normal
Del 1.
En nattvaktsfamilj i Weinsfeld hade under flera år plågats av störande fria själar.
När det blev bekant att fru Hauffe stod i kontakt med deras värld uppsökte frun i familjen doktor Kerner och fru Hauffe.
Kvinnan berättade:
Vi hade just flyttat in i vår nuvarande bostad då jag en natt såg två kvinnspersoner i ålderdomlig dräkt stå bakom min säng.
Efter ett par minuter försvann de.
En natt året 1823 låg jag efter ett familjegräl gråtande i min säng.
Jag bad att min avlidna moder måtte ta mig till sig.
Jag såg då något stort vitt framför mig.
Jag trodde att det var modern.
Dock.
Synen försvann strax.
Fyra veckor senare visade sig åter det vita under det jag bad.
På julnatten det året återkom det vita.
Det rörde sig nu över mitt sängtäcke som om en hund eller katt skulle ha hoppat omkring.
Samtidigt såg jag att plattorna i spisen var glödande fast elden i spisen var släckt.
Det vita liknade ett vitt moln.
Det återkom allt tätare.
Särskilt på tisdags och fredagsnätterna.
Samtidigt hörde man steg som om någon gick omkring och ett knastrande ljud.
Ofta kommer det när jag är helt vaken om natten från ett hörn av rummet ett sken runt som en tenntallrik.
Det stannar några minuter framför min make och mig.
Sedan försvinner det genom väggen.
En natt stod ett svart föremål framför mig.
Det var lika stort som det stora vita skenet jag tidigare sett.
Jag kände det som om en hand trycktes mot vänstra sidan av halsen.
Jag upplevde en brännande smärta.
Länge efteråt var det på halsen märken som efter fingrar.
Under förra julnatten och nyårsnatten hörde jag en stämma som sade till mig: Läs sången ó Jesus, när skall jag förlossas.
Och bönen Skapa i mig ett rent hjärta.
Ofta hör jag under nätterna sång och ibland knallar än här och än där.
En gång kastades mat från spisen på min man.
Ofta far ett sken omkring i rummet som av små kornblixtar.
Detta utan att det finns någon ljuskälla´.
Varken i rummet eller utanför eller ens i grannskapet.
Det syns ett ljussken ibland på golvet och ibland i taket.
När min man och jag har grälat eller vi har slagit till ett barn i vår familj ser vi inte på länge dessa ljussken,
Dock.
Lever vi i vårt armod i fred med varandra och ber våra böner.
Då visar det sig åter.
Sistlidna fredag, vid ettiden på natten, låg jag vaken i mitt rum.
Då märkte jag hur dörren gick upp och en man i en grå på ryggen veckad klädnad kom in.
Han kom fram till min säng.
Han vände sig om mot bänken vid bordet.
Där satt en man i mörka kläder.
Den ljusare mannen tycktes tala med den mörkare i förebrående ton.
Jag kände mig så svag att jag inte kunde uppfatta orden.
I sängen och bänken hörde jag denna natt flera gånger ett klappande och knastrande ljud.
När jag ser sådana syner brukar mina ögonlock falla ihop.
Jag ser synerna andligt.
När synen är över så öppnas mina ögon.
En gång då jag var i min lilla trädgård blev jag liksom visad på ett ställe.
Där fann jag några mynt av vilka jag endast kunde ta två med mig.,
Denna kvinna är fyrtio år gammal.
Hon är liten.
Hon ser svag ut.
Hon har en besynnerlig blick i sina ögon.
Hon har sex barn.
Den 10 februari 1827 sammanförde Dr Kerner denna kvinna med fru Hauffe.
Samtalet gick lätt.
Dock.
Fru Hauffe sökte hela tiden undvika att se kvinnan i ögonen emedan ögonkontakten med henne ingav fru Hauffe en egendomlig känsla.
Under sin magnetiska sömn samma dags eftermiddag sade fru Hauffe:
Denna kvinna ljuger inte.
Hon ser dessa fria själar.
Hon är ständigt utan att veta om det i ett halvvaket tillstånd.
Man måste ge henne en amulett ned sju och fem lagerbärsblad.
Då hon kommer icke mer att se dessa syner.
Skulle man ge henne sju bär av lagerträdet så skulle hon somna vilket inte vore bra för då kommer hennes man att förebrå henne.
Nästa dags morgon gav Kerner denna amulett till kvinnan.
Han rådde henne att genast hänga den om halsen.
Hon omtalade då att efter det hon besökt fru Hauffe var allting lätt för henne.
Det var som om hon avbördat sig allt.
Morgonen därpå omtalade fru Hauffe och hennes vårdarinna att de under natten flera gånger hört ett klappande vid sängen och vid bordet och ljud som om någon rusade genom rummet.
Även de två följande nätterna hörde man liknande ljud.
På morgonen den 13 februari gick Kerner till kvinnan för att höra hur amuletten verkat.
Hon berättade att den första natten som hon haft amuletten om sin hals kändes det som om en hand flera gånger sökt dra i amuletten.
Sedan dess hade hon inte hört några själars närvaro.
Hennes man hade denna morgon slitit hennes amulett från hennes hals.
Detta emedan han ständigt hade förhoppningen att genom att själarna genom dem finge ro få tillgång till pengar.
Han gjorde henne nu förebråelser för att hon genom att hänga på sig amuletten fördrivit dem.
Mannen lämnade i vredesmod rummet när Kerner kom.
Kvinnan förklarade att de alltid trott att det fanns en skatt av pengar att finna i deras lilla hus.
Därför hade de så länge haft fördrag med själarnas bestyr.
De ville nu så gärna komma skatten på spåret.
Kerner försökte förgäves att få henne att släppa tankarna på skatten.
Hon vidhöll bestämt att hon inte skulle hänga på sig amuletten mer.
Kerner berättade saken för fru Hauffe.
Han beslöt att inte mer gå till denna kvinna.
Den 15 februari förordnade fru Hauffe åt sig en amulett bestående av lagerbärsblad och hasselnötsstånd.
Natten mellan den 17 och 18 februari hördes överallt i fru Hauffes rum klappljud.
Fru Hauffe tittade upp.
Hon såg en stor man med en fyrtioårings utseende.
Han var klädd i en vit rock.
Han stod lugnt framför hennes bädd.
Under en sovstund på aftonen den 19 februari sade hon att denna natt klockan ett måste hon ta i sin hand sin röda havssten.
Den är bra mot hjärtklappning.
Och så måste hon tala med den man som visat sig.
De andra i rummet skulle också höra honom.
Kerners fru beslöt att tillbringa denna natt i fru Hauffes rum för att iaktta henne.
Hos fru Hauffe var även hennes syster.
Redan klockan tio började oväsendet.
Det klappade och slog i sängen, i bordet och i väggarna.
Kerners fru hävdade på det bestämdaste att ingen i rummet var skyldig till oljudet.
Hon hade hela tiden noga givit akt på fru Hauffe.
Klockan ett på natten tog fru Hauffe den röda havsstenen från nattygsbordet.
Hon reste sig i sängen.
Hon sade med fast röst med blicken mot sänggaveln:
Det kan jag inte göra!
Sedan talade hon länge med någon.
Efteråt frågade hon Kerners fru och sin syster om de sett gestalten vid sänggaveln, vilket de inte hade gjort.
De hade heller inte uppfattat något av fru Hauffes samtal.
Hon vägrade att avslöja vad samtalet rörde sig om.
Dr Kerner lyckades till sist få fru Hauffe att omtala vad samtalet gick ut på.
Nu omtalade hon emellertid att mannen som visat sig stått vid sänggaveln.
Han var klädd i en gulvit rock.
Den liknande en franciskanermantel med en gördel med veck på ryggen.
Kerner frågade hur hans ögon sett ut.
Hon svarade att man ser inte själar som man ser människor.
Man ser dem på ett särskilt sätt som är svårt att beskriva.
Mannens ögon såg ut som ljusa punkter.
Gestalten var stor och lugn.
Han hade flåsat.
Den hade sagt att den kommit till henne för att bli fullständigt löst från det som band den.
Fru Hauffe hade svarat att hon mäktade ej lösa honom.
Endast vår Frälsare kan det.
Han bad henne bedja för honom.
Det vill jag gärna hade fru Hauffe svarat.
Han sade:
Läs versen Den som på denna jorden har rikedomar och ser sin nästa lida.
Läs den flera gånger tills jag återkommer.
Därefter vände han sig om.
Han försvann genom dörren.
Dagen efter frågade Kerner henne när hon låg i halvvaket tillstånd hur det kom sig att kvinnan som bar amuletten inte såg några själar så länge hon bar amuletten.
Fru Hauffe svarade att om kvinnan burit amuletten i sju dagar så hade hon för alltid kunnat se dem.
Dock.
Just de dagarna hade hon också utan amulett inte kunnat se dem.
Fru Hauffe skulle ha sett dem först senare.
Dock.
Bara om hon hade sovit i denna kvinnans hus.
Genom amuletten med lagerbärsbladen som jag senare lät hänga på mig sedan denna kvinna förstört sin såg jag nu denna själ tidigare.
Den föreskrivna versen hade fru Hauffe dagen efter läst flera gånger.
Dagen därpå hade hon försummat att läsa den.
När hon på aftonen föll i sömn sade hon:
Vad gjorde jag för fel?
Ah, jag läste inte versen idag.
Jag måste nu läsa den tre gånger.
Jag ska tala med honom mer i natt än förra gången.
Han kommer klockan tolv och stannar till ett.
Doktor Kerner lät nu en annan pålitlig person ligga i samma rum som fru Hauffe och hennes syster för att ge akt på det som skedde.
Systern och kvinnan låg i samma bädd.
Ungefär tre steg från fru Hauffes.
Denna kvinna berättade följande för Kerner:
På slaget tio gick jag och fru Hauffes syster till sängs.
Vi vakade tills elvatiden då jag somnade.
Strax före klockan tolv ville fru Hauffe ha lite soppa.
Då systern steg ur sängen för att ge henne detta vaknade jag.
Knappt hade systern hunnit lägga sig igen förrän det från golvet hördes släpande steg och knaster.
Sedan knackade det i väggen ovanför fru Hauffes bädd och på golvet.
Nästan som slag av en hammare.
Detta fortgick en stund.
Jag såg noga på fru Hauffe.
Hon låg lugnt utsträckt i bädden med armar och händer ovanpå täcket.
Hon började nu tala utan att resa sig upp i sängen.
Hennes tal var riktat till en uppenbarelse som kanske stod vid hennes säng.
Denna kunde inte ses av mig.
Fru Hauffe sade efter ett tag till oss att själen nu hade gått sin väg.
Han skulle efter några minuter återkomma.
Så började åter ljud höras som tidigare, knasterljud och ljud av släpande gång.
Därefter började fru Hauffe åter att samtala.
När fru Hauffe nu sade:
Slå själv upp stället!
Då tittade jag på psalmboken som låg på hennes sängtäcke.
Den var ej uppslagen.
Hon hade innan vi gick till sängs ännu en gång läst nämnda vers i psalmboken.
Då såg jag helt tydligt och till min förskräckelse att pärmen på psalmboken började röras.
Psalmboken slogs upp av en osynlig hand.
Jag märkte ingen som helst rörelse av fru Hauffe.
När fru Hauffe senare sade Gud vare lov att han är borta igen bad vi henne närmare beskriva vålnaden.
Hon vägrade.
Fru Hauffe berättade dagen därpå för Dr Kerner hur det vid tolvtiden på natten hade börjat ned knackljud och ljud som av hammarslag och släpande gång överallt i rummet och hur mannen sedan visat sig vid fotändan på hennes säng.
Hon frågade nu mannen varför han kom till henne.
Han svarade att han endast hos henne kunde få befrielse.
Hon svarade att det var en villfarelse.
Hon frågade honom varför han inte stannade kvar hos kvinnan som ju bad för honom.
Han svarade att den kvinnan inte hade samma sinnelag som fru Hauffe.
Hon kan inte tala med honom.
Fru Hauffe frågade honom varför han uppehöll sig i det hus som kvinnan bebodde.
Hon frågade vad han hade varit i sitt liv på jorden.
