Natten mellan den 20 och 21 juli 1827 låg fru Hauffe vaken i sin säng.
Hon höll just på med att dricka vatten då dörren plötsligt gick upp och stängdes.
In trädde en trettioårig man.
Han var klädd i en lång öppen rock med stora breda knappar.
Han hade korta byxor.
Han bar stickade strumpor.
Han hade skor med stora skospännen.
Han bar en halsduk som var tillknuten med en knapp.
Den hängde ner i två långa snibbar.
Det var en klädnad liknande den gamla bondedräkten.
Han sade:
Du måste gå med mig ner i stallet!
Hon svarade:
Var ligger det?
Han sade:_
Bredvid verkmästarns hus.
Det är ett gammalt stort hus!
Därpå gick han åter ut genom dörren som både öppnades och stängdes.
Hans utseende var svartgrått.
Hon sade att i hans språk och utseende var det något plumpt och grovt..
Den 21 juli ryckte det oupphörligt i fru Hauffes sängkläder.
Även andra såg de.
Under bordet hörde man ljud som av en hund.
Under natten hördes steg i rummet som av en människa.
Efter slaget tio på kvällen öppnades och stängdes dörren ljudligt.
Bonden trädde in.
Han stod en kort en stund tyst framför fru Hauffes bädd.
Han gick sedan mot dörren.
Han öppnade den.
Han försvann.
Den 22 juli kom han tillbaka med en kvinna som tycktes vara ungefär tjugotre år gammal.
Även hon var klädd i bondekläder.
När de närmade sig hennes bädd vände fru Hauffe sig åt sidan för att slippa se dem,
Hon föll därefter i en våldsam allmän kramp.
När hon hämtat sig från kramper sade hon till Dr Kerner att hon inte förstod varför.
Dock.
Hon hade känt ett sådant medlidande med denna kvinna.
Dock.
Hon var så rädd att återigen få se henne.
Hon inte ville bli lämnad ensam.
Den 27 juli stod åter dessa två framför henne.
De sade:
Kom nu genast med mig till mitt stall!
Fru Hauffe frågade:
Vad ska jag där göra?
Vad finns där?
På detta svarade kvinnan i en ytterst klagande ton:
Vi har mördat ett barn.
Det ligger begravet i stallet.
Jag dog strax därefter.
Han här bär skulden.
Fru Hauffe ville fråga dem om mer,
Dock.
De gick sin väg.
Hon sade till Dr Kerner att kvinnan hade en mörk askgrå färg.
Huvudet var med en duk beslöjat.
Hon var för övrigt klädd i tröja och kjol.
Kjolen var lappad runtom.
Bonden hade en rund mössa.
Framtill med uppvikt brätte.
Den 1 augusti kom de fram till hennes säng.
De suckade djupt och ljudligt.
De var mycket sorgsna.
Den 3 augusti kom de igen.
Hon sade till dem i bestämd ton att inte visa sig för henne mera.
Denna syn förorsakade henne större ängslan än de förra.
På natten klockan två kom de åter.
Fru Hauffe tog mod till sig.
Hon frågade dem om närmare besked beträffande barnamordet.
Kvinnan svarade häftigt och i vrede:
Jag tog in ett gift för att döda barnet som jag var havande med.
Jah gick ner till stallet.
Där begravde denne man barnet.
Mig fann man senare i en annan lada död.
När kvinnan på nytt bad fru Hauffe att gå med till stallet befallde hon dem att vika ifrån henne.
De gick.
De kom igen natten mellan den 6 och 7.
Då sade bondekvinnan:
Se till oss arma förlorade.
Skaffa oss lindring i vår smärta!
Fru Hauffe svarade:
Vänd er till Herren, vår Förlossare.
Han ensam kan hjälpa er!
De gick sin väg.
Natten därpå kom de åter.
Bonden sade:
Du måste komma med till mitt stall!
Där ska du gräva två steg från tröskeln.
Du ska samla ihop kvarlevorna efter vårt barn.
Du ska föra dem till kyrkogården.
Fru Hauffe hänvisade dem åter till Förlossaren och till bönen.
Natten efter den 12 augusti hade fru Hauffe häftig huvudvärk.
Ute stormade det.
Framemot klockan tolv kom de åter.
Kvinnan bar på armen ett med gamla lumpor omvirat barn.
Bonden sade:
Jag, Nikolaus Pfeffer, är denna kvinnas förförare och detta barns mördare.
Böj nu knä.
Bed ni med oss!'
Hon svarade:
Det kan jag inte på grund av min huvudvärk.
Då sade han:
Bind om ditt huvud korsvis.
Gör med dina båda mellersta fingrar tre korstecken över det.
Detta försökte fru Hauffe göra.
Dock.
Hon gjorde det på fel sätt.
Mannenvisade henne nu på sitt eget huvud hur hon skulle göra.
