N. Bringebær. F. Vatukka, Varain, Hallain. Lappl. Gapper-muörje (hjälmbär).
Från Potentilla-serien (nr 298-305) skiljer sig sl. Rubus genom frånvaron av ytterfoder samt genom sina småfrukter, som äro stenfrukter, fig. 6, och som sammanhänga med varandra men däremot stundom gemensamt lossna från pistillfästet, fig. 5.
Rubus-släktet (nr 306-311) innefattar till största delen buskar med tagg- eller borstbeväpnade stammar, däribland hallonbusken. Denna art har buskstammar, som uppkomma från en vedartad jordstam, växa upprätt och bliva 2-åriga; första året äro de enkla, andra året förgrena de sig genom blombärande skott från bladvinklarna, och tredje året existera de ej mera. Växten kan därför kallas en örtbuske. Den har stark förökning genom rotskott och motsvarande utbredningsförmåga såväl i vilt som i odlat tillstånd. Dess ståndorter äro torra ställen, såsom skogsberg, klippavsatser, stenrös, snårfyllda backar o. s. v., där den ofta uppträder mycket sällskapligt. Den är utbredd över hela norden, t. o. m. ovan trädgränsen. -- Hallonbuskens blommor sitta ofta dolda under löven och äro dessutom oansenliga med sina små och smala, vitaktiga kronblad, som knappt nå över de uppräta foderbladen. Dock besökas de ivrigt av bin och humlor, som lockas med luktens tillhjälp av den rikliga honungsavsöndringen på den breda disken innanför ståndarna, fig. 2. Frukten är här sammansatt av små men talrika småfrukter, vardera med en helt liten, nätlikt gropig fruktsten, fig. 6. Bland våra Rubus-arter har ingen annan en frukt av så allmän användning som hallonet. Då smultrontiden slutar fram emot högsommaren, infaller hallonens mognad, och förutom sin lämplighet i färskt tillstånd som maträtt, tillvaratagas de för sin välsmaklighet till saft och sylt i stor skala, både för hushållet och konditorierna, samt för apoteken såsom hallonsirap (Syrupus Rubi idæi).