Han svarade att han haft en lägre tjänstebefattning.
I det hus där nattvaktsfrun bodde hade det bott två föräldralösa barn som han bedragit.
Fru Hauffe frågade honom varför han hade gjort det.
Han svarade att det berodde på hans bäste vän som var mycket rik.
Han själv ville också bli rik.
Allt som han på orätt sätt förvärvade delade han med den rike.
Han hade visserligen gjort de föräldralösa i detta hus något gott.
Dock.
Mest till skenet.
Fru Hauffe frågade efter hans namn.
Han ville inte säga det.
Dock.
Han avslöjade att i namnet fanns bokstaven L.
Fru Hauffe frågade honom om han kunde göra sig hörd genom klappljud även för andra.
Han svarade nej.
Han tillade att han som en gång var hans vän kunde göra sig hörd.
Han skulle ta honom med sig till henne.
Hon undanbad sig detta.
Mannen svarade att hans förre vän också sökte hjälp.
Mannen sade att han skulle återvända inom några minuter.
När så skett frågade fru Hauffe honom varför dessa två oskyldiga kvinnor hade visat sig för kvinnan i huset.
Han svarade att de bara visat sig en gång för att visa sin klagan.
Fru Hauffe frågade om några anförvanter till honom ännu levde.
Ja.
Men långt härifrån.
Fru Hauffe omtalade också för Kerner händelsen med psalmboken.
Mannen hade sagt till henne att slå upp psalmen Där sedan många tusen år bedrövade änkor voro.
Hon skulle ofta bedja den för honom och för hans forna vän.
Hon hade svarat att han kunde slå upp den själv eftersom hon kände sig så svag.
Då hade han försvunnit.
Kerner frågade om hon också märkt hur psalmboken öppnat sig som av en osynlig hand.
Det hade hon inte märk.
Hon hade inte haft sin uppmärksamhet riktad åt det hållet.
Hon kunde inte yttra sig om detta.
Detta var natten till den 22 februari.
Dagen före hade hon försummat att läsa den psalm som mannen anbefallt henne.
Då uppstod framåt klockan åtta på kvällen klappljud i rummet.
Det slog i väggen.
Nu erinrade sig fru Hauffe att hon ännu inte hade läst psalmen.
Hon läste den nu.
Under tiden hördes allt oftare dessa klappljud.
De fortsatte att höras till framemot tolv på natten.
På våningen ovanför hörde man också dessa klappljud samt dessutom ett hasande fram och tillbaka i rummet.
Den 23 februari märkte man att fru Hauffe betogs av en stor rädsla.
Hon föll i svåra kramptillstånd.
På kvällen sade hon i somnambult tillstånd:
Att se honom på ljusa dagen då alla är runt omkring mig som nu i denna stund det tar på krafterna.
Under fem minuter såg jag honom.
Nattvaktsfrun borde vara förnuftigare.
Hon beder inte om annat än om pengar.
Endast de själar klappar och slår med olika ljud som trängande behöver hjälp att lära känna sin Frälsare.
Att visa dem på den rätta vägen det kan en dödlig människa.
Dock.
Inte frälsa dem.
Den svarta mannen riktade sina tankar särskilt till det hus i vilket han bott.
Dock.
Det ligger inte så nära det lilla huset som den vite mannens.
Fru Hauffe önskade att hon kunde förmå den svarta att lämna den vita.
Att hindra honom från att ständigt dra den vita tillbaka.
Hon var inte rädd för dem.
Dock.
Hon ville inte komma i beröring med flera.
Denna svarta man kunde bli hennes död.
Hans ord är inte ett flåsande.
Hans ord är ett hett stönande.
Under natten mellan den 23 och 24 februari vaknade hon av ett slag.
Det ryckte i hennes täcke.
Hon tittade upp.
Den vite anden stod åter framför henne.
Hon frågade honom varför han kom.
Han svarade att det var för att få ro.
Han bad henne gå igenom de tio budorden med honom.
Detta gjorde fru Hauffe.
Hon frågade.
Anden svarade.
Hon grät när hon på morgonen berättade detta för Kerner.
Han ville inte tala mer om det eftersom det grep henne så svårt.
Mannen ville också varje natt ha med sig den svarte.
Denne plågade honom ständigt.
Denne försökte att dra honom från det goda.
Framträdandet av en så elak själ väckte alltid skräck inom henne.
Det gjorde henne än svagare.
Hon tillade att den vite hade sagt till henne att den svarte hade varit en hög ämbetsman här på orten.
På aftonen den 24 februari föll fru Hauffe i magnetisk dröm.
Detta tillstånd inträffade frän den tiden allt oftare.
Den skiljde sig från en vanlig sömn däri att hon inte kunde väckas på något sätt.
Den skiljde sig från magnetiskt somnambult tillstånd däri att hon inte svarade på frågor.
Inte hade händerna knäppta.
Att hon efter uppvaknandet för det mesta visste vad hon hade drömt.
Och också ansåg det drömda som vanlig dröm.
Denna kväll syntes hon lida mycket under denna sömn.
Hon gjorde rörelser med armarna som om hon skrev något.
Hon grät häftigt.
Hon pekade med utsträckt arm och pekfinger framför sig.
En gång betäckte hon för en stund sitt ansikte med den magnetiserade duk som Kerner givit henne.
Hon höll den sedan fram mot någon osynlig närvarande.
Högt uttalade hon följande ord med stor häftighet:
Nej!
Guds heliga vilja!
Svarta själ.
Jag vill inte ha något med dig att göra!
Bedja för dig ska jag göra på mina knän.
Är detta ren sanning?
Pröva andarna om de är från Gud.
Jag visar dig dit du skall gå till din Förlossare.
Hon vaknade nu.
Hon sade att den svarte hade återigen velat närma sig henne.
Den hade tittat på henne på ett förskräckligt sätt.
Den vita hade jagat undan honom.
Den svarta sökte ro men var alltför elak och envis.
Kerner sade till henne att hon hade gjort gester som om hon skrev något.
Hon svarade att hon inte velat tala med den svarte och därför visat honom något som hon skrev i luften.
Fru Hauffe beskrev nu närmare en korridor och en del av ett stort hus i vilket hon sett den svarte.
Hon menade ett för henne helt obekant hus vars invånare som Kerner fått vetskap om redan ofta, och i synnerhet vid denna tid på kvällen men vanligen vid midnatt blivit vittne till ett oförklarligt gående i korridorerna.
Ljud som av ett närmande till dörrarna.
Som om någon ville komma in i rummet.
Ljud av suckar.
Hur man än genomsökt huset hade man inte kunnat upptäcka något som kunde förklara ljuden.
Ofta sade fru Hauffe att hon såg två stora hus i vilka dessa själar särskilt uppehöll sig.
Hon såg dem så tydligt att om hon skulle orka gå ut och leta efter dem skulle hon lätt igenkänna dem.
Under sömnstunden på kvällen den 24 februari sade hon:
Det är en lycka att de inte kan meddela sig med alla.
Man skulle begära allt möjligt av dem.
De skulle bli mer plågade än de redan är.
Natten mot den 27 februari visade sig den vita åter.
Fru Hauffe fick svår hjärtklappning.
Hon tog havsstenen i sin hand.
Hon berättade på morgonen gråtande att det bekom henne så illa att den vite alltid skulle vilja ta med sig den svarte.
Dagen därpå föll hon åter i magnetiska dröm efter det att den vite åter visat sig.
Hon gjorde därunder åter samma rörelser med händerna.
Hon lade åter den magnetiska duken över sig som om hon ville skydda sig.
Hon pekade med utsträckt finger som ville hon visa någon ut ur rummet.
Man hörde henne säga:
Jag försäkrar dig.
Jag vill bedja för dig på mina knän!
Det sade jag ju!
Du, bakom din tredje dörr, du måste vänta tills du bättre lyckas finna din Frälsare.
0, nej!
För honom är jag inte född.
Det ska han inte tro.
Saliga är de som har rena hjärtan.
Saliga är de som inte ser och dock tror.
Sedan vaknade hon.
Hennes mor kom den 25 februari på ett kort besök.
För henne beklagade hon sig över att en själ visade sig för henne varje natt o i sällskap med en elak själ.
Detta vållade henne mycket bekymmer.
I somnambult tillstånd sade hon denna afton.
Jag talar inte gärna om denna.
Nu måste jag göra det.
Han har varit hos mig nu sex gånger.
Han kommer till mig till dess han får ro.
Så länge får jag ingen ro.
Denne andre får inte komma till mig.
Jag vill bedja för honom.
Inte se honom.
Jag kan inte fördra denna svarta gestalt.
Men denna dumma nattvaktsfru.
Nej.
Olyckliga eftersom hon bara ber om pengar.
Oh,
Jag gläder mig att sovande kunde vara med dessa.
I vaket tillstånd är det en börda.
Kunde jag blott säga denna kvinna att hon inte ska bedja så om pengar.
Hon gör det av ångest.
Av rädsla för sin man.
Underligt att se själar.
Att tala med dem.
Att kunna underhålla sig med dem!
Endast det andliga väsendet inom mig har glädje av detta.
Inte mitt kött och blod.
Hur mycket lever vi inte mitt uppe i som vi inte ser!
På natten den 1 mars föll hon åter i magnetisk dröm.
Hon kämpade åter med den vita själen då denne ville föra den svarta med sig.
När hon vaknade kom hon ihåg den magnetiska drömmen.
Hon berättade att den vite hade sagt:
Jag vill endast en gång till föra den svarte till dig.
Hon hade svarat att hon inte kände någon plikt gentemot den svarte.
Dock.
För sitt barn hade hon ansvar.
Det skulle inte få förlora sin moder.
Hon hade manat den vite att inte genom honom låta sig lockas bort från bönen.
Hon ville för honom och hans vän bedja på sina knän.
Vid midnatt visade sig åter den vite när hon var helt vaken.
De bad tillsammans.
På morgonen den 2 mars när hon var helt vaken visade sig den utan föregående knackning.
Den stod framför henne med mörkt ansikte.
Denna gång såg hon även hans hand.
Han höll upp den.
Handen syntes skinande med ådror och ben.
Då han visade sig så vredgad sade hon genast åt honom att han skulle vika hädan.
Han försvann genast.
När hon senare på dagen gick in i förstugan visade sig den vite med samma mörka uppsyn som på morgonen.
Den sade till henne:
Se.
Jag har kommit tillbaka igen genom henne.
Förskräckt sprang hon in i sitt rum.
Hon föll i kramper.
När Kerner på kvällen befann sig inne hos henne hördes ett kraftigt slag i luften.
Fru Hauffe föll ihop i sin bädd.
Hon kom in i magnetisk dröm.
Hon talade med den vite.
Med slutna ögon stod hon upp från sängen.
Hon var fullt påklädd.
Hon hämtade den Wurtenbergska psalmboken.
Hon slog med otrolig snabbhet upp två verser.
Hon lyfte upp boken så som mot den vite.
Hon sade:
Jag vill visa dig hur du måste hålla den.
Vid tredje dörren måste du hålla den så här!
Hon stod nu upp.
Hon gick till dörren.
Hon ställde sig sidvärts mot den.
Hon lyfte psalmboken ut genom dörren.
Hon vände sedan tillbaka till sängen.
Den vite sagt henne att den svarte genom hån åter dragit honom från det som var bättre.
Hon hade då visat honom ställen i psalmboken som han skulle hålla fram vid tredje dörren. Bakom vilken hon vanligen såg den svarte.
Denna natt ryckte det i hennes täcke.
Hon vaknade upp.
Den vite stod åter vid fotändan av hennes bädd.
Hon frågade honom:
Hur länge var du på denna jorden?
Han svarade:
Talet är 79.
Hon sade:
När levde du?
Han sade:
I talet 1700.
Hon sade:
Var var din bostad?
Han sade:
Inte långt från det lilla huset där de föräldralösa bodde.
Hon sade:
Var bodde den andre?
Han sade:
Han bodde lite längre bort från det där huset.
Hon sade:
Dog du före honom?
Han sade:
Han dog tre år före mig.
Hon sade:
Varför visar du dig ibland så dyster?
Han sade:
Den svarte fick åter mer makt över mig genom hån och gyckel.
