Han talar med växterna - Ett forskaröde
Cleve Backster var den förste som elektroniskt registrerade växters känsloliv. Han var världsberömd för tjugo år sedan, men är idag en bortglömd och bruten man.
Den moderna växtkommunikations-forskningens fader är Cleve Backster. Det drakträd varmed han gjorde sin upptäckt att växter förnimmer människors tankar och känslor och reagerar på dem, är idag över 25 år gammalt och tre meter högt, och det uppfyller nästan ett helt förrum i Backsters kontor i San Diegos centrum.
Backsters sekreterare skänkte honom drakträdet, dracaena massangeana, eftersom hon tyckte att det behövdes litet grönt på kontoret. Det var i New York i början av 60-talet. Den gröna gåvan skulle komma att pa ett betydelsefullt sätt förändra såväl Cleve Backsters liv som många andras. Med den kom den så kallade Backstereffekten in i litteraturen.
Cleve Backster hade arbetat hela natten i sin skola för lögndetektoranalyser. Lögndetektorer, eller, som de officiellt kallas, polygrafer, används i Amerika, till skillnad fran i exempelvis Tyskland, Osterrike och Schweiz, vid rättegångar för att avslöja osanna uttalanden. Med en lögndetektor mäts i princip elektriska skiftningar, som beror på förändringar i andningsfrekvensen, blodtrycket och hudfuktigheten. I en noga fastställd följd ställs frågor till en misstänkt, som är kopplad till en lögndetektor. Experter iakttar vid vilka frågor den misstänkte blir upprörd eller nervös eller försöker dölja något. Experterna kan sedan utifrån de kurvor som skrivaren ritar upp, fastställa om den till polygrafen anslutne talar sanning eller ej.
Drakträdet reagerade överraskande
Cleve Backster grundade efter andra världskriget den amerikanska underrättelsetjänsten CIA:s lögndetektorskola. Senare undervisade han polis- och säkerhetspersonal från hela världen vid sin egen lögndetektorskola i New York.
Han hade just för amerikanska armén utarbetat ett nytt arbetssätt med lögndetektorer, när han tidigt pa morgonen den 2 februari 1966 tittade på sitt drakträd och fick idén att ansluta trädet till polygrafen för att få se hur länge det dröjer, innan vattnet nar bladen, när man vattnar trädet. Bladen på ett drakträd är så stora och kraftiga att de inte så lätt tar skada om man fäster elektroder pa dem. Han väntade sig att på polygrafens skrivare få se en kurva som anger mindre elektriskt motstand på grund av större elektrisk ledningsförmåga, när växten just far vatten.
Till Backsters förvåning visade drakträdet en helt annan reaktion: På skrivaren syntes exakt den typiska kurva som han kände igen fran otaliga förhör, när människor under kort tid är upprörda. Hade växten något slags känslor? Visade den honom att den blev glad över det friska vattnet? Hur skulle man kunna kontrollera om drakträdet verkligen har känslor?
"Kände" drakträdet vad Backster tänkte?
Backster tänkte efter. De häftigaste reaktionerna visar människor, när de blir hotade. Alltså måste han hota sin växt. Han fick idén att bränna ett blad. I det ögonblick han tänkte att han skulle bränna det blad som anslutits till elektroderna, reagerade växten häftigt, skrivaren gav utslag och visade en dramatisk kurva. Det var alldeles stilla i huset klockan tre på morgonen, han hade inte rört sig och inte vidrört växten, utan bara tänkt att han skulle bränna den. Kände sig växten hotad redan genom Backsters tankar? Kunde den förnimma tankarna?
Han gick in i ett annat rum för att hämta tändstickor. När han kom tillbaka, hade skrivaren återigen tecknat en ångestkurva, tydligen i samma stund som han hade beslutat sig för att förverkliga sin idé. Han tog en tändsticka och började tveksamt bränna bladet. Skrivaren gav ater ett utslag, denna gång svagare. Backster ville inte pa allvar göra växten illa. När han senare gjorde som om han tänkte bränna bladet, reagerade växten inte alls längre. Kunde den på något sätt verkligen avgöra om han pa allvar hotade den, så som i början av försöket, när han först fick idén att bränna bladet, eller om han, som nu, bara låtsades att han skulle bränna det?
