N. Myrtistel. F. Suo-ohdake (kärrtistel).
Kärrtisteln skiljer sig från föregående art genom högre och smärtare växt, ända till 2 m hög stjälk och smärre, äggformiga holkar. Tornarna äro mycket kortare och finare, ehuru talrikare på bladen och stjälkens lister; holkfjällens tornudd är så kort, att holken nästan är obeväpnad. Stjälk och grenar hava i allmänhet en rödbrun anstrykning, och bladen äro mörkgröna. Denna arts växtlokaler äro också helt olika vägtistelns, nämligen fuktiga eller t. o. m. sanka ställen på skogsängarna och ofta i skugga. Dess beväpning skyddar den ej alldeles från att avbetas av hästar och boskap. Artens utbredning i Skandinavien är ungefär densamma som vägtistelns. Båda arterna äro 2-åriga: första sommaren utvecklas en låg, bred rosett av stora blad, andra året uppväxer stjälken ur rosettens mitt.
Allmän i norden, liksom i det övriga Europa, är även åkertisteln, Cirsium arvense Scop. Den är ett av åkrarnas och trädgårdarnas svåraste ogräs. På några dm:s djup sträcka sig vågräta, kraftiga rötter med förmåga att alstra en stor mängd knoppar till nya stjälkar (rotskott). Dessa rötter ombesörja således den vegetativa förökningen. Från dem utgå i lodrät riktning till en meters djup andra rötter, som äro de egentliga näringsrötterna. Hos denna art är blomfärgningen blekviolett. Arten är vidare en tvåbyggare, ty vissa stånd äro hanliga (övervägande pollenalstrande), andra honliga (fruktalstrande), de förra med rundare, de senare med mera avlång holk. Beväpningen är inskränkt till bladflikarna.
Tavl. 2. Cirsium palustre , fig. 1 växtens översta del i blomning, 2 ett rosettblad, 3 flygfrukt (2/1).