Dock.
Nu står jag åter starkare
Hon sade:
Jag lovar att jag skall bedja för dig, om du fortsätter att hålla dig till det goda.
Han sade:
Jag beder dig.
Slå upp sången Mig själv måste jag betvinga.
Bed detta för mig.
Därpå försvann han.
På kvällen den 3 mars föll fru Hauffe mitt under ett samtal plötsligt i de allra svåraste konvulsioner.
De gick att lindra.
Inte ens med magnetiska strykningar.
Hon bröt ut i högljudd gråt.
Detta tillstånd upphörde först när Kerners hustru gett henne sju magnetiska strykningar.
Hon föll då i en fullständig magnetisk sömn.
I sömnen sade hon att den vite visat sig för henne.
Bakom honom hade hon sett huvudet på den svarte.
Detta hade gett henne den fruktansvärda kramper.
Skulle hon få en sådan kramp igen skulle hennes hälsa allvarligt försämras.
Det kunde bli hennes död.
Kerner bad henne att inte längre ha fördrag med dessa besökare.
I synnerhet inte den svarte.
Dock.
Hon svarade att hon ju lovat den vite att bedja för honom.
Hon kände sig bunden av löftet.
Natten till söndagen frågade Kerner henne om anden varit på besök.
Hon sade:
Nej.
Liksom de fria själarna i Oberstenfeld kommer de inte under natten till en söndag.
Natten till den 6 mars sade den vite till henne:
Jag är fast övertygad om att jag inte mer skall lämna min Förlossare.
Hon bad länge med honom.
Hon ställde frågan till honom:
Hur kommer det sig att du som levde för länge sedan känner till andliga sånger som skrevs långt efter din död?
Han svarade:
Andar har oinskränkt syn.
Han läste sångerna genom henne.
Den 6 mars gick fru Hauffe ut genom dörren.
Dock.
Hon kom strax tillbaka.
Därpå föll hon in i halvvaket somnambult tillstånd.
Hon sade i det tillståndet att när hon hade kommit framför dörren hade den vite åter visat sig för henne.
Den hade velat tala till henne.
Dock.
Hon hade genast vänt sig från honom in mot rummet.
Även när hon blivit helt vaken mindes hon denna episod.
När hon en halvtimme senare tittade ut genom fönstret på en förbigående fårhjord var det något som ryckte i ryggen i hennes klädnad.
Hon tittade inte genast bakom sig.
Ty.
Hon kände på sig vad orsaken var.
Dock.
När hon till sist tittade bakåt såg hon den vite stå intill henne.
Den flåsade mot henne:
Hos dig finner jag ro.
Bed med mig!
Hon blev vanmäktig.
Hon föll ner på sängen.
I rummet hördes ett löpande i luften.
I rummet hördes ett klappande i luften.
Fru Hauffe låg i halvvaket tillstånd på sängen.
Hon bad ivrigt.
Senare sade hon i sömnen:
Är det min plikt att jag för den andres skull ska gå honom till mötes?
Nej.
Jag skulle komma att dö.
Vore det fem år senare skulle jag kunna fördra honom.
Då skulle han inte vara som nu.
På natten den 8 mars hörde man ljud i huset där fru Hauffe låg.
Ljuden hördes även i de andra rummen.
Först hördes ett osynligt gående.
Sedan hördes ett lätt knackande.
Det hördes än här.
Det hördes än där.
Till slut blev det till ett våldsamt klatschande.
Till slut blev det till ett våldsamt klappande.
Än tycktes det komma från väggarna.
Än tycktes det komma från sängarna.
Än tycktes det komma från rummens golv.
Än tycktes det komma från luften.
Den sjuka fru Hauffe sov djupt.
Hon vaknade inte av klappandet.
Inemot klockan tolv vaknade hon.
Då visade sig anden åter.
Han flåsade:
Gå igenom de tio budorden med mig!
Under det hon läste de tio budorden såg hon lugnt på den fria själen.
Under det hon läste de tio budorden såg hon allvarligt på den fria själen.
Innan den fria själen gick sin väg märkte hon hur denne lutade sig över hennes yngre syster som sov djupt.
Den flåsade:
Guds öga vakar över dig.
Det låg en sjuksköterska i rummet.
Även över henne lutade sig den fria själen.
Den sade något men hon hörde inte vad den sade i sitt flåsande.
Vid tvåtiden natten till den 11 mars blev hon väckt av den fria själen.
Hur visste hon ej.
Han knäböjde vid sängen.
Han bad en bön som hon endast kunde början av.
Den löd:
Jag beder till den korsfäste Jesus Kristus.
Sedan han bett bönen bad också fru Hauffe.
Han bad efter hennes ord.
Efter bönen ville hon veta om hon kunde höra den fria själen även om hon stoppade till öronen.
Hon gjorde nu detta med fingrarna.
Dock.
Hon hörde ändå den fria själen.
Denne sade:
Även så kommer du att höra mig.
Hon berättade för Kerner att hon hemma i Oberstenfeld ofta kunnat tala med en fri själ enbart med tanken.
Natten efter den 12 mars visade sig den fria skälen åter.
Den hade väckt henne.
Dock.
Hon visste inte på vilket sätt.
En halvtimme bad hon med den fria själen som knäböjde vid sängen.
Kerner frågade hur den fria själen såg ut.
Hon sade att den såg ut som en dimbild.
Dock.
Med mänsklig skepnad.
På en tidigare uppmaning från Kerner frågade nu fru Hauffe om det f anns något skrivet av den fria själen från den tid han levt på jorden.
Den fria själen svarade att det fanns föga av honom.
Dock.
Det fanns mer av den som var hans vän.
Han sade också att han levt mellan 1600 och 1700.
Vid ettiden natten efter den 14 var hon ännu helt vaken.
Då klappade det överallt i rummet.
Det prasslade som av papper.
Och den fria själen stod framför henne.
Han sade till henne:
Läs Johannes femte kapitel.
Börja från vers tretton.
Han knäböjde åter vid hennes säng.
De bad tillsammans. I
Klockan tolv på natten den 16 mars hördes åter ett klappande i rummet.
Den fria sälen visade sig åter för att bedja med henne.
Fru Hauffe tidigare hade berättat för Kerner att hon aldrig såg någon fri själ när det klappade.
Klappningarna hördes alltid före eller efter andesynen.
Därför hade nu Kerner bett henne att fråga den fria själen om en förklaring av detta förhållande.
Denna natt gjorde hon det efter det att hon bett med den fria själen,
Hon frågade honom:
Varför ser jag dig inte när jag hör dig?
Varför kan du inte göra dig hörbar och synlig samtidigt?
Han svarade:
Jag kan bara det ena eller det andra.
Detta emedan båda sker med hjälp av luft.
Hon frågade honom även:
Varför hör jag dig tala.
Varför hör andra människor dig inte?
Han sade:
Det sker emedan din känsla är andlig.
Klockan fem den 18 mars visade sig den fria själen åter under några minuter åter.
Hon förskräcktes.
Hon föll med en häftig kramp i halsen.
Klockan tio på kvällen den 20 mars började klappandet.
Det hördes av flera människor.
Och den fria själen visade sig för henne.
Hon talade med den fria själen under ett halvt magnetiskt tillstånd.
När hon vaknade visste hon inte vad de talat om.
Hon visste bara att den fria själen visat sig.
På morgonen klockan tre den 22 mars uppenbarade sig den fria själen på nytt.
Vid sjutiden hördes av flera närvarande ett klappande i rummet,
Det hördes än här.
Det hördes än där.
Och den fria själen visade sig.
Fru Hauffe förskräcktes.
Hon föll i ett halvvaket tillstånd i vilket hon samtalade med den fria själen.
Hon bad att den fria själen skulle säga vilket hus han bott i.
Hon fordrade också att han skulle klappa så att andra hörde det.
Eller om detta var omöjligt att han skulle begära att hans vän gjorde det.
Denna begäran hade Kerner bett fru Hauffe att framföra till anden.
Klockan ett på natten den 23 mars vaknade Kerner.
I samma stund klappade det sju gånger med små pauser mitt i rummet där han låg med små pauser.
Under klappningarna hade även Kerners fru vaknat.
Även hon hörde dem.
De kunde inte finna någon naturlig förklaring till ljuden.
Vid detta tillfälle bodde fru Hauffe flera hus avlägset från deras.
På natten efter klockan två den 26 mars klappade det åter.
Inte endast i den sjukas rum.
Utan också i rummet på andra sidan korridoren.
Och den fria själen visade sig för fru Hauffe.
Den knäböjde.
Den bad tillsammans med henne.
På natten den 28 mars visade sig den fria själen åter.
De bad tillsammans
Fru Hauffe frågade den fria själen:
Du har sagt att du befinner dig i ett mellantillstånd.
Vad menar du med det?
Han svarade:
Det är en plats där huvudsakligen de fria själar vistas som vid sin jordekropps död inte kunde tro på att Gud förlåtit dem deras synder genom Kristi död på korset.
Den 30 mars skrev kyrkoherde Herrmann ned några frågor på ett papper.
Han bad henne att rikta frågorna till den fria själen när denne nästa gång visade sig.
Frågorna var:
Känner du vår Herres moder?
Kan hennes förböner ännu begäras i himlen?
Har dessa böner kraft?
Står hon i ett närmare förhållande till sin son än varje annan fri själ?'
På natten klockan tolv visade sig den fria själen.
Den stod ej långt från sängen när hon begärde av sjuksköterskan att få lite soppa.
Hon åt lugnt sin soppa.
Först när hon slutat närmade sig den fria själen hennes säng.
Hon höll nu fram för den fria själen de av kyrkoherden nedskrivna raderna.
Hon sade ingenting.
Och detta skedde före deras bön.
Den fria själen började tala helt långsamt.
Ja.
Så långsamt att hon ej trodde sig kunna vänta på slutet.
Den fria själen sade:
Jag känner Vår Herres moder något bättre än du.
Hon kan bedja för mig liksom varje salig fri själ kan.
Det finns inget närmare förhållande mellan henne och vår Förlossare.
Dock
Fru Hauffe sade att den fria själen inte fortsatte att tala.
När hon bad om att få veta vad detta Dock betydde hade den fria själen svarat:
Det har en vacker betydelse.
Det är för alla saliga fria själar högst viktigt.
Mer kan jag inte säga dig.
Den 3 april sade fru Hauffe plötsligt i ett somnambult tillstånd:
Var är han nu?
Vad är detta för en plats?
Här brukar han alltid uppehåller sig?
Varför vänder han sig till mig?
Varför kan han inte vända sig till saliga fria själar?
Många av dessa fria själar vänder sig till saliga själar.
Sådana som han kunde om de ville vända sig direkt till Gud.
Dock.
De kan inte.
De kunde det lika lite här på jorden.
Där de nu är är det ännu svårare för dem.
Vi har dock en Förespråkare som har löst oss från våra synder.
Varför kommer då de osaliga fria själar till saliga fria själar?
Varför kommer då de osaliga fria själar till människor?
De måste vända sig till dem för att komma till den fulla tron genom lärans ord.
De måste vända sig till dem för att komma till den fulla tron genom bön.
Först då kan de vända sig till sin Förlossare.
Var kan jag finna denna andevärld?
Bör jag veta det?
Får jag veta det?
Kan jag veta det?
Vore det inte bra att veta det?
Nu ser Fru Hauffe sin skyddsängel.
Hon säger:
Varför vinkar du åt mig?
Ingen skall förlita sig på Mellantillståndet.
Ingen skall uppskjuta sin botgöring tills de kommer dit.
Jag vill inte komma till detta rike.
Jag vill hellre vara här.
De som är där känner sina synder mer än här.
De plågar sig mer där än här.
Den sämre plågar ständigt den bättre för att denne inte skall bli ännu bättre.
En andlig plåga syns mig alltid värre än en kroppslig.
Det är därför jag säger att de plågar sig mer där än här.
Inte alla människor kommer till dessa nedre nivåer av detta rike.
Många kommer genast till en ganska salig plats.
Men till vilken?
Jag kan inte se den platsen.
Dock.
Jag känner den.
Jag har kunskap om den genom en salig fri själs förmedling.