Backster arbetade hela natten, och gjorde en rad försök med drakträdet. När hans kompanjon kom till arbetet på kontoret följande morgon, hängde papperen med polygrafens utskrifter pa väggen.
- Vem har du testat hela natten? frågade han.
- Den där, svarade Backster och pekade på drakträdet.
- Är du tokig? En växt!
Va, en växt? Det sa ständigt människor under de följande veckorna och åren, när de hörde talas om Cleve Backsters iakttagelser. Han utvidgade sitt laboratorium och började experimentera systematiskt med växter.
Fenomenet att växter reagerade på hans känslor, ja till och med kunde läsa hans tankar, lämnade honom ingen ro.
Några månader senare fick Backster besök av en kvinnlig kanadensisk växtfysiolog, vilken hade hört talas om hans experiment. Backster anslöt beredvilligt en växt till polygrafen. Ingen reaktion. Han försökte med en annan växt, med samma resultat. Inte heller den tredje växten reagerade. Han kontrollerade alla sina instrument, allt var i sin ordning. När till och med den sjätte växten inte visade någon reaktion, fick han en idé:
- Skadar ni ofta växter under ert arbete? frågade han.
- Skadar? sa växtfysiologen. Min käre vän, jag rostar dem i en ugn för att fastställa deras torrvikt!
En stund efter det att den kanadensiska växtfysiologen hade lämnat Backsters laboratorium, reagerade växterna åter normalt. Polygrafens skrivare tecknade de vanliga kurvorna.
Växterna kände att kvinnan var en fara
Denna erfarenhet med den kanadensiska växtfysiologen innebar för Backster ett slags aha- upplevelse, för han hade flera gånger tidigare upplevt att växter, som anslutits till polygrafen, inte visade någon reaktion alls. Han hade tidigare inte kunnat förklara detta. Men svaret från växtfysiologen, jag rostar dem i en ugn, gav honom idén att växterna hade känt att kvinnan innebar en fara för dem och att de i ren ångest, liksom många människor, råkat i vanmakt. Uppenbarligen kunde växter reagera på olika sätt inför hot: med ångest och fasa, vilket han kunde se på polygrafens kurvor, när han skulle bränna drakträdet, eller, när ångesten kanske var alltför stor, med vanmakt, och då kom det inga signaler alls längre.
Backster var medveten om hur djärvt hans antagande var, att växter har känslor. Genom sina första försök hade han blivit övertygad om att växter kan förnimma människors tankar och känslor. Han befann sig i en svår situation. Å ena sidan kunde och ville han inte ignorera sin övertygelse, å andra sidan stod det klart för honom att han hade beträtt ett helt nytt forskningsområde. Han hade också ett anseende att förlora; han var den ledande lögndetektorexperten i USA, och om han förlorade sin trovärdighet, skulle CIA och FBI inte fortsätta samarbeta med honom. Han fruktade att mista sitt arbete som expert på lögndetektorer. Men växterna lämnade honom inte ifred. Han ville ovillkorligen fortsätta att experimentera på ett område, där det inte fanns någon vetenskaplig grund att stå på och där han var tvungen att i de seriösa forskarnas ögon arbeta högst ovetenskapligt med antaganden.
Växt identifierade "växtmördare"
Efter upplevelsen med den kanadensiska växtfysiologen utarbetade Backster en försöksanordning för att kontrollera, om växter verkligen kunde identifiera en växtmördare. I ett praktiskt taget tomt utrymme hade två ungefär lika stora växter av samma slag stått bredvid varandra en längre tid. En av dem anslöts till polygrafen. Sex av Backsters elever, bland dem erfarna poliser, ställde sig till förfogande för experimentet. Ur en hatt fick de dra ihopvikta papperslappar med anvisningar om vad de skulle göra.
En av eleverna måste spela mördare och med roten rycka upp den växt, som inte var ansluten till polygrafen, och trampa sönder den under fötterna. Mördaren måste begå sitt brott i hemlighet; varken Backster eller någon av de andra fem eleverna visste vem han var. Därefter förde Backster sina elever, en efter en, inför vittnet till gärningen, nämligen den överlevande växt som var ansluten till polygrafen. Och sannerligen kände växten igen mördaren! Den reagerade inte alls på fem av studenterna, men varje gång den skyldige närmade sig, reagerade den häftigt, polygrafens skrivare visade på tydlig ångest. Växtmördaren var entydigt identifierad. När han stod framför växten, fruktade denna honom.
