någon skarp åtskillnad mellan ande och materia finns inte. Allt är liv, med liv inuti liv. Jordklotet är exempelvis en levande varelse, där varje människa utgör en liten hjärncell. I en högre utvecklingsspiral kommer vi själva att bli klotväsen, den högsta, mest fulländade formen av fysiska kroppar (det sista enligt vår egen källa).
Detta är en mycket koncentrerad, summarisk redogörelse för den kosmologi som Martinus redogör för i Livets bok.
Efter nära 30 år är mina sympatier för Martinus idéer fortfarande
orubbade även om de nu bara finns med i bakgrunden av min livssyn.
normal
Avslutning -2003
Och vad vårt bruk av psykografen (ett finare ord för glaset och skivan) beträffar så dog dessa kontakter ut i och med Tures död i mars 1986 (två veckor efter det att Olof Palme mördades). Jag har vid några tillfällen lyckats övertala min hustru att ställa upp, men utan att lyckas.
När jag nu, som snart 72-årig pensionär, genom mina anteckningar återupplever händelserna för drygt 40 år sedan så känns det nästan overkligt, som en fantastisk dröm. Men tack vare att jag hela tiden har dokumenterat allt av vikt så vet jag att detta har jag varit med om, detta har hänt.
Vad som var syftet med allt detta är svårare att förstå. Var det att övertyga mig och eventuellt några till om att det finns en andlig dimension i tillvaron? Förmodligen kommer jag inte att hinna få någon tillfredsställande förklaring medan jag lever. Men kanske i ett kommande liv?