De har i detta saliga tillstånd allt vad de vilja.
De får allt genom deras vilja.
Någon frågar henne:
Finns det träd där?
Finns det träd där?
Hon svarar:
Endast få har sådana önskningar.
De torde väl inte ha glädje åt sådant som omger oss här.
Fria själar har glädje i högre ting.
Det som gläder oss så mycket det gläder dem bara lite.
Eller inte alls.
Den 6 april flyttade fru Hauffe från sin tidigare bostad in i doktor Kerners hus.
Vid sjutiden på kvällen fann man henne i ett halvvaket tillstånd.
Hon berättade att två saliga kvinnogestalter visat sig för henne.
Det var de ovan omtalade föräldralösa fria själarna.
Synen av dem hade berört henne så starkt att hon fallit i somnambult tillstånd.
Hon lät sig väckas.
Hon omtalade då att när hon varit ensam på sitt rum hade plötsligt två vita svävande kvinnogestalter visat sig.
Det hade varit lätta gestalter.
Inte så tunga som de där andra fria själarna.
På hennes fråga varför de kom till henne hade de svarat att det var av glädje.
På hennes fråga varför de kom till henne hade de svarat att det var av tacksamhet mot Gud.
Fru Hauffe sade att de talade med varandra.
Båda talade på samma gång.
Den enes ord var också den andres.
Deras språk var som de andra fria själarnas.
Dock.
Det var lättare.
Det var inte så långsamt.
Det var inte så tungt.
Vad språket betydde visste hon inte.
Hon sade bara att omsynen betydde att hon skulle dö så fruktade hon intet.
Hon skulle tvärtom bli glad.
Dock.
Hon hade blivit mycket trött.
Hon hade strax fallit i sömn.
Dr Kerner frågade henne om dessa fria själar kunde vara de två föräldralösa.
Hon svarade att det kunde vara så.
Dock.
Hon kunde inte begripa varför de hade visat sig.
Klockan två på natten den 9 april kom den fria själen till henne.
De bad en stund tillsammans.
På förmiddag vid tiotiden kom han igen.
På fru Hauffes fråga varför han kom på dagen svarade han att han denna dag skulle komma tre gånger.
Detta för att kunna delta i firandet av den förestående högtiden.
Han hade antagligen menat den förestående långfredagens högtid.
Kerner frågade fru Hauffe om hon såg den fria själen på annat sätt under dagtid än under natten.
Hon svarade nej.
Hon såg den på dagen så som hon såg den på natten.
Dock.
Bara om hon hade ett ljus tänt.
Utan ljus skulle väl den fria själen se annorlunda ut.
Hon hade alltid ett ljus tänt under natten.
Omkring klockan ett på dagen den 9 april kom den fria själen åter.
Den bad med henne.
När han lämnat henne skrev hon på ett papper följande:
Den fria själen har visat sig för mig för andra gången.
Nu tror han stadigt.
Nu vill allenast tjäna Jesus.
Den fria själen kom för tredje gången vid fyratiden för en gemensam bön.
Efter bönen föll fru Hauffe i ett fullständig somnambult tillstånd varunder hon fortsatte att bedja.
Den fria sälen kom dock igen för fjärde gången vid åttatiden samma dag.
Hon hade frågat honom varför han kommit en fjärde gång.
Därpå förskräcktes hon.
Därpå föll hon i en magnetisk dröm.
Kerner frågade henne när hon vaknade vad hon drömt.
Hon svarade att det hade tyckts henne som om den mindre goda fria själen hade velat hindra den goda i dennes goda uppsåt. Därför hade han återkommit en fjärde gång.
Vid tvåtiden på natten den 10 april uppenbarade sig den fria själen åter.
De bad en stund.
Klockan tio på förmiddagen kom den fria sälen när hon var ensam på sitt rum.
Den kom genom den öppna dörren.
Den stannade några steg från sängen.
Den såg på henne.
Den återvände sedan genom dörren.
Dr Kerner frågade henne om den gick som en människa går.
Hon svarade att hon hade inte hört den inte komma.
Dock.
Hon hade sett när den gick.
Den hade egentligen inte gått som en människa går.
Den hade egentligen inte gått steg för steg.
Fru Hauffe nämnde nu att den fria själen nämnt ytterligare två bokstäver tillhörande hans namn.
Nämligen B och N.
Tidigare hade han nämnt bokstaven L.
Den fria själen hade vidare sagt att han visade sig i den gestalt som han haft på den tiden då han förövat sin ogärning mot de två föräldralösa.
Han sade att detta hade skett år 1714.
Han hade visat sig i gestalt av en femtioårig man.
Kyrkoherde Hermann brukade varje natt vakna vid en bestämd tidpunkt.
Han kände sig då tvungen att bedja.
Detta hända vanligen samtidigt som den fria själen lämnade fru Hauffe.
Vid dessa tillfällen hörde han i sitt rum klappljud.
Det hördes ibland i golvet.
Det hördes ibland i väggarna.
Dessa ljud hördes även av hans fru.
Vid tolvtiden på natten efter den 10 april visade sig sig den fria sälen åter sig för fru Hauffe.
De bad tillsammans.
Hon höll upp för honom ett blad på vilket Dr Kerner skrivit att den måtte visa sig även för honom.
På detta svarade den fria själen att hon ju tidigare uppmanat honom till det.
Dock.
Det stod inte i hans makt att kunna visa sig för Dr Kerner.
Natten efter den 13 april kom den fria själen vid halvtolvtiden.
Den knäböjde vid sängen.
Den förrättade sin bön.
Dock.
Den reste sig redan före tolvslaget för att avlägsna sig.
Hon frågade honom varför han så snart skulle gå.
Han brukade ju bedja med henne en timma åt gången.
Denne hade svarat att han måste gå innan tolvslaget.
Ty.
Långfredagens högtid som han nu kunde delta i hade redan börjat.
Därför kunde han inte vara tillstädes här längre.
Efter ungefär åtta dagar kom den fria sälen tillbaks utan föregående klappljud.
Fru Hauffe sade att dennes gestalt nu blev allt ljusare.
På långfredagens afton låg hon i halvmagnetisk sömn.
Dr Kerner och några andra var i hennes rum.
Då öppnades plötsligt dörren.
Och den stängdes igen utan att någon mänsklig hand hade vidrört den.
Fru Hauffe kom i ett somnambult tillstånd.
Hon sade:
För en stund sedan låg jag i ett halvmagnetisk sömn.
Vem gjorde då så att dörren gick upp?
Vem kom in?
Jo.
Det var denna mörka fria själ.
Det var denna mörka svarta själ.
Den har det inte lätt idag.
Nu vet jag i vilket hus den vita fria själen är.
Han är i det hus i vilket den som skrivit frågorna som jag höll upp för den fria själen bor i.
Hon syftade på kyrkoherde Hermann.
Dock.
Man må inte säga det till honom.
Den fria själen kommer var natt till honom.
Dock.
Denne man har i sinnet att inte längre stanna i det hus där han nu bor.
Kyrkoherde Hermann lämnade verkligen orten efter en tid.
Han flyttade till Heilbronn.
Kyrkoherden beder flitigt för den fria själen.
Detta kommer även honom själv till godo.
Före tolvtiden på natten den 18 april kom den fria själen på nytt.
Den knäböjde.
Den bad ed fru Hauffe.
Hon frågade honom var han firat långfredagens högtid.
Han svarade:
I mellantillståndet med de andra som där befann sig.
Fru Hauffe frågade honom varför han önskat att hon skulle följa honom till det hus där han bott under sitt jordeliv.
Han hade svarat:
I detta hus bor två föräldralösa.
Dessa skall du ge nio Groschen.
Hon nämnde för Dr Kerner att hon inte kunde begripa varför den fria själen önskade detta.
Dock.
Hon kände sig tvungen att uppfylla hans begäran.
Kerner sade henne att i detta hus bor visserligen två föräldralösa.
Dock.
De var inte så fattiga att de skulle behöva ta emot nio Groschen.
Hon svarade att hon åter skulle fråga den fria själen om saken.
Hon tillade att den fria själen även sagt henne att i detta hus bodde också den person som skrivit upp frågorna åt henne.
När hon var i halvvaket tillstånd frågade Kerner henne om betydelsen av dessa nio Groschen.
Hon svarade:
Dessa nio Groschen skall jag ge åt dessa två föräldralösa.
Detta tal Nio har anknytning till ett belopp som den fria själen under sitt jordeliv bedragit de två andra föräldralösa på.
När jag kommer i somnambult tillstånd idag skall jag fråga på nytt.
Sedan kan jag ge bättre besked.
På förmiddagen klockan elva den 18 april kom den fria själen åter till henne.
Hon var ensam vid tillfället.
Denne bad henne ännu en gång att ge de två föräldralösa dessa nio Groschen.
Och detta redan denna samma dag.
Detta för att han måtte få ro.
Då Kerner inte var hemma för tillfället bad fru Hauffe Kerners fru att överlämna pengarna till de föräldralösa.
Dock.
Fru Kerner tyckte inte att det brådskade.
Hon ville invänta Kerners återkomst.
Denne skulle kunna överlämna pengarna med en lämplig förklaring.
Fru Hauffe lät sig därmed nöja.
När Kerner kom hem på kvällen var det emellertid för sent att överlämna dessa pengar.
På kvällen vid niotiden låg fru Hauffe i halvvaket tillstånd.
Samlade hos henne var bland andra hennes make.
Kerners fru var mycket trött.
Hon satte sig på bädden som tillhörde fru Hauffes syster.
Hon somnade strax.
De andra satt och samtalade om diverse.
Kerner iakttog sin sovande fru som satt en bit från de andra.
På en gång hörde alla ett förskräckligt, långdraget stönande helt nära fru Kerner.
Denna vaknade förskräckt upp.
Hon påstod att någon hade stönat vid hennes öra.
Hon kände även som en flåsande andedräkt mot örat.
Denna förnimmelse dröjde kvar hos henne under en vecka efteråt.
Samtidigt hade fru Hauffe i somnambult tillstånd rest sig i sängen.
Hon hade pekat med utsträckt arm.
Hon hade pekat med utsträckt finger.
Hon hade pekat med slutna ögon mot fru Kerner.
Hon hade sagt:
Där står han!
Det var han som stönande därför att man inte ordnat med överlämnandet av pengarna.
Klappljud kan han inte längre göra.
Jag såg hur han lutade sig över fru Kerner.
Han sade:
Du kan det.
Du får inte göra så här mot mig.
Hade du sökt ordentligt så hade du funnit de nio mynten.
Jag kan inte själv ta mig ut.
Jag inte själv leta efter dem.
Jag kan inte själv ge bort dem.
Du ska inte vredgas över mig.
Då hade fru Hauffe sagt till den fria själen:
Jag är inte underdånig de fria själarna.
En from fri själ talar inte som du talar.
Hur kan en enda dag göra dig så mycket?
Kom när jag är vaken.
Prata då så mycket du vill.
Jag går.
Jag säger dig:
Lämna mig i fred.
Därpå kom fru Hauffe i ett klarseende somnambult tillstånd.
Hon sade:
Ligger skulden på mig?
Nu får jag ge dem dessa Groschen först om sju dagar.
Men han är sedan sju dagar ännu mer orolig.
På denna dag gjorde han denna orätt mot de föräldralösa.
Han hotade mig med den svarta fria själen.
Denne med vilken jag inte vill ha något att göra.
Jag vet min plikt.
normal
Del 2.
Denna svaga kvinna.
Varför plockade hon inte upp alla de där mynten?
Den där summan var stor.
Han sade att jag skulle räkna tillbaka till det året..
En Groschen skulle gälla för en Thaler.
Det nu bli nio Groschen.
Orätt fånget gör intet gott.
Jag finner inte mycket skrivet av honom.
Jag finner mer av den svarta fria själen.
Hans namn står att finna under dennes.
Ensamt står hans namn ofta.
Efter det att fru Hauffe väckt sig själv med motstrykningar berättade hon om sin magnetiska dröm hon haft före den somnambula klarsynen.
Ty.
De församlade hade sagt åt henne att hon hade sagt något.
De församlade hade sagt åt henne att hon sannolikt haft en dröm.