Mödosamt arbete dag och natt
Backster tyckte inte alls om att han vid växtexperimenten alltid måste arbeta med något negativt, såsom hot, ångest, brännande och förstöring. Han var ju van vid en lögndetektorexperts negativa image. Det var ju hans uppgift att som polisens och rättvisans förlängda arm få veta något från människor, som de inte frivilligt ville säga. Han skulle gärna ha gjort försök med positiva känslor hos växterna.
- Det är mycket svårare att med polygraf fastställa positiva känslor hos växter, eftersom det dröjer mycket längre innan dessa känslor visar sig och utslagen på skrivaren inte är så skarpa och entydiga som när det är fråga om negativa känslor, såsom ångest, missräkning och hat. Det gör mig mycket ont att jag ständigt måste chocka växterna under mina försök.
Precis som dr Ed Wagner, som undersöker trädens varningssystem med hjälp av yxhugg, fortsatte Backster, trots sina betänkligheter, att i brist på annan metod chocka växterna.
Han arbetade dag och natt. Han hade inte längre någon hobby, all sin fritid ägnade han åt att bättre lära känna växternas känslor. De intressantaste iakttagelserna gjordes av en tillfällighet, spontant inträffade händelser i laboratoriet, där dygnet runt atskilliga växter var anslutna till polygraf och där skrivarna minutiöst registrerade deras reaktioner - även när Backster var helt upptagen med annat arbete i laboratoriet.
Framgången beror på relationen till växten
Men det rörde sig alltid bara om iakttagelser, och Backster kände till vetenskapens spelregler: entydiga bevis, försök som kan upprepas var som helst i världen av andra forskare, vilka erhåller samma resultat. När någon beskriver sina iakttagelser, Iyder vetenskapens automatiska svar: det rör sig om ett tillfälligt sammanträffande av två händelser. Det spelar ingen roll hur ofta iakttagelserna har gjorts. Aven när tio olika växter reagerar samtidigt med samma kurva på samma händelse i laboratoriet, betyder det för vetenskapen alltid ett tillfälligt sammanträffande av händelser.
Man skall inte glömma att i Backsters arbete spelar den mänskliga faktorn i form av hans egen person en viktig roll; det rör sig ju om känslor, tankar och avsikter, alltså snarare om psykologi än om botanik. Under sina psykobotaniska experiment gjorde Backster ständigt den erfarenheten, att en förutsättning för framgång tycktes vara att han hade byggt upp en relation till ifrågavarande växt.
Backster ville övertyga vetenskapsmännen. Det skulle vara möjligt endast om han utvecklade helt nya försöksanordningar, där den mänskliga faktorn inte spelade någon roll. Två och ett halvt år tog det och flera tusen dollar kostade det, innan det nya konceptet och den nya försöksanordningen var färdiga. Försöken maste göras helt automatiskt. Dessutom ville han bevisa en annan sak, som han flera gånger hade observerat i sitt laboratorium: Växterna reagerar inte bara på dödandet av andra växter, utan på döden överhuvud taget. Ständigt iakttog han dramatiska reaktioner hos växterna, när olika levande väsen dog, såsom bakterier, människoceller, amöbor, toffeldjur och jästsvampar. Av praktiska skäl beslöt han att använda små räkor, vilka finns att köpa som föda åt akvariefiskar, som offerdjur. De levande räkorna kom i små behållare; var och en av dem tippades med en mekanisk inrättning ned i kokhett vatten. En slumpanordning bestämde när de små djuren skulle falla i vattnet och dödas.
Tre nya filodendrer inköptes för att man skulle vara säker på att ingen relation fanns i förväg mellan växterna och experimentatorerna. Filodendrerna,filodendron cordatum, har särskilt kraftiga, två till tre handflator stora blad och en kraftig stängel. De tre växterna anslöts var och en till en polygraf. Betingelserna för experimenten, såsom Ijus och temperatur för växterna, temperaturen i det heta vattnet och så vidare, skulle hållas konstanta. Backster och hans medarbetare var under samtliga experiment inte närvarande.
