Vattnets verkan sattes i system inom läkekonsten och började användas som botemedel mot sjukdomar tidigt. Vattenterapier i egentlig mening startades på 1800-talet av Vinzent Priessnitz och Sebastian Kneipp.
Vattenbegjutningar, växelbad, inpackningar och ångbad är exempel.
Kallt vatten orsakar retning av blodkärlen som dras samman. Huden dras ihop för att hindra avkylning vilket får blodtrycket att stiga. Nästa reaktion är motsatt, kärlen vidgas och blodtrycket sjunker (sekundärreaktion). Huden rodnar och genomblödningen av inre organ påverkas.
Kallt vattenbad får aldrig användas längre än 5-30 sekunder, eftersom man inte får frysa vid denna terapiform. Utsätts man för länge blir allmäntillståndet i st. försämrat. Varm vattenterapi vidgar kärlen direkt och blodstockningar motverkas. Blodomloppet ökar.
Växelbad är som framgår av ordet växling mellan varmt och kallt bad för ökad effekt på blodcirkulation/omlopp.