Hon berättade nu att den vite fria själen hotat henne med den svarte.
Den fria själen hade synts henne mycket vredgad.
Den hade sagt att den kunde inte tala eftersom det var så många människor tillstädes.
Hon hade svarat honom:
Hör nu på!
Då hade han stönat.
Då hade han lutat sig över fru Kerner.
Stönande hade han flåsat henne i örat.
Alla som var i rummet sade att de hade hört stönandet.
Fru Hauffe förebrådde nu fru Kerner att hon inte överlämnat pengarna till de föräldralösa.
Därför hade den fia själen stönat vid hennes öra.
Fru Hauffe sade vidare att hon nu ville att den svarta fria själen skulle visa sig för någon i huset som tålde att se honom.
Dock.
Hon tillade:
Saliga är de som inte ser.
Saliga är de som dock tror.
Sällskapet kring fru Hauffe drog sig nu tillbaka.
Gästerna gick sin väg.
Kerner och hans fru gick genast till sängs.
De somnade.
Ett femårigt barn låg i samma rum som de.
Klockan tolv på natten for barnet upp ur sin bädd med ett ångestskri.
Det sprang till fru Kerner.
Det ropade:
Vakna!
Vakna!
En svart man vill kyssa eller bita mig!
Kerner och hans fru kunde inte se någon svart man.
Som redan tidigare berättats brukade den svarta fria själen ofta vilja ta nattvaktsfruns lilla barn ur sängen som för att kyssa det.
Barnets beskrivning av den svarte mannen liknade fru Hauffes bild av honom.
Han visade sig ofta med ett svart huvud med mycket framträdande tänder.
Det var luckor mellan tänderna.
Inemot klockan två samma nattvaknade fru Hauffe av att den fria själen stönade.
På förfrågan varför svarade han att det berodde på att de nio mynten inte hade avlämnats.
På förfrågan varför svarade han att det berodde på att han nu i sju dagar måste vara orolig.
Han fortsatte:
Om du kunde komma ut skulle du finna dessa mynt.
Nattvaktsfrun fann ju själv ett par stycken.
Så småningom skall du verkligen finna dem.
Groschermynten hamnade verkligen hos fru Hauffe.
Ett efter ett hittades de på olika ställen i rumme, under det år som följde.
Fru Hauffe frågade den fria själen hur det skulle förstås att med dessa nio Groschen den stora skulden kunde bli avdragen. Han svarade:
Tag dessa Groschen vart och ett för en Thaler.
Räkna framåt och bakåt tills år 1714.
Räkna räntan varje år bakåt och framåt.
Då har du den stora.
Då har du den lilla summan.
På aftonen klockan fyra den 19 april låg fru Hauffe låg vaken i bädden.
Kerner satt vid ett bord inte långt från henne sysselsatt med skrivarbete.
Då hördes bakom honom på en kommod som prassel av papper fastän inget sådant fanns där.
Han undersökte noga den lilla möbeln.
Den stod långt från fru Hauffes säng.
Dock.
Han fann intet som kunde förklara prasslet.
När fru Hauffe senare var halvvaken frågade han henne om orsaken till detta oljud.
Hon svarade att hon inte fick omtala det.
Hon svarade att hon inte kunde omtala det.
Samma knastrande ljud av papper hördes senare på dagen i hennes rum ovanpå bordet.
Kerner frågade henne om orsaken.
Han fick same svar.
På morgonen klockan tio den 20 april var Kerner ensam med henne i rummet.
Hon som vanligt i sin säng.
Då började det ljuda som dagen före på kommoden.
Då började det ljuda som dagen före på själva skrivbordet.
När fru Hauffe sedan blev halvvaken frågade Kerner henne om orsaken till dessa ljud.
Hon svarade att hon inte fick tala om det.
Hon svarade att hon ännu inte kunde tala om det.
Klockan tre på eftermiddagen kom den fria själen åter.
Hon frågade varför han kom på en så ovanlig tid.
Han svarade att den fria själ som hon kallade för den svarte inte lämnade honom i fred.
Han svarade att han därför sökte ro hos henne.
På natten klockan tolv återkom han.
De bad tillsammans.
På morgonen vid niotiden den 21 april kastades grus in i hennes rum genom det öppna fönstret.
Kerner såg gruset på golvet.
Han fann det vara grus från gårdsplanen.
Ingen människa syntes till som kunde ha kastat in det.
När hennes syster var med henne i rummet en kvart senare hördes kraschande ljud vid kommoden.
Det hördes även dunsar.
Det lät som om man kastade något.
Dock.
Denna gång hamnade inget grus på golvet.
Kerner erinrade sig att nattvaktsfrun berättat att mat kastats från spisen mot hennes man.
En halv timme senare när hon låg ensam i rummet blev en stol invid skrivbordet upplyft från golvet till taket.
Den sänktes sedan stilla ned.
Fru Hauffe förskräcktes.
Hon kom i ett halvvaket tillstånd.
När hennes syster var med henne en kvart senare kastades åter grus in i rummet.
Ingen syntes till utanför fönstret.
Vid sjutiden på aftonen befann sig fru Hauffe med Kerners tjänsteflicka ensamma i huset i nedre våningen.
Kerner satt med sin familj i trädgården.
Då hörde fru Hauffe och tjänsteflickan plötsligt ett rusande i övervåningen.
Då hörde fru Hauffe och tjänsteflickan plötsligt ett springande i övervåningen.
På deras tillrop skyndade Kerner in i huset.
På deras tillrop skyndade Kerner upp i övervåningen.
Dock.
Han fann ingen.
Han hörde tydligt steg bakom sig när han undersökte rummen
De följde honom ända ner till trappan.
Även denna händelse var obegriplig.
Även denna händelse var oförklarlig.
På kvällen låg fru Hauffe låg i halvt somnambult tillstånd.
Kerner frågade henne vad det betydde att stolen lyfts.
Kerner frågade henne vad det betydde att gruset kastats.
Kerner frågade henne vad det betydde att steg hörts på övervåningen.
Hon suckade djupt.
Hon sade att det var den svarte som låg bakom händelserna.
Kerner bad henne sända honom till sig.
Dock.
Hon svarade att det låg utom hennes förmåga.
Till den vite hade hon dock framfört denna begäran.
På natten klockan elva låg Kerner och hans fru och sov på övervåningen av huset.
De blev då väckta av ett stilla klappande på de båda mittemot varandra befintliga rumsfönstren samt även på fönsterna på båda sidor om huset.
Det var ett mjukt klappande.
Dock.
Det var fullt hörbart.
Kerner undersökte saken.
Dock.
Han kunde inte finna någon förklaring.
På morgonen den 22 april kastades det åter grus in genom det öppna fönstret hos fru Hauffe.
När tjänsteflickan stod utanför huset på aftonen kastades det mot henne lite grus av finare sort.
Hon kunde inte upptäcka någon människa i närheten.
Kerners hus stod ett gott stycke från omgivande hus.
På eftermiddagen samma dag var fru Hauffe ensam ute på gårdsplanen.
Hon återvände strax.
Hon kom i halvvaket tillstånd.
Hon sade sig ha mött ett stort djur.
Det var stort som en hund.
Det hade en stor käft med stora rullande ögon.
Det stod framför henne.
Det tycktes vilja rusa på henne.
Hon hade sagt åt djuret:
Gå till det rike där du hör hemma.
Alla goda själar lovar Herren Gud!
Då hade djuret försvunnit.
En timme senare var hon ensam i rummet.
Då kom åter ett djur till henne.
Denna gång i gestalt av en björn med fruktansvärda ögon som stirrade på henne.
Hon utropade:
Ni helvetessjälar.
Packa er iväg!
Ni har här ingenting att göra.
Detta hus tillhör Jesu rike.
Då försvann gestalten.
Fru Hauffe kom av förskräckelse in i ett halvvaket tillstånd.
Hon begärde fem magnetiska strykningar.
Därpå blev hon helt somnambulisk.
Hon sade följande:
Nu ser jag hur svart hans själ är.
Ty.
Han kan förvandla sig till sådana väsen.
Hur ska jag kunna stå ut med det?
Dock måste jag se det idag.
Varför?
Därför att han på söndagen inte kan vända sig till den som nu nästan är salig.
Jag ser honom till dess den andre kommer till mig.
Till dess jag kan uppmana den andre vad han skall säga till detta svarta otyg.
Detta är inget fantasifoster
Det ska man inte tro.
På natten klockan tolv den 22 april kom den vita själen till henne.
Hon frågade honom varför den svarte låter sig ses så ofta.
Han svarade att det berodde på att han söker ro hos henne.
Dock.
Hon förklarade för honom att hon inte kunde åta sig att ge den svarte ro.
Hon bad en timmes tid med den vite.
Denne låg även denna gång i knäböjande ställning invid hennes säng.
Hela natten igenom hördes från hennes rum ett knastrande av papper.
Hela natten igenom hördes från hennes rum ljud av steg.
Vid åttatiden den 23 april satt familjen Kerner vid aftonmåltiden med tända ljus.
Då svävade tätt intill fönstret på övre våningen en gestalt förbi som liknande ett vitt moln.
Alla såg det.
Alla hörde samma slags ljud som lät sig höras under natten före.
Dock.
Nu var det något mildare.
Nu var det något ljusare.
På natten vid elvatiden när alla låg till sängs rusade fru Hauffes syster förskräckt upp till Kerners i den övre våningen.
Hon sade att hon hade hört ett rasslande ljud som av kedjor vid fönstret.
Hon sade att hon och fru Hauffe hade sett ett fult grimaserande människoansikte två gånger efter varandra titta in genom fönstret.
De hade båda klart sett ansiktet.
Det kunde alltså inte vara inbillning.
Kerner undersökte husets yttersida men fann intet.
Vid tolvtiden på natten kom den vite fria själen som vanligt för att bedja med fru Hauffe.
På aftonen den 24 sade hon i sitt somnambula tillstånd att den svarte förövat en massa skändligheter i det hus som hon tidigare beskrivit med korridor och annat.
Om han verkligen bott där eller inte visste hon ej.
Hon ville överhuvud inte befatta sig med den svarte.
På morgonen klockan nio den 25 kastades mat från ett hörn av rummet mitt på golvet. Närvarande var Kerner och hans fru samt fru Hauffes syster.
Dörr och fönster var stängda.
En timme senare visade sig den vite fria själen åter.
Han sade att de sju dagarna nu var förflutna.
Han sade att hon idag ovillkorligen måste lämna de nio mynten till de föräldralösa.
Kerner gick nu själv med penningarna till dessa personer.
Just denna dag lämnade dessa föräldralösa sitt ägda hus.
Ett hus i vilket deras föräldrar bott tills de var över åttio år gamla.
Kerner fann dem i djupt svårmod.
Sedan Kerner givit dem sin förklaring angående överlämnandet av pengarna berättade de att såväl de som deras föräldrar ofta i detta hus sett en uppenbarelse som av vitt moln.
Uppenbarelsen hade stått framför dem ett ögonblick.
Ofta hade de sett något som liknade en hastigt förbiilande ljusstråle.
På nätterna hade de många gånger hört klappande ljud, suckar, stönanden och hostningar.
Ljud vars upphov de inte kunde förklara.
Dock.
Det hade aldrig hänt något skrämmande.
Deras fader hade alltid påstått att det fanns en fri själ i huset.
Dock.
Ingen ond sådan.
.
Denna natt klockan tolv visade sig den fria själen åter för fru Hauffe.
Den hade nu inte längre kläder på sig.
Den omgavs av ett vitt moln.
Dock.
Hans gestalt var tydligt observerbar.
Vid tillfället var några andra personer hos fru Hauffe så den fria själen avlägsnade sig genast utan att säga något.
Den 26 april kom den fria själen tre gånger under dagen till henne,
Dock.
Alltid när hon var ensam.
Alltid för korta stunder.
Första gången sade han att det gladde honom att de nio mynten nu var hos dem som antingen skulle använda dem till något nyttigt eller låta dem ligga.
Dessa nio mynt skulle fru Hauffe återfinna.
När han sagt detta försvann han.
Andra gången han visade sig sade han:
Belon hette jag.
Nu heter jag Jamna.
