Intuitive diagnosis
Källa är Daniel J. Benor, Intuitive diagnosis, Subtle Energies 3:2, 41-64, 1992.
"En 'klinisk känsla' har upplevts av många läkare, sköterskor eller andra sjukvårdsarbetare. Den kan vara en vag obehaglig känsla, som inte har någon laboratoriemässig forklaring men leder till envist letande tills en diagnos är fastställd. En ingivelse att se till en viss patient kan visa honom i akut behov av hjälp. En komplicerad diagnos kan anas dagar innan den är bekräftad. Hur vanliga sådana händelser är vet vi inte, men intuitiva intryck utforskas sällan av de flesta sjukvårdsarbetare.
Intuitiva intryck begränsas inte till medicinska fackmän. Ibland rapporteras de av vetenskapare, konstnärer och politiker. Faktiskt har intuitiva upplevelser påverkat många berömda personer under historiens gång.
Många helare menar att intuitiva intryck är en regelmässig aspekt av deras arbete. Om detta är sant, kunde det ge ett viktigt bidrag till sjukvarden. Åtskillig forskning har publicerats till stöd for att helande (healing) har en verkan. Färre studier finns om intuitiv diagnos."
Benor går sedan igenom litteraturen om intuitiv diagnos, det finns ett fåtal arbeten, de flesta utan tillfredsställande metodik och med motsägelsefulla resultat. Förf. har själv gjort två kvalitativa studier där olika helare har fått bedöma samma patienter. Den andra, som har fått stöd från JBM, beskrivs i detalj.
Metod
Två patienter, en man och en kvinna, fick efter varandra sitta framför fyra helare. Patienterna hade multipla problem, de flesta klart diagnostiserade. Helarna kände inte patienterna.
Helarna satt med skärmar mellan sig, så de inte kunde se varandra. De fick rita och skriva ner sina intryck av patienterna, under total tystnad. När de var fardiga fick de, en i taget i ett annat rum, tala in sina intryck på band. De övriga helarna skulle inte tala med varandra forrän alla var klara med inspelningen. (Ett missöde inträffade dock med den forsta patienten, som råkade komma in i rummet medan den förste helaren var ute, och pratade lite allmänt med de tre andra. Därigenom kunde dessa tre helare få ett allmänt intryck av patientens psyke, vilket inte var meningen.)
Resultat
Utsagorna summerades i en tabell. Det visade sig omöjligt att göra någon statistisk analys av materialet. Detta berodde pa att helarnas intryck mer handlade om 'energifält' snarare än om kroppens organ. Liksom de kinesiskameridianerna behöverdessaenergifält, där den primära störningen antas finnas, inte sammanfalla med det eller de organ som visar symtom på störningen. Dessutom kan den energimässiga störningen uppfattas innan något organ i kroppen visar symtom.
I flera fall var tre eller alla fyra av helarna överens om en störning som patienten eller läkaren inte kändes vid. Helarna verkade träffa mera rätt beträffande patienternas psykologiska problem. Detta gällde även den andra patienten som inte sade ett ord.
Benor diskuterar svårigheterna med studier som denna. Ett huvudproblem är att helarna och läkare hade olika världsbild och därfor talade olika sprak. Helarna hade ingen medicinsk utbildning, och hade därför svårt att översätta sina intryck till anatomiska termer. Patienterna ansågs inte ha stort behov av ytterligare fysiska diagnoser, vilket kanske minskade helarnas motivation att inrikta sin intuition på fysiska problem. Patienterna hade däremot påtagliga psykologiska problem, vilka helarna också uppfattade bättre.
Studiens strikta uppläggning motsvarade inte heller helarnas vanliga sätt att arbeta, i samtal med patienten. De klagade också över att de kände sig 'som bakbundna' när de inte kunde diskutera sina intryck med patientema.
Benormenaratten läkare som själv ärkunnig ocherfaren i 'energimedicin' (dvs olika alternativa behandlingsmetoder som bygger på foreställningar om 'kroppsenergier') kan fåutmeravhelarnas diagnoser. En fysiskt-materialistiskt inriktad läkare finner deras utsagor alltför vaga for att vara användbara.
Benor menar till slut att intuitiv diagnos och helande bäst ges av en grupp helare tillsammans, eftersom var och en har sina 'blinda fläckar'. (Liknande tankar har ju framforts, bl.a. av Örjan Björkhem om hur man bäst använder mediala personers formågor på andra områden.j Eftersom intressanta men metodologiskt dåliga studier har rapporterats från Östeuropa bör fortsatt forskning på området också innefatta dessa länder.