normal
Första fallet
Fru Hauffes föräldrars hus i Oberstenfeld hade i äldre tid utgjort en del av ett katolskt kloster.
Ofta hörde man i huset ljud och melodiska toner som av en triangel.
Fru Hauffe och andra i familjen såg emellanåt gestalten av en kvinnlig ande.
På nyårsnatten 1825 satt fru Hauffe med sin familj.
De sjöng en andlig visa.
Då hördes från förstugan ett ljud som om ett tungt föremål fallit ner.
Man undersökte utan att finna något.
Fru Hauffe gick och lade sig tillsammans med sin syster och en tjänsteflicka i ett rum i undervåningen.
Mitt i rummet stod en ljusstake som de tände.
Efter en kvart såg de den röra sig hit och dit.
Så ser de vid sidan av sängen står en grå gestalt.
Han är klädd som riddare.
Han är omhöljd av en dimma.
Gestalten talade högt i en utandning till dem:
Gå med mig,
Du kan lätta de band i vilka jag är.
Fru Hauffe svarade:
Jag går inte med dig!
I sin förskräckelse sprang hon över till systerns bädd.
Hon skrek till henne och flickan:
Ser ni ingenting?
De förnekade att de sett något.
Hon bytte säng med flickan.
Denna tog med sig ett bolster från sin säng.
Dock.
Det slets från hennes hand.
Det föll på golvet.
Det var omöjligt att lyfta upp bolstret.
Det fick ligga på golvet.
Snart hade de alla tre somnat.
Natten därpå låg hennes broder tillsammans med henne i rummet.
På slaget tolv började ljusstaken på bordet att svänga hit och dit.
Så visade sig gestalten på nytt.
Hon skrek:
Där är den igen!
De andra såg hur ljusstaken vinglade hit och dit.
Dock.
De såg ingen gestalt.
Gestalten stod vid hennes säng.
Hon kunde tydligt se den.
Dess ansiktsuttryck var vredgat.
Den hade utseende av att vara omkring femtio år.
Nu började bäddarna att röra sig.
Brodern såg fenomenet.
Gestalten sade till henne:
Om du inte går med mig kastar jag ut dig genom fönstret!
Hon sade:
I Jesu namn.
Gör det!
Då försvann gestalten.
Dock.
Den visade sig efter några minuter.
Den väste:
Jag kastar dig ner i djupa källaren!
Hon svarade:
I Jesu namn.
Gör det!
Då försvann gestalten.
Dock.
Den återkom efter några minuter.
Den hotade att sticka ihjäl henne.
Hon svarade:
Därtill har du inte makt.
Gestalten försvann .
Efter tre nätter ställde sig gestalten åter vid hennes bädd.
Den sade:
Du måste gå med mig.
Jag har gömt ett skrivdon.
Under skrivdonet ligger något skriftligt och några mynt.
Detta skrivdon måste jag ge dig.
Sedan får jag ro.
Hon sade:
Jag går inte med dig.
Detta skrivdon kan inte göra dig salig.
Då försvann gestalten åter.
Denna upplevelse grep henne svårt.
Hon blev ännu sjukare.
Hon kunde inte mer lämna sin säng.
Hennes föräldrar lät henne inte längre ligga i det undre rummet.
De gjorde en bädd för henne i rummet ovanför där de själva låg.
Detta i förhoppning att gestalten inte längre skulle besvära henne.
Det hjälpte inte.
Nu visade sig gestalten redan på aftonen.
Denne angrep henne svårt i hennes somnambula tillstånd.
Under sju dagar visade sig gestalten dag som natt.
Detta både när hon var helt vaken och när hon befann sig i somnambult tillstånd.
Hon sade till gestalten att den skulle vända sig till Frälsaren.
Hon lärde honom att bedja.
Hon bad ofta i timmar med honom.
Hon såg då hur han alltid knäböjde.
Han avslöjade för henne hur han kommit i detta svåra läge.