Bellon skrev jag mig.
Dock.
Belon var mitt egentliga namn.
När den fria själen kom för tredje gången frågade fru Hauffe honom varför han inte längre bar jordisk klädnad.
Han svarade:
Därför att jag nu är renare.
Därför att jag nu kan vända mig till min Frälsare.
Därför att jag inte mer tänker på det jordiska.
På natten klockan tolv återkom han.
Han bad tillsammans med fru Hauffe.
Då Kerner nu visste namnet på den fria själen så förfrågade han sig om någon kände till namnet.
Dock.
Ingen kände till det.
Till slut fick han av borgmästaren Pfaff reda på att det här i staden år 1700 bott en borgmästare som var förmyndare för föräldralösa.
Denne hette Bellon.
Denne måste ha dött år 1740,
TY.
Då ägde delningen av hans förmögenhet rum.
Kerner fann nu verkligen i dödboken för år 1740 hans namn.
Där framkom att han blivit sjuttionio år gammal.
Kerner fann också ett aktstycke som innehöll ett åtal mot mannen.
Det hade framförts av en man vars familj nu inte längre levde kvar i staden.
Här fanns nu fakta över girighet.
Här fanns nu fakta över förföljelse.
Här fanns nu fakta som bevisar att mannen bott i det hus som han omnämnt.
På morgon den 27 april kom från det hörn av rummet som de fria själarna använt för framkastande av grus ett odjur som liknade en skorpion.
Djuren sprang mot fru Hauffe.
När hon upptäckte det ropade hon:
Därtill är Gud Son kommen att Han skall förstöra djävulens verk!
Då försvann odjuret.
På kvällen klockan nio satt Kerner i hennes rum.
Han skrev.
Hon sov.
Då kastades det återigen fram från rummets hörn något som lät som sand.
Kerner undersökte saken men kunde inte finna varken sand eller mat.
Kerner ropade på sitt husfolk.
När han återvände till rummet låg fru Hauffe i halvvaket tillstånd.
Hon sade:
Om du lugnt hade suttit kvar.
Om du inte ropat på någon så skulle du ha fått höra mer.
På morgonen klockan elva söndagen den 29 april uppstod åter ljud i rummet.
Det lät som om man kastade något.
Det lät som om man prasslade med papper.
Fru Hauffe anmärkte att inte ens den andra fria själ som visat sig för henne i Oberstenfeld hade låtit höra något ifrån sig på en söndag.
Klockan ett på eftermiddagen visade sig den vite fria själen.
Den pekade på henne.
Den sade att hon skulle stå fast så att hon inte som för sju dagar sedan skulle råka ut för något skrämmande.
Det var den söndag då den svarte visat sig för henne i olika skrämmande gestalter.
Hon fick därav en häftig kramp som särskilt berörde den kroppssida och arm som den fria själen hade pekat på.
En timma senare kom ur rummets hörn en eldkula som närmade sig henne.
Därpå återvände den in i väggen.
Inte långt därefter hörde flera personer ljud som om man från rummets hörn kastat sand.
Dock.
Inget syntes till.
Fru Hauffe sade att när det lät som att någon kastade något syntes i rumshörnet en svart dimma av en människas storlek.
På natten framemot tolv hördes samma ljud.
En gång tycktes det komma från en plats ovanför hennes huvud.
Dock.
Ingenting syntes ha kastats på golvet.
Klockan tolv kom den fria själen igen.
Den bad tillsammans med fru Hauffe.
På morgonen den 30 april kastades det åter som av små sandkorn på golvet.
Detta upprepades flera gånger under dagen.
På begäran av en vän höll fru Hauffe under natten efter upp ett papper för den fria själen.
Därpå var det skrivet:
Är du en god fri själ så säg mig hur man skall leva för att inte komma till Mellantillståndet
På detta viskade den fria själen till henne:
Ja!
Genom min Medlare och Förlossare är jag nu en god och snart salig ande.
Den som vill nå den högsta saligheten efter döden skall bara hålla sig fast vid evangeliet.
Den som vill nå den högsta saligheten efter döden skall bara hålla sig fast vid Jesu lära.
Fru Hauffe frågade honom vidare om det var han eller den svarte som oroade den människa som bodde i det hus där han levat.
Han svarade att det inte var han utan den som varit hans vän.
Hon frågade vidare om denne söker hjälp hos honom som bor där.
Tror han sig komma till ro hos honom?
Anden svarade:
Nej.
Han söker hjälp hos mig.
Han söker mig ingen annanstans än där.
Därför kan man ofta höra honom i detta hus.
Det är också lättare för honom om människorna engagerar sig.
Denna fråga ställde hon till den fria själen därför att kyrkoherde Hermann fortfarande led under ovan nämnda störningar.
Till exempel väcktes han en viss timma under natten.
Då hörde han ett klappande ljud.
Då hörde han ofta suckar.
Då hörde han ofta stönanden.
Därvid kände han att något andligt väsen närmade sig honom.
Klockan tre på eftermiddagen den 2 maj var fru Hauffe ensam.
Då visade sig på cirka sex stegs avstånd från sängen en gestalt som en svart dimpelare.
Från denna kom en röst som sade:
Sök i kyrkoherdens hus.
Där finns ytterligare ett bedrägeri av mig att finna!
Efter en halvtimme visade sig gestalten på nytt.
Han hade då samma budskap.
Båda gångerna föll fru Hauffe i de svåraste kramper.
Hon kunde inte svara något.
Vid midnatt kom den vite vita själen.
Hon frågade honom vad den svarte velat med detta budskap.
Han svarade att det berörde ett bedrägeri som denne utövat.
Den svarte tror att efterforskandet av bedrägeriet skall göra honom lugnare.
Den vite uppmanade fru Hauffe att inte forska i saken.
Det skulle bara föra henne närmare den svarte.
På kvällen klockan tio den 3 maj lät det åter som om man kastade något på bordet i fru Hauffes rum.
Klockan tolv på natten låg hon och hennes syster i sina sängar.
Systern var i djup sömn.
Då kom den vite åter.
Han sade:
Låt genast väcka någon!
Den svarte anden kommer under fyra nätter.
Nu står han under en timmes tid invid din systers bädd.
Han ser på henne.
Detta kan skada henne svårt.
Detta kan döda henne ifall hon skulle få syn på honom.
Om någon ligger bredvid henne har han inget inflytande över henne.
Med detta försvann den vite.
Fru Hauffe reste sig nu försiktigt upp i sängen.
Hon inväntade vad som kunde hända.
Efter en kvart såg hon den svarte som en svart pelare stå vid systerns bädd.
Han lutade sig över henne.
När pelaren stått så ungefär två minuter for systern upp ur sin sömn.
Hon skrek:
Ack Gud!
Vad är det med mig!
Jag är dödssjuk.
Mitt hjärta slår förfärligt.
Hon började att darra.
Hon snappade efter luft.
Fru Hauffe nämnde ingenting om den syn hon haft.
Hon sade bara att hon redan velat ropa till henne att hon skulle stiga upp och väcka någon. Därpå svarade systern att hon omöjligen kunde komma ur sängen.
Dock.
Fru Hauffe sade att hon måste nödvändigt stiga upp.
Om systern inte steg upp skulle hon själv stå upp om hon så bara komma till trappan.
Under det de så samtalade såg fru Hauffe att pelaren försvann.
I samma ögonblick sade systern att hon nu kunde röra på sig.
Hon reste sig ur sängen.
Hon gick upp till familjen Kerner.
Hon sade dem att fru Hauffe nödvändigtvis ville att någon kom ner till henne.
Hon visste inte varför.
Hon lika lite som Kerners visste då något om den syn som fru Hauffe haft.
Kerner skickade ner tjänsteflickan som fick lägga sig bredvid fru Hauffes syster.
En timme senare hördes ljud från Kerners kök.
Det lät som om alla tenntallrikar kastats om varandra.
I hela huset hördes det ljud från olika håll som av kraftiga slag.
Slagen och oväsendet från köket hördes av alla som befann sig i huset.
Kerner undersökte köket men fann alla tallrikar orörda.
Först följande dag berättade fru Hauffe om nattens andesyner.
Först följande dag berättade fru Hauffe varför hon bett någon komma och ligga bredvid hennes syster.
Systern förklarade att det hade varit omöjligt för henne att resa sig ur bädden.
Hon hade inte sett någon fri själ.
Hela dagen klagade hon över smärtor i den sida av kroppen som varit vänd mot den svarte.
Denna morgon fram emot middagstid lät det åter som om man kastade något från väggen in mot rummet.
Det hördes av flera personer.
På kvällen kom det två gånger kraftiga slag.
Det lät som om de träffat kommoden i rummet som stod sex steg från fru Hauffes bädd.
Det lät så starkt att Kerner häftigt ryckte till.
Så gjorde även människorna som befann sig på övre våningen.
De kom nedspringande för att ta reda på orsaken till oljudet.
De trodde att fru Hauffe var ensam.
Fru Hauffe föll redan efter det första slaget i kramper.
Vid tiotiden på kvällen befann sig Kerner med sin maka i fru Hauffes rum.
Då kom åter ljud som om man kastade något från väggen in mot rummets mitt.
Fru Hauffe reste sig i somnambult tillstånd i sin säng med slutna ögon.
Hon drog på sig strumporna, halsduken och nattrocken.
Hon lade sig med huvudet i den del av sängen som stötte mot systerns fotända.
Hon sträckte ut sin arm.
Hon fattade tag i systerns hand.
Hon höll den stadigt.
Hon grät ymnigt.
Efter en stund vaknade fru Hauffe.
Hon förskräcktes över att finna sig i denna ställning.
Hon återtog sitt vanliga sängläge.
Hon somnade genast in.
Klockan närmade sig tolv på natten.
Man försökte få tjänsteflickan att lägga sig hos systern.
Dock.
Hon vägrade bestämt.
När nu systern syntes sova lugnt lämnade man henne och fru Hauffe ensamma.
På morgonen berättade fru Hauffe att den vite visat sig vid ettiden .
Denne hade gjort henne förebråelser att man i strid mot hans varningar lämnat systern utan någon som låg bredvid henne.
Då hade fru Hauffe rest sig.
Hon hade satt sig bredvid systerns bädd.
Hon vakade så en stund men föll sedan i sömn.
Klockan tre på natten vaknade hon.
Hon blev förvånad över att hon satt på systerns bädd.
Hon blev förvånad över att hon var omsvept av sitt sänglakan.
Hon hade armen liksom skyddande utsträckt över systerns kropp.
Denna sov djupt.
Framför fru Hauffe knäböjde den vite som talade tröstens ord till henne.
I bakgrunden syntes den svarte som en dunkel molnpelare.
Fru Hauffe sade till den vite:
Är Gud ned oss?
Vem förmår då vara mot oss!'
Den vite tröstade henne.
Den sade:
Se!
Den som förlitar sig på människohjälp är förlorad.
Den svarta pelaren stod kvar länge men försvann sedan.
Då steg fru Hauffe upp.
Hon lade sig i sin säng.
Den vite reste sig också.
Den följde henne till sängen.
När hon lugnat sig gav sig den vite iväg.
För att skydda sig mot den svarte sov fru Hauffes syster följande natt i ett annat hus.
Hon hos en kvinnlig vän till familjen Kerner.
En annan kvinnlig person låg inne hos fru Hauffe.
Den svarte visade sig inte denna natt.
Den vite kom däremot på slaget tolv.
Han bad med fru Hauffe.
Klockan fyra på aftonen dagen därpå var fru Kerner i källaren.
Där hörde hon ett häftigt klapprande på tunnorna och kärlen.
Det lät som om de skulle slås sönder.
Hon ropade på Kerner.
De gjorde tillsammans en undersökning men fann intet.
Följande natt låg en annan flicka tillsammans ned fru Hauffes syster för att skydda henne. Under natten hörde fru Hauffe och de båda flickorna åter kraftigt ljud som om något kastats omkring.
Fönsterluckorna och dörren var låsta.
Klockan tolv kom den vite åter till henne.
Vad de samtalat om ville fru Hauffe inte uppge.
På aftonen klockan fyra den 8 maj var hon ensam med Kerners dotter.
