Hovrådet Hahn från Ingelfingen skrev ner denna historia redan 1808 så som han upplevde den på slottet Slawensik i Schlesien.
Slottet brann ner till grunden sommaren 1828 till följd av ett blixtnedslag.
Han överlämnade sin berättelse på hösten l828 till Kerner.
Den lyder som följer:
Den regerande fursten till Hohenlohe-Neuenstein-Ingelfingen gav efter preussarnas fälttåg mot fransmännen år 1806 det i hans tjänst stående hovrådet Hahn befallning att från Liegnitz bege sig till Slawensik.
Han skulle på dessa Hohenlohiska gods invänta furstens återvändande till Schlesien.
Fursten begav sig från Liegnitz till de Hohenlohiska furstendömena.
Hahn anträdde den 19 november sin resa till Oberschlesien.
Karl Kern från Kunzelsau var kornett vid Gettkantska husarregementet.
Han föll vid Pasewalk i fransk fångenskap.
Dock.
Han blev på hedersord frisläppt.
Utblottad kom han till Liegnitz.
Han anmälde sig hos sin landsherre.
Han erhöll från denne tillåtelse att få tillbringa en tid hos Hahn i avvaktan på sin friskrivning.
Hahn och Kern var ungdomsvänner.
Ödet hade nu sammanfört dem båda i tjänst hos de preussiska staterna.
De beslöt att flytta in i samma rum på slottet i Slawensik.
Rummet låg på nedre våningen.
Det var ett längst bort beläget hörnrum med utsikt från ena sidan mot norr .
Från rummets andra sida kunde man se mot öster.
I högra väggen f anns en glasdörr som ledde till en kammare som genom en brädvägg var åtskild från de följande rummen.
Denna glasdörr var noga låst eftersom man i de bakomliggande rummen förvarade allehanda husgeråd.
Varken i denna kammare eller i det rum där Hahn och Kern skulle bo fanns öppningar som kunde ge förbindelse med utanförliggande rum när fönster och dörrar var stängda.
Förutom de båda vännerna och furstens båda kuskar samt Hahns uppassare fanns det inga andra på slottet.
Samtliga dessa var orädda människor.
De var liksom Hahn och Kern fria från fördomar.
Spökerier hade de varken sett eller trott på.
Hahn hade under sina universitetsår ägnat sig mycket åt filosofi.
Han hade hört Fichtes föreläsningar i Jena.
Han hade ivrigt studerat Kants skrifter.
Han hade kommit fram till en ren materialistisk livsåskådning.
Han höll människan som ett medel för ett för henne förborgat ändamål.
Hon var inte i sig ett ändamål.
De båda vännerna bodde de första dagarna ensamma på slottet.
De sysselsatte sig under de långa vinterkvällarna med läsning ur Schillers verk.
När de så satt vid bordet och läste tre dagar efter inflyttningen började plötsligt kalkstycken ramla ner i rummet.
De undersökte väggar och tak men ingenstans stod spår att upptäcka på att kalkstycken lossnat.
När de samtalade om varifrån denna kalk kunde ha kommit föll ännu större kalkstycken ner. Styckena kändes kalla som om de kommit utifrån.
Efter allt funderande om orsaken stannade de vid att kalkstyckena på något sätt måste ha brutits loss från murväggarna.
De gick till sängs.
De sov ostörda till morgonen.
Mängden av kalk på golvet påminde dem om kvällens oförklarliga händelse.
Inte heller nu vid dagsljus kunde de upptäcka någon åverkan på tak och väggar.
Denna dags kväll upprepades fenomenen.
Dock.
Nu i våldsammare grad.
Nu kom kalkstyckena inte nerramlande.
De slungades ned väldig kraft.
Några av dem träffade Hahn.
Samtidigt hördes kraftiga slag.
Samtidigt hördes ljud som av kanonskott.
Dessa tycktes komma än från golvet än från taket.
De båda vännerna började misstänka varandra som upphov till oväsendet men insåg snart orimligheten däri.
De följande kvällarna kom till kalkkastningen och slagen ett tredje buller som fastän svagt och liksom avlägset mycket liknade ljudet från en trumvirvel.
De begärde nu av slottsfrun Knittel att få nycklarna till rummet dels ovanför dels under deras eget.
Hennes son juveleraren Knittel som då bodde hos sin mor kom genast med dem.
