Året var 1958 och Jean hade rest till en semesterby tillsammans med sin syster Pat och två väninnor.
På lördagsmorgonen bestämde sig Jean för att ta en simtur. Mitt ute i sjön blev hon plötsligt väldigt trött. Hon trodde inte att hon skulle orka simma tillbaka. Hon försökte fånga de andras uppmärksamhet genom att ropa och vinka, men de var för långt borta. Jean blev allt räddare.
- Gode Gud hjälp mig, bad hon högt.
Plötsligt fick hon syn på en gammal övergiven kanot, ligga och guppa i vattnet. Hon simmade fram till den och hämtade andan. Den var mycket riktigt väldigt gammal. Kanoten saknade åror och var tydligen förankrad vid någonting på botten. Hur länge skulle hon orka hålla sig fast vid den hala relingen? Jean började gråta.
- Hjälp, ropade hon på nytt.
Plötsligt hörde hon någonting plaska till höger om sig. När hon vände på huvudet såg hon en ung man, som kom simmande fram till henne. Han ställde sig att trampa vatten varvid han obesvärat sa.
- Hej, har du problem?
- Jag... jag är så trött... orkar inte simma tillbaka....men var kommer du ifrån?
Han ryckte på axlarna och svarade.
- Jag är säkerhetsinspektör och livräddning är en del av mitt jobb. Jag ska simma bredvid dig hela vägen till stranden. Om du får problem så hjälper jag dig.
Kanske kunde hon ändå klara det, nu när hon visste att någon fanns till hands och kunde hjälpa henne om det behövdes. På något vis lyckades Jean simma hela vägen tillbaka för egen maskin. Pat och de andra låg på sina filtar och såg på henne medan hon vadade i land.
- Vad har du haft för dig? ropade Pat.
- Jag var nära att drunkna, flämtade Jean medan hon stapplade fram till dem. Om det inte hade varit för badvakten så....., Jean vände sig om för att peka på honom.
Men bakom henne stod det ingen. Han syntes inte till, vare sig i vattnet eller på stranden. Jeans vänner hade överhuvudtaget inte lagt märke till att hon hade någon i sällskap när hon återvände. Hon fick sedan veta att semesterbyn varken hade några badvakter eller säkerhetsinspektörer anställda.