I rummet visade sig då den svarte åter i skepnad av en skorpion.
Fru Hauffe föll i häftig kramp.
Orsaken till kramperna ville hon först inte alls beröra.
Kerner lyckades dock övertala henne.
Hon sade att hon inte ville tala mer om dessa syner.
Hon sade att om hon varit helt ensam när hon fick kramperna skulle hon inte ha nämnt något om saken.
På natten klockan ett kom den vite åter.
Han sade att han under två nätter inte skulle visa sig.
Ty.
Han befann sig nu i ett bättre tillstånd.
Han sade att det nu föll sig svårt för honom att göra sig kännbar.
Han sade att det nu föll sig svårt för honom att göra sig synlig.
Fru Hauffe hade sagt honom att han numera var så ljus att det var svårt att se honom.
Hon hade frågat honom om mycket.
Dock.
Hon kunde ej omtala vad.
Hon fick ej omtala vad.
Hon sade endast att den fria själen hade anförtrott henne att det fanns åtta saligheter.
På aftonen den 10 maj syntes åter den svarte för fru Hauffe som en mörk pelare.
Så snart hon såg honom fick hon kramper.
Samtidigt hörde Kerner och hennes syster tre kraftiga slag i motsatta hörnet av rummet.
Den 11 maj kom den vite två gånger till fru Hauffe.
Han nödgade henne att omtala för Dr Kerner vad han sagt.
Hon försäkrade Kerner emellertid att hon endast skulle göra det om den fria själen inte lämnade henne i fred.
Vid ett senare framträdande frågade fru Hauffe på Kerners inrådan om den fria själen kunde omtala hur man skulle magnetisera.
Därpå svarade han att hennes skyddsande kunde förklara det bättre eftersom hon är en salig fri själ.
Fru Hauffe hade svarat honom att hon inte kunde samtala ned sin skyddsande eftersom hon inte kunde se eller höra henne.
Den fria själen svarade att skulle hon tillsäga någon som helst annan så kulle hon få svaret. Detta förstod varken Kerner eller fru Hauffe.
Hon funderade över saken.
Hon kom därvid in i halvvaket tillstånd.
Hon sade:
Jag skall säga det till någon.
Detta så att man därmed kan fråga mig under min sömn när min skyddsande talar med mig.
Förstår du det ännu inte?
Vid midnatt den 11 maj kom den vite åter.
Han sade att hon måste meddela Dr Kerner vad han hade sagt.
Fru Hauffe var mycket bekymrad över detta på morgonen.
Hon tyckte inte att hon kunde säga det.
Redan tidigare yttrade hon i halvvaket tillstånd att hennes skyddsande inte ville att hon skulle omtala vad den fria själen sagt.
Dagen därpå kom den vite tre gånger.
Han manade henne att skriva upp vad han sagt.
Han manade henne att visa det för Kerner.
Hon gjorde det blott delvis.
På natten klockan tolv den 13 maj kom den fria själen åter.
Han begärde att hon skulle omtala för Kerner vad han sagt.
Han gav henne återigen vissa meddelanden.
Dessa hemlighöll hon.
Under hennes magnetiska sömn bad Kerner henne att fullständigt omtala vad anden sagt.
Dock.
Hon försäkrade att hennes skyddsande motsatte sig det.
Hon hade frågat sin skyddsande varför.
Fru Hauffe sade att den fria själen må säga vad den vill.
Hon skulle inte säga det.
Han har rätt i det han säger.
Han talar sanning.
Dock.
Hon fick inte säga det.
Fru Hauffe sade:
Det är tur för mig att jag även i vaket tillstånd trots andens vilja kan hemlighålla det.
Under en senare halvsömn sade fru Hauffe:
Denna fria själ plågar mig alltid med uppmaning att säga det.
Min skyddsande må skydda mig!
Så giv mig kraft så att jag inte säger det emedan det inte vore bra.
Den 13 maj sade fru Hauffe under sin sömn på aftonen:
Man måste göra en amulett till denne med sju Koschenill-larver, sju enbärsbarr, tre små lerkulor och fem Johannesörtblonmor.
Leran gör att det hörs.
Det andra stöter tillbaka.
Då kommer han när han är vaken att vara rätt vaken.
Då kommer han när han är sover att sova rätt.
Det han hör skall han höra rätt eller inte alls höra.
I morgon middag klockan tolv måste man hänga det om honom.
Med denne någon åsyftade hon kyrkoherde Hermann.
Hermann intygar senare att anfäktelserna från de fria själarnas värld upphörde sedan han hängt amuletten över sitt bröst.
Såväl på aftonen hos Kerner som under natten hördes kastljud som kom från hörnet i rummet.
Ljuden var högre än någonsin.
Ljuden for omkring överallt i rummet.
Det knackade på olika ställen på väggarna.
Det knackade från taket.
Det knackade från golvet.
En gång lät det som om man flyttade en stol fram till bordet på vilket receptet till amuletten låg.
Fru Hauffe såg under denna natt den svarta pelaren stå i rummet.
Dock.
Så länge hon såg den hörde hon inget.
När hon åter började oljudet höras.
På morgonen den 14 maj knackade det på den öppna dörren.
Och det kackade på ugnen.
Och det kackade vid olika hörn i rummet.
Trots all noggrann undersökning kunde man inte komma på någon förklaring.
När fru Hauffe en kort stund var ensam lyftes plötsligt en medicinflaska som stod nära hennes bädd upp i luften.
Den förflyttade sig flera tum.
Hon fångade den.
Hon ställde tillbaka den.
Hon kände då ett motstånd som om den hölls tillbaka.
Hon såg senare den svarta dimpelaren stå nära hennes syster.
Före klockan tolv gick Kerner hem till kyrkoherde Hermann.
Han hängde på honom den enligt receptet färdiggjorda amuletten.
Vid samma stund visade sig den svarta pelaren för fru Hauffe.
Den hade ett rysansvärt huvud.
Den hade flammande ögon.
Den hade blottade tänder.
Fru Hauffe ropade åt den att försvinna.
Det gjorde den.
Dock.
Knackningar hördes från varje hörn av rummet.
Den 17 maj sade fru Hauffe under sin aftonsömn:
Så har jag aldrig fått se det!
0 vilken glädje!
Vilken sällhet!
En människa kan inte föreställa sig något så underbart.
Varför skulle inte människan glädja sig?
Hur kan inte en from människa glädja sig efter döden!
Vad anser man här för skönt?
Musik och blommor anser man här vara vackert.
Dock.
När jag nu hör gudomlig musik.
När jag nu ser gudomliga blommor stå i klart ljus.
När jag nu hör gudomliga toner från instrument som inte är jordiskt klumpiga!
Hur känns det för dem som är i Mellantillståndet?
De som ständigt ser den gudomliga skönheten och inte får komma dit.
De som så länge är i vanmäktigt tillstånd.
De som bara kan bedja om att komma dit!
Hur smärtar det dem att se dem som befinner sig i sina kval!
De som så gärna vill komma ur detta kvalfulla tillstånd men får vänta till dess fröet mognar inom dem och de kan bedja till Herren!
Hur länge måste de inte vistas i detta Mellantillstånd innan de får komma till en högre salighet!
När fru Hauffe vaknade sade hon:
Vilka konstiga tankar jag väcktes med!
Hur heter det?
0pinia pasto heter det.
Det måste jag alltid tänka på.
Dock.
Det är inget ord!
Jag befinner mig inte alls i världen.
Ni ser alla så underliga ut.
Jag ser er så plumpa,,
Jag ser er så tjocka.
Jag menar att ni kan väl inte alls gå på grund av er tyngd.
Hon bad nu sin syster att gå omkring lite för att se om hon kunde gå.
På eftermiddagen den 20 maj stod Kerners sexåriga barn framför fru Hauffes bädd.
Få föll med kraft en sax ned framför barnet.
Saxen spetsades framför dess fötter.
Någon sax hade inte funnits i rummet.
Närvarande var fru Hauffes moder och syster.
På de därefter följande dagarna visade sig de fria själarna åter vid olika tillfällen.
Den vita kom vanligen vid midnatt.
Enligt hans påstående kom han för att skydda henne för den svarte.
Några gånger visade sig den svarte för henne efter tre häftiga slag.
Fru Hauffe föll då i svåra kramper.
Kerner avstod nu avsiktligt från att fråga närmare efter de fria själarnas framträdanden.
Detta eftersom hon synbarligen led därav till sin hälsa.
Som vanligt avhöll hon sig från att själv börja tala om dem.
På morgonen den 23 maj på morgonen sade hon att den vite visat sig för att skydda henne mot den svarte.
Den fria själen bad med henne för den svarte.
Detta för att denne skulle bättra sig.
Detta för att denne inte längre skulle trakta efter att skada henne.
Den vite påstod att den svarte hade bättrat sig något.
Fru Hauffe sade att man ofta uppmanat henne att fråga mer efter dessa fria själars väsen.
Fru Hauffe sade att man ofta uppmanat henne att fråga mer efter dessa fria själars tillvaro.
Detta för att man därav kunde bedöma om de var drömbilder hos henne eller inte.
Det var henne dock likgiltigt vad människorna ansåg om hennes syner.
De flesta skulle aldrig låta sig övertygas.
Hon sade också att ju mer hon inlät sig i samtal med de fria själarna desto mer kände hon sig knuten till dem.
Det vore bättre för henne att helt bli fri från dem.
Kerner sade då till henne att hans önskan alltid varit att hon skulle undslippa dessa syner.
Detta för hennes hälsas skull.
Hennes hälsa låg honom varmare om hjärtat än alla upplysningar om de fria själarnas värld. Hon svarade honom att hon kanske i början hade kunnat undgå den svarte men att Kerner ju själv hade bett henne att försäkra sig om dennes verklighet.
Hon hade gjort vad hon mäktat.
Hon hade ju en gång på Kerners inrådan bett den vite att försöka påverka den svarte så att denne skulle kunna låta sig höras av Kerner.
Om hon inte brytt sig om denna begäran så hade den svarte inte hängt efter henne så.
Man hade ju i denna så märkvärdiga historia försökt att få än tydligare bevis på att fru Hauffes syner var verkliga och inte inbillningar.
På Himmelsfärdsdagen visade sig den svarte tre gånger.
Den tredje gången stannade den så länge som aldrig förr.
Fru Hauffe var då ensam i rummet med sin mor och syster.
Den fria själens gestalt var som en mörk dimpelare med ett svart rysligt huvud.
Så länge den stod i närheten upplevde fru Hauffe häftiga skakningar i hela kroppen.
Hon blev som alltid i den svartes närhet kall över hela kroppen.
Hennes syster visste inget om den svartes närvaro.
Hon skyndade fram till fru Hauffe.
Då fick hon en svår andnöd.
När detta hände såg fru Hauffe den svarte försvinna.
Hos kyrkoherde Hermann hade amuletten den verkan att han tre nätter i rad fick sova utan att vakna upp vid den vanliga timmen.
Dock.
Under den tredje natten väcktes han av tre knackningar.
Han hörde ljud som om någon försökte tala med honom.
Dock.
Ljuden förblev oartikulerade.
Såväl dagen före som den 30 maj visade sig den svarte åter för fru Hauffe efter två slag.
När Kerner med sin fru befann sig ute i trädgården kastades kalkstycken efter fru Kerner. Runtomkring fanns ingen människa att se som hade kunnat kasta kalken.
Kerner plockade upp kalkstyckena.
Vid elvatiden på natten efter den 31 maj vaknade Kerners fru med en stor ängslan inom sig . Hon blev sittande i sängen.
Efter några minuter ropade fru Hauffes syster genom fönstret i våningen under på Kerner.
Hon bad honom se efter vem det var som var vid dörren som ledde ut till gårdsplanen.
Kerner rusade till fönstret som låg ovanför denna dörr mot gården.
Han hörde en rörelse från dörren.
Det lät som om någon försökte vrida om en nyckel.
Det lät som om någon prövade handlaget för att öppna dörren.
Kerner kunde dock inte se någon vid dörren trots att natten var månljus.
Kerner ropade nu skällsord för att skrämma iväg fridsstöraren.
I samma ögonblick rasslade det på husets tak som om sand hade kastats på det.