När hon nu gjorde det så som han visat vek huvudvärken bort.
Den efterlämnade en känsla av domning.
De knäböjde.
Kvinnan höll barnet i sin famn.
Fru Hauffe bad med dem under en timme.
Efter bönen upprepade mannen sin önskan om att hon skulle gräva på angiven plats.
Sedan försvann de.
Fru Hauffe sade till Dr Kerner att hon såg på deras utseende hur det blev lättare för dem under bönen.
Natten efter den 13 augusti kom de åter.
Nu utan barnet.
De bad.
Den 14 augusti kom de åter.
Nu i sällskap med en gammal helt svart man som när de ville tala ställde sig framför dem.
Han höll för munnen på dem.
Fru Hauffe blev rädd.
Hon föll i kramper.
Natten efter den 15 augusti kom de igen.
Den svarte höll sig nu i bakgrunden.
De två knäböjde vid hennes säng,
Hon bad med dem under en timme.
Hon frågade sedan mannen vem den svarte var och vad han varit.
Han svarade henne att han var den som gav honom giftet för att döda barnet.
När de kom igen den 21 augusti för att bedja frågade fru Hauffe på Dr Kerners inrådan:
Har du själv varit i verkmästarens hus eller i ett stort hus intill?
Utpeka stället noga.
Även så stallet!
Han svarade:
Inte i verkmästarens hus men nära intill i ett gammalt stort hus.
I stallet till höger.
Två steg från tröskeln inåt har vi begravt det.
Hon frågade vidare:
Vem var egentligen denne svarte gamle.
Vad vill han?
Han svarade:
Det är en gammal svartkonstnär från en näraliggande ort.
Han gav mig örterna med vilka jag förövade mitt brott.
Han vill syndig som han är fortfarande förhindra oss att säga som det var.
Den 17 september kom de två andar igen för att bedja.
Fru Hauffe frågade då kvinnan efter hennes namn.
Hon suckade djupt.
Hon sade ingenting.
Hon frågade mannen när de skulle återkomma.
Hon fick till svar:
Om sju dagar.
Natten efter den 24 september sov i samma rum som fru Hauffe förutom sköterskan en flicka
Mycket förvånad omtalade nu denna flicka på morgonen för Dr Kerner följande:
Jag hade stängt rummet för natten.
Vi gick till sängs.
Jag sov bredvid sköterskan i samma bädd som stod på något avstånd frän fru Hauffes.
Inemot klockan ett vaknade jag av att dörren hörbart öppnades och stängdes och såg två gestalter komma fram till fru Hauffes bädd.
Jag hörde inte deras fotsteg.
Dock.
De gick som människor går.
Det var en kvinnoskepnad och en man.
Kvinnoskepnaden såg grå ut.
Mannen var mörkare än hon.
Kvinnan hade ett barn på armen.
Det var mycket litet.
Även det grå till färgen.
Det lilla huvudet och halsen på barnet syntes.
Det övriga av kroppen doldes av lumpor.
Mannen hade en rock och korta byxor.
Han var av medelstor längd.
Något större än kvinnan.
De talade och så gjorde även fru Hauffe.
Jag hörde båda själarna tala.
De hade en finare stämma än vanliga människor.
De talade tydligt men på morgonen kunde jag inte bestämt erinra mig vad de sagt.
Jag var alls inte rädd,
Dock.
Jag hade inte kunnat tala.
Jag var liksom tvingad att se på barnet.
De stannade länge inne hos oss.
När de gick slog de ljudligt igen dörren.
Dessa gestalter liknade människor men deras hud syntes grövre som var det bestrött med sandkorn och var mörk till färgen.
Fru Hauffe höll med om beskrivningen men tillade att det ju inte var någon verklig hud utan en molnlik bild av hud.
Om en sådan skepnad kom mellan henne och nattljuset i rummet kunde hon inte se ljuset.
Dock.
En sådan gestalt kastade ingen skugga.
Dessa två kom ännu under flera nätter till henne för att bedja.
De hade nu inte sina gamla kläder på sig utan en veckad dräkt.
Deras gestalt var ljusare och klarare.
Natten efter den 14 oktober sade mannen:
Nu kommer jag bara en gång till.
Detta inträffade på natten efter den 24 oktober.
Fru Hauffe vaknade klockan tolv.
Då kom de två och sade som med en mun:
Vi kommer nu den sista gången.
Vi tar avsked av dig.
Fru Hauffe frågade dem vart de nu kommit.
De svarade:
Till ett bättre ställe.
De svävade därmed bort.
De återkom aldrig.
Kerner hade velat företaga en grävning efter detta barns ben.
Detta önskade även fru Hauffe.
Dock.
Ägarna till huset motsatte sig grävningen för att huset inte skulle komma i rykte av att vara hemsökt.