Konventionen som helhet
Ett av de kanske bästa sätten att få en bild av dagens kris inom parapsykologin kan vara att redogöra för bidragens statistiska fördelning. Om vi delar upp dem i case studies, historiska överblickar, metodologiska arbeten och experimentella arbeten får vi följande fördelning:
| Case Studies | 3 |
| Historiska studier | 10 |
| Metodologi | 14 |
| Experimentella studier | 16 (varav 4 posters) |
Här bör nämnas att jag i avvägningen har gått efter författarnas egen uppfattning om vad det är de har gjort. Skulle jag själv gjort bedömningen skulle väsentligt färre studier kallats experimentella.
Men det torde vara riktigt att säga att parapsykologin står och faller med frågan om det överhuvud taget existerar paranormala fenomen. PA är också huvudsakligen inriktat på experimentella studier.
Då är det oerhört intressant att kunna konstatera att om man räknar mycket högt är det endast 7 av de sexton experimentella studierna som överhuvud taget försöker mäta någon ESP!
Av dessa är det en (1) studie som uppvisar någorlunda signifikanta resultat och det är Saklanis studie som visar påverkan på växters tillväxt. Och också denna är svårbedömd eftersom denna typ av experiment innebär stora metodologiska svårigheter.
Den intresserade lasaren frågar sig naturligtvis vad experimenten då kan tänkas innebära?
Mycket handlar om statistiska paradoxer. Det ar exempelvis fullt möjligt - och mycket vanligt bland parapsykologer - att få fram statistiska korrelationer mellan ESP-förmåga och psykologiska variabler - utan att studien påvisar någon ESP överhuvudtaget! Naturligtvis finns det mycket begränsad anledning att ta resultat av den här typen på någon sorts allvar.
Andra studier jamför får och getter utan att överhuvudtaget ta upp frågan om ESP.
Ett mönster av undersökningar som Heidelbergkonventionen uppvisar vore tänkbar för en etablerad vetenskap som just gjort mycket påtagliga framsteg - och ordnade en speciell kongress för tillbakablickande äldre forskare.
Om det emellertid gäller en vetenskap som annu inte lyckats definiera sitt forskningsområde, eller ens bevisa att den har något subject matter visar ett mönster av denna typ att man nått en verkligt djup vågdal. Parapsykologerna - eller åtminstone de som har ansvar för vad som presenteras - uppvisar en direkt rädsla för att syssla med själva forskningsområdet.
Det brukar ibland sägas att det är ett sundhetstecken att man, som i Heidelberg, presenterar undersökningar som inte överhuvudtaget uppvisar några resultat, vare sig positiva eller negativa. Detta är givetvis sant när det gäller psykologin och om det gäller jämförelser med andra studier med hög signifikans, som är ovanliga också i psykologin. När det emellertid gäller studier med de ointressanta signifikanser som uppvisas av de flesta parapsykologiska experiment så koncentreras naturligtvis intresset på studier som förefaller kunna visa att fenomenen överhuvudtaget existerar. Annars blir det som bärnstensplockaren som envist varje morgon upprepar att han inte hittat någon bärnsten idag. Detta uttalande har naturligtvis ingen som helst relevans för frågan om det alls taget existerar någon bärnsten.
Några skärande toner hördes också vid konventionen. Två papers drogs tillbaka utan någon som helst förklaring. Ramakrishna Rao kritiserade också med ovanlig häftighet det faktum att George P. Hansen et al med statistisk metodik kritiserade några experiment med remote viewing. Han menade att kritik som denna aldrig borde få framföras eftersom den skadar parapsykologin som sådan. Iakttagare utifrån torde istället anse att Ramakrishna Raos anförande i väsentligt högre grad skadar parapsykologin och gör det svårt att ta den på allvar. Det som gjorde saken desto allvarligare var naturligtvis att han talade å PA:s vägnar, så tydligt att den klentrogne åhöraren undrade om det rentav fanns ett styrelsebeslut bakom hans uttalanden.
Emellertid fanns det också ljuspunkter i Heidelberg. De starkast lysande var otvivelaktigt Charles T. Tart och Susan Blackmore. Själva det faktum att så begåvade och välkända forskare börjar intressera sig för ämnet lovar mycket gott inför framtiden.
Men i det stora hela innebär naturligtvis 1991 års PA-möte något av ett lågvattenmärke. Det vore sannolikt fel att säga att detta avspeglar parapsykologin i dess helhet, kanske avspeglar det i stället en sorts trötthet hos själva organisationen Parapsychological Association som vid sin födelse satsade så mycket på det experimentella arbetet och nu nöjer sig med historiska studier och med metodologiska resonemang om hur man inte far gå till väga när man påvisar den ESP som kanske inte finns.