Hahn stannade kvar på sitt rum medan Kern och Knittel undersökte rummen.
Som överenskommet stampade de.
Som överenskommet gjorde de oväsen.
Hahn kunde konstatera att ljudet därav inte alls var i klass med det konstiga ljud som fortfarande hördes i deras gemensamma bostadsrum.
När Kern och Knittel kom tillbaka skämtade Hahn med dem.
Han sade:
Det spökar.
När de lade sig den kvällen fortsatte de oförklarliga fenomenen.
Man lät ljuset brinna.
Nu lät det som om någon gick av och an på golvet i tofflor.
För vart släpande steg stötte det i golvet som av en käpp.
Både Hahn och Kern fann det hela lustigt.
De skämtade om det.
Ingen av dem trodde ännu på någon övernaturlig orsak till oväsendet.
Dock.
De följande kvällarnas händelser var så märkliga att de nu inte längre kunde hålla fast vid sin tro på att allt måste ha en naturlig förklaring.
Nu började föremål i rummet att kastas omkring.
Knivar.
Gafflar.
Borstar.
Mössor.
Tofflor.
Trattar.
Ljussaxar,
Tvålstycken.
Ljusstakarna.
Då och då föll kalkstycken ner stora som hönsägg.
Dock.
Det upphörde att slå i väggar.
Det upphörde att slå i tak.
De bägge vännerna tillkallade nu furstens kuskar, hovrådet Hahns betjänt Knittel, slottsvaktmästaren och några andra personer.
De blev alla vittne till samma händelser.
Mot morgonen blev det ofta lugnt.
En afton ville Kern gå in i sidorummet för att hämta något.
Dock.
Ett förfärligt buller som tycktes komma från brädväggen drev honom tillbaka mot dörren. Hahn grep genast ett ljus.
Tillsammans trängde de sig in i rummet.
De fann ett trästycke liggande invid brädväggen.
Om nu bullret hade uppstått av att trästycket slog mot något?
Vem höll då i det?
Rummet var ju tomt när Kern kom in där.
Dörren i brädväggen var låst.
Trästycket hade inte legat i rummet tidigare när de gått in där.
Från bordet lyftes inför bådas ögon ofta ljussaxar.
Från bordet lyftes inför bådas ögon ofta knivar.
De svävade i luften flera minuter innan de föll till golvet.
En gång föll Hahns stora papperssax ned mellan honom och en av de furstliga kuskarna.
Den spetsade sig fast i golvet.
Tills nu hade väl någon natt varit ganska lugn.
De oroliga nätterna hade inte förmått driva Hahn till att lämna sin bostad.
Dock.
Efter tre veckor med fortsatta störningar beslöt de att låta bära upp sängarna till ett stort hörnrum i övre våningen.
Inte heller här gavs det någon ro.
Knappt hade de kommit in i rummet förrän häftiga slag ljöd.
Och saker som de med visshet kom ihåg att de lämnat kvar i bostaden under dem kom flygande kors och tvärs i rummet.
Hahn utropade:
Må här kastas hur mycket det vill.
Jag ska i alla fall sova här.
Nu började Kern klä av sig.
Han gick därunder av och an försjunken i tankar över dessa konstiga händelser.
Händelsevis tittade han i spegeln.
Han blev stående som fastnitad.
I väl tio minuter stirrade han in i spegeln innan han vände sig bort.
Han var darrande.
Han var likblek.
Hahn trodde att kylan i det oeldade rummet hade fått honom att darra.
Han skyndade att kasta över honom en kappa.
Kern som annars var en modig man samlade sig snabbt.
Han berättade med darrande läppar att han i spegeln sett en kvinnlig vit figur titta fram. Figuren stod framför hans egen bild i spegeln.
Först ville han inte tro sina ögons vittnesbörd.
Därför hade han stått så länge och stirrat.
Var det inte hans fantasi som spelade honom ett spratt?
Dock.
När han såg att figurens ögon tittade in i hans egna.
När han såg att figuren även rörde på ögonen.
Då greps han av skräck.
Han vände sig bort från spegeln.
Hahn gick nu med bestämda steg och ställde sig framför spegeln.
Han uppmanade vålnaden att visa sig.
Dock.
Han såg den inte trots att han stod framför spegeln en kvart.
Och trots att han upprepade sin order.
Kern berättade nu att figuren hade ett gammalt ansikte.
Dock.