"Primär förnimmelseförmåga bevisad"
Experimentet med räkorna och filodendrerna var för Backster övertygande: Växterna reagerade, om än med mindre avvikelser, tydligt och synkront på räkornas död i det heta vattnet. I sin 1968 publicerade studie med titeln Bevis för primär förnimmelseförmåga hos växter drog Backster den vetenskapliga slutsatsen: Hos växter kan en ännu inte definierad form av primär förnimmelse påvisas; förintelsen av levande djur kan användas som utlösare för att visa denna förmåga hos växter. Experimentet visar att växter kan använda denna förnimmelseförmåga oberoende av varje mänskligt deltagande.
Denna rapport gav ett enormt eko. Omkring 7000 personer begärde särtryck av den. Studenter och vetenskapsmän vid över 20 amerikanska universitet planerade att upprepa Backsters experiment. Otaliga personer, däribland flera vetenskapsmän, besökte Backster i hans laboratorium i New York. Många stannade några dagar för att bevittna experimenten. Det kom begeistrade brev, Backster inbjöds att delta i TVprogram, det blev intervjuer och uppståndelse i media.
Uppståndelsen var begriplig. Om vetenskapen erkände Backsters upptäckter, måste den samtidigt begrava en hel världsbild. Många områden, inte bara botaniken, måste omvärderas och beskrivas på ett helt nytt sätt.
Men i stället för erkännande blev det häftiga kontroverser. Backster inbjöds att delta i diskussioner, och varje gång verkade det som om han och vetenskapsmännen inte talade samma språk. Flera ar senare offentliggjordes rapporter av vetenskapsmän, som med helt och hållet negativa resultat hade upprepat Backsters experiment.
Växtvärlden tycktes bestå av individer
En av dem som Iyckades upprepa och vidareutveckla nagra av Backsters växtexperiment, var IBM-kemisten Marcel Vogel. I studiegrupper, offentliga föredrag och till och med i direktsända TV-program förde han fram åsikten, att växter i förväg känner om man tänker rycka loss ett blad från dem, eftersom de - enligt Backsters princip anslutna till mätinstrument - visar dramatiska reaktioner, då de skall brännas eller ryckas upp med roten. Vogel trängde mentalt in i växterna, med nutida terminologi skulle man väl säga att han tonade in på dem och lärde känna dem. Växterna hade egna personligheter och karaktärsegenskaper. Några reagerade temperamentsfullt, andra långsamt och dröjande.
Växternas värld tycktes bestå av individer; till och med de enskilda bladen visade individuella skillnader. Liksom bladen på samma växt vid noga betraktande såg olika ut - olika i storlek, ålder, tjocklek och hälsavar också deras individuella drag olika. Efter hundratals experiment, i vilka TV-team, vetenskapsmän och, upprepade gånger, barn deltog, kom Marcel Vogel till den slutsatsen, att i synnerhet vetenskapsmän inte kunde upprepa hans försök, eftersom det på grund av deras utbildning och vetenskapliga tillvägagångssätt var dem fullkomligt främmande att känna sig in i växterna, vilket var en väsentlig del av försöken.
Det var upplevelserna med barn som satte honom på spåret, för dessa förhöll sig helt öppna och ville utan förutfattade meningar lära känna växterna.
- Hundratals forskare i laboratorier över hela världen kommer att bli missräknade och besvikna, ansåg Vogel, tills de förstår att nyckeln till framgång är den ömsesidiga inlevelsen (empati) mellan växt och människa och tills de har lärt sig åstadkomma detta. Och hur många laboratoriekontroller man än gör, kan man inte bevisa något, om inte experimenten görs av riktigt utbildade observatörer. Andlig utveckling hos experimentatorerna är absolut nödvändig. Men detta bryter mot principerna och övertygelserna hos många vetenskapsmän, som inte är på det klara med att ett fruktbart experimenterande innebär att experimentatorerna själva måste vara delar i försöken.