Han hade mördat sin broder.
Ofta hade han också utpekat ett särskilt valv i kyrkan i Oberstenfeld som om där fanns något viktigt undangömt.
Fru Hauffe upprepade ständigt för honom att hon kunde inte bidra till hans frälsning.
Det kunde endast Frälsaren.
Han måste lära sig att bedja för att kunna nå Frälsaren.
Så fick hon honom att lämna bekymret om skrivdonet och den skrift det innehöll.
Han talade nu alltmer sällan om detta.
Han talade desto mer om bönen.
Den kraft som genom bönen alltmer växte inom honom.
Under de första tre nätterna som han uppenbarade sig för henne hörde hennes föräldrar en våldsam knall strax innan han visade sig.
En fönsterruta krossades vid knallarna.
Den sjunde natten klockan tolv låg hon helt vaken.
Då visade sig gestalten åter.
Den tackade henne för att hon visat honom på Frälsaren.
Han sade att stunden för hans befrielse nu närmade sig.
Han knäböjde vid sängen.
Han bad med henne för sista gången.
Hans gestalt syntes nu mycket ljusare.
Plötsligt visade sig sju barn.
De var vita.
De var glada.
De var ljusa.
Det var hans sju barn.
De var nu vuxna.
De slog en ring kring honom.
De sjöng underbart vackert.
Sången hördes bara av henne.
Mannen sjöng med.
Så gjorde även hon.
Under denna sång föll hon i sömn.
Dock.
Hon sjöng fortfarande med hög röst.
Hon kom snart åter i vaket tillstånd.
Hon samtalade vidare med besökaren.
Denne ville ge henne ett tecken i handen.
Det tillät hon inte.
Han dröjde kvar hos henne till dess hennes mormor ställde sig mellan henne och denne.
Därefter tog två av barnen honom i handen.
De svävade bort med honom.
Hon hade länge en känsla av glädje.
Hon hade länge en känsla av vemod.
normal
Andra fallet
En morgon vid niotiden under det Fru Hauffe förrättade sin bön uppenbarade sig en gestalt i mörk klädnad.
Denne hade en kåpa över huvudet.
Denne hade ett rynkigt gammalt ansikte.
Gestalten stirrade på henne under f lera minuter.
Fru Hauffe greps av förskräckelse.
Hon rusade upp till familjen i våningen ovanför.
Dagen efter vid samma tid visade sig gestalten under det hon bad.
Den sade:
Se.
Jag kommer till dig för att lära känna min Frälsare.
Du måste behandla mig som ett barn.
Du måste lära mig de religiösa sanningarna från grunden.
Han avslöjade för henne att han hade gjort sig skyldig till mord .
Han hade under flera år irrat omkring.
Han hade tills nu inte kunnat vända sig till bön.
Vid upprepade tillfällen fick vålnaden nu undervisning.
Hans gestalt började bli ljusare.
Varje gång han visade sig föregicks det av ett våldsamt buller i väggar och tak, knallar i luften och annat oväsen.
Även om man surrade fast dörren med rep så stod den dock varje morgon på vid gavel.
Från köket hörde man buller som om tenntallrikarna kastats omkring tillsammans med andra köksföremål.
Dock.
Allt låg orört när man tittade efter.
Ibland kunde glas och flaskor flyttas av en osynlig hand.
De flyttades från bordet ner på golvet.
I faderns skrivrum kunde det hända att papperen slängdes efter fadern.
Dessa fenomen bevittnades av tjugotalet människor i omgivningen.
En gång visade sig vålnaden i sällskap med en kvinna med avtärt utseende.
Hon bar ett barn på armen.
Kvinnan deltog i bönen.
Vålnaden visade sig alltid vid sjutiden.
Den förföljde henne.
Den svävade framför henne så att hon tvangs till den skyndsammaste språngmarsch hem till bönen.
En gång frågade hon mannen om denne hörde andra människors röster.
Han svarade att han hörde dem genom henne.