Det fans ej något dystert uttryck i det.
Det fans ej något mörkt uttryck i det.
Det var snarare ett likgiltigt uttryck.
Ansiktsfärgen var blek.
Huvudet betäckt med en duk så att endast ansiktet syntes.
Klockan hade nu blivit fyra på morgonen.
Att sova var uteslutet.
De återvände ned till sitt förra rum.
De personer som skickades upp för att hämta deras sängar kunde inte trots alla försök få upp den olåsta dörren.
De gick upp en andra gång för att försöka igen.
Dock.
Med samma resultat.
Då begav sig Hahn själv upp till övre våningen.
Han lyckades utan besvär få upp dörren.
Ty.
Dörren var olåst.
De fyra personer som blivit skickade efter sängarna var beredda att med ed försäkra att de använt all sin styrka för att öppna.
Under alla dessa händelser hade en månad förflutit.
Historien blev känd i trakten.
En löjtnant vid namn von Magerle utbad sig att få vara ensam i rummet en kväll.
Magerle hördes bryta ut i de häftigaste svordomar.
Dessa beledsagade han strax därpå med kraftiga sabelhugg på bord och stolar.
En herr Cornet ansåg det bäst att gå in till Magerle.
Han ville åtminstone rädda möblerna undan Magerles raseri.
Dörren till det hemsökta rummet var låst.
Efter en tillsägelse av Cornet öppnade Magerle dörren.
På frågan vad som gjort honom så rasande svarade Magerle att detta förbannade Något hade börjat kasta kalk och andra saker på honom.
Då han inte kunde upptäcka någon i rummet så hade han gripits av raseri.
Han hade huggit vilt omkring sig.
Sällskap tillbringade resten av kvällen tillsammans i rummet.
De iakttog varandra för att försäkra sig om att det inte var någon av de närvarande som spelade något spratt.
När alla satt lugnt omkring bordet höjde sig plötsligt ljussaxen i luften.
Den föll till golvet bakom Magerle.
Därpå flög en blykula genom luften.
Kulan träffade Hahn på bröstet.
Inte långt därefter utbröt ett förfärligt buller vid glasdörren.
Det tycktes som om någon hade stött handen genom glasrutan.
Under ett bedövande oväsen föll något som hördes som glas mot golvet.
De tittade genast efter men glasdörren var oskadad däremot låg ett ölglas sönderslaget på golvet.
Några av de närvarande var nu övertygade om att det rörde sig om oförklarliga händelser .
De lämnade rummet.
De uppsökte ett annat för att få sova ostörda.
Hahn ville en kväll vid åttatiden raka sig.
Rakatteraljerna låg på en liten möbel stående i rummets hörn.
Då han ännu var några steg ifrån möbeln flög de honom till mötes.
De föll till golvet framför hans fötter.
Först rakasken.
Därpå rakkniven.
Sedan rakborsten.
Slutligen ett stycke tvål.
Han och Kern skrattade åt spektaklet.
De var nu så vana vid dylika händelser att de tog dem som ett skämt.
Hahn slog upp vatten i ett fat.
Han kände efter med ett finger att det var varmt.
Han satte fatet framför sig på bordet.
Han vässade rakkniven.
Då han därefter ville doppa rakborsten i vattnet för att tvåla in sig fanns inte en droppe kvar i fatet.
En annan gång blev Hahn väckt av någon som tre gånger kastade ett sammantrycka tobaksbly på hans huvud.
Första gången ville Hahn ta upp blystycket från golvet.
Dock.
Innan han fick tag på det kastades det mot honom igen.
Samma procedur upprepades en andra gång.
En tredje träffade det honom så hårt att han svor till. I
Bokhållare Dörfel blev många gånger vittne till besynnerliga saker.
Han lade en gång sin mössa på bordet vid kakelugnen.
När han ville sätta på sig mössan var denna försvunnen.
Flera personer sökte efter den men förgäves.
Fyra eller fem gånger undersökte han bordet utan att finna mössan.
Dock.
Strax därpå låg mössan på exakt den plats han hade lagt den!
På samma bord hade Knittel lagt sin mössa.
Då han skulle slå. sig ner på en stol flög mössan genom rummet.
Den landade vid hans fötter.
Hahn ville nu vara ensam i rummet för att ostörd kunna göra undersökningar.
Han satte sig vid sitt skrivbord på vilket stod två brinnande ljus.