Erfarenhet av meditation en fördel
När han tillfrågades om detaljer i sina försök, beskrev Vogel tillvägagångssättet så här: Först tonar han ner sin kropps sinnesförnimmelser. Sedan gör han sig medveten om den energetiska förbindelsen mellan sig själv och växten. När en jämvikt mellan vaxtens bioelektriska potential och hans egen har uppkommit, blir växten okänslig för larm, temperatur, de normala elektriska fälten i omgivningen och för andra växter. Växten reagerar uteslutande på Vogel, som framgångsrikt har ställt in sig på den. Marcel Vogel hade lång yogaträning bakom sig; han hade också lärt sig andra meditationstekniker och intresserade sig särskilt tör hypnos. Denna andliga utbildning gjorde det möjligt for honom, säger han själv, att genom särskild koncentration känna sig in i växterna och kommunicera med dem.
Ungefär samtidigt stotte Cleve Backster, lögndetektorexperten, och Marcel Vogel, forskningskemist vid IBM-koncernen, på sir Jagadis Chandra Boses arbete. Bose var en pionjär inom växtforskningen i Indien. Hans forskningsarbete är än idag praktiskt taget okänt i våst. I Indien anses han vara en av de mest berömda vetenskapsmånnen vid 1900-talets början. Han var fysiker, fysiolog och psykolog i en person. Bose hade redan 1902, alltså sex decennier innan Backster och Vogel för första gången anslöt mätinstrument till växter, experimenterat med växters elektriska fält, bevisat bioelektriska reaktioner hos växter på de mest skilda externa retningar och byggt egna apparater.
När Jagadis Chandra Bose presenterade sin bok Reaktioner från det levande och icke-levande och sina experiment i den brittiska vetenskapsakademin, utlöste detta hetsiga debatter där. En av de viktigaste insikterna hos den indiske forskaren var att växter har ett slags retledningssystem, som kan jämföras med människans och djurens nervsystem.
Jobbar som nattvakt också
Idag har Cleve Backster sin lögndetektorskola och sitt laboratorium i ett kontorshus i centrum av San Diego, Kalifornien. I telefon bad han oss att besöka honom efter kontorstid.
- Slå helt enkelt med en nyckel på glasdörren vid huvudingången; det hör jag. Sen dröjer det bara ett par minuter, innan jag är där nere.
Vi undrade verkligen hur detta skulle fungera, men det gick bra. När vi kommit med hissen till sjunde våningen och trädde in i Backsters laboratorium, blev det klart varför: Backster arbetar för tillfallet som nattvakt i kontorskomplexet. De videokameror med vilka han tidigare dokumenterade sina experiment, är idag monterade nere i ingångshallen, och genom dem kan han uppe i laboratoriet ständigt på flera bildskärmar iaktta huvudingången och mottagningshallen.
Det går inte bra ekonomiskt för den idag 67-årige Backster. Han var tvungen att ta denna bisyssla för att kunna betala hyran för sitt laboratorium. IX00 dollar (över 9000 kronor) i månaden kostar honom Iyxen att ha det utmärkt utrustade laboratoriet med alla instrument som är nödvändiga för växtexperiment. Allt är städat men litet dammigt. Sedan flera år gors här inte längre några experiment. Men han kan inte forma sig att ge upp sitt laboratorium.
I en gammal länstol. vars nedsuttna sittdyna han åter gjort bekväm med hjälp av en rutig yllefilt, slår han sig ned med ett öga hela tiden på bildskärmen. som ständigt är likadant inställd mot ingångshallen. Cleve Backster är idag en bruten man. Han lever upp. nar han berättar om de experiment som han for länge sedan utforde. Men hans bitterhet kommer ständigt till synes. Striden med vetenskapsmännen har träffat hans livsnerv.
- De etablerade vetenskapsmännen har aldrig förstått, eller rättare sagt, de ville aldrig få kunskap om att växterna har förmågan att fömimma det mänskliga medvetandet. Om detta medvetande från början är avvisande och negativt inställt till experiment med växterna, då kan man glömma bort alltsamman. Växterna känner ju detta och deltar helt enkelt inte. Växter är levande väsen, riktiga personligheter. Vad kan jag göra åt att vetenskapsmän vill upprepa samma experiment tio gånger efter varandra och tio gånger få samma resultat? Det är inte mitt problem att växterna inte samarbetar. Jag har en stor bundsförvant, och det är naturen själv.