När hon tänkte på vad de sade läste han hennes tankar.
Han fick på så sätt kunskap om vad de andra sagt.
Hon frågade varför den ofta förde sådant oväsen.
Han svarade att det var en lättnad för honom när han på så sätt tvang människorna att tänka på honom.
Bland familjemedlemmarna sågs han flera gånger.
Några kände hans närvaro genom vindfläktar från det ställe där han stod.
En skogvaktare tvivlade på berättelserna om mannen.
Dock.
Hans nyfikenhet drev honom till att ställa sig vid Fru Hauffes säng vid den stund då mannen sades besöka henne.
Snart hördes de vanliga klappande ljuden.
Och så en duns.
Skogvaktaren hade fallit medvetslös.
När han vaknade berättade han att han efter de förebådande ljuden sett en grå dimma vid väggen.
Dimman närmade sig honom.
Ju närmare den kom desto tydligare urskiljde han dragen av en mänsklig varelse.
Mannen hade ställt sig så att det spärrade vägen mot dörren.
Han hade sålunda inte kunnat fly.
Familjen hade en svart hund som alltid visade stor rädsla när mannen uppenbarade sig.
Hunden sprang ylande.
Den gömde sig bakom husfolket.
När Fru Hauffe i november 1825 reste till Kurnbach följde mannen efter.
Han förklarade:
Där du är.
Där är också jag,
Dock.
Snart kommer jag inte att vara så orolig längre.
Det blir svårt att gå med dig.
Varje natt mellan klockan elva och tolv undervisade Fru Hauffe honom i religiösa ämnen.
En natt sade han:
Jag kommer nu inte till dig på sju dagar.
Ty.
Din mormor är nu sysselsatt med något annat viktigt.
Du kan inte uthärda mig utan hennes närvaro.
Det händer något viktigt i din familj.
På onsdag får du reda på det.
Fru Hauffe berättade på morgonen vad mannen sagt.
På onsdagen kom ett brev med underrättelse om hennes morfaders död.
Efter sju dagar återkom mannen.
Då frågade hon honom varför mormodern lämnat henne under denna tid.
Hon fick till svar att det berodde på att hon var sysselsatt med den avlidne.
Han berättade också att han nu var så långt kommen att han kunde se den avlidne vandra fram genom en vacker dal.
Han skulle själv snart skulle få göra detsamma.
När Fru Hauffe reste till Löwenstein följde mannen efter henne.
Den svävade bredvid vagnen.
På alla orter dit han åtföljde henne lät han höra oväsen.
Hans oväsen minskade i takt med att han själv blev ljusare.
På hennes barns dopdag den 6 januari 1826 visade han sig för sista gången.
Han tackade henne för hennes hjälp.
Han bad att man på dopdagen skulle sjunga psalmen Befall du dina vägar!
Med hänsyn till de många främmande personer som satt vid bordet under middagen drog sig familjemedlemmarna för att sjunga psalmen medan gästerna var kvar.
Fru Hauffe befann sig i ett angränsande rum i sällskap med sin sköterska.
De ser då hur dörren till matsalen öppnas och tillslutes.
Efter två timmar öppnades och stängdes åter dörren som av en osynlig hand.
Mannen ställde sig då framför fru Hauffes säng.
Han sade med klagande stämma att det nu var hög tid att psalmen sjöngs.
Fru Hauffe lät kalla på sin mor.
Modern sade då till gästerna hur det förhöll sig.
Man enades om att nu sjunga psalmen.
En av faddrarna satte sig vid klaveret.
Under sången såg fru Hauffes fader hur mannen stod bredvid den som spelade.
Han blev så rörd vid denna syn att han måste gå in i ett annat rum.
Där såg han den långa magra kvinnogestalten stå sorgsen med ett barn på armen.
Senare företog man grävningar på ett ställe inte långt från köket inåt gården.
Det var en plats som fru Hauffe angivit.
Man fann där förmultnade ben efter ett litet barn.