Kerner sköt genom det öppna fönstret.
Ljudet av skotten dog bort.
Allt blev dödsstilla.
Ingenting rörde sig.
Under hennes magnetiska sömn den 2 juni frågade Kerner fru Hauffe:
Kan du säga mig vad för ljud det var på dörren och på taket härom natten?
Var det en människa som frambragte dem?
Hon svarade.
En människa utan kött och blod.
Han gjorde det för att skrämmas.
Han gjorde det för att väcka uppmärksamhet.
Detta fastän han inte längre är så ond.
Han sökte det goda.
Han kommer igen idag eftersom det är en högtid.
Hans namn känner jag inte.
Jag frågar inte efter det.
Den vite kommer inte till denna pingstfest.
Denna natt kom den svarte två gånger till fru Hauffe utan knackningar och andra oljud.
Han stannade på ett avstånd av sex steg från henne.
Hon lade sig på sidan utan att se på honom.
Hon bad för honom.
På pingstdagens morgon var alla i kyrkan.
Endast hennes syster var med henne.
Då kom åter den fria själen till henne efter två föregående slag.
Sin arm höll han utsträckt runt henne.
Han förblev i den ställningen några minuter.
Han försvann sedan.
Hon sade att hon gladde sig åt att den fria själen kunde framvisa en arm.
Hon menade att detta var ett tecken på hans förbättring.
På eftermiddagen visade han sig åter två gånger med samma rörelse med armen.
Tre häftiga slag hördes av flera personer.
Natten mellan den 4 och 5 juni var den vite åter hos henne för att bedja.
På morgonen den 5 juni kom den svarte.
Han pekade åter på henne.
Han sade:
Jag kommer idag nio gånger.
Jag kommer i natt sex gånger.
Detta gör jag till dess du talar med mig.
Han kom nu denna eftermiddag nio gånger till henne.
Ibland kom han med föregående slag.
Ibland kom han utan,
Han sade varje gång till henne:
Tala!
Tala!
Tala!
Varje gång vände sig fru Hauffe från honom.
Hon teg.
Hon råkade för det mesta i svåra kramper.
Om ingen var i rummet med henne kom han henne nära.
Natten efter den 12 juni kom den vite åter.
Hon frågade honom hur ofta han ännu skulle komma.
Hon frågade honom varför han kom.
Han svarade att han skulle komma ännu två gånger för den svartes skull.
Detta så att denne inte mer skulle kunna komma till henne.
Hon bad åter med honom för den svarte.
Fru Hauffe sade till Kerner att den vites utseende nu var som ett klart ljust moln.
Sådana moln som ibland kan ses på himlen.
Natten efter den 27 juni kom den vite åter vid tolvtiden.
Fru Hauffe frågade honom varför han kom.
Han svarade att han kom dessa två gånger bara för den svartes skull.
Hon frågade honom var den svarte uppehöll sig.
Han svarade att han uppehöll sig som förut på ett nedre plan i Mellantillståndet.
Dock.
Han var på ett bättre ställe.
Fru Hauffe bad nu igen med den vite för den svarte under en hel timme.
Den vite knäböjde därvid vid hennes bädd.
Till utseendet var han som ett tunt vitt moln.
Dock med en fullständig människogestalt på vilken intet motbjudande eller jordiskt längre fanns.
Klockan tolv på natten till den 30 juni kom samtidigt den vite och den svarte.
Den svarta hade inte längre utseende av en pelare.
Han såg ut som en fullständigt klädd människa.
Han var ännu mörk men inte så skräckinjagande.
På vardera sidan om den vita stod ett ljust kvinnligt väsen som av moln.
De två fria själarna knäböjde.
De ljusa kvinnliga molngestalterna stod upprätta.
Alla bad samtidigt.
Fru Hauffe bad med dem.
Därpå sjöng alla.
Dock inte den svarte anden.
De sjöng i fulla molltoner.
Sången som de sjöng tillsammans med fru Hauffe kunde denna inte erinra sig på morgonen. Bönens innehåll var uttryck för tacksamhet och glädje över att den vite nu kunde glädja sig över ett bättre tillstånd och en bättre vistelseort.
De hade också bett för den svarte bättring.
Därefter tackade den vite fru Hauffe för hennes böner med honom.
Så gjorde även de två kvinnliga ljusgestalterna.
Sedan de fria själarna så under bön och tacksägelser tillbragt två timmar hos fru Hauffe vände de sig om.
De gick bort genom den låsta dörren.
Fru Hauffe greps av en innerlig längtan att få ansluta sig till dessa fria själar.
I augusti månad kom en fru L. S. från Lenach på besök.
Hon bad om att få tala med fru Hauffe.
Hon önskade att av henne få en förklaring på varför hon sedan f lera år tillbaka lidit av en svår oro.
Det var henne bekant att fru Hauffe hade syner men hon visste ingenting om den ovan beskrivna händelseutvecklingen.
Kerner blev på det högsta förvånad över att kvinnan år 1820 hade tjänat som piga i det Bellonska huset.
Hon hade från den tiden plågats av oförklarliga saker.
Hon hade ofta nattetid hört ljud som om man rullade ett klot hit och dit.
Andra gånger hörde hon stönanden eller jämmer.
Hon brukade då gripas av svårmod.
Ofta hörde hon inget särskilt.
Dock.
Hon hade känslan av att något var i hennes närhet.
Hon fick då svårigheter att andas.
Detta skedde så ofta att hennes hälsa tog skada.
Hon lämnade snart huset.
När hon flyttade till Lenach slapp hon de övernaturliga hemsökelserna.
Dock.
När hon därpå tog tjänst i Neustadt fortsatte förföljelserna.
Även på dagarna hörde hon stönanden under sitt arbete i köket.
På nätterna hörde hon prassel som av papper.
På nätterna hörde hon stönanden.
Hon såg ett vitt sken invid sängen.
Hon fick därigenom en bröstinflammation.
Hon återvände hem.
Därefter hörde hon och hennes moder jämmer på nätterna.
Detta varade i två år.
Därefter började det höras ljud som om man kastade saker.
Detta kastande ägde rum huvudsakligen under februari 1827.
En gång när hon vakade över sitt sjuka barn hörde hon ljud som om någon önskade tala nen inte kunde frambringa hörbart tal.
När hon trädde in genom dörren till källaren hörde hon ett suckande ljud.
Senare förnam hon nattetid ett snörvlande.
Senare förnam hon nattetid ett prasslande
Senare förnam hon nattetid ljud som om någon ville öppna klädskåpet i rummet.
Senare förnam hon nattetid ett buller från mannens verktygskammare.
Ofta fick hon ingen ro på nätterna.
På slaget elva blev hon väckt,
Hon badade då i svett.
Hennes moder bekräftade dotterns berättelse.
Hon meddelade också följande:
Sedan fem år har vi hört ett oförklarligt gående i vårt hus.
Vi har hört ljud som om man rullade en kula.
Står jag i köket händer det att någon drar i min kappa.
Ofta hör jag som om sand kastas på golvet men upptäcker aldrig sanden.
När jag en gång satt och läste i bibeln hörde jag en rå stämma som försökte säga något. Endast enstaka ord hördes som inte kunde förstås.
Också min man hörde rösten.
En gång såg han en svart skugga stå framför sig.
När jag ser och hör något sådant brukar jag läsa en vers eller en psalm varpå det alltid klappar ännu starkare.
Kerner ordnade nu så att fru L. skulle tillbringa en natt inne hos fru Hauffe.
Han var nyfiken på om kvinnan skulle vara mottaglig för synerna som fru Hauffe hade.
Eller om fru Hauffe å sin sida var mottaglig för kvinnans.
Detta skedde natten efter den 13 augusti.
Fru L. hörde visserligen de fria själarna men fick själv inte några sådana.
Genom sin närvaro i fru Hauffes hus visade sig den svarte för fru Hauffe.
Denne som hon sluppit att se sedan den tillsammans med den vite avlägsnat sig som hon trodde för gott.
Den svarte kom två gånger.
En gång hemsökte den familjen Kerner.
På natten stördes de av ljud som om någon kastat saker i deras kök.
Uppenbarligen var det den svarte som tidigare plågat fru L.
Beträffande nattvaktsfrun kan sägas att från den tid då ovan beskrivna upplevelser plågade fru Hauffe slapp hon besök av den vite.
Dock.
Den svarte visade sig ofta.
Även några få timmar före sin död försäkrade nattvaktsfrun för Kerner sanningen i de syner hon tidigare skildrat.
Den svarte hade sju dagar före hennes död gett henne tecken om den förestående döden.
Uttalande av kyrkoherde C. W. Hermann 5 juni 1827.
Man framkastade mer på skämt än på allvar olika teorier om när den svarte skulle ha levt på jorden,
Man frågade sig hur man skulle kunna få reda på det.
Då föreslog man att man skulle ställa direkta frågor till den fria själen.
Jag skrev ner frågorna som skulle ge svar på om han varit katolik eller av evangelisk tro under sitt jordeliv.
Frågorna var:
Känner du vår Herres moder?
Kan hennes förböner ännu verka?
Står Maria i ett innerligare förhållande till sin Son än varje annan salig gör?
Dagen efter fick jag följande rader nedskrivna av fru Hauffe.
Jag känner vår Herres moder något bättre än du.
Hon kan bedja för mig som varje salig kan.
Det består inget innerligare förhållande mellan henne och vår Förlossare
Inte långt därefter blev jag varje natt väckt vid en bestämd tidpunkt av en högre makt. Tidpunkten var vid tolvtiden.
Väckningen skedde plötsligt.
En osynlig makt trängde sig på mig.
Alla mina nerver kände detta inflytande som en genomträngande värmande oupphörligt pressande lätt tyngd.
Allt detta skedde under klart medvetande.
Samtidigt hörde jag de mest olikartade ljud.
Det ena inte likt det andra.
Än var det ett fjärran men dock tydligt stönande ehuru detta uttryck inte fullt motsvarar det jag hörde.
Än var det ett på samma gång ihåligt gällt avlägset och nära hostande eller harklande liksom när man vill göra sig uppmärksammad.
Allt detta skedde varken häftigt eller våldsamt.
Det var alls inte skrämmande.
Snarare gav det intryck av ett hjälpbehövande försök att påkalla uppmärksamhet.
Åtlydde jag denna vädjan och framsade fromma önskningar så upphörde de störande ljuden.
Hände det att jag intog en tvivlande attityd till det hela så började återigen oljuden.
Dessa var ibland markerade av häftiga slag i taket ovanför mitt huvud.
Om jag av trötthet upphörde med mitt lugnande tal innan den fria själens behov blivit stillat följde samma ljudfenomen.
Huvudsaken var att med ord formulerade religiösa tankar eller känslor.
Detta drevs jag till nästan som av ett tvång.
Sådana bibelverser som hade något tröstande i sig tycktes bli mottagna med en ständigt stigande tillfredsställelse.
Det muntliga framsägandet av dessa trösteord tycktes ha större verkan än blotta tänkandet på dem.
Min hustru hörde och kände nästan detsamma som jag.
Hon hjälpte mig mycket när jag kände av trötthet och måste vila.
Från sin konfirmationsundervisning hade hon ett stort minnesförråd av lämpliga ord ur bibeln.
Det inflytande som vi båda kände kom från den andliga kraftkällan.
Det fyllde oss med tacksamhet.
Det fyllde oss med och välbefinnande.
Hans närvaro kunde växla mellan en halv timme till två.
Det inskränkte sig mot slutet till femton minuter.
Så snart vi märkte att han avlägsnat sig föll vi genast i en stärkande sömn.
Jag vet inte exakt hur många de var dessa nattliga uppbyggelsestunder.
Kanske var antalet tjugoen.
På det hela taget verkade de uttömmande på min fysiska kraft.
Fru Hauffe försäkrade mig att hon varje gång fick besök av den fria själen när den varit hos mig.
Då jag till följd av en svulst i ansiktet insjuknade och på flera dagar inte kunde gå ut gav Dr Kerner en amulett till mig som fru Hauffe iordningställt.
Jag bar amuletten flera dagar över min hjärtgrop.
Resultatet blev att jag inte mer hörde något av den fria själen.