Det är självsäkra ord, men bara halva sanningen. Den andra hälften av sanningen kan man läsa i Backsters ansikte: Han har krupit in i rollen som Don Quijote och förlorat en kamp som inte kunde vinnas. Skolvetenskapen är endast beredd att erkänna något nytt, om bevisföringen sker strängt efter dess egna regler och ritualer. Backsters dilemma kunde alltså törutses fran början och består av tre delar:
Vetenskapen avvisar Backsters metod
Den första och grundläggande förutsättningen för växtexperiment, nämligen att experimentatorn antingen redan har ett personligt förhållande till sin växt eller vill och kan känna sig in i växtens känsloliv, avvisas av skolvetenskapen som irrelevant eller rentav esoteriskt och tas självfallet ingen hänsyn till under experimenten.
Den andra delen av dilemmat är att vetenskapen inte har någon kunskap om några organ liknande ett sammansatt nervsystem eller något slags hjärna hos växter. Alltså måste tanken på medvetande och känslor hos växter redan från början avvisas.
Det tredje problemet är att fastslå ett samband mellan elektromagnetiska spänningsändringar hos försöksväxten och bestämda känslor och tankar hos en människa. Vetenskapen erkänner att människor har känslor och tankar. Den erkänner också att spänningsändringar hos växter är mätbara och alltså finns. Men så länge den inte har nagon vetenskaplig förklaring till att dessa känslor och tankar kan överföras till växterna, säger den vid varje Iyckat försök att det var en tillfällighet att spänningsändringar registrerades just i det ögonblick då människan hade sina tankar och känslor.
Det var Backsters otur dessutom, att han råkade komma med sina forskningsresultat på det turbulenta 60-talet. 1968, just när studentrevolten vid Berkelyuniversitetet spred sig till alla amerikanska universitet, var det annat som fick publicitet i massmedia än en rapport om växters förnimmelsemöjligheter: Envar som hade ögonen öppna, hade redan det katastrofala Vietnamkriget för ögonen. Hippierna, de sa kallade blomsterbarnen, med absurda begrepp om moral och samhällsnormer i USA, uppmärksammades.
Vetenskapsmännen hade på den tiden fullt upp att göra med att försöka ta sig till sina laboratorier utan att bli utsatta för äggkastning. Först när tidsandan i Amerika vid mitten av 70- talet pendlat tillbaka i riktning mot konservatism, vetenskapstro och traditionellt framgångstänkande, hade vetenskapsmännen åter tid och lust att öppet vetenskapligt sönderslita Backster och hans experiment.
Växterna upphetsade av bordellen intill
- På den tiden hetsades det mot mig även i rättssalarna, säger Backster och kastar en hastig blick mot den oföränderliga monitorbilden från den tomma ingångshallen.
- Som lögndetektorexpert är jag ju ständigt tvungen att i rätten svara på advokaters frågor. Än idag försöker motsidans advokater förlöjliga mig och undergräva min trovärdighet genom att fråga mig mer om kommunikation med växter än om det aktuella fallet. Som om man alls inte kan tro på en person som menar att växter har känsloliv, eftersom denne måste vara förryckt!
Efter de första händelserna av detta slag, som gjorde honom otroligt upprörd och förbittrad, hittade han på några standardsvar, med vilka han kunde ge svar på tal inför rätta, så att han fick skrattarna pa sin sida. Han har fått lära sig att leva med detta problem och berättar för oss med tillfredsställelse, att hans anseende som lögndetektorexpert aldrig har varit större än idag.
Backsters första laboratorium i San Diego var beläget mitt i hamnkvarteren, där det var ständig verksamhet. Inte ens om nätterna var där lugnt. Då härskade hamnens förströelser, krogar, sex- och videoaffärer, och överallt var matroser och hamnarbetare på jakt efter avkoppling. På den tiden arbetade Cleve Backster framför allt på sin fritid, kvällar och nätter, med växterna; om dagarna tjänade han ihop till sitt levebröd med sin lögndetektorskola. Hans växtexperiment stannade av, ständigt hade han häftiga utslag pa skrivaren, vilka han inte kunde se orsaken till. Växterna tycktes aldrig komma till ro. Backster förmodade att detta på något sätt hängde samman med verksamheten i hamnkvarteren. Men hur?