Från sin plats hade Hahn utsikt över hela rummet med dess två dörrar och två fönster.
Nu kastades ljussaxen hit och dit framför hans ögon.
Dock.
Fastän han spände sin uppmärksamhet till det yttersta kunde han inte upptäcka någon bakom fenomenen.
Överjägmästaren Radezensky tillbringade en natt i rummet.
De båda vännerna Hahn och Kern låg och sov.
Han bombarderades oupphörligt av saker.
På morgonen fann man i hans säng en hel mängd husgeråd.
En gång då Hahn trots allt oväsen försökte falla i sömn blev han väckt av ett häftigt slag i väggen intill hans säng.
Knittel och Kern satt vid bordet,
De gav akt på vad som skulle tilldra sig.
De hörde slaget som väckte Hahn.
Denne insomnade för andra gången.
Dock,
Han väcktes nu av en känsla som om någon doppat sitt finger i vatten och stänkt honom i ansiktet.
Han låtsades sova,
Dock.
Han iakttog noga dem som satt vid bordet.
Stänkningen fortsatte utan att han inte kunde känna någon fuktighet i ansiktet.
Hahn gjorde efter någon tid en resa till Breslau.
När han kom tillbaka berättade Kern en högst märkvärdig händelse.
Kern hade låtit Hahns betjänt sova i samma rum som han själv för att inte känna sig ensam. När Kern redan låg till sängs.
Betjänten stod vid glasdörren.
Han samtalade med Kern.
Då hände följande.
På bordet stod ett ölstop.
Det började nu långsamt lyftas upp cirka tre fot,
Det sänktes därefter.
För att därpå fylla ett bredvidstående glas till hälften.
Ölstopet sattes därpå försiktigt ned.
I samma ögonblick lyftes glaset och tömdes.
Betjänten utropade förskräckt:
Herre Jesus!
Det sväljer!
Samma ljud hade också Kern hört.
Det fanns inget spår av utspillt öl på bordet.
Glaset sattes tillbaka försiktigt.
Hahn ville att betjänten skulle gå ed på att det upplevt verkligen hade hänt.
Betjänten var omdelbart villig att så göra.
Hahn lät honom slippa.
En dag kom hyttinspektöre Knetsch från Koschentin till slottet.
Han önskade få tillbringa en natt i det beryktade rummet tillsammans med Hahn och Kern. Hela kvällen var det ett kastande utan avbrott.
Dock.
De lade sig för att sova.
Ljusen brann.
Nu såg de tre hur i mitten av rummet två servetter långsamt lyftes upp ända till takhöjd.
Där vecklades de ut.
De sänkte så fladdrande ner mot golvet.
Ett piphuvud av porslin flög omkring.
Det krossades.
Knivar kastades omkring.
Gafflar kastades omkring.
En gaffel träffade Hahn i huvudet.
Dock.
Lyckligtvis med skaftet före.
Nu beslöt man sig för att byta rum för natten.
Betjänten och Kern tog en säng.
De flyttade den över till ett intilliggande rum.
Så snart de avlägsnat sig kom ett mineralkrus flygande.
Det sattes ned framför fötterna på Hahn och hyttinspektören.
Kruset hade stått inne i den låsta kammaren.
En ljusstake av mässing sågs slungas från ett hörn av rummet ned på golvet.
I rummet intill var det lugnt.
Dock.
Då och då hördes buller från det andra rummet.
Några veckor senare kom Hahn åter till slottet.
När han gick över bron hörde han steg bakom sig som av en hund.
Han såg sig om men kunde inte upptäcka något.
Han igenkände på stegen sin vinthund.
När han gick uppför trappan till sitt rum hördes hunden mycket tydligt.
När han öppnade dörren kom Kern hastigt fram.
Han grep tag i dörrvredet.
Han ropade på hunden.
Hahn frågade honom om han sett en hund.
Han svarade:
Javisst.
Den var alldeles bakom dig.
Den var halvvägs genom dörren.
Och då jag märkte att du inte observerat den skyndade jag fram.
Jag grep tag i dörren.
Jag var rädd att du skulle hinna stänga till dörren.
Jag var rädd att du därmed skulle klämma det stackars djuret.
Det var en vit hund.
Jag trodde det var Flora.
Hahn sökte nu efter hunden.
Han fann den bunden i stallet där den varit hela dagen.