Allt oftare gick han till fönstret när växterna - som han säger- spelade förrryckta för att se vad som stod på där ute. I flera minuter stod han vid fönstret och grubblade. Då lade han märke till den livliga trafik som pågick i huset alldeles intill hans laboratorium. Sjömän gick in och ut. Han beslöt nästa kväll att själv ga dit. Sjömanskrogen visade sig vara en bordell, en av de populäraste i hamnen fick han sedan höra av bekanta. Han tänkte efter; hans gamla laboratorium i New York hade inte heller precis legat i en lugn omgivning, och Manhattan somnade heller aldrig riktigt in. Men bara här i hamnkvarteren fanns i omedelbar närhet en bordell. Visste växterna på något sätt vad som pågick i huset intill? Reagerade de på sex? Följande natt gick han genast fram till fönstret, när skrivaren än en gång gjorde ett särskilt häftigt utslag.
- Visst, ett par minuter senare kom åter en Iycklig sjöman ut från bordellen, ler Backster illmarigt och fortsätter: I aktiva sovrum finner man aldrig sjuka växter. På sex reagerar de mycket starkt, i alla fortplantningsaktiviteter instämmer de alldeles särskilt.
På våra frågor hur han kan vara säker på detta och om han har gjort egna försök på området, vägrar han leende att ge besked med rådet, att denna del av experimenten måste verkligen envar själv genomföra.
Växter reagerar på kärlek
Hur starkt växter reagerar på sex hade också Marcel Vogel, IBM-kemisten, upptäckt: När han hade besök av en grupp skeptiska psykologer, läkare och datorprogrammerare, bad han dem undersöka hans mätinstrument och andra apparater och leta efter dolda tillsatser och knep, som enligt deras mening måste finnas där. Därefter bad han dem att sätta sig i en ring och prata med varandra för att se hur och på vad växten skulle reagera. En stund pratade gruppen om olika saker utan att växten reagerade märkbart. De var på väg att förklara alltsammans som svindel, när en av dem sa:
- Vi skulle kunna prata om sex!
Till allas överraskning blev växten då plötsligt aktiv. Pennan på skrivaren hoppade vilt fram och tillbaka över pappersremsan. Denna iakttagelse ledde till en förmodan hos några att samtal om sex kanske frigör ett slags sexuell energi i atmosfären - liknande den av Wilhelm Reich upptäckta oronenergin - och att de gamla fruktbarhetsriterna, då människor hade könsumgänge på nysådda fält, faktiskt kunde ha stimulerat grödan att växa. Naturfolk hade en hel palett av fruktbarhetstrollkonster, och schamanerna var väl inte så naiva som vi alltid tar för givet...
Cleve Backster:
- Hos oss är det ännu idag på det sättet ute på landet, att när de unga männen har jagat flickorna tills någon fångat någon, så går de sedan tillsammans ut på fältet. Ja, ja, jag kunde i alla fall inte göra kontrollerade försök i laboratoriet i hamnkvarteren, så jag flyttade hit.
När vi frågar honom vilka experiment han skulle vilja göra idag, om han hade pengar till det, faller han oss talet och säger:
- Prata inte om experiment! Då får jag åter den vetenskapliga världen på halsen. Jag gör högkvalificerade iakttagelser; mot dem kan de inte invända något. Jag anser att långtidsobservationer av växter är viktiga. Jag hoppas att jag sedan skall förstå alltihop bättre, såsom exempelvis det faktum att kommunikation med växter fungerar oberoende av avstånd.
Backster frågar oss, om vi har märkt att våra krukväxter vid hemkomsten från en resa hänger med huvudet och är halvdöda, även när grannfrun har vattnat dem riktigt.
- Var inte förvånade över detta! Om ni har ett gott förhållande till era blommor, då är de samstämda med er. Jag rekommenderar er att på resor ta med foton av era blommor och två eller tre gånger om dagen ta fram fotona, titta på dem och tänka intensivt på blommorna. Blommorna gläder sig över era tankar, som om ni vore hos dem. Och när ni sedan är tillbaka, kan ni konstatera att blommorna mår bra, som om ni aldrig hade varit bortresta. Genom era tankar har ni varit förbundna med dem. Pröva det! Ni skall se att